trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 358

Kategori: Allmänt

McDonalds och jeppsidoodle
Vet ni en sak. Jag älskar McDonalds. Jag verkligen älskar McDonalds. Lite skämmigt, jag vet. Och väldigt ohälsosamt såklart. Men fan, jag blir helt till mig bara jag tänker på att få äta på McDonalds. Tur att jag har i alla fall lite självbehärskning, annars skulle jag hänga där jämt. Som det är nu äter jag där rätt sällan faktiskt, det blir väl någon cheeseburgare här och där, någon gång varannan vecka kanske. Men satan vad gott det är när jag väl gör det. Min syster räknar allt som oftast allt i cheeseburgare, så fascinationen för McDonalds sitter helt klart djupt i min familj. Kanske är det just för att vi så sällan (tänk tre gånger om året) fick gå dit som små som vi fortfarande än idag tycker om det så mycket. Jag tror det. När jag går på McDonalds brukar jag beställa cheeseburgare, äppelpaj, pommes frites, chokladmilkshake och cola zero. Inte på en och samma gång, men lite om vartannat sådära. Mmm, nu dör jag ta mig tusan dreggeldöden. Lär i och för sig vara ett av de bästa sätten att gå på. Hej och tack. Nu försvinner jag bort i mitt dreggel. Jeppsidoodle. Godnatt världen.

Dag 357

Kategori: Allmänt

Huvudvärk, skutthumör, tio år
Vaknade mitt i natten av sprängande huvudvärk. Precis bakom vänstra ögat pågick ett våldsamt krig som orsakade en vedervärdig smärta. Jag får sådär ibland. Huvudvärk som liksom känns lite onaturlig. Huvudvärk som mest liknar den huvudvärk jag förut har fått av vissa starka mediciner. På något sätt masade jag mig upp och till jobbet. Det var bra. Bra att jag bet ihop. För sakta men säkert blev det bättre. När R kom förbi mitt jobb på eftermiddagen för att hämta upp en nyckel var jag till och med på skutthumör. Nu, på väg hem med jobbdatorn i famnen och regnet lätt duggandes mot kinderna är väl kanske inte humöret skuttigt direkt, men nog har himlen känts mörkare alltid. Lite, lite ljus ser jag allt. Och det får duga för en regnruskig dag i oktober. Som för övrigt skulle ha utgjort min och danskjävelns tioårsdag tillsammans. Tackar Gud för att det inte blev så. Tackar Gud och varenda väsen man kan tacka för att jag nuförtiden istället får somna bredvid R. Jävligt dåligt år. Men också en jävligt bra ny framtid.

Dag 356

Kategori: Allmänt

Hetsjobb, MIN säng, sms-tummen, havreknäcke och CREME BRULÉE
Jobbet tog sig en makalös vändning idag. Jag har inte haft en lugn stund på hela dagen. Sprungit på möten. Hetsskrivit på tangenterna. Bläddrat fram och tillbaka i pappersbuntarna och försökt få ordning och reda både på skrivbord och i huvud. Kaos kändes det av att helt plötsligt kastas in en jobbstress igen. Roligt men lite kaosartat för att det helt enkelt var så länge sen det höll i sig så här en hel dag. Jag kom hem för en timme sen helt utpumpad. Lät kappan och sjalen falla till marken utan att ens bry mig om att plocka upp dem. Vad gick jag på i våras när varenda dag såg ut så här? Jag förstår inte. Känner mig fullständigt färdig. Redo för sex veckors semester. Typ.
 
I vart fall är sinnet lite lättare idag. R är på konferens så jag ligger alldeles ensam i min jättestora säng. Det känns bra. Det känns faktiskt bara skönt att få gå och lägga sig. Tänk vilken ofattbar skillnad från förra året då varenda natt var ett helvete att försöka ta sig igenom. Nu uppskattar jag nätterna mer och mer. Klart att jag ibland drabbas av plågsam sömnlöshet som gör att jag vrider och vänder mig till förbannelse. Men på det stora hela gillar jag både nätter och sängen jag spenderar dem i. Min säng. Ja, det känns ta mig tusan enbart som min säng nu (möjligtvis även R:s). Att den en gång i tiden utgjorde också danskjävelns säng rör mig inte i ryggen förutom att jag är rädd att R ska tycka att det är jobbigt. Halva sängen fick jag av min pappa och den andra hälften var det jag som betalade. Det minns jag tydligt. Så sängen är minsann bara min! Det ni.
 
