trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Eh. Jag måste ha räknat fel. Någon gång under året måste jag ha räknat fel. Ni har ju sagt det till mig några gånger men jag har tänkt, haha, nähä, där har ni allt fel minsann, och varit övertygad om att jag visst har räknat rätt. Såatte. Det visade sig inte vara fallet. Därav att den här dagen blev 362 och inte 363. Ifall någon undrar.

 

Helgen har varit fantastisk på så många sätt. R:s kompisar kom på middag i lördags och jag och R gick all in. Det var så härligt. Vi lagade mat och städade som tokar. Liite jobbigt var det, det ska jag erkänna, men också himla trevligt. Vi lagade ugnsrostad potatis (förkokad!) med smör, olivolja, vitlök, sambal oelek, dragon och honung (den där potatisen är seriöst så god att jag blir lite mallig varje gång den kommer ut ur ugnen), ingefärs- och jordnötsmarinerade kycklingspett, BBQ-marinerad fläskytterfilé, lättstekt broccoli, honungsglaserade chorizoslantar och den där bulgursalladen med spenat, koriander, granatäpple, sugar snaps, salladslök, fetaost, chili och citron. Till det hade vi färdigköpt bearnaisesås och aioli. Som förrättssnacks hade vi knåpat ihop tomatbruschetta och grönsaksdip. Superdupergott. Vi gjorde också kalasgoda drinkar med mango, hallon, vodka, mynta, rabarber- och jordgubbslikör och lime. Helluuu! Till efterrätt körde vi creme brulée (jag vet, jag har fått nippran) och chokladkräm med färska hallon. På det inmundigade vi cirkus ett kilo lösgodis. Ja. Det. Var. Gott.

 

I övrigt då? Jo, men saker känns lite lättare nu. Jag har att göra på jobbet och det gör allt så mycket lättare. Jag är inte en person som mår bra av att rulla tummarna. Inte för att jag är så oehört aktiv eller energisk utan mer för att jag mår dåligt av att inte uträtta något av värde. Och nu uträttar jag i alla fall någonting. Det känns bra.

 

Alldeles strax ska jag gå ut i mörkret. Fan, jag skulle ha tränat idag, men det blir liksom alltid så sent. Om jag går och tränar nu är jag ju klar i natt. Typ. Eh. Ja. Det är undanflykter. Jag märker det. En hel radda undanflykter. Men imorgon, imorgon ska jag fasiken träna med en kollega. Då kan det ju inte gå fel. Det är bra det.

 

Hörni, en sista sak bara. Jag har funderat en hel del på det här med bloggen och dess eventuella fortlevnad. Många långa våndor har gått genom kroppen när jag försökt komma fram till den bästa lösningen. Hur får jag allt det här härliga att fortsätta leva vidare utan att själv behöva känna prestationsångesten, det dåliga samvetet eller frustrationen över att människor i min närhet läser mina innersta tankar mot min vilja? Hhhh (lång utandning), jag vet verkligen inte. Just nu känns det som att trehundrasextiofemdagarnu måste få ett slut. Den var ett projekt och en utmaning till mig själv. En utmaning som jag, om jag får säga det själv, fullkomligen kickade skiten ur. Så. Jag kanske kanske kanske skaffar mig en ny plattform. En ny plats att låta tankarna flöda fritt. En liten härlig, ärlig och varm bubbla där ni är välkomna att titta in om ni vill. En blogg som inte är ett överlevnadsprojekt utan bara, vanliga S och inget annat. Vi får se. Vi får helt enkelt se vart jag landar.