trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 152 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Han får.
Vilken jävla dag. Sov i princip ingenting i natt. Dels på grund av mitt katastrofsms, dels på grund av ett mail från ni vet vems mamma. Jag var redan i ett dåligt skick och när mailet kom runt tolv i natt var det hej och godnatt till den lilla styrka jag hade kvar. Jag grät. Det var en stillsam gråt med stora tårar långsamt rinnande nerför kinderna.
 
På tåget till jobbet kom svaret. Svaret på psychosmset (ja, mina vänner har läst det och klassificerat det som ett sådant). Det var väl i och för sig ett snällt svar. Men känslan var off. Känslan, tonen, stämningen var helt jävla off (mina vänner har även godkänt denna beskrivning). Allt kändes förstört. Och så grät jag igen. En märklig gråt som jag inte riktigt kunde motivera.
 
Väl på jobbet var det tungt. Arbetsuppgifterna var tuffa och gick i ett. Jag är verkligen så glad över att äntligen ha saker att göra, men hela dagen har jag följts av en lätt huvudvärk tillsammans med en obeveklig ledsamhet.
 
Nu ligger jag i ångestsoffan i ångestlägenheten. Min syster och hennes kompis leker flytta hemifrån och jag leker femte hjulet. Åt mikrad gröt som såg ut som hundkräks till middag. Livet är inte på topp. Men det är långt ifrån så helvetiskt som det kunde ha varit. Långt ifrån. För för några timmar sen fick jag ett till sms. Ett sms som inte betyder så mycket egentligen men som ändå är en början på en liten stig tillbaka till det braiga.
 
"En fantasivärld tycker jag låter som en bra idé. Jag är gärna där ett tag till om jag får."
 
Ja, han får.

Dag 152

Kategori: Allmänt

Förstört
Jag förstörde det braiga. Jag förstörde det pirriga. Jag förstörde något som gjorde det lite lättare att gå upp på morgonen. Varför gjorde jag det? Det skulle ju bara vara något oskyldigt, något som gjorde mig glad för stunden. Men jag förstörde det. Som jag alltid gör. Idag fällde jag för första gången en tår på grund av något annat än honom och hans svek. Idag fällde jag en tår på grund av förlorad glädje. Och det gör nog så ont märker jag.

Nya vidriga vinklar

Kategori: Allmänt

Många av mina tankar vill jag inte sätta ord på. Själva meningsbyggandet är jobbigt och svårt. För egentligen vill jag ju bara trycka bort. Alltid trycka bort. Men jag har märkt att alla tankar som jag inte tänker klart och inte definierar vad de egentligen handlar om, tenderar att komma tillbaka om och om igen. Hela tiden i nya vidriga former.
 
Trots att jag har mått bättre de senaste dagarna än vad jag gjort på flera månader har jag fått besök av nya vedervärdiga tankar. För så fort jag känner något bra, tänker jag att så och ännu mer kände, och känner han än idag, för henne. Och jag tror inte ens att det jag känner är på riktigt. Hans känslor är det. Hans pirr blev en himlastormande förälskelse som ledde till ett förhållande. 
 
Det sjuka är att jag tror att det skulle ta mig flera år att komma till den punkten att jag kan vara i ett nytt förhållande. Bo tillsammans med någon och planera ett liv. För honom tog det fyra veckor, sen bodde de ihop. Och allt det där som ibland flyktigt besöker mina tankar - att träffa någon annan, att röra någon annan, att anförtro mig på riktigt åt någon annan - det har han redan gjort. Samtidigt som vi planerade bröllop. Hur kan han vara så kallsint och komma till den punkten efter bara några dagars bekantskap när det skulle ta mig flera år? 
 
Hittills har jag funnit någon sorts tröst i att om han har saknat mig det minsta, om han har haft minsta ångest eller sorgsenhet, då har han fått bära det själv. Jag har tänkt att han väl inte kan ha vågat söka tröst hos henne för det. Nu inser jag att det nog inte är så. För jag skulle söka tröst hos en ny kärlek. Jag skulle det hur sjukt det än låter. Och om jag skulle kunna göra det, vad är det då som säger att han inte har gjort just det hela tiden? Fy fan, de tankarna gör mig absolut illamående. Att han har anförtrott sig angående det vi hade, till henne. Att han i ledsna stunder låtit henne trösta honom. 
 
Om jag någonsin råkar närma mig tanken om att röra någon annan, om att låta någon annan röra mig, slår det slint bara efter några sekunder. För allt jag kan se framför mig är hur han rör henne. Tankarna på de två tillsammans är som ett äckligt gift som aldrig tycks mattas. Och det gör mig så jävla förbannad att jag har låtit dem ta det utrymmet. Att jag låter dem förstöra bra saker för mig. Helvete för dem och helvete för mig som inte är starkare. Helvete för mig som inte klarar av att bli fritt odjuret. 

Dag 151 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ett osannolikt märkligt sms
Jag måste erkänna en sak. Jag säger till mig själv och till alla andra att den där göteborgskollegan bara är en intressant bekant. En intressant bekant som är rolig att smsa med. Men vet ni. Idag har jag surfat på tågbiljetter till Göteborg. Vet ni hur patetisk jag känner mig? Den här killen är inte intresserad av mig på det sättet. Det är jag helt säker på. Tonen i hans sms, känslan, stämningen, nej, det är bara lite skämt vi langar fram och tillbaka. Ändå har min hjärna kilat iväg i en helt annan riktning. En riktning som han inte vill gå. En riktning som jag inte ens vill gå.

Som om inte det vore nog drabbades jag av ett sånt akut behov av att berätta det här för honom. Ja, ni får slita ert hår och förundras över hur osannolikt bisarr jag är. Jag skriver alltså ett sms där jag fläker ut varenda en av mina motstridiga känslor. Jag skriver att jag har kollat på mobilen hela dagen. Jag skriver att det är på grund av honom. Jag skriver att jag till och med har surfat på biljetter till Göteborg. Jag skriver att jag inser att vi förmodligen aldrig ens kommer att träffas igen. Jag skriver att jag älskar den här låtsatsverkligheten jag har skapat mig där jag inte längre är ensam, ledsen och älskar min före detta pojkvän. Jag skriver att jag knappt kommer ihåg hur han ser ut men att jag på något sätt har fastnat. Fastnat för honom. Jag skriver att jag blir så glad av att tänka på honom att jag måste lägga en hel massa kraft på att stoppa mig själv från att skicka ett sms.

Det skrev jag. Och nu sitter jag här. Med den pirriga känslan ersatt av ett fasansfullt: what the fuck? Vad hände? Här har jag en helt oskyldig och trevlig bekantskap på gång, men givetvis sabbar jag. Som bara jag kan. Min vän sa en rätt så rolig sak idag i telefon till mig: ”Du har ju inte varit ute på marknaden sen du var sexton, klart att du inte har koll på såna här grejer, men lita på mig, jag kan sånt här”. Haha, nej, hon har rätt. Jag har inte koll. Vet i och för sig inte ens om jag vill ha koll på sånt här. Jag vill inte in i den här världen. Där osäkerhet och rädsla förefaller vara pirrets närmaste följeslagare. Nej, jag är inte redo. Och jag vet inte om jag någonsin blir det. 

Dag 151

Kategori: Allmänt

En smoothie och en flexibel plan
Igår hade jag en jättebra dag. Gick ut med hunden i strålande solsken. Hjulade på gatan för att riktigt befästa att våren är här. Åkte till Liljeholmen av alla ställen och shoppade med min älskade lillasyster. Vi hade det så himla trevligt. Köpte svarta spetsshorts och hårborttagningscreme (oh ja, nu är det äntligen dags att vaska fram någon typ av kvinnlig varelse därinnanför kläderna). Spetsshortsen var fina men användningsområdet får väl anses en smula tveksamt. Min syster provade dem precis och konstaterade att det är "ståbyxor". Det vill säga för jäkla tigtha för att sitta bekvämt i. Ja ja, det blir nog bra.
 
Efter shoppingturen åkte vi en sväng till en av mina bästa vänner. Hon har blivit matförgiftad och låg hemma alldeles ömklig. Fasiken vad jag tyckte synd om henne. Hon ville absolut inte ha något att äta men jag köpte i alla fall en smoothie till henne. Triumferande tar jag upp smoothie, vindruvor och minimorötter och räcker över, varpå hon säger: "det var en smoothie som gav mig matförgiftning..." Ja, men perfekt. Bra jobbat S. Mitt i prick. 
 
I alla fall, jag var märkligt uppspelt varför både min lillasyster och min vän fick sitta och frysa utomhus medan jag berättade allt möjligt i ultrasnabb hastighet. Jag funderar ibland på varför jag egentligen gör  sådär. Låter mig själv bli så uppspelt att jag helt missar att min syster håller på att förgås av kyla. Det är en verklig ovana jag har. Att bli så överexalterad och speedad att jag liksom blir lite självcentrerad. Jag är normalt sett inte alls särskilt självcentrerad. Ofta är jag snarare övernoga med att låta andra skina. Hysteriskt noga med att se till att alla mår bra. Men drar pulsen iväg och lusten att berätta skenar fullständigt ur kontroll, då tappar jag det där fokuset på min omgivning.
 
Oavsett kylan som vi till slut alla upplevde som mördande, kändes det som att både min vän och min syster var glada. Och det finns inget som gör mig gladare än att veta just det. Att människor jag bryr mig om mår bra. Jag och vännen bestämde att vi ska åka till fjällen snart. Det ser jag fram emot. Jag och systeryster bestämde att vi måste börja tänka på vad vi äter. Det ser jag inte lika mycket fram emot, men det är alltid roligare att tänka på sånt där tillsammans med någon annan. Så nu blir det minimorötter för hela slanten.   Förutom på fredagar och lördagar, då får man fuska...Och om det är något som måste firas... Och om man är ledsen... Ja, ni förstår, det är en minst sagt flexibel plan...