I övrigt då? Jo, igår spenderade jag mest hela dagen med att vara alldeles varm i kroppen av era kommentarer. På det fick jag igår natt världens finaste mail av en läsare. När jag läste det imorse blev jag alldeles tårögd och tagen. Mmm, det är ju så, att jag fortfarande får en del mail. Mail som jag läser, tar till mig, men väldigt sällan svarar på. Det är en ständig att göra-punkt i mitt liv som aldrig riktigt hinns med. Jag har också märkt hur kompisars sms kan ligga obesvarade i dagar. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga längre. Om jag ens har något att säga. Jag brukar ringa upp dem istället. Men eftersom alla mina kompisar är busy chicks med tusen järn i elden är det alltför sällan någon svarar. Önskar att min sms-tumme kunde vakna till liv igen. Den var skillad utav bara satan förr i tiden. Skrev sms fortare än vad jag kan trycka i mig en påse Salt och Blandat. En bra sms-tumme var det. 
 
Ikväll har jag föresten ätit världens bästa middag. En sån där middag som man bara kan äta när man är helt mol allena. Jag inledde middagsätandet (kvällsätandet) med att bre en knäckemacka med smör. En macka gjord av sånt där havreknäcke som av outgrundlig anledning är mycket dyrare än alla andra knäckebröd (knasigt, men ändå helt klart värt det). Himmel va gott det var. Därefter tog jag fram en creme brulée som jag och R vispade ihop i lördags morse. Jo men visst. Det är faktiskt så ofattbart mycket lättare än vad det verkar. Jag loovar. Gud, vad jag älskar creme brulée. Alltså, vi snackar avgudar-, vill aldrig äta något annat-älskar det. Det är något med den där krämiga, dekadenta vaniljkrämen och så det karamelliserade sockret på toppen som gör att hela munnen gör volter. Fy satan va gott det är.
 
Vi hade lyckats vispa ihop inte bara varsin liten form, utan sju hela formar. Eh, ja, viss missräkning av mig där. Men vad gör väl det! Förutom den vanliga (överlägset godaste) vaniljbruléen hade jag fått för mig att göra nutellabrulée. Eller ja, efter att ha hällt vaniljsmet i fyra formar kändes det lite sorgligt att behöva göra det i tre till så jag tog helt sonika en slev nutella och vispade i. Mmm - det blev gott. Men inte ens i närheten av lika gott som den vanliga. Så var det. Den vanliga vann med hästlängder. I vart fall åt jag sedermera inte mindre än ytterligare en creme brulé och dessutom två knäckemackor till samt en avokado med citron och flingsalt (tips, tips!). Jepp, det var en middag för champions det. En alldeles sjusärdeles middag för champions.
 
Nu ska i vart fall den här champinjonen sova. Godnatt kompisar. Och sussa sött.

Dag 355 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Städar och upp och ner
Jag har städat hela eftermiddagen. Städat och framförallt kastat saker. Jag har ju gjort detta förut. Kastat skit. Men jag hittar hela tiden nya saker. Nya rester. Ny skit som han har lämnat efter sig. Jag är hänsynslös nu. Känner ingen förlust i att kasta varenda en av mina studentbilder. Ut och bort. Gudars, vad skönt. Förstår inte varför jag har hängt fast vid vissa av de där sakerna så länge. Nu måste det mesta ändå vara borta hoppas jag. Klapp på axeln till mig själv. Klapp på axeln.
 
Det känns lite bättre nu faktiskt. Bättre än tidigare idag. Och det är väl så det är. Det går upp och ner. Precis som för de flesta människor. Bara att ta vara på de där braiga stunderna och inte låta deppigheten ta över. Jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om att känna mig nere nu så här på hösten. En av mina bästa kollegor är också nere. Ofokuserad. Stressad. Orolig. Men det går ju över. Precis som det mesta här i livet är humör, sinnesstämning och allmänt mående också föränderligt. Men huva', att man ska behöva vara en sån här väldans känslomässig typ. 

Dag 355

Kategori: Allmänt

Höstledsamhet, bekräftelse, peppförråd och allt det där andra
Fem dagar sen. Det var fem dagar sen jag skrev här. Jag har varit inne många gånger. Knappat på tangenterna. Flipprat på mobilen. Men inget har kommit ut och nått er. Vad har så hänt sen vi sist hördes? Tja, inte mycket. Dagarna går och jag går med dem. Jag har kommit in i någon slags obehaglig höstledsamhet, där saker i mitt liv skapar både oro och en distinkt känsla av att inte allt står riktigt rätt till.
 
