En annan ny bloggadress
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Älskade, älskade, älskade bloggvänner.
Ett år. 365 dagar har nu äntligen gått. Jag räknar inte dagarna längre. Egentligen var det nog ett ganska bra tag sen jag gjorde det. Räknade dagar och längtade tills allt var slut, längtade tills året hade gått och jag äntligen fick ge upp. Men det tog sin tid. Det tog evinnerligt lång tid innan dagarna slutade vara en kamp för överlevnad. Det tog lång tid innan jag ville fortsätta leva det här knasiga, fantastiska, härliga, smärtsamma, jobbiga, trista, roliga, spännande och alldeles underbara livet. Närmast outhärdligt lång tid. Men vet ni. Det gick. Det gick alldeles utmärkt bra. Jag satte huvudet i sanden och gjorde allt jag kunde och behövde för att ta mig till nästa dag. Grät, flydde, kämpade och fortsatte framåt. Och sakta, sakta blev det bättre.
Jag vägrade erkänna det till en början. Jag nästan kämpade emot vetskapen om att det faktiskt kändes bättre till en början. Jag ville ju inte släppa honom, jag ville inte släppa hoppet om att få tillbaka det jag en gång hade haft, och trots att min egen kärlek skar i mig som knivar, höll jag fast vid den där kärleken, höll fast vid den där smärtan, tills det inte fanns något att hålla fast vid längre. För ja, det var så det var. Jag hängde kvar tills precis varenda känsla för denna människa var raderad. Raderad av hans handlingar. Men absolut främst, raderad av TID. Tiden gick och andra saker fyllde det tomrum han hade lämnat efter sig. Familj och släkt blev min nya trygghet. Vänner, systrar och kusiner mina nya källor till gapskratt. Och min egen inre styrka det som höll mig uppe. Styrka, jävlar anamma och en för jävla cool kämpaglöd.
Det är fortfarande samma S. Det är fortfarande samma gamla vanliga S som tittar tillbaka på mig i spegeln. Samma gamla vanliga, men ändå helt annorlunda S. Det är en modigare S. En starkare S. En gladare S. En lyckligare S. Jag är fortfarande mig själv. Det tog lång tid att komma till den insikten. Jag trodde länge att jag skulle behöva ge upp allt som en gång var jag på grund av honom. På grund av honom och alla associationer och minnen. Men ack så fel jag hade. Att laga mat är återigen något som gör mig glad. Att gå i mataffären och plocka bland varorna är återigen något som skänker mig lugn. Att köpa presenter är återigen något som gör mig uppspelt. Att fixa och ordna för andra är återigen något som gör mig alldeles varm i kroppen. Ja, allt det där är kvar. Allt det där finns fortfarande i mig, för det var mitt alldeles egna och inte något han kunde ta ifrån mig.
Tack för ett år fyllt av utomordentlig pepp och hjälp när det var som allra mörkast. Tack för tips, råd och stöd när allt gick åt helvete. Tack för hejarop och glada gubbar när mörkret äntligen sprack upp och mina ord blev ljusare. Tack för fantastiska berättelser och gripande ord som berört mig djupt, djupt därinne.
Tack för att jag har fått dela min historia. Tack för att ni har lyssnat. Tack för att ni har förstått. Och tack för att ni har visat mig en helt ny värld av omtanke, hjälpsamhet och äkta värme därute. Tack.
De avslutande orden lånar jag från R: Ni har varit, och är, absolut awesome.
PS. En alldeles vanlig blogg om världens härligaste, tråkigaste, galnaste, argaste, snällaste mig, S, kommer snart. Och ni är varmt, varmt välkomna att hänga med. Länkar om någon dag eller två.
Kategori: Allmänt
Slut men lite nallande
The End.
Nä. Skoja bara. Så lätt blir ni inte av med mig.
Jag kör en fuling och låter trehundrasextiofemdagarnu nalla lite in på det nya året. Men bara lite. Någon dag eller två kanske.
Timmarna har nämligen sprungit förbi idag. Dagen har varit fullkomligt sprängfylld av jobb och födelsedagsfirande. Nu sitter jag i soffan. Döslut med trötta, trötta hjärnceller.
Födelsedagen var bra. Inget snack om saken. Jag fick presenter på jobbet och presenter av familjen. Mycket glada grattisrop och härliga kramar. Underbara sms och fantastiska Facebook-inlägg. Inte överdrivet många, men desto finare.
Nu ska jag sova. Jepp. Roligare än så blev det inte idag. Sova och smälta marängswissen som jag precis proppat i mig. Sov gott kompisar. Sov gott och dröm sött.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
En trevlig inbjudan och uttråkning
Vet ni. Jag har kommit på en sak som jag är rätt bra på. Rätt asabra på faktiskt. Att skriva inbjudningar till olika festligheter. Jag vet, det är en väldigt begränsad talang, men ändå. Vilken upptäckt. Jag har misstänkt det ett tag, efter flertalet glada hejarop så snart jag har tjongat ut en liten middagsinbjudan. Men idag, idag kände jag verkligen hur hela jag fick liv när jag satt där och knåpade. Det tog mig några få minuter så hade jag fått ihop vad jag tyckte kändes som en härlig, annorlunda, intressant inbjudan. Skojig och knasig, personlig och med många referenser till sånt jag vet att de tänkta gästerna tycker om (även om jag ännu inte har så mycket kunskap om dessa nyfunna vänner har jag noggrant lagt det lilla jag har fått höra på minnet). Jag namedroppade särskilda viner (7 Zins?!) och ölsorter som jag vet att gästerna har en soft spot för. Jag rabblade upp kylskåpskall daim och pannkakstårta som tänkbara efterrätter eftersom det råder en djup fascination för just dessa två ting bland mina gäster. Haha, alltså, jag är löjligt nöjd över min inbjudan… Och, ja, det var väl egentligen det enda jag ville säga idag. Det var väl egentligen det enda lite roliga som har hänt idag. Mmm. Det enda som inte utmynnade i en gigantisk gäspning skulle man också kunna säga. Dystert värre är det. //Uttråkad tjej
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Gnäll och åtgärdsplan
Jag gillar inte riktigt mig själv just nu. Jag är inte en person jag hade velat hänga med. Fy fan för att känna så. Fy fan för att vara på det stället som framkallar såna känslor.
