trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

 

Ned: Jag kliver ur sängen. Alltid förenat med dödstankar.

 

Upp: Jag ser att jag har fått ett sms från göteborgskollegan. För ja. Så klart skickade jag ett sms till honom igår. Hela tågvägen hem ägnade jag åt att skriva till honom istället för att skriva till er, som jag brukar.

 

Ned: Promenerar till jobbet. Vedervärdiga jävla helvetespromenad.

 

Upp: Snicksnackar lite med en kollega som det känns som att jag inte har pratat med på länge.

 

Ned: Psykologbesök. Stressen. Skulden. Paniken. Allt dåligt förpackat i en och en halv plågsam timme från det att jag lämnar kontoret tills jag är tillbaka. Psykologen är bra. Det är inte det. Orkar bara inte gråta. Orkar inte gräva och rota i såret. Ja, det är inflammerat och infekterat och allt jävligt ett sår kan bli men jag vill inte badda just nu. Jag vill sätta ett plåster på och glömma skiten. Trots att det aldrig tycks läka.

 

Upp: Fler snälla kollegor.

 

Ned: Svårförståelig jobbuppgift som jag aldrig lyckas greppa konceptet av. Sliter som ett djur men kommer ingenvart.

 

Upp: Pappa ringer och frågar om jag vill gå med på hockey. Han har ett gäng säsongsbiljetter till Djurgårdens matcher. Han brukar fråga. Och jag säger alltid nej. Men idag. Idag tänkte jag: varför inte? Så jag säger ja. Pappa blir glad.

 

Ned: Inser att jag inte vill gå på hockey. För mycket människor och alldeles för mycket minnen av alla hockeymatcher jag har sett honom spela.

 

Upp: Går till min kollega och berättar om göteborgskollegan. Hon blir lyrisk. Har en fantastiskt härlig pratstund med henne.

 

Ned: Kan ni förstå hur in i helvete mycket poliser det finns på en viktig hockeymatch i kvalserien? En jävla miljon. Fan va rädd jag blev. Livrädd och panikslagen. Jävla skitpoliser. Jag satt där och försökte koncentrera mig på hockeyn men allt jag kunde tänka på var att jag ville gå fram till varenda polis och berätta om honom. Berätta vad han har gjort i deras garage. Berätta vad han har gjort på deras station. Berätta vad han har gjort med deras kollega. Berätta vad han har gjort mot mig. Kom dock till slutsatsen att inte en enda gnutta gott kan komma ur det.

 

Upp: Får ett till sms av göteborgskollegan. Svarar vitsigt, snabbt och en pyttesmula utmanande (kan också ha tolkats som ren och skär ironi). Får ytterligare ett sms på samma tema och blir lite glad. 

 

Upp igen: Inser hur lycklig pappa verkligen blev för att jag följde med på hockeyn. Inser att jag vill göra mer såna saker för pappa. Och för mamma. Och för mina systrar. Och för mina farföräldrar.

 

Upp ytterligare en gång: Smsar min vän angående göteborgskollegan (ja, jag vet att jag tjatar om denna kollega, men som ni vet händer det inte så himla mycket kul i mitt liv).

 

Ned: Tittar igenom post som mina systrar har hämtat från lägenheten och ser att det är något skitbrev som genom eftersändning har hamnat i min brevlåda adresserat till honom.

 

Upp: Försöker komma på vad jag ska skriva i min enda spännande sms-konversation. Ja, ni vet vilken jag menar. Och där är jag nu. I sängen. Med tummen frenetiskt klickande på mobilskärmen. 

 

Men oj, oj, oj, vad långt detta blev. Det var ju verkligen inte meningen. Har i och för sig redogjort för i princip varenda minut av min dag så inte så konstigt att det blev en roman kanske. Nu måste jag i alla fall försöka sova vänner. Och vet ni. Att sluta ögonen ikväll känns mycket mera skönt än vad det känns läskigt. Framgång. Ja, jag noterar den.