Jobbet är inte det minsta roligt. Jag har jobb att göra så det räcker i en timme och sen sitter jag där, närmast illamående över känslan att inte bidra, att inte hjälpa till, att inte vara uppskattad. Säkerligen ett uttryck av ett djupt bekräftelsebehov. Bekräftelse från andra om att jag visst är duktig och bekräftelse från mig själv om att jag är en sån hjälpsam, arbetsam och driftig människa som jag vill vara. Inget av det där är på plats just nu. Och det lämnar mig med en tung känsla av otillräcklighet och sorgsamhet över att inte känna mig meningsfull.
 
Därutöver är det något som känns fel i min familj. Jag vet inte vad det är men jag ser inte så mycket glädje längre. Det är mycket trötta, sorgsna miner och det gör mig vansinnigt orolig att inte veta hur jag ska fixa det. Min pappa ler alldeles för sällan och får ofta en frånvarande blick i ansiktet som gör att jag undrar vad som försiggår därinne. En syster verkar ha på tok för mycket att stå och den andra verkar bara lite nedstämd. Det gör mig orolig.
 
På det är det lite svårt att få tag på mina vänner. De verkar helt enkelt inte riktigt ha tid med mig. Kanske är det karma för att jag har verkat så upptagen med R. Jag vet inte. Även om jag verkligen har försökt och gjort klart för både mig själv och R att mina vänner är livsviktiga och inte får bortprioriteras någonsin, kanske jag har råkat gjort det. Av misstag. Av trötthet. Jag vet inte. I vart fall behöver jag dem på något sätt. Så känns det.
 
Magen är för övrigt ett stort kaospaket. Så oklart vad som händer därnere men helt klart är att något inte står riktigt rätt till. Den är liksom bara upprörd och jävlig. Trots att jag försöker charma den allt jag kan. Ger den varm dryck och mellanmål. Men nej, helt värdelöst beter den sig. Tröttsamt är det.
 
Ja, hörni, det här blev ju en jädra gnällhärva. Sorry för det. Sorry för att jag kommer här med mina tjatiga höstdeppigheter. Jag har egentligen inget att gnälla på. Inget som är på riktigt i alla fall. Det är mer en allmän känsla av ledsamhet i kroppen. En känsla som inte riktigt ger med sig. Jag känner mig slut, färdig, kaputt av det här höstmörkret och alltför ofta smyger sig minnena av förra hösten på. Precis så här kallt och jävligt kändes det förra helveteshösten. Precis så här ruggigt och ensamt kändes det då. Men jag är ju inte ensam. Jag är aldrig någonsin ensam och på det har jag blivit en mycket starkare version av mig själv. Jag vet det. Innerst inne vet jag det. Men när jag går ensam hem i mörkret och kylan en kväll, efter ytterligare en dag på jobbet där jag inte uträttar ett smack av värde, då känns det fan precis som då. Då sveper den där obehagliga känslan in som en hagelskur och orsakar kaos i mitt huvud.
 
Ja, jag mår bättre nu, men inte fan är livet så där jävla bra? Inte fan är livet så där bra som jag hade tänkt mig? Eller är jag bara bortskämd nu? Förmodligen är det väl så. Bortskämd med lyckan jag kände i somras kanske. Men fan, hörni, den här hösten känns inte så jäkla peppig liksom? Vad har jag egentligen förlagt den där peppen som jag sparade från i somras? Vart är mitt peppförråd när jag behöver det som bäst?

Dag 350

Kategori: Allmänt

En trevlig inbjudan och uttråkning

Vet ni. Jag har kommit på en sak som jag är rätt bra på. Rätt asabra på faktiskt. Att skriva inbjudningar till olika festligheter. Jag vet, det är en väldigt begränsad talang, men ändå. Vilken upptäckt. Jag har misstänkt det ett tag, efter flertalet glada hejarop så snart jag har tjongat ut en liten middagsinbjudan. Men idag, idag kände jag verkligen hur hela jag fick liv när jag satt där och knåpade. Det tog mig några få minuter så hade jag fått ihop vad jag tyckte kändes som en härlig, annorlunda, intressant inbjudan. Skojig och knasig, personlig och med många referenser till sånt jag vet att de tänkta gästerna tycker om (även om jag ännu inte har så mycket kunskap om dessa nyfunna vänner har jag noggrant lagt det lilla jag har fått höra på minnet). Jag namedroppade särskilda viner (7 Zins?!) och ölsorter som jag vet att gästerna har en soft spot för. Jag rabblade upp kylskåpskall daim och pannkakstårta som tänkbara efterrätter eftersom det råder en djup fascination för just dessa två ting bland mina gäster. Haha, alltså, jag är löjligt nöjd över min inbjudan… Och, ja, det var väl egentligen det enda jag ville säga idag. Det var väl egentligen det enda lite roliga som har hänt idag. Mmm. Det enda som inte utmynnade i en gigantisk gäspning skulle man också kunna säga. Dystert värre är det. //Uttråkad tjej

