trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Hennes pojkvän, rättfärdigande, save the date, tatuering

Jag har inte nämnt det förut, men hon hade hela tiden en respektive också. En pojkvän som hon inte ens gjorde slut med samtidigt som min f.d. pojkvän lämnade mig, utan någon vecka senare. Hade jag fått veta att han hade träffat henne på en gång, hade han inte fått bo kvar i lägenheten. Jag vill tro nu att jag hade varit så stark i alla fall. Då hade han inte haft någonstans att ta vägen. Han hade bara mig. Och nu har han ersatt mig med henne.

Vad har hon sagt till den bedragne, lurade pojkvännen? Hur känner han för att hon har tagit en annan man till deras säng, när de fortfarande var ett par, och haft sex? Jag tror inte att han vet. I de förbannade sms:en skrev hon att hon äntligen gjort slut, men inte berättat att hon träffat någon. För det är ju inte relevant. Inte när man ljuger för sig själv, rättfärdigar sitt svek för sig själv, genom att intala sig att man inte älskat sin partner på länge, att det ändå varit slut långt innan. Trots att partnern inte hade en aning. Trots att partnern trodde att denne var mer älskad än någonsin. Nej, i deras huvuden, är det inte relevant. Hur kan de leva med den lögnen?

Hur kan de bygga sin relation på såna svek? Hur har de faktiskt klarat av att rättfärdiga det för sig själva? Hur har han förklarat save the date-mailen vi satt och gjorde samtidigt som han inledde en relation med henne? Med två foton av oss, som han valde, där han tittar på mig som om att jag är det mest fantastiska i hela världen. Där hans blick utstrålar så ofattbart mycket kärlek. Hur har han förklarat att han samma dag som han åkte hem till henne för att ha sex, var tvungen att åka förbi vår gamla lägenhet och hämta våra sista saker först? Nu i efterhand har jag upptäckt att han inte alls hämtat alla saker, utan lämnat kvar mycket av det som var mitt. Han hade så klart annat i huvudet. Usch.

Och hur, det undrar jag verkligen, hur har han förklarat den färska tio centimeter stora tatueringen av mitt födelsedatum på armen? Där han lämnat utrymme under för våra barns födelsedatum. Hur kan det här ens hända? Det känns så fruktansvärt overkligt.

Svartsjuka

Den här svartsjukan jag känner. Den är så oerhört jobbig att bära. Dels för att den helt enkelt äter upp mig inifrån. Dels för att det inte är en sån person jag vill vara. Jag vill verkligen inte det. Jag vet ju att han måste få leva sitt liv som han vill. Att jag inte kan bestämma över vad han gör och inte gör. Men det är som en besatthet. Det är som en mani som har tagit över min kropp. Som gör att alla logiska tankar inte får fäste. Som gör att alla skräckscenarion min hjärna klarar av att producera spelas upp om och om igen. På dagarna. På nätterna. De förföljer mig i mina drömmar. Aldrig blir jag lämnad i fred. Aldrig får jag ro.