trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Fem dagar sen. Det var fem dagar sen jag skrev här. Jag har varit inne många gånger. Knappat på tangenterna. Flipprat på mobilen. Men inget har kommit ut och nått er. Vad har så hänt sen vi sist hördes? Tja, inte mycket. Dagarna går och jag går med dem. Jag har kommit in i någon slags obehaglig höstledsamhet, där saker i mitt liv skapar både oro och en distinkt känsla av att inte allt står riktigt rätt till.

 

Jobbet är inte det minsta roligt. Jag har jobb att göra så det räcker i en timme och sen sitter jag där, närmast illamående över känslan att inte bidra, att inte hjälpa till, att inte vara uppskattad. Säkerligen ett uttryck av ett djupt bekräftelsebehov. Bekräftelse från andra om att jag visst är duktig och bekräftelse från mig själv om att jag är en sån hjälpsam, arbetsam och driftig människa som jag vill vara. Inget av det där är på plats just nu. Och det lämnar mig med en tung känsla av otillräcklighet och sorgsamhet över att inte känna mig meningsfull.

 

Därutöver är det något som känns fel i min familj. Jag vet inte vad det är men jag ser inte så mycket glädje längre. Det är mycket trötta, sorgsna miner och det gör mig vansinnigt orolig att inte veta hur jag ska fixa det. Min pappa ler alldeles för sällan och får ofta en frånvarande blick i ansiktet som gör att jag undrar vad som försiggår därinne. En syster verkar ha på tok för mycket att stå och den andra verkar bara lite nedstämd. Det gör mig orolig.

 

På det är det lite svårt att få tag på mina vänner. De verkar helt enkelt inte riktigt ha tid med mig. Kanske är det karma för att jag har verkat så upptagen med R. Jag vet inte. Även om jag verkligen har försökt och gjort klart för både mig själv och R att mina vänner är livsviktiga och inte får bortprioriteras någonsin, kanske jag har råkat gjort det. Av misstag. Av trötthet. Jag vet inte. I vart fall behöver jag dem på något sätt. Så känns det.

 

Magen är för övrigt ett stort kaospaket. Så oklart vad som händer därnere men helt klart är att något inte står riktigt rätt till. Den är liksom bara upprörd och jävlig. Trots att jag försöker charma den allt jag kan. Ger den varm dryck och mellanmål. Men nej, helt värdelöst beter den sig. Tröttsamt är det.

 

Ja, hörni, det här blev ju en jädra gnällhärva. Sorry för det. Sorry för att jag kommer här med mina tjatiga höstdeppigheter. Jag har egentligen inget att gnälla på. Inget som är på riktigt i alla fall. Det är mer en allmän känsla av ledsamhet i kroppen. En känsla som inte riktigt ger med sig. Jag känner mig slut, färdig, kaputt av det här höstmörkret och alltför ofta smyger sig minnena av förra hösten på. Precis så här kallt och jävligt kändes det förra helveteshösten. Precis så här ruggigt och ensamt kändes det då. Men jag är ju inte ensam. Jag är aldrig någonsin ensam och på det har jag blivit en mycket starkare version av mig själv. Jag vet det. Innerst inne vet jag det. Men när jag går ensam hem i mörkret och kylan en kväll, efter ytterligare en dag på jobbet där jag inte uträttar ett smack av värde, då känns det fan precis som då. Då sveper den där obehagliga känslan in som en hagelskur och orsakar kaos i mitt huvud.

 

Ja, jag mår bättre nu, men inte fan är livet så där jävla bra? Inte fan är livet så där bra som jag hade tänkt mig? Eller är jag bara bortskämd nu? Förmodligen är det väl så. Bortskämd med lyckan jag kände i somras kanske. Men fan, hörni, den här hösten känns inte så jäkla peppig liksom? Vad har jag egentligen förlagt den där peppen som jag sparade från i somras? Vart är mitt peppförråd när jag behöver det som bäst?