Dag 349

Kategori: Allmänt

Lust och prestation
Förlåt, förlåt, förlåt men jag har ingen lust just nu. Ingen lust alls att skriva ett endaste dugg. Inte ens sms till mina vänner har jag lust att knåpa ihop. Fan, förlåt. Men jag vill inte. Och jag vill inte förknippa den här bloggen med måsten och prestationsångest. Mitt expertisområde på många sätt. Trött är jag. Trött på den där prestationsångesten. Tränade med R igår och tog ut mig så att jag blev illamående. Trots att jag vet att illamåendet som kommer är överväldigande och fullkomligt genomvidrigt. Vill prestera, måste prestera i allt jag gör. Fy bubblan vad tröttsamt det är. Fy bubblan alltså.

Dag 346

Kategori: Allmänt

Kalender och sol
Det är fredag och solen skiner! Himmel, vilken bra grej. Själv sitter jag på tunnelbanan efter en liten för-handling till mina julklappskalendrar. Vid Fridhemsplan här i Stockholm har de en sån där galet bra krimskrams-affär där kalenderpresenter finns i mängder. Farmor och farfar ska definitivt få en. Mamma, pappa och systrarna ska jag också försöka få ihop något till. Och så kanske R får vara med på traditionen. Vi får se. I vart fall. Bra dag. Bra, bra, bra.

Dag 344 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Balans
Okej. Efter det föregående något ogenomtänkta (eller kanske övertänkta...?!) inlägg sitter jag nu i R:s lägenhet. Här har han dukat upp världens fest och jag bara mofflar iklädd en stor hoodie och badshorts. Som i ett vingslag har R börjat hala fram kortet fortare än fortast. Han säger inte ens något. Han bara gör. Åh, det är så skönt. Två mathandlingar nu i rad och precis all hang-up jag hade på detta är som bortblåst. Världens bästa R. Världens bästa pojkvän. Jag är löjligt lyckligt lottad. Jag vet det.

Dag 344

Kategori: Allmänt

Gnäll och åtgärdsplan

Jag gillar inte riktigt mig själv just nu. Jag är inte en person jag hade velat hänga med. Fy fan för att känna så. Fy fan för att vara på det stället som framkallar såna känslor.

Jag skulle ha träffat systrar och kusin igår kväll. Hade inte haft något konkret att göra på hela dagen och räknade därför iskallt med att kunna spatsera ut från kontoret senast halv sex. Eh. Tji fick jag. Inte ett bra tji. Jobbet snurrade till sig och vips var jag fast i jobb större delen av kvällen. Egentligen rätt så roligt jobb. Med en härlig chef. Men inte lika roligt att berätta för systrarna och kusinen. Fan, vad usel jag kände mig. Usel syster. Usel släkting.

På det inser jag att jag inte har känt mig fullt närvarande de senaste gångerna jag har träffat mina vänner. Jag har liksom inte riktigt känt mig helt och fullt där i stunden. Kanske gnällt en smula för mycket om obetydliga saker. Missuppfattat premisserna för vårt häng och bjudit in både kreti och pleti. Det känns inge bra. Inge bra alls. Jag känner en översvallande känsla av att vilja ge både mina vänner och mina systrar saker. Berätta för dem hur mycket de betyder för mig. Och verkligen säkerställa att de förstår. Vet inte varför, men det känns orimligt viktigt just nu. Ändå gör jag det inte. Jag låter det stanna vid bara en tanke.

