Dag 2
Kategori: Allmänt
Det är slut
Den 5 september 2013. Det har gått åtta veckor nu. Åtta veckor sen han sa det. Sen mitt livs kärlek, min framtida make, han som skulle bli pappan till mina barn, mitt allt, sa att han inte älskade mig längre. Att det var slut, över, klart, fanns inget att prata om, inget att jobba på, inget att försöka rädda. På en sekund var allt över. Det fanns inga förklaringar. Ingen logik. Bara svart på vitt, han älskar mig inte längre.
Vi hade varit tillsammans i nästan nio år. Sedan jag var knappt sjutton år. Varit varandras allt. Levt i symbios. Gjort allt tillsammans. Bodde ihop i sju år. Byggde ett liv tillsammans. Det enda liv jag kan minnas att jag någonsin haft. Vi blev vuxna tillsammans. Drömde om samma saker. Planerade hela vår framtid.
En dryg vecka innan han sa det skickade vi ut save the date-mail till vårt bröllop. Det skulle ha varit i juli nästa sommar. Vi hade bokat kyrka och festlokal. Jag gjorde ett kort på nätet med foton av oss. Han hjälpte mig välja de finaste fotona. Satt och spelade den låt vi hade bestämt skulle spelas på bröllopet. ”Utan dina andetag”. Om och om igen spelade vi den. Jag var så oerhört lycklig. Mitt hjärta svämmade över av kärlek till honom. Han gjorde allt han kunde för att övertyga mig om att han älskade mig mer än någonsin. Att jag var hans allt. Såsom han var mitt allt.
I juli köpte vi vår första lägenhet. Innan det har vi bott i studentlägenhet. Vi har sparat i år till den där lägenheten. Den representerade sju års slit. Sju år av att inte unna oss saker. Leva lite på paus. Det kändes som att det skulle vara värt det. För vi skulle få det fantastiskt i vår lägenhet. Där skulle vi bygga ett hem. Ett hem vi kunde få vårt första barn i. Ett hem vi skulle inreda precis som vi ville. Unna oss. Vi inredde lägenheten med iver. Vi målade. Köpte möbler. Stod i underkläder och målade hela nätterna. Lyssnade på musik. Var så fruktansvärt glada. Han ville köpa heltäckningsmatta till sovrummet. För att jag alltid frös. Så att det inte skulle bli kallt när jag gick upp ur sängen på morgonen.
I juni åkte vi till New York. För att fira att jag äntligen tagit examen. Jag har hoppat mellan utbildningar, varit osäker, inte vetat vad jag ville. Vet fortfarande inte vad jag vill, men jag tog den där examen. Och vi åkte till New York för att fira. För att köpa fina ringar. För att fira oss. För att fira vår förlovning. Vi gick på Tiffany’s. Höll handen och tittade på ringar vi inte hade råd med. Var så nära att köpa en ring på Macy’s. Han hade fört över alldeles för mycket pengar på sitt konto för att ha råd med en fin ring. Vi gick på restauranger och strosade runt. Upplevde saker tillsammans.
I slutet av maj tatuerade han in mitt födelsedatum på armen. Han hade pratat om det några månader och sen bestämde han sig. Jag tyckte att det var onödigt på ett sätt, men inombords var jag överlycklig. Överlycklig över att jag hade någon i mitt liv som älskade mig så. Som ville dela med sig till hela världen att han älskade mig. Jag vet att tatueringar går att tatuera över. Men jag såg det som en kärleksförklaring. För evigt. Nu vet jag inte vad det var.
Kämpa
I veckor har jag varit förlamad. Inte ätit ordentligt och rasat i vikt. Inte sovit och tappat all energi. Inte kunnat jobba för att tankarna på honom förstör all min tankeförmåga. Inte kunnat göra något som utgör ett liv. Jag har haft stunder där jag försökt, där jag ansträngt mig för att göra ”bra” saker. Tränat försiktigt, köpt kläder, gått till frisören, pratat med vänner. Men ångesten byggs på hög och hinner ikapp mig förr eller senare. Panikångesten tar över och gör att jag tappar all kontroll. Vill gå ut i gatan. Önskar att någon körde på mig. Önskar att någon kunde göra så att det slutar göra så förbannat ont. Men nu får det vara nog. Jag måste kämpa emot det. Jag måste låta det komma, men inse att det bara är tankar, känslor, att jag kommer leva vidare, att det kommer gå över, att det inte är en utväg att ge upp.
Har tränat en stund idag. Det var tungt, jag var yr. Sitter nu i lägenheten. Lägenheten som bara för några månader sen var vårt hem. Vår framtid. En plats där vi skulle vara så jäkla lyckliga. Lägenheten är min nu. Från och med idag är den min. Jag kommer betala av skulden till mina föräldrar i all evig tid, men jag har ändå något eget nu. Och även om minnena av honom finns kvar tänker jag inte låta dem förstöra för mig. Han finns överallt. Jag kan inte leva mitt liv och undvika allt som jag förknippar med honom. För det är allt. Allt. När jag duschar och håller duschmunstycket på ett visst sätt som han brukade reta mig på skoj för. När jag borstar tänderna och tittar upp i spegeln där bilden av honom saknas snett bakom mig. Alla mina kläder, alla mina saker, påminner om honom, är på något sätt knutna till ett minne. För vi gjorde allt tillsammans. När mina naglar växer tänker jag på hur han brukade fixa dem. Ser hans händer framför mig. Världens finaste jävla händer har han. Sen den dagen jag träffade honom har jag tyckt det. På kvällarna när det är kallt under täcket saknar jag hans varma kropp mot min. Det gör så fruktansvärt ont.