Dag 150

Kategori: Allmänt

Pirr och distraktion - några bra jävla timmar
Haha. Jag förstår att några av er undrar vad göteborgaren svarade. Det hade jag också gjort. Jag vill inte vara någon glädjedödare nu, men han kommer med största sannolikhet inte vara den där riddaren i skinande rustning som räddar mig ur min misär. Nej, han kommer vara en människa som jag smsar lite med en stund. Och när det är dags för sommarens kick-off, om jag tillåts följa med på den vill säga, kommer vi att heja på varandra och småprata lite, men that's it. Jag tror faktiskt att precis just det blir utfallet även om jag ska erkänna att jag just nu har en tendens att drömma mig bort i diverse totalt verklighetsfrämmande fantasier.
 
I alla fall. Vad svarade han? Jo, han gav ett exemplariskt svar. Som denna människa gör på varenda knäppt sms eller lync-meddelande jag skickar. Han skrev någonting i stil med: "haha, ja, jag är väl som en drog, ett riktigt uppåttjack". Men han skrev det betydligt trevligare än vad jag lyckades ge uttryck åt nu. Sen skojade vi lite mera fram och tillbaka tills jag lämnade mitt skrivbord en stund. När jag kom tillbaka hade han skrivit trevlig helg, åtföljt av en uppmaning om att smsa honom sen.
 
Det är trevligt. Att ha fått kontakt med en människa som intresserar mig intellektuellt så som han gör. Jag tror inte att det finns ett spår intresse av något annat än lite småprat från hans sida. Och egentligen inte från min heller. Men vet ni. Det är okej. För jag är fortfarande fast i klorna på någon annan. Ja ni vet vem. Och så länge jag är det (hela livet?) finns det inte utrymme för något annat än lite pirriga sms-konversationer. För ja, det känns lite pirrigt. Bra pirr, välkommet pirr och framförallt distraherande pirr. Mer än så behöver jag inte. Sen ska sägas att jag har en obehaglig känsla av att jag är mer på än han. Å andra sidan kan det också bara vara min personlighet som är så. Om mina systrar skickar ett sms, skickar jag fem tillbaka. Kan liksom inte hejda mig.
 
Eftersom jag aldrig lyckas hålla mig till ämnet nu för tiden måste jag ta en paus. Ta en paus och påminna mig själv om vart jag skulle. Haha, just det! Vad hände med göteborgaren efter jobbchattandet? Jag satt hemma hela kvällen och funderade när detta "sen" kunde tänkas infalla. Eftersom jag skulle smsa "sen" alltså... Igår kväll, runt tolv (ja, men jag vet, olämplig tid...) råkade jag trycka iväg ett sms till honom. Jag frågade bara vad han tyckte var gott att äta. Inget allvarligt, men jag har alltid tyckt att det säger en massa om människor vilken typ av mat de gillar. Jag vet inte varför, men mat är viktigt för mig på något sätt. Muppen svarar i alla fall att han inte är hungrig nu för tiden. Smala jävel, tänkte jag för mig själv... Not. Eller jo. Lite.
 
Hur som helst fortsatte vi prata per sms. En hel radda jättemånga sms. Hans skämt kom blixtsnabbt och gjorde att jag skrattade högt. Ja, hörni, det är en kul kille det där. En himla kul kille. Och förhoppningsvis kommer jag få ta del av några till roliga skämt. Oavsett om jag har funnit en trevlig kollega, en vän eller, mer osannolikt, en riddare är jag oerhört tacksam. För pirr och distraktion kan fan i mig inte köpas för pengar. Och det har jag fått uppleva nu. Några timmar med ett fånigt leende påklistrat på läpparna. Några bra jävla timmar.

Dag 149

Kategori: Allmänt

Utropstecken och jag älskar dig!
Jag är superexalterad! Ja. Jag är så exalterad att jag använder utropstecken. Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har haft svårt att använda utropstecken. Riktigt svårt. Tror inte ens att jag har skrivit ett enda i hela den här bloggen. Men idag. Idag tänker jag minsann använda utropstecken!

Jag har haft kurs (igen?! svar: ja) och på denna kurs utspelade sig något av det märkligaste jag har upplevt. Det försiggick ett sånt flörtande så ni anar inte. Jag blev alldeles uppspelt. Jag var alltså inte med i flörtandet, utan endast observatör/infiltratör/spion. Sen, vid mitt skrivbord, har jag haft flertalet trevliga konversationer till höger och vänster. Gud, vad jag älskar folket på min arbetsplats. Jag gör faktiskt det. Det kanske inte känns så jättekonstigt för er, men för mig, som inte är den mest sociala av fåglar, är det en stor bedrift att ha lärt känna så många kollegor som jag verkligen tycker om.

Sen gjorde jag tyvärr något som jag nu ångrar. Så klart gjorde jag det. Jag vore inte mig själv om jag inte gjorde just såna saker. Jag ”chattade” med den här göteborgskollegan. Inte om något allvarligt, bara om ditten och datten. Sen, helt plötsligt, känner jag en sån massiv känsloanstormning komma över mig att jag bara vräker ur mig följande text:

”Vet du, på ett helt osexuellt, jag vill aldrig gifta mig med dig-sätt vill jag bara säga att jag banne mig älskar dig! Jag var så jäkla nere, iofs på väg upp litegrann, pratade med dig i några minuter, och nu känner jag mig uppåt nästan hela tiden. SÅ. JÄVLA. BRA. Så tack.”

Om han vill fortsätta vara min vän efter det där är det en himla bra människa. Det kan man ju konstatera. Men oavsett utfallet av det samtalet, är jag glad just nu. Glad och nämnvärt distraherad av bra saker.

Dag 148

Kategori: Allmänt

Upp. Och ned. 
Dagen har varit upp. Och ned. Upp. Och ned. Hela tiden.
 
Ned: Jag kliver ur sängen. Alltid förenat med dödstankar.
 
Upp: Jag ser att jag har fått ett sms från göteborgskollegan. För ja. Så klart skickade jag ett sms till honom igår. Hela tågvägen hem ägnade jag åt att skriva till honom istället för att skriva till er, som jag brukar.
 
Ned: Promenerar till jobbet. Vedervärdiga jävla helvetespromenad.
 
Upp: Snicksnackar lite med en kollega som det känns som att jag inte har pratat med på länge.
 
Ned: Psykologbesök. Stressen. Skulden. Paniken. Allt dåligt förpackat i en och en halv plågsam timme från det att jag lämnar kontoret tills jag är tillbaka. Psykologen är bra. Det är inte det. Orkar bara inte gråta. Orkar inte gräva och rota i såret. Ja, det är inflammerat och infekterat och allt jävligt ett sår kan bli men jag vill inte badda just nu. Jag vill sätta ett plåster på och glömma skiten. Trots att det aldrig tycks läka.
 
Upp: Fler snälla kollegor.
 
Ned: Svårförståelig jobbuppgift som jag aldrig lyckas greppa konceptet av. Sliter som ett djur men kommer ingenvart.
 
Upp: Pappa ringer och frågar om jag vill gå med på hockey. Han har ett gäng säsongsbiljetter till Djurgårdens matcher. Han brukar fråga. Och jag säger alltid nej. Men idag. Idag tänkte jag: varför inte? Så jag säger ja. Pappa blir glad.
 
Ned: Inser att jag inte vill gå på hockey. För mycket människor och alldeles för mycket minnen av alla hockeymatcher jag har sett honom spela.
 
Upp: Går till min kollega och berättar om göteborgskollegan. Hon blir lyrisk. Har en fantastiskt härlig pratstund med henne.
 
Ned: Kan ni förstå hur in i helvete mycket poliser det finns på en viktig hockeymatch i kvalserien? En jävla miljon. Fan va rädd jag blev. Livrädd och panikslagen. Jävla skitpoliser. Jag satt där och försökte koncentrera mig på hockeyn men allt jag kunde tänka på var att jag ville gå fram till varenda polis och berätta om honom. Berätta vad han har gjort i deras garage. Berätta vad han har gjort på deras station. Berätta vad han har gjort med deras kollega. Berätta vad han har gjort mot mig. Kom dock till slutsatsen att inte en enda gnutta gott kan komma ur det.
 
Upp: Får ett till sms av göteborgskollegan. Svarar vitsigt, snabbt och en pyttesmula utmanande (kan också ha tolkats som ren och skär ironi). Får ytterligare ett sms på samma tema och blir lite glad. 
 
Upp igen: Inser hur lycklig pappa verkligen blev för att jag följde med på hockeyn. Inser att jag vill göra mer såna saker för pappa. Och för mamma. Och för mina systrar. Och för mina farföräldrar.
 
Upp ytterligare en gång: Smsar min vän angående göteborgskollegan (ja, jag vet att jag tjatar om denna kollega, men som ni vet händer det inte så himla mycket kul i mitt liv).
 
Ned: Tittar igenom post som mina systrar har hämtat från lägenheten och ser att det är något skitbrev som genom eftersändning har hamnat i min brevlåda adresserat till honom.
 
Upp: Försöker komma på vad jag ska skriva i min enda spännande sms-konversation. Ja, ni vet vilken jag menar. Och där är jag nu. I sängen. Med tummen frenetiskt klickande på mobilskärmen. 
 
Men oj, oj, oj, vad långt detta blev. Det var ju verkligen inte meningen. Har i och för sig redogjort för i princip varenda minut av min dag så inte så konstigt att det blev en roman kanske. Nu måste jag i alla fall försöka sova vänner. Och vet ni. Att sluta ögonen ikväll känns mycket mera skönt än vad det känns läskigt. Framgång. Ja, jag noterar den.