Jag och R har det finfint, men jag har hakat upp mig på en löjlig grej som liksom inte riktigt släpper. Trots att jag har berättat för R och han verkar förstå. Det är nämligen en klar obalans mellan oss ekonomiskt. Han tjänar en del mer än mig. Trots det är det jag som har betalat och i viss mån fortfarande betalar mycket mer av våra matinköp och andra skojigheter som vi pysslar med. Ja, på ett sätt är det mitt eget fel. När det är dags att betala tar jag automatiskt upp plånboken - att sitta och vänta ut R och hoppas att han ska betala är det absolut sista jag vill göra. Jag hatar såna människor. Människor som aldrig erbjuder sig eller VILL betala utan väntar ut andra. Huvaligen för sånt. Jag, å andra sidan, tar det istället åt andra hållet och är överpepp på att betala både för mig själv och för andra. Känner gravt dåligt samvete och skamkänslor av att bli bjuden. Får enorma endorfinkickar av att få bjuda en kär syster/pojkvän/vän på något trevligt. I början var det bara trevligt att få bjuda R. Nu, några månader senare, inser jag att mitt konto har fått lida en smula av det där bjudandet. Och trots att jag och R har pratat om det och det är bättre nu, gnager fortfarande den där kvarliggande obalansen i mig orimligt mycket. Idiotiskt mycket.

Så. Nu lyckades jag klämma in, inte bara, just de bekymmer som jag brukar beklaga mig om inför mina vänner, utan även hur kasst det där beklagandet får mig att känna. Jag har fått med ångesten över att ingen vet eller förstår hur mycket jag tycker om dem, men hur jag ändå inte gör något konkret åt det. Ett fullskaligt fullkomligt värdelöst gnäll med andra ord. Min expertis. Kanske dags att göra något åt sattyget?! Ett gemensamt bankkort med R. Några härliga vändejter. Och en mysig bjudmiddag för mina småsystrar. Trixa ihop några superbilliga presenter som kan värma ett höstfruset hjärta. Jehepp. Nu kör jag!

Dag 342

Kategori: Allmänt

Backspegel
Varje vecka läser jag "Veckans peptalk" av Olof Röhlander. Den ploppar in så trevligt på min mail och så ögnar jag igenom den. Ibland fastnar det som står. Ibland inte. Den här veckan fastnade det.

VECKANS PEPTALK – PRESIDENTENS TELESKOP 

Jag brukar säga att framrutan ska vara större än backspegeln. Det beror såklart på hur den används. Låt mig få berätta om Václav Havel. Jag hade tills rätt nyligen inte hört det namnet, men nu sitter det.

Havel var en frihetskämpe och Tjeckiens president år 1989-2003. Som president installerade han ett teleskop vid fönstret. Det var dock inte riktat enbart mot stjärnorna. Havel använde samma teleskop för att varje kväll styra det mot fängelsefönstret i byggnaden han suttit inlåst i under kommunisttiden.

Nu hade han allt, men när han kikade mot sitt förra fängelse påmindes han om hur det var att inte ha. Ibland går det fort framåt, man tappar varifrån man kommer. Havel använde teleskopet som motivation i arbetet och för att komma ihåg var han en gång suttit. Han visste vad han kämpade för. Havel erhöll en lång rad utmärkelser för sin kamp för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

När du mår bra. När det går bra. När du har allt du behöver. Då blir Havels teleskop viktigt. Dels för att blicka uppåt, vidare, men även minnas vad du gått igenom för att komma dit du är idag. Då förstår du varför du gör det du gör. Varför du kämpar. Varför du inte kan ge upp nu. Hur lyckligt lottad du är.

Här kan du hitta Olof Röhlanders blogg och hans texter.

 

Dag 341

Kategori: Allmänt

Kanelbullar
Idag åt jag en himla massa bullar. Som min mamma har bakat. Hon gör på riktigt världens godaste. Det var länge sen hon bakade nu. Men så igår hände det. När jag var liten bakade hon jämt. Varje torsdag var hon ledig från jobbet och när man kom hem från skolan doftade det tekakor, kanelbullar, lingonlimpor eller trekantsfrallor. Det var det bästa som fanns. Att efter en lång dag i skolan komma hem och hitta en glad hund, två glada systrar och en glad mamma i full färd med att baka allt möjligt gott. Då la jag alltid upp mina skolböcker på köksbordet och gjorde världens mellanmål. Drack kall mjölk eller kanske en kopp te. Åh Gud, vad jag var lycklig då. Satt och räknade lite matte samtidigt som mamma fixade och sen på med träningskläderna för att cykla till volleybollträning. Jäklar vilken bra barndom det var på väldans många sätt.

Dag 338

Kategori: Allmänt

Yatzy
Sitter på mexikansk supermysig snabbmatsliknande restaurang. Jag och R spelar middags-yatzy! I potten ligger vem som ska fixa fredagsmyset. R, jag eller båda tillsammans. Härnäst blir det yatzy om vart vi drar på weekend. R har gjort ett färgglatt papper där han har klistrat upp poängbladet. Han