Dag 142 Fortsättning
Kategori: Allmänt
När?
Jag saknar mina vänner. Jag saknar den S jag brukade vara med dem. Jag saknar att bry mig, köpa presenter, fixa överraskningar och prata strunt flera timmar i sträck. Jag saknar det otvungna umgänget. Det otvungna och lätta umgänge som möjliggjordes av att jag hade min särskilda trygga person väntandes hemma. Jag saknar de djupa diskussionerna om relationer och kärlek, områden som numera är minerade och farliga. Jag saknar den jag var förut. Jag saknar den jag var med honom.
Folk pratar om den här fantastiska förvandlingen som ska ske. Den fantastiska transformationen av mig själv från en beroende och svag person till en självständig och stark kvinna. Det är inte den förvandling jag hittills har bevittnat. Nej, jag har sett mig själv gå från en glad, trygg och kompetent tjej till en blek varelse som bara i undantagsfall gnistrar till och kommer till liv. En ledsen och ensam figur som gömmer sig bakom en skämtsam jargong för att dölja smärtan.
Jag kan inte låta bli att undra - när sker den riktiga förvandlingen? Kommer den någonsin att ske? Kommer jag någonsin att bli någon annan än den patetiska person som nu möter mig i spegeln? Tänk om det här är det som blir? Tänk om det här är den förvandling jag får leva med?
Jag vet att det bara är jag som kan skapa förändring. Bara, bara jag. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Och egentligen vill jag kanske inte heller. För längtan tillbaka till det som en gång var är fortfarande så oändligt mycket större än varenda dröm jag kan uppbåda om framtiden. Kafé, marknadsföringsjobb, lärare, utomlandsvistelse, godisaffär, entreprenörskap, hundar - listan kan göras lång. Listan på saker som inte ens är i närheten av att locka lika mycket som dåtiden. När i hela friden ska det ändras? När ska framtiden sluta te sig så obevekligt svart? När?
Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se