Två år

Kategori: Allmänt

Nej. Nej. Nej. Nej. Gick in och läste era fina kommentarer och där, mitt ibland glada hejarop och annat trevligt stod meningarna jag inte klarar av. 
 
"Två år tog det för mig att må innerligt bra. Två år, det är sjukt! ... Även om jag måste erkänna att jag ändå ibland tittar in på hans instagram och någonstans så önskar jag ändå att han inte längre var tillsammans med henne."
 
Två år. Två år skriver denna tappra människa att hon har överlevt efter att ha blivit sviken. Två år och hennes någon fortsätter att välja den "nya". Den nya som liksom saltsyra bränner hål i varenda bedragen människas innandöme. Den nya som liksom ett rakblad sakta skär i den bedragnas hud tills bara plågsamma skrik finns kvar. 
 
Fy fan för den nya. Fy fan för henne. Min någon valde henne då och han väljer henne nu. Om han fortfarande väljer henne om två år ska jag annonsera ut hans vidrigheter på Sergels torg tills varenda människa har hört och sen ska jag låta mig själv ge upp. Så känns det. 
 
Det är hemskt men längre än så har jag inte kommit. Och trots alla skratt, trots allt brinnande engagemang och trots alla trevliga kollegor tror jag inte att jag någonsin kommer att komma längre. Det är så patetiskt och sorgligt, jag vet, men jag ser bara inte hur jag någonsin ska kunna acceptera henne. Bara tanken gör mig fortfarande illamående och yr. Nej, jag ser det inte.

Dag 147

Kategori: Allmänt

En bra våg och ett potentiellt guldkorn
Jag surfar på en bra våg just nu. Jag surfar på något jag inte har upplevt på länge - äkta intresse och engagemang. I kursen, i människor, i samtal. Det är bra. Det är verkligt bra. Samtidigt känner jag mig lite som en tickande bomb. Några gånger under de här tre kursdagarna  har jag tappat fokus. I ensamma stunder på fikaraster. I ensamma promenader på väg tillbaka till kontoret eller på väg till tåget. Då skyndar jag mig. Skyndar mig in i värmen, skyndar mig till bekanta ansikten och röster. Det är det enda sättet just nu. Det absolut enda sätt jag kan hålla demonerna borta är genom att omge mig med människor. Människor som involverar mig i intressanta, roliga, allvarliga, skvallriga eller bara menlösa konversationer. Människor som distraherar mig med sin närvaro. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det var just det den där göteborgaren gjorde så bra. Han hade en blick som krävde uppmärksamhet och en röst som jag ville lyssna på. En blick helt fri från dömande demoner. En röst helt fri från hemska associationer. En fläkt av något nytt och spännande. 
 
I morgon är det bara jobb som gäller igen. Jobb vid mitt skrivbord från morgon till kväll med ett stressigt och skuldskapande avbrott för att besöka psykologen. En snabb lunch framför datorn för att ta igen förlorad tid hos psykologen. Förutsättningarna gör mig orolig. En massa ensamma promenader. Jobbiga samtal med psykologen. Och så potentiellt tyngande jobb utan ett avslappnande lunchavbrott tillsammans med pratglada kollegor. Jag vet att jag inte ska tänka så här och måla fan på väggen innan jag ens har en pensel i handen. Katastroftänket. För det finns ju faktiskt ingenting som säger att inte morgondagen potentiellt är en guldpärla i fråga om mentalt välbefinnande. Känns inte sannolikt, men möjligheten finns i alla fall. Kanske är det på det sättet jag måste styra om mitt tänkande. Se potentiella möjligheter istället för svårigheter. Haha. När jag skriver det här känns det ju väldigt rätt och rimligt, men helskotta vad svårt det är att tillämpa i verkligheten. Riktigt jäkla svårt är det.

Dag 146

Kategori: Allmänt

En gnutta av något bra
Åh, jag har så mycket att berätta för er. Så mycket att berätta men alldeles för lite energi till att göra det bra. Hjärnan är mos och magen vrålar i smärtor. Jag är nervös inför morgondagens praktiska övning på kursen jag går på ett sätt som nästan gör mig illamående. Trots detta lätt miserabla fysiska tillstånd känner jag mig uppåt. Uppåt och nästan lite exalterad. Jag har haft två inspirerande, lärorika och utmanande dagar där jag har tvingats ur min comfort zone och dessutom fått tillfälle att prata på riktigt med flera kollegor som jag normalt sett aldrig ens skulle ha hälsat på.
 
Som om inte det vore nog träffade jag världens trevligaste människa (ja, han var av manligt kön, men dra nu inga förhastade slutsatser). Av en slump hamnade jag bredvid denna människa på lunchen och fråga mig inte hur det gick till eller varför det blev så men av någon anledning berättade vi vår livshistoria för varandra. Och det kändes som att han förstod. Förstod allt på riktigt. Sökandet efter trygghet och de desperata försöken att greppa efter minsta halmstrå av stabilitet och förutsebarhet. Uthärdandet av detta något trista men ack så praktiska och lärorika jobb i väntan på att komma på vad man tycker är roligt i livet. Jag tror inte ens att det var mina ord, jag tror faktiskt att det var hans.
 
Detta samtal i kombination med flera andra intressanta diskussioner har gjort dagen till något bra. Något bra som kontrast till allt det gråa. Något bra att försöka hålla fast vid när snålblåsten hugger tag i mig igen. Nu ska jag bara överleva kvällens mördande sista minuter av jobb (dock hemma) och sen den horribla övningen i morgon bitti, men sen ska jag på riktigt njuta av allt jag har lärt mig, av alla människor jag har träffat men framförallt av den där kollegan från Göteborgskontoret som återinförde en gnutta tro på det manliga släktet igen. Bara en gnutta. Men en gnutta av något väldigt bra.

Dag 145

Kategori: Allmänt

Hello
Hello. Hello. Hello. "Hello" är min glada hälsningsfras. I en rapp ton med finurlig blick säger jag "hello". Då är jag glad. Inte nödvändigtvis själaglad men avslappnad och uppåt i alla fall. Sen tittar jag uppfordrande på mina helloade vänner/kollegor/familjemedlemmar och vill snicksnacka. Är jag på bra humör vill jag alltid snicksnacka lite. Skoja och berätta historier. Sånt följer alltid efter ett "hello".
 
Idag har jag varit på kurs hela dagen. En spännande och intensiv kurs som berörde hela mitt känsloregister. Skräck, rädsla och nervositet men också glädje, engagemang och intresse. Totalupplevelsen var ändå positiv och efter kursen gick jag med snabba steg mot kontoret för en liten avstämning med min chef. När jag klev in genom dörrarna till min vinge kände jag en trevlig känsla av tillhörighet. Jag blev glad av att se mina kollegor sitta där bakom datorskärmarna. 
 
Uppfylld av positiva känslor hälsade jag på dem med flera "hello". Den trevliga känslan dog en aning efter att jag insåg att jag inte skulle komma hem på ett tag. När jag sedermera kom iväg och gick till tåget försvann precis vartenda korn av positivitet och ersattes av mörka ledsna ensamhetskänslor. Det var hemskt. Jag ringde och ringde de fyra vänner jag har som jag ibland pratar med men absolut ingen svarade. En tår föll. Men så. Helt plötsligt ringde en av mina vänner upp. En väldigt bra vän som alltid får mig på bättre humör. Vi pratade hela vägen hem och när jag en knapp timme senare sa hej då kändes allt lite bättre. Lite bättre och lite mindre ensamt. Faktiskt kändes det så bra att jag senare under kvällen gick upp till mina systrar och sa "hello".

Dag 144

Kategori: Allmänt

Helgens bästa:
  • Rolig, blixtsnabb, trevlig skidåkning
  • Glada föräldrar, systrar och övrigt folk
  • Föräldrar och systrar igen - eftersom de är det överlägset bästa jag har i livet
  • Sömn, något orolig men utan sömntabletter (stor framgång)
  • Världens godaste chokladbollar
 
Helgens sämsta:
  • Vidriga tankar påhälsandes lite för ofta
  • Blåsiga, iskalla fjälltoppar
  • Oroväckande smärtor i magen
  • Tjockisupptäckten, troligtvis orsakat av för många världsgoda chokladbollar och annat gott jag har ätit de senaste veckorna

Dag 143

Kategori: Allmänt

Mat, sömn, hygien och samtal
Förlåt. Det var inte meningen att jag skulle skriva så sorgligt som jag har gjort i de senaste inläggen. Det var inte meningen att verka så fruktansvärt deprimerad. Det var inte meningen. Särskilt inte som veckans inledande dagar tedde sig förhållandevis glada. Och dessutom har det funnits många glädjestunder idag. För jag är ju glad ibland. Jag är faktiskt det. Och jag vet att det är en stor framgång. Jag vet att det är en gigantisk jäkla framgång med tanke på var jag började. 
 
Jag har ingen erfarenhet av psykisk ohälsa så mina problem kanske är småpotatis i jämförelse med vad andra går igenom. Men utan att överdriva kan jag på riktigt inte föreställa mig något värre. Jag vet inte ens hur jag har kunnat överleva så här långt. De första åtta veckorna var jag övertygad om att jag skulle dö när som helst. Dö av tårar. Dö av ångest. Dö av sorg.
 
Men jag dog inte. Jag lever och andas och skrattar till och med ibland. Ja, jag skrattar högt åt vissa saker ska ni veta. Skrattar och ler och fnittrar. Nej, livet är inte så jäkla kul, men jag lever åtminstone. Jag äter, sover med tabletternas hjälp och går till jobbet varje dag. Och emellanåt skrattar jag. Eller åker skidor. 
 