Jag skulle ha träffat systrar och kusin igår kväll. Hade inte haft något konkret att göra på hela dagen och räknade därför iskallt med att kunna spatsera ut från kontoret senast halv sex. Eh. Tji fick jag. Inte ett bra tji. Jobbet snurrade till sig och vips var jag fast i jobb större delen av kvällen. Egentligen rätt så roligt jobb. Med en härlig chef. Men inte lika roligt att berätta för systrarna och kusinen. Fan, vad usel jag kände mig. Usel syster. Usel släkting.
På det inser jag att jag inte har känt mig fullt närvarande de senaste gångerna jag har träffat mina vänner. Jag har liksom inte riktigt känt mig helt och fullt där i stunden. Kanske gnällt en smula för mycket om obetydliga saker. Missuppfattat premisserna för vårt häng och bjudit in både kreti och pleti. Det känns inge bra. Inge bra alls. Jag känner en översvallande känsla av att vilja ge både mina vänner och mina systrar saker. Berätta för dem hur mycket de betyder för mig. Och verkligen säkerställa att de förstår. Vet inte varför, men det känns orimligt viktigt just nu. Ändå gör jag det inte. Jag låter det stanna vid bara en tanke.
Jag och R har det finfint, men jag har hakat upp mig på en löjlig grej som liksom inte riktigt släpper. Trots att jag har berättat för R och han verkar förstå. Det är nämligen en klar obalans mellan oss ekonomiskt. Han tjänar en del mer än mig. Trots det är det jag som har betalat och i viss mån fortfarande betalar mycket mer av våra matinköp och andra skojigheter som vi pysslar med. Ja, på ett sätt är det mitt eget fel. När det är dags att betala tar jag automatiskt upp plånboken - att sitta och vänta ut R och hoppas att han ska betala är det absolut sista jag vill göra. Jag hatar såna människor. Människor som aldrig erbjuder sig eller VILL betala utan väntar ut andra. Huvaligen för sånt. Jag, å andra sidan, tar det istället åt andra hållet och är överpepp på att betala både för mig själv och för andra. Känner gravt dåligt samvete och skamkänslor av att bli bjuden. Får enorma endorfinkickar av att få bjuda en kär syster/pojkvän/vän på något trevligt. I början var det bara trevligt att få bjuda R. Nu, några månader senare, inser jag att mitt konto har fått lida en smula av det där bjudandet. Och trots att jag och R har pratat om det och det är bättre nu, gnager fortfarande den där kvarliggande obalansen i mig orimligt mycket. Idiotiskt mycket.
Så. Nu lyckades jag klämma in, inte bara, just de bekymmer som jag brukar beklaga mig om inför mina vänner, utan även hur kasst det där beklagandet får mig att känna. Jag har fått med ångesten över att ingen vet eller förstår hur mycket jag tycker om dem, men hur jag ändå inte gör något konkret åt det. Ett fullskaligt fullkomligt värdelöst gnäll med andra ord. Min expertis. Kanske dags att göra något åt sattyget?! Ett gemensamt bankkort med R. Några härliga vändejter. Och en mysig bjudmiddag för mina småsystrar. Trixa ihop några superbilliga presenter som kan värma ett höstfruset hjärta. Jehepp. Nu kör jag!
Kategori: Allmänt
VECKANS PEPTALK – PRESIDENTENS TELESKOP
Jag brukar säga att framrutan ska vara större än backspegeln. Det beror såklart på hur den används. Låt mig få berätta om Václav Havel. Jag hade tills rätt nyligen inte hört det namnet, men nu sitter det.
Havel var en frihetskämpe och Tjeckiens president år 1989-2003. Som president installerade han ett teleskop vid fönstret. Det var dock inte riktat enbart mot stjärnorna. Havel använde samma teleskop för att varje kväll styra det mot fängelsefönstret i byggnaden han suttit inlåst i under kommunisttiden.
Nu hade han allt, men när han kikade mot sitt förra fängelse påmindes han om hur det var att inte ha. Ibland går det fort framåt, man tappar varifrån man kommer. Havel använde teleskopet som motivation i arbetet och för att komma ihåg var han en gång suttit. Han visste vad han kämpade för. Havel erhöll en lång rad utmärkelser för sin kamp för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
När du mår bra. När det går bra. När du har allt du behöver. Då blir Havels teleskop viktigt. Dels för att blicka uppåt, vidare, men även minnas vad du gått igenom för att komma dit du är idag. Då förstår du varför du gör det du gör. Varför du kämpar. Varför du inte kan ge upp nu. Hur lyckligt lottad du är.
Här kan du hitta Olof Röhlanders blogg och hans texter.