trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Igår somnade jag vid halv tre med en godispåse i famnen. Gick upp klockan sex i morse och var på jobbet kvart i sju. Kände mig svinkorkad. Svinkorkad som var uppe så sent. Men samtidigt. Sommarluften gör mig galen. Glad. Levande. Trots mitt zombieliknande sömnberövade tillstånd har jag aldrig känt mig så levande. Levande och på riktigt nyfiken, kreativ och sprallig igen. Den där spralligheten får jag dock betala för idag. Och det är inte hållbart. Det vet jag. Alldeles nyss somnade jag på toaletten. På riktigt slumrade jag till och visste inte vart jag var när jag slog upp ögonen. Lite läskigt faktiskt. Sitter med en jätteuppgift som redan borde vara klar. Den är knappt påbörjad. Oh happy days. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag och absolut ingenting är förberett inför min inflyttningsfest på onsdag. Jaja, det löser sig. På något sätt löser det sig. Önskar dock att jag slapp det här med att sova. Tänk, för några månader sen önskade jag mig inget hellre än att få slumra till och få en stunds ro. Nu har jag inte tid. Inte tid att sova. Inte tid att vila. Nej, jag vill leva! Ut och träffa människor. Ut och andas. Ut och stå på händer. Ut och leka med hunden. Ut och dricka drinkar. Ut och promenera. Ut och äta glass. Ut och leva. Ut och leva hörni. Fattar ni att jag faktiskt vill ut och leva igen?