Dag 8
Kategori: Allmänt
Jag hade igår en riktig panikattack. Tillräcklig för att jag skulle skaka av gråt hela natten. Tillräcklig för att inga sömntabletter i världen skulle få min hjärna att sluta snurra. Tillräcklig för att jag inte skulle kunna följa upp den i stunder bra arbetsdag jag hade igår, utan istället ligga förlamad i sängen när klockan ringde. Jag kunde inte sluta att frenetisk framkalla bilder av hur han, den som den här bloggen kretsar kring, skulle hitta mina texter. Hitta dem och börja hata mig. Att jag har förstört den lilla lilla chansen jag så innerligt hoppas vi har att hitta tillbaka. Att jag har förstört chansen att han någonsin ska älska mig igen. Någon i min omgivning sa till mig igår att jag enbart framställer en sida av det här. Min sida. Att jag enbart har berättat om det dåliga. Det som har hänt nu. Och att det ger en så fruktansvärt orättvis bild. Så är det kanske. Men sanningen är ju också att jag inte har någon annan sida. För han vill inte berätta för mig. Jag vet inte vad som rör sig i hans huvud och det är just den ovetskapen som gnager sönder mig.
Jag har inte reflekterat kring vilken bild jag förmedlar. Jag har bara hävt ur mig alla tankar och känslor. När jag berättat för en massa människor om de fruktansvärda sms:en har det känts som att de inte är lika tunga för mig att bära längre. Som att de kan få finnas där i huvudet, men nu när det även ligger här, kräver de inte längre min totala uppmärksamhet. Då kväver de mig inte på samma sätt som förut. Tankarna har inte gått längre än så.
Jag har tänkt hela tiden att jag så gärna vill dela med mig av kärleken. Förklara hur fantastiskt allt har varit. Förklara hur jag kan älska honom trots det som har hänt. Förklara varför jag fortfarande vet att han är mitt livs kärlek. Jag har bara inte hunnit. Andra tankar har pockat sig på varje sekund, varje minut, och inte gett mig tid eller utrymme att ta ett steg tillbaka. Men i mina drömmar, på nätterna, då färdas hjärnan bakåt. Då befinner jag mig i fantastiska minnen, minnen som jag inte är beredd att ge upp. Minnen som jag inte vill bara ska vara minnen. För jag vet att han och jag en dag skulle kunna skapa liknande nya minnen, liknande men ännu bättre.
Nu, nu vet jag inte om jag kan fortsätta. Jag vet inte om jag kan leva med att ha delat med mig av det som har hänt, vad han har gjort, till så många människor. Inte när den vetskapen innebär att om han någonsin såg det, om han någonsin skulle läsa detta, då skulle han hata mig. Och allt jag vill, allt jag vill i livet är att han ska älska mig. Ni skriver ofta att jag inte älskar honom, att det är bilden av honom jag älskar, att han inte är den personen längre. Han är nog inte den personen just nu. Det är han inte. Men någonstans därinne finns han. Det vet jag. Jag kan leva med att han gjorde ett misstag. Att han gjorde ett kolossalt misstag. Jag kan leva med den smärtan han har orsakat, om det betyder att vi kan bygga något bättre tillsammans sen. När jag har byggt upp mig själv och såren läkts. Om det innebär att vi kommer att leva hela livet tillsammans. Leva tillsammans och vara medvetna om hur skört allt är, medvetna om hur viktigt det är att vi vårdar kärleken och hur viktigt det är att vi alltid är ärliga. Att vi alltid jobbar tillsammans. För jag vet att han är mitt livs kärlek. Jag tror er när ni säger att det finns många fantastiska människor därute. Att jag kan träffa någon ny. Någon ny att älska. Men det som vi har haft tillsammans. Det har varit något så oerhört unikt och speciellt. Jag tror verkligen det. I djupet av mitt hjärta tror jag det. Och det är inget jag kan ignorera. Jag kan inte heller ignorera det han har gjort nu. Det går inte. Men jag tror verkligen att jag kan förlåta. Att jag kan finna tillit till honom igen. Jag kommer aldrig att glömma. Men jag kan förlåta. Och jag kommer att älska honom igenom det här. Den här resan som jag vet måste börja handla om mig själv från och med nu.
