trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Älskade, älskade, älskade bloggvänner.

Ett år. 365 dagar har nu äntligen gått. Jag räknar inte dagarna längre. Egentligen var det nog ett ganska bra tag sen jag gjorde det. Räknade dagar och längtade tills allt var slut, längtade tills året hade gått och jag äntligen fick ge upp. Men det tog sin tid. Det tog evinnerligt lång tid innan dagarna slutade vara en kamp för överlevnad. Det tog lång tid innan jag ville fortsätta leva det här knasiga, fantastiska, härliga, smärtsamma, jobbiga, trista, roliga, spännande och alldeles underbara livet. Närmast outhärdligt lång tid. Men vet ni. Det gick. Det gick alldeles utmärkt bra. Jag satte huvudet i sanden och gjorde allt jag kunde och behövde för att ta mig till nästa dag. Grät, flydde, kämpade och fortsatte framåt. Och sakta, sakta blev det bättre.

Jag vägrade erkänna det till en början. Jag nästan kämpade emot vetskapen om att det faktiskt kändes bättre till en början. Jag ville ju inte släppa honom, jag ville inte släppa hoppet om att få tillbaka det jag en gång hade haft, och trots att min egen kärlek skar i mig som knivar, höll jag fast vid den där kärleken, höll fast vid den där smärtan, tills det inte fanns något att hålla fast vid längre. För ja, det var så det var. Jag hängde kvar tills precis varenda känsla för denna människa var raderad. Raderad av hans handlingar. Men absolut främst, raderad av TID.  Tiden gick och andra saker fyllde det tomrum han hade lämnat efter sig. Familj och släkt blev min nya trygghet. Vänner, systrar och kusiner mina nya källor till gapskratt. Och min egen inre styrka det som höll mig uppe. Styrka, jävlar anamma och en för jävla cool kämpaglöd.

Det är fortfarande samma S. Det är fortfarande samma gamla vanliga S som tittar tillbaka på mig i spegeln. Samma gamla vanliga, men ändå helt annorlunda S. Det är en modigare S. En starkare S. En gladare S. En lyckligare S. Jag är fortfarande mig själv. Det tog lång tid att komma till den insikten. Jag trodde länge att jag skulle behöva ge upp allt som en gång var jag på grund av honom. På grund av honom och alla associationer och minnen. Men ack så fel jag hade. Att laga mat är återigen något som gör mig glad. Att gå i mataffären och plocka bland varorna är återigen något som skänker mig lugn. Att köpa presenter är återigen något som gör mig uppspelt. Att fixa och ordna för andra är återigen något som gör mig alldeles varm i kroppen. Ja, allt det där är kvar. Allt det där finns fortfarande i mig, för det var mitt alldeles egna och inte något han kunde ta ifrån mig.

Tack för ett år fyllt av utomordentlig pepp och hjälp när det var som allra mörkast. Tack för tips, råd och stöd när allt gick åt helvete. Tack för hejarop och glada gubbar när mörkret äntligen sprack upp och mina ord blev ljusare. Tack för fantastiska berättelser och gripande ord som berört mig djupt, djupt därinne.

Tack för att jag har fått dela min historia. Tack för att ni har lyssnat. Tack för att ni har förstått. Och tack för att ni har visat mig en helt ny värld av omtanke, hjälpsamhet och äkta värme därute. Tack.

De avslutande orden lånar jag från R: Ni har varit, och är, absolut awesome.

PS. En alldeles vanlig blogg om världens härligaste, tråkigaste, galnaste, argaste, snällaste mig, S, kommer snart. Och ni är varmt, varmt välkomna att hänga med. Länkar om någon dag eller två.