Så alla ni som vandrar igenom ett liknande helvete som mitt: Det blir bättre. Fan, det blir faktiskt det. Det blir inte nödvändigtvis fantastiskt, det blir kanske inte ens bra, men det blir i alla fall bättre. Det lovar jag. Och man behöver inte göra ett enda dugg för att få uppleva den där förbättringen. Det är bara att låta tiden ha sin stilla gång. Trots att jag vet att den ibland sniglar sig så långsamt fram att den verkar gå bakåt så lovar jag att varje sekund man överlever innebär en sekund närmare en lite lättare tillvaro. 
 
Även om tiden inte gör att livet helt plötsligt känns bra igen, gör den i alla fall att man till slut kan äta, sova, duscha och till och med umgås med folk. Kanske skratta om man har tur. Jag lovar att den i alla fall kommer att göra just det. Något mer kan jag inte lova, men mat, sömn, hygien och samtal klarar man till slut. Jag tror verkligen det. Sen vet jag tyvärr inte mer. Sorgligt nog har jag inte så mycket förhoppningar. Men hur framtiden ser ut får tiden utvisa.

En bild

Kategori: Allmänt

Vi är på väg till fjällen. Jag har kanske glömt att skriva det. Sitter i en minibuss tillsammans med systrar, föräldrar, hund och två gamla familjevänner. Lutade mig just fram för att titta på roliga videor mamma har spelat in med sina väninnor. Plötsligt råkar mamma bläddra förbi en bild med honom. En bild från i somras där min ena syster, jag och han ligger tätt, tätt ihop längst bak i båten under min familjs båtsemester i somras. Han verkade så glad. Han verkade helt ofattbart lycklig. Pussade på mig och skämtade med alla. Bara två månader senare försvann han. Försvann för gott ur mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar honom. Saknaden fullkomligt vrålar och bankar i bröstet. Det är mörkt i bussen och den tysta gråten dränker mina kinder i tårar. Hur kan jag sakna honom så här men han inte sakna mig? Hur kan två människor hamna så långt ifrån varandra känslomässigt? Jag förstår inte. Jag förstår fortfarande ingenting.

Dag 142 Fortsättning

Kategori: Allmänt

När?
Jag saknar mina vänner. Jag saknar den S jag brukade vara med dem. Jag saknar att bry mig, köpa presenter, fixa överraskningar och prata strunt flera timmar i sträck. Jag saknar det otvungna umgänget. Det otvungna och lätta umgänge som möjliggjordes av att jag hade min särskilda trygga person väntandes hemma. Jag saknar de djupa diskussionerna om relationer och kärlek, områden som numera är minerade och farliga. Jag saknar den jag var förut. Jag saknar den jag var med honom. 
 
Folk pratar om den här fantastiska förvandlingen som ska ske. Den fantastiska transformationen av mig själv från en beroende och svag person till en självständig och stark kvinna. Det är inte den förvandling jag hittills har bevittnat. Nej, jag har sett mig själv gå från en glad, trygg och kompetent tjej till en blek varelse som bara i undantagsfall gnistrar till och kommer till liv. En ledsen och ensam figur som gömmer sig bakom en skämtsam jargong för att dölja smärtan.
 
Jag kan inte låta bli att undra - när sker den riktiga förvandlingen? Kommer den någonsin att ske? Kommer jag någonsin att bli någon annan än den patetiska person som nu möter mig i spegeln? Tänk om det här är det som blir? Tänk om det här är den förvandling jag får leva med? 
 
Jag vet att det bara är jag som kan skapa förändring. Bara, bara jag. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Och egentligen vill jag kanske inte heller. För längtan tillbaka till det som en gång var är fortfarande så oändligt mycket större än varenda dröm jag kan uppbåda om framtiden. Kafé, marknadsföringsjobb, lärare, utomlandsvistelse, godisaffär, entreprenörskap, hundar - listan kan göras lång. Listan på saker som inte ens är i närheten av att locka lika mycket som dåtiden. När i hela friden ska det ändras? När ska framtiden sluta te sig så obevekligt svart? När?

Dag 142

Kategori: Allmänt

Solen och fönsterglas
Gårdagskvällen var konstig. Jag grät. Jag skakade. Jag mådde illa. Det rev och dunkade i bröstet. Jag ville dö. Jag ville gå upp i rök och aldrig mer behöva känna den där smärtan igen.

Men till slut tog jag mig hem. Hem till värmen. Hem till mat. Hem till hunden. Och det värsta gick över. Hjärtslagen saktade ner. De snurrande bilderna i min hjärna tappade i intensitet. Och mitt sinne öppnade sakta upp sig för annat än slag och rivsår.

Idag skiner solen i Stockholm och den obehagliga kylan som för några dagar sen omfamnade oss verkar ha mattats en aning. Det är jag tacksam för. Kylan och mörkret höll på att knäcka mig igår. Förut brukade jag vara arg på solen. Det kan jag vara nuförtiden också, men inte lika intensivt som förut. Jag blev arg för att den såg så jäkla munter ut däruppe med sina gnistrande varma strålar. Jag har inte kunnat vara munter. Och då har solen känts som ett hån. Ett hån och en falsk påtvingad glädje som bara irriterar. Nej, min relation med solen är komplicerad. Liksom alla mina övriga relationer. Strålande.

Det jag skulle komma till var i alla fall att jag mår okej idag. Håret ligger rätt på huvudet för en gångs skull. Inga virvlar som förstör. Och dessutom har jag på mig mina glasögon. Stora svarta glasögon med fönsterglas. Det kändes som att jag gott kunde behöva lite extra skydd mot omvärlden idag. Lite extra skydd och lite extra omtanke om mig själv. Ha det ni med, omtanke om er själva alltså. Och ha sen en finfin fredag. Det är vi allt värda tycker jag.

Dag 141 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Den här vidriga smärtan
Det är så klart att det inte är avsaknaden av tabletter som gör att jag dippar. Det kan inte gå så fort. Det tror jag inte i alla fall. Det är bara jag. Jag och mina hjärnspöken. Jag och min oförmåga att hålla mig upprätt för lång tid i följd. 
 
Jag har haft tre ganska bra dagar på jobbet. Kommit hem på kvällarna och ätit god mat och umgåtts med familjen. Men det braiga håller aldrig i sig så länge. Det kommer alltid bakslag. Fy fan alltså. Ska det vara så här hela livet? Ska jag gå runt och leva ett liv i försiktighet? Ett liv där jag aktar mig för allt som triggar? Ett liv med antidepressiva tabletter som närmsta vän?
 
Jag är så trött. Har kämpat så himla hårt den här veckan. Bestämt mig varje morgon - det här måste bli en okej dag. Och trots att varenda cell i min kropp har skrikit sluta har jag fortsatt framåt. Jag har pratat och skämtat på jobbet. Jag har ätit goda saker och verkligen tänkt på hur gott det är. Och jag har använt mitt fulla artilleri för att hålla odjuret borta.
 
Men nu orkar jag inte stå emot mer. Jag orkar inte. Jag orkar inte stå emot, men jag orkar inte heller hantera de här tankarna. Det gör så ont. Det gör så overkligt ont. 

Dag 141

Kategori: Allmänt

Tårar
Jag glömde ta mina antidepressiva tabletter hemma imorse och upptäckte till min förskräckelse att de jag brukar ha med mig i väskan var slut. Är på väg hem nu men har alltså fortfarande inte tagit dagens tabletter. De senaste två timmarna har jag känt mig konstig. Jag har distraherats av en vän på telefon och sen av min farbrors fru på tåget. Det var tur. För varenda sekund jag lämnas ostörd med mina tankar ser jag honom. Tänker på hur han inte ens kunde komma hem den där kvällen och berätta sanningen för mig. Istället spenderar han den med henne och kommer hem mitt i natten och säger att det är slut. Utan förklaring. Slut efter nio år tillsammans. Han spenderade varje ledig timme våra två sista veckor med henne. Våra två sista veckor som också är deras två första. Trots att vi under de två veckorna skickade ut världens finaste bröllopsinbjudningar är det deras två första veckor. Jag funderar på vilket datum de har valt. Ni vet, det där datumet man väljer lite i efterhand som dagen man blev tillsammans. Dagen man blev ett vi. Infaller deras dag innan han berättade för mig? När jag fortfarande var världens lyckligaste och varje natt somnade i famnen på mitt livs kärlek. Fan, nu gråter jag igen. Kommer inte hem. Står på vägen tvåhundra meter från vårt hus och hittar inte fotfästet. Tårarna slutar inte. Vad ska jag göra?

Dag 140

Kategori: Allmänt

Inga men ändå jättemånga ord
Jag har ingen lust att skriva något idag. Det känns konstigt, tomt och sorgligt på något sätt. Jag älskar ju att skriva här. Jag älskar känslan av att veta att det finns någon på andra sidan skärmen som lyssnar, känslan av att inte vara helt ensam. Och jag älskar att sätta ord på allt som snurrar; konkretisera och ordna upp i den mosiga massa som numera utgör min hjärna. Det är skönt, tillfredsställande och dessutom ger det mig en känsla av produktivitet. En känsla av att inte vara så fullkomligt värdelös hela tiden. 
 
Men idag sitter jag bara och tittar på mobilen. Har skrivit texter om både bra och dåliga saker. Jag har skrivit om roliga upplevelser vi delade men som nu bara är plågsamma minnen lömskt smygande bakom varje hörn. Jag har skrivit om recept, en av mina stora passioner i livet, och jag har skrivit om diverse dråpliga incidenter som drabbar mig dagligen. Men inget, absolut inget, blir klart. Inget låter som jag vill. Inget känns rätt. 
 
Vilken fasansfull känsla det är. För en sak som faktiskt har skänkt mig någon sorts glädje i det här, är just hur naturligt skrivandet har kommit sig för mig. Orden har bara forsat ut och bildat meningar som på riktigt betyder något, meningar som känns. Idag känns meningarna mest bara slätstrukna och tråkiga. Kanske är det så att jag har börjat närma mig någon form av normaltillstånd, där jag varken är speedad och uppåt eller i brutal misär.
 
Det är skönt att slippa de långvariga dipparna. Dipparna som varar i flera dagar och som gör att jag på riktigt vill göra illa mig själv. Såna dippar är faktiskt väldigt ovanliga nu. De finns där, hela tiden lurar de i skuggorna, men de håller inte alls i sig på samma sätt. Jag har verkligen blivit bra på att trycka bort hemskheterna. Åtminstone om jag har folk runt mig som kan distrahera. I ensamhet är det fortfarande svårt. Där är jag fortfarande så oerhört skör och sårbar. Men ofta när bilderna av dem tillsammans smyger sig in lyckas jag faktiskt trycka bort dem. Jag tappar andan och blir alldeles stel, men om jag bara tvingar bort fokus från mitt inre till något annat så brukar det lätta. Det gör faktiskt det. Det gör banne mig det. Och det är jag väldigt tacksam för.
 
Så. Ett inlägg som skulle handla om att jag inte känner för att skriva ett inlägg idag får sluta med en smula tacksamhet. Det är bra. Och orden, de kommer nog aldrig att ta slut tror jag. Det finns för mycket som stångas och brottas i mitt huvud för att orden någonsin ska sina. Vad ska jag så göra med alla mina ord dag 366 månntro?

Dag 139

Kategori: Allmänt

Uppvisning
Min lillasyster dansade igår. En härlig minnesvärd dans. Hon har tenta snart och var på ett sånt där nervöst, fnittrigt humör. Helt plötsligt ställer hon sig upp i sin morgonrock (som hon av oklara anledningar bar ovanpå sina vanliga kläder) och utbrister i en hög sång: "I'm sexy and I know it." Samtidigt kör hon någon form av ankdans där rumpan svänger åt olika håll inunder morgonrocken. Det såg väldigt roligt ut. Faktiskt var det en av de roligaste uppvisningar jag har sett på länge. Hon är rolig min syster. Titt som tätt gör hon såna där små uppvisningar. Dans ingår inte alltid, men var och varannan dag ställer hon sig upp och tar i för kung och fosterland i en liten strof. Alltså, hon satsar verkligen. Det är härligt.

Träningstips

Kategori: Allmänt

Träningstips för deprimerade, svaga, trötta och rädda typer: Gör 3 stycken valfria övningar 50 gånger på valfri plats där du känner dig varm och trygg. Ta ohämmat mycket pauser om du behöver det. Själv gjorde jag armhävningar, benböj och sit-ups. Under loppet av en timme... Åt nämligen en tallrik nudlar emellan de två seten om 25 som jag gjorde... Kan också tillägga att min syster inte tyckte att jag gick ens i närheten av tillräckligt djupt i mina armhävningar. Men. Det brände i både lår, mage och armar. Ja, i alla fall i några sekunder... Och framförallt, framförallt lyckades jag rättfärdiga ätande av Häagen dazs-glass Salted caramel direkt ur burken. Bara det kändes som en jättevinst i sig. En jättevinst.

Dag 138

Kategori: Allmänt

Uppfriskande
Glad. Ja, jag har känt mig ganska glad i stunder idag. Jag spenderade större delen av dagen på en kurs, och även om ögonlocken klippte var och varannan sekund hela förmiddagen, vände det på något sätt efter lunch och jag fick lite energi. Vi löste övningsuppgifter och jag samarbetade med två fantastiskt trevliga tjejer. 
 
Väl tillbaka vid mitt skrivbord sjönk modet något när jag insåg att jag återigen satt sysslolös, men ut i korridoren gick jag och förkunnade att jag gärna hjälpte till med vad som helst. Sen spenderade jag några minuter snurrandes på min stol samtidigt som jag slängde ur mig obskyra skämt. Bland annat föreslog jag att jag och min manliga kollega (som är något hårigare än genomsnittet) kunde fläta varandras hår på benen eftersom mitt nu har växt sig åtminstone två centimeter långt. 
 
Ja, men alltså, det är att gå över gränsen, jag vet. Dessutom låter det inte direkt kul så här i efterhand. Förstår inte vad som flög i mig faktiskt. Men vår andra kollega, den hårige kollegans "homie", skrattade gott i alla fall. Stackars machograbbar. Även om de vet att jag utan problem kan matcha deras tuffa jargong (och dessutom aldrig duckar för att driva med mig själv) tror jag faktiskt att jag fortfarande förvånar dem ibland. Förvånar dem och förvånar mig själv. Inte nödvändigtvis positiv förvåning, men det är åtminstone alltid uppfriskande. Och lite uppfriskning kan jag minsann behöva just nu.

Dag 137

Kategori: Allmänt

Vänner
Jag har tänkt på en sak. En sak som oroar mig. Under de här sex månaderna har jag i desperation och förtvivlan vänt mig till många olika människor i min närhet. Både hans mamma (som jag inte längre klarar att ha kontakt med) och min äldsta vän i Kanada drog världens tyngsta lass i början när allt var panik hela tiden. En annan vän tydde jag mig till nästan maniskt under en period i mitten. En tredje fick uteslutande höra om mina jobbproblem när de snurrade som värst. En fjärde agerade räddningshjälp under en tid då många andra hade tröttnat. Olika fastrar har vid olika tidpunkter varit mitt enda andningshål. Om bara jag fick ett samtal eller meddelande från just den fastern släppte det värsta en aning. Vissa gånger har jag undvikit mina gamla vänner och bombarderat nya bekantskaper med desperata sms i tid och otid.
 
Jag inser nu att jag har en tendens att hänga upp mitt liv på en eller i undantagsfall ett fåtal personer. Jag har helt enkelt svårt för att balansera flera nära relationer samtidigt och har obehagligt lätt för att bara stänga av om jag blir överväldigad. Det är också något psykologen har reagerat på när jag beskriver saker för henne. Hon menar att det är farligt att leva så eftersom man blir så sårbar. Jag håller med henne. Det gör jag. Men det är inget jag gör med mening. Det är något som bara blir. Jag har svårt att hålla många personer nära. Helst vill jag bara ha en, eller möjligtvis två, för att känna mig riktigt trygg.
 
Jag förstår ju själv det ologiska i det hela. Att det känns tryggare med bara en person riktigt nära istället för en hel radda människor att söka tröst och råd hos. Men det är inte det att jag inte vill ha en massa nära vänner, för det vill jag verkligen, utan det är att jag har svårt att känna mig nära flera olika personer samtidigt. Egentligen har jag väl svårt att överhuvudtaget känna mig nära någon förutom honom. Jag hade ingen supernära vän innan jag träffade honom och nu är det inte direkt bättre på den fronten. Nej, vänner är problematiskt för mig på något sätt. Trots att mina vänner är något av det finaste jag har just nu, är det ändå så krångligt. Krångligt att få till den där självklara tilliten. Svårt att känna den viktiga tryggheten. Och nästan omöjligt att bara vara mig själv utan minsta krav. Jag får helt enkelt inte riktigt till det. Och det oroar mig. Det oroar mig mer än vad jag ens orkar tänka på.

Dag 136 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ingefära och jordnötssmör
Nooooo. Varför gav jag efter? Varför höll jag det inte borta? Skit. För dagen har faktiskt varit okej. Jag vill att ni ska veta det. Jag sov okej. Gick upp och slappade i soffan som värsta tonåringen. Sen gick jag på hundpromenad följt av en liten handlingstur med mamma och en systeryster. Kom hem och med hjälp av samma systeryster lagade jag mat till hela familjen. Har snöat in lite på det här med ingefära och jordnötssmör så vi gjorde en härlig röra bestående av piripiri-marinerad kyckling, bacon, äggnudlar, lök, sockerärtor, sojabönor, paprika, morötter, vattenkastanjer, bambuskott, en hel massa vitlök, sesamolja, ingefära, soja och så klart jordnötssmör. Gott. Definitivt gott. Bra så. 

Dag 136

Kategori: Allmänt

Helvete
Det enda jag vill just nu är att få glömma, förtränga och slippa tänka överhuvudtaget. Men hela tiden blixtrar det till i huvudet och jag kommer ihåg saker jag förut inte har tänkt på. Och trots att jag egentligen varken vill eller borde skriva det här, bubblar det ibland över och orden måste ut.
 
I affären idag såg jag såna där pingvinstänger i fem-pack. Såna köpte vi på vår sista mathandling tillsammans. På väg ut såg jag sen tuggummiapparaten där jag efter samma handling gav ett mynt till en liten pojke för att han skulle kunna snurra fram ett tuggummi (efter att ha frågat pojkens pappa så klart). 
 
Dagen efter åkte han hem till henne för att ha sex. Fantastiskt sex, hårdhänt som han aldrig hade fått uppleva förut. Nej, fy fan, för denna människa. Så in i helvete vidrigt är det. Helvete. Helvete för honom och den där jävla kvinnan. Och helvete för mig som mot allt bättre vetande inte bara går dit i tanken utan även ger äckeltankarna form härinne. Helvete.

Dag 135

Kategori: Allmänt

Fashionista
Min telefon är fylld med uppskattningsvis hundra påbörjade texter om diverse funderingar jag någon gång har haft. Tänkte att jag skulle försöka rensa och dela med mig av det som inte är uteslutande sludder. Började på en text men det blev så sorgligt att jag var tvungen att sluta. 
 
För idag, idag vill jag egentligen bara dela med mig av en enda grej. Nämligen dagens utstyrsel. Lite orolig var jag allt när jag i morse drog på mig ett par lösa, tunna byxor med resår och snörsko i midjan. Har förut frågat mina kollegor om det verkligen inte skulle vara okej med den typen av byxor på jobbet (ja, ni förstår säkert hur extremt skönt det är med resårbyxor i jämförelse med snortighta kostymbyxor) men fått svaret: tveksamt. 
 
Trots denna tveksamhet drog jag idag på mig dessa nyinköpta mörkblå snörbyxor i kombination med en svart omlottröja och svarta pumps. Men hello. Jag kände mig som värsta fashionistan. Jag är alltså en sån person som brukar gå i samma svarta bomullsklänning med svarta tjocka strumpbyxor, svart kofta och svarta ballerina i flera veckor i sträck. Men idag. Idag rockade jag minsann ett par uppkavlade lösa brallor med pumps. Och så en hög Lilla My-knut på det. Och så klart mitt 2000-kronors smink. 
 
Verkligheten var sannolikt inte helt super. Det såg jag allt i spegeln på toan. Men det var tillräckligt okej för att den trevliga känslan skulle bestå. Känslan av att ha vågat något nytt. Känslan av att inte se så jäkla tråkig ut hela tiden. Känslan av känna sig lite lite snyggare än dagen innan. 
 
Oh yes. Ytlig tillfredsställelse är himla härligt ibland. Och Gud va hårt jag håller fast i den nu. Hårt, hårt, hårt för att förtränga de tillfällen under dagen då jag märkte att tröjan hade åkt upp och jag blottade mina midjehöga strumpbyxor. Jaja, det behöver inte vara perfekt hela tiden, det kan vara bra ändå. Lite strumpbyxeskarv har ingen dött av. Och emellanåt var jag som sagt rena fashionistan. Lovar.

Dag 134

Kategori: Allmänt

Ideation
Dagens skratt.
 
Idag på jobbet gjorde jag ett test för att identifiera mina styrkor. Jag ska på en kurs nästnästa vecka där vi ska prata om hur man på bästa sätt tar tillvara på sina styrkor. Jag gjorde testet och kände mig högst schizofren under tiden. Mina svar verkade flyga högt och lågt och ofta vet jag inte varför jag svarade som jag gjorde. Det känns på något sätt som att jag inte känner mig själv lika bra längre. 
 
I alla fall. När jag så äntligen var klar med testet fick jag mina fem främsta styrkor uppradade framför mig på datorskärmen. Överst stod "ideation". "Ideation" - det lät ju trevligt och kreativt, tänkte jag för mig själv. Eftersom jag inte kunde komma på den exakta översättningen på svenska skrev jag in ordet i Google Translate (ja, Google Translate är min bästa vän på jobbet). Gissa vad jag fick upp. Eller ännu bättre, skriv in det själva och se vad ni får fram.
 
Just det. SJÄLVMORDSTANKAR.
 
Det är min främsta styrka. Hurra!! Alltså, ni förstår inte hur mycket jag skrattade. Jag skrattade så mycket att jag grät. Ingen annan skrattade. Möjligtvis fnittrade de lite. De är nog för finkänsliga för att skratta åt något så nedrigt. Eller så var det bara inte så kul som jag tyckte att det var. Men seriöst, är det inte helt ofattbart hur typiskt det är att det händer just mig. Ideation. Haha, jag skrattar högt inombords varenda gång jag tänker på det. 

Dag 133

Kategori: Allmänt

Kusinbyxorna
Jag klarade första jobbdagen. Var nära att ge upp på promenaden från tåget. Obehagligt nära. Fick svårt att andas och tappade balansen. Men jag tog mig till jobbet och när jag väl hade kommit in kändes det okej. Inte bra, men okej. Jag hade på mig "kusinbyxorna" som alla kusiner köpte likadana av i söndags. De gav mig trygghet. Jag tittade på det storbrokiga mönstret och log åt min kollegas skämtsamma hån mot mina kläder. Han påstod att sånt mönster var emot klädkoden. Haha, tänkte jag för mig själv, och så log jag så intensivt att det sved i kinderna. De mönstrade byxorna räddade mig nog den här första dagen. Räddade mig från att ge upp. Vilket stordåd av ett par billiga byxor från Old Navy. Vilket himla stordåd.

Ruta ett

Kategori: Allmänt

Det var länge sen jag grät så här okontrollerbart. Flera veckor sen tror jag. Jag ska gå upp om drygt tre timmar och göra mig i ordning för första dagen på jobbet. En dag då jag sett framför mig hur jag seglade in pigg och utvilad med ny frisyr och nya snygga kläder. Men som så många gånger förr ser verkligheten en smula annorlunda ut. Har jag tur ser ögonen inte ut som svullna bölder imorgon. Har jag ännu mera tur har trycket över bröstet släppt en aning. Nej, fy fan, hörni. Det har gått över sex månader (ja, jag lät den dagen passera obemärkt förbi härom veckan) och det känns som att jag är på ruta ett. Igen. Hur är det möjligt? Hur fan är det ens möjligt?

Nej tack

Kategori: Allmänt

Ligger i sängen och gråter. Usch, jag undrar hur många gånger jag har inlett ett inlägg med de orden. Känner mig sjuk, svag, trött, förvirrad och ledsen. Känslor som inte ens ett hejdundrande fejkande kommer kunna rå på imorgon bitti. Läser en bok om en 36-årig kvinna som förlorar sin man och fullständigt bryter ihop. Allt hon beskriver i boken känner jag också. Allt. Och nu har jag kommit till den punkt där hon får sparken från sitt jobb och dessutom säljer sitt hus. Flyr från allt som påminner. Flyr från krav och stress. Flyr till sin bästa kompis som bor långt, långt bort. Åh, varför har inte jag också gjort det? Jag kan inte flytta till den där lägenheten. Jag vill aldrig igen befatta mig med en enda grej som en gång var vår tillsammans. Jag vill aldrig igen ha på mig en klänning som han var med när jag köpte. Jag vill aldrig mer sätta min fot i varken Stockholm eller den där lägenheten. Och imorgon börjar mitt jobb igen. Ett jobb inne i stan. Ett jobb med en massa krav. Ett jobb jag tog när jag var lycklig, frisk och glad. Ett jobb jag tog när jag hade honom att komma hem till varje kväll. Gode Gud, ta mig härifrån nu. Snälla gör att mitt hjärta slutar slå och jag slipper fortsätta kämpa så här. Hade jag från början vetat att det var det här livet hade att erbjuda hade jag aldrig tackat ja. Då hade jag tackat nej till livet från början. Nej tack, hade jag vänligt men bestämt sagt. Nej tack, det där livet vill jag inte utsätta mig själv för. Nej tack.

Dag 132 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Balans
Rycker upp mig. Suger i mig systerenergi. Äter Toblerone med karamelliserad mandel och dricker te. Myser och leker med hunden som dessutom råkar fylla elva år idag. Tar en lång dusch och använder alla mina scrubs, oljor och krämer. Balanserar på en hårfin linje mellan att stressförbereda mig inför imorgon och behålla lugnet för att inte explodera. Balans. Tror att det blir nyckelordet för den närmsta tiden framåt nu. Balans mellan att kämpa och att ta det lugnt. Balans mellan att vara stark och att låta mig själv vara svag. Balans och så bara låta tiden gå på det. Tick tack. Mot något bättre.

Dag 132

Kategori: Allmänt

Svag
Är hemma nu. Har sovit i för många timmar och drömt långa obehagliga mardrömmar. Har en miljon saker att fixa inför jobbet imorgon. Allt känns så tungt nu. Tungt, tungt, tungt. När jag kramade fastrar och kusiner hejdå igår tittade de på mig och sa: "Fortsätt vara duktig nu." "Var inte ledsen." "Håll fast vid den bra känslan bara, försök hålla fast." Snart, snart, mycket snart, måste jag rycka upp mig. Rycka upp mig och möta rädslorna. Åh, herre gud, jag vet inte hur det ska gå till. Jag vill bara försvinna. Återigen vill jag bara försvinna. Jag är så svag. Hela tiden så fruktansvärt svag. 

Dag 131

Kategori: Allmänt

För första gången missade jag att skriva en dag. Ville inte slösa en minut av den sista tiden i Boston och sen var jag bara för trött. Alldeles för trött. 

Dag 130

Kategori: Allmänt

Panik och superkalas
Imorgon åker vi hem. Ett dygn kvar, sen måste jag ta klivet tillbaka till verkligheten. Fy fan för det. Fan, fan, fan för att behöva leva med den där vidriga rädslan ständigt närvarande  igen. Fan, fan, fan för att behöva leva i en omgivning där precis allt påminner. Allt. 
 
Panikslagen. Det är vad jag är just nu. Panikslagen för att överhuvudtaget sätta ner min fot i Stockholm igen. Panikslagen för att börja jobba. Panikslagen för att han och hon kan finnas runt varje gathörn. 
 
Jag trodde att jag kanske kunde ta tillbaka Stockholm, att jag kanske kunde göra stan till min egen, och inte bara våran. Men det går inte. Det känns inte en ens smula sannolikt. Bara helt omöjligt. 
 
Vid varje sirenljud eller blåljus fryser jag till is. Vid varje danskt ord som yttras i min närhet känns det som att hjärtat ska stanna. Vid varje förbipassering av en affär eller restaurang som vi en gång varit på gråter jag. Vid varje liten grej som på minsta lilla sätt påminner hugger det i bröstet.
 
Min bästa idé för att kunna flytta till Boston är just nu att öppna en godisaffär här. Jag vet. Det är en toppenidé. Don't steal it.
 
Nej. Min sista dag här måste bli bra. Får inte gräva ner mig. Får inte. Så - dagen blir bra. Det blir den. Den blir till och med kalas. Superkalas.

Dag 129

Kategori: Allmänt

Flyr från giftet
Det känns som att jag har miljarder grejer att berätta men absolut inga ord att göra det med. Dessutom gör de flesta tankar jag har just nu så helvetiskt ont att jag inte ens vill sätta dem på pränt, än mindre ta tag i och jobba med dem. Jag undrar ibland vad som har hänt med mig. Jag brukade analysera och bryta ned varenda tanke i tusen bitar tills bara smulor återstod. Nu flyr jag från mina egna tankar. Flyr så långt bort jag kan. Flyr in i någon annans verklighet, bort från min egen. 
 
Det är skönt att fly. Jätteskönt. Jag glömmer för en stund bort vad som har hänt och lever bara i stunden. Jag måste ha blivit bättre på det där med att vara i nuet. Mycket bättre faktiskt. Men samtidigt är det skrämmande. Skrämmande hur absolut livrädd jag har blivit för mitt eget liv. Mitt eget liv önskar jag bara att jag kunde få kasta ut för ett stup och aldrig behöva befatta mig med igen. Börja på ny kula utan alla dessa minnen och känslor som på riktigt håller på att förgöra mig. 
 
Jag vet att många tycker att jag ska vara glad att jag har fått så många fina år med honom men att det nu helt enkelt är dags för något nytt. Det finns inte en endaste liten millimeter av mig som kan se det så. Jag önskar bara att tiden med honom kunde raderas. Raderas ur mitt huvud för gott. Han är inte ett fint minne som jag kommer att värdesätta sen. Han är ett gift som har spridit sig till varenda cell i min kropp. Ett gift som förstör allt som en gång gav mig glädje och lycka. Han kommer aldrig att bli ett fint minne. Han kommer aldrig att bli något annat än ett djupt smärtsamt gift.

Dag 128

Kategori: Allmänt

Trött
Tog en sömntablett för en liten stund sen. Missbedömde återigen min egen trötthet och är nu i ett närmast apatiskt tillstånd, trots att tabletten inte alls borde ha verkat riktigt än. Orden snubblar runt i min hjärna och bildar absolut inget läsbart. Varenda tanke är borta, både de bra och de dåliga, och kvar är bara en enorm trötthet. En enorm trötthet som hotar att ta över mig när som helst nu. Så godnatt. Och ha en finfin fredag. 

Dag 127

Kategori: Allmänt

Lite djävulskap mitt i all glädje
Jag har haft en bra dag idag, det har jag verkligen. Vi har shoppat smycken, strumpor och skor för en, två eller möjligtvis tre dollar stycket. Lycka. Vi har frossat i frukt, bär och bagels och tittat på spännande filmer och serier. Vi har spelat spel och vandrat omkring långsamt i mataffären. Trots all glädje, känner jag hela tiden hur djävulskapen trycker på med större och större kraft. Det känns som att den var chockad av alla nya intryck och därmed effektivt borttryckt av all glädje jag kände de första dagarna av vår resa, men nu, när vår tillvaro här har normaliserats en aning, så börjar det onda smyga sig in här och var i mitt huvud igen. Det är värst på natten. På natten när jag helt saknar kontroll över de bilder som spelas upp. I natt drömde jag mardrömmar igen. Hemska tårfyllda mardrömmar som gjorde att jag skrek till i sömnen och vad jag antar väckte min syster för helt plötsligt stod hon över mig och frågade vad det var. Jag drog henne intill mig så hårt jag kunde tills verkligheten återigen fyllde mitt medvetande och de fasansfulla drömscenarion som ditintills ockuperat varenda liten vrå av mitt huvud var helt borta. 
 
Som ni märker är min nuvarande strategi för att hantera saker och ting att fly, trycka bort, undvika, skjuta upp, gömma mig. Jag vill inte ta i, prata om eller ens höra något som på minsta sätt rör honom eller oss. Fortfarande är det så vidrigt mycket saker som jag ser eller hör som jag kopplar till honom. Och som om yttre stimuli inte vore nog är mitt eget huvud sprängfullt av händelser, bilder, ord, dofter, känslor som är absolut förbjudna men alldeles för lätta att halka in på om jag inte är vaksam. Jag måste alltid vara på min vakt nu för tiden. Alltid redo att springa i en annan riktning. För att stanna i minnena, stanna i saknaden, det klarar jag inte på något sätt. Det gör för ont. Det gör fortfarande precis lika ont som den dagen han sa de där orden: jag älskar inte dig längre. Fan i helvete vad ont det gör. Hur ska jag orka fortsätta leva med denna vedervärdiga smärta? Och när tar det slut? När slutar det göra så här förbannat jävla ont?

Dag 126

Kategori: Allmänt

Nutella och en kul panda
Har haft en del hemskheter passerandes i mitt medvetande idag. En del, men inte alltför många. Dessutom sköt jag effektivt bort varenda en av de där hemskheterna genom att koncentrera mig på den roliga fastern, den söta kusinen och den pålitliga systern.
 
Vi har gjort lite sightseeing i Montreal idag. Gick in i diverse trevliga souvenirbutiker och plötsligt fick jag ett infall och köpte en talande panda till min lillasyster som är kvar i Sverige. Ibland får jag såna där. Infall. Särskilt när jag tycker att något är riktigt roligt. Och den talande pandan var riktigt jäkla rolig. Jag skrattade faktiskt så att jag grät. 
 
Det är ett sånt där litet gosedjur som upprepar allt man säger i en extremt pipig röst. Har man den riktigt nära härmar den jäkeln också ens andetag på ett retsamt sätt. Himla kul är den. Och en utmärkt produkt att använda för att reta båda systrarna.
 
Jag tror faktiskt att jag precis just nu ska sätta på pandan och reta min syster litegrann. Hon ser väldigt stressad ut där hon sitter framför mig i färd med att boka biljetter hit och dit för att hälsa på en vän som bor en centimeter härifrån på kartan men tio timmars bussfärd i verkligheten. Kul jul.
 
Nej, hörni, nu ska jag gå och göra nutella mud cake med lillkusinen. Är proppmätt efter kinesisk avsmakningsmeny men det finns ALLTID rum för nutella. Alltid. Haha, vet inte när denna fascination för nutella egentligen uppstod, men jag tror nog att den är här för att stanna. Och vips, fyller nutella en liten del av tomheten. Alla knep är tillåtna i hjärtesorg. Alla.

Dag 125

Kategori: Allmänt

En liten update och en härlig faster
Hittar inte riktigt orden idag märker jag, men jag vill så gärna bara ge er en liten update. Bloggen har nämligen börjat kännas som en nära vän, en sån vän som alltid finns där och aldrig sviker. Därför kommer jag inte heller någonsin att svika alla er som fortsätter att titta in här då och då.
 
Jag befinner mig i alla fall nu hos min andra faster i Montreal. Vi körde från Boston i morse och har under dagen hunnit med både outletshopping, pulled pork-ätning, hockeyhån från en kanadensisk gränsvakt, middag bestående av quesedilla och sallad följt av tv-mys och manikyr skickligt utförd av min fina trettonåriga kusin. På det stora hela, en bra dag. Lite moln på himlen i form av fruktansvärt magont och ihärdig trötthet, men annars helt okej. 
 
Min faster är en fantastisk person på alla sätt och vis och man kan inte låta bli att le när man är i hennes sällskap. Hon skrattar och skojar och hennes entusiasm är så oerhört smittsam. Hur bitter man än känner sig blir allt lite roligare när hon är med. Tänk va härligt att vara en sån person. En glädjespridare. Åh, ibland tror jag faktiskt att hon är min idol. Tänk att vara 26 år och ha sin faster som idol. Lite töntigt kanske, men också himla härligt. Himla, himla härligt är det faktiskt.

Dag 124

Kategori: Allmänt

En fantastisk dag och fruktlösa drömmar
Min dag blev mycket riktigt fantastisk. "Fantastisk." Det är ett väldigt starkt uttryck inser jag. Trots det slänger jag mig med det ordet ganska ofta nu för tiden. Jag förstår att denna plötsliga, och framförallt något överväldigande, positivitet som flödar ur mig titt som tätt i dessa dagar kan tyckas lite förvånande - det är den för mig också - men jag antar att det bara är så skönt att få vara i en annan kontext ett tag. Att få fly bort till en ny plats och nya människor. Det är verkligen skönt.
 
Den fantastiska dagen började i alla fall ganska anspråkslöst med en liten promenad. Jag, mina fastrar och deras män. Det var trevligt och jag hade flera intressanta samtal. Men herre gud, vad jag måste öva på min engelska. Jag inser att den nu för tiden lämnar väldigt mycket att önska, men samtidigt tycker jag nog att jag på bara några dagar har blivit markant bättre. Det är bra.
 
Efter promenaden tog jag en fantastiskt skön dusch. Tvättade håret och skrubbade ren varenda millimeter hud. Sen attackerade jag sminket igen. Min faster var med men gav upp efter den tredje krämen som jag smetade på. Jag förstår henne. Vet väl inte direkt om resultatet blev slående men det var ingen katastrof i alla fall. Och eftersom vi talar om smink här får det ses som en stor framgång för mig.
 
När jag var, tja i alla fall nästan klar, kastade vi oss in i bilen för att åka till vår kusins a capella-konsert. Jag drog på mig min klänning i hallen och min yngsta kusin fixade min dragkedja ute på uppfarten. Det var härligt. En flygande start som gjorde mig uppspelt snarare än stressad. Konserten visade sig vara fantastisk (i många delar) och min kusin var absolut bländande. 
 
Efter konserten gick vi en liten tur på Harvard och härligt nog kände jag bröstet fyllas med genuin stolthet över kusinen som går där. Otroligt duktig är hon. Direkt efter rundturen bar det av till en fin restaurang. Det var inte bara vilken restaurang som helst, utan det var en restaurang som min fasters man har investerat i. Och oh la la, vad hela upplevelsen var VIP. Restaurangen var underbar och jag kände mig rakt igenom som värsta lyxliraren (ja, lite bortkommen, men också oerhört uppspelt och glad). Det var fantastiskt.
 
Jag satt under middagen bredvid mina kusiners kusin, det vill säga min fasters mans brorson. Han är två år äldre än mig och jag har träffat honom några gånger förut. När jag var yngre var det min farmors uttalade önskan att jag skulle gifta mig med denna blonda armenier. Han är förvisso världens trevligaste och dessutom en snygg kopia av alla killar jag någonsin har haft en crush på (ja, Han inkluderad), men dels har han flickvän och dessutom har han alltid behandlat mig som ett litet, litet barn. Det roliga är att jag i alla år bara har skakat på huvudet när dessa evinnerliga skämt om honom pågick under min uppväxt, men nu kan jag liksom känna att; helvete, kunde det inte ha blivit vi som farmor ville. Då hade jag sluppit allt det onda, då hade jag fått vara med på riktigt i denna härliga gemenskap som råder här bland mina släktingar (kusinernas kusin inräknad) på andra sidan Atlanten. 
 
Ja, alltså. Jag inser att det är en jäkla massa "om bara-tankar" nu. Och jag inser att det är rätt fruktlöst att tänka så. Men ändå. Det är rätt så skönt att dagdrömma om ett annat liv. Ett liv som åtminstone teoretiskt kunde ha varit verklighet. Ett liv att drömma om när ens riktiga liv inte känns så kul. 
 
Nej, hörni. Nu svamlar jag igen. Det märker jag allt. Jag är nog väldigt trött. Klockan är trots allt en väldans massa här i Boston. Många intryck har hjärnan proppats med idag och vartenda ett ska jag varsamt sortera och spara i mitt huvud. Godnatt och kram på er. Och ha en fantastiskt fin måndag nu. Det tänker jag ha. Men först ska jag sova lite. Och kanske drömma om ett eller annat trevligt liv jag skulle ha kunnat leva. För drömma får man. 

Juhuuu

Kategori: Allmänt

Nääää hörrni. Det var ena dystra inlägg som dag 123 hade att bjuda på. Inte så kul. Och framförallt inte längre en korrekt beskrivning av den här dagen. Jag har precis sminkat den där systern med allt det fabulösa smink jag nyss inhandlat. Jag och den nytillkomna fastern prövade varenda liten grej i min sminkpåse. Och systern är supersnygg. Nu kan den här dagen bara bli fantastisk. Den kommer att bli fantastisk. I can feel it. Och så ett juhuuuu på det. Så där ja.

Dag 123 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Utlämnande tankar
Bara för att tydliggöra. Jag älskar båda mina systrar över allt annat. De är utan tvekan de viktigaste och bästa personerna i mitt liv. Utan tvekan. Jag skulle göra allt för dem. 
 
Hela natten har jag oroat mig för vad jag skrev igår. Oroat och ångrat mig. Tänkte att jag skulle ta bort det med en gång. Men vet ni. Liksom allt annat som är jobbigt och utlämnande får det stå kvar. 
 
Är jag nöjd med hur jag porträtterar både mig själv och min syster? Nej. Men kan jag stå för att jag känner så, hur konstigt och märkligt det än är? Ja, det kan jag.
 
Jag vet att detta är saker som JAG måste jobba med. Att inte hänga upp livet på en person. Att inte jämt tro att jag är oönskad och ovälkommen. Att inte låta hjärnspökena påverka mig så här. Jag vet det. I allra högsta grad vet jag det.

Dag 123

Kategori: Allmänt

Ensamheten igen (jag vet att jag upprepar mig)
Den här dagen har känts som en berg- och dalbana i helvetet. Utåt sett har jag nog verkat vara okej. Och även om jag också har varit just okej i stunder, har jag känt mig obehagligt ledsen och nedstämd precis hela dagen. Dessutom har tankarna vandrat till de förbjudna områdena alldeles för ofta. Alldeles, alldeles för jäkla ofta. Just som jag har fått upp huvudet över vattenytan på riktigt sjunker jag ner igen. Dessa förbannade dippar. Helvete.
 
Till stor del beror den plötsliga förändringen på min syster. När vi satte oss på planet var vi glada. När vi klev av planet var vi ännu gladare. Och sen fortsatte vi vara glada i några dagar. Nu har det på något sätt fått ett stopp. Hon är av olika anledningar arg på mig. Hon säger det inte rakt ut. Men ilskan är där. Hela tiden. 
 
Hon blir till exempel jätteirriterad när jag råkar säga att både hon och jag är på det ena eller andra sättet. Hon vill inte klumpas ihop med mig säger hon. Hon hatar när jag säger att vi är lika. Förmodligen representerar jag allt som hon avskyr. Vid något tillfälle kom Monica i Vänner på tal och hon och min kusin fnittrade och tittade menande på varandra och frågade om inte jag tyckte att jag är lik henne. Jag antar att de menar kontrollfreak och bossy? Det gör mig inget att de tycker det. I vissa situationer kan jag säkert bete mig så. Men det är sättet min syster är mot mig som gör mig så förbannat ledsen. 
 
Hon och mina kusiner bildar en egen liten grupp där jag inte är med. Min syster är väldigt bra på det. Att exkludera. Jag tror inte att hon gör det med mening, men hon gör det ändå så tydligt. Det är en egenskap som gör mig så ledsen. För jag själv, jag är som en överdrivet vallande fårhund och blir oerhört stressad när någon är utanför. Och värst av allt, ledsen och nästan förlamad i mitt beteende när jag själv lämnas utanför. Allt blir svart då och jag förmår inte ta mig ur det. 
 
Det här är inget nytt problem för mig. Det har alltid varit så här. Jag har alltid blivit ledsen och ibland till och med förtvivlad när jag har känt mig exkluderad. Vilket jag ofta gör eftersom jag inte är så bra på att hänga på redan existerande grupper. Jag vill inte tränga mig på eller störa och inbillar mig lätt att jag är oönskad. 
 
Den där förtvivlan som jag brukar känna har jag alltid tagit mig ur med hans hjälp. Jag har ringt eller skickat ett sms och på så sätt blivit påmind om att det finns en grupp som jag aldrig kommer att vara exkluderad ifrån. Vår grupp. Han och jag. Den grupp som utgjorde min enda riktiga trygghet. Helt plötsligt försvann den gruppen. Och nu är det bara jag kvar. Jag vill inte vara bara jag. Att vara bara jag är hemskt. 
 
Trots att jag befinner mig i ett hus fullt av släktingar har jag spenderat de senaste två timmarna själv i sängen. Och ensamheten har aldrig varit så vidrigt påtaglig. Det är mitt eget fel så klart. Jag kan inte förvänta mig att någon ska ta hand om mig längre. Jag är vuxen och de relationer jag idag har med mina släktingar är bara ett resultat av mitt eget beteende de senaste åren. Men ändå. Det faktum att jag har mig själv att skylla gör inte ensamheten lättare att bära. Och saknaden efter honom blir så vedervärdigt påtaglig i ensamma stunder. Varje liten cell i min kropp saknar honom just nu. Och det finns ingen som kommer att hålla om mig och säga att allt blir bra. För jag är vuxen nu. Vuxen och vedervärdigt ensam.

Dag 122

Kategori: Allmänt

Två ton smink
Sitter hemma hos en av mina kusiner i hennes lilla lägenhet med alla andra kusiner samlade runt mig. Världens godaste snacks är uppdukade. På riktigt framstår svenska chips som ett skämt i jämförelse med vad jag mofflar i just mig just nu. Pitachips med hummus? Ja, det är galet gott. Till det dricker jag koffeinfri cola zero. Juhuuuuuuu. Koffeinfri? Förstår ni vad det innebär? Ingen risk för ångestpåslag. Inga hjärtklappningar. Så. Jäkla. Grymt. 
 
Idag har jag, systern och de äldsta kusinerna vandrat runt inne i Boston. Shoppat livet ur oss och ätit fancy pancy-lunch med snygga housewifes sittandes vid bordet bredvid. Bland annat spatserade vi in på Sephora (en kolossalt stor sminkbutik) och min kusin grabbade tag i ett butiksbiträde och bad om hjälp. All sorts hjälp. Och jag kan säga er - hjälpen anlände. 
 
Jag fick snällt sätta mig på en pall och omgiven av hundratals högljudda amerikaner fick jag en djupgående sminkkonsultation av världens gulligaste tjej. Hon gav komplimanger för min porslinlika hy (nej, den är inte len som porslin, men däremot kritvit som porslin). Hon gav mig komplimanger för mina kindben (hästkindben) som hon accentuerade i flera minuter genom att vispa bronzer i en trea på sidan av mitt ansikte (se där, där fick ni lite sminktips också). Enligt de andra var det fint, enligt mig en smula för bronzigt.
 
Det slutade i alla fall med att jag handlade smink för 300 dollar. Fruktansvärt, jag vet. Jag har inte spenderat så mycket pengar på smink sammanlagt i mitt liv ens. Men idag. Idag var det dags. Jag är återigen fattig som en kyrkråtta men i alla fall två ton smink rikare. Två ton smink och en bra upplevelse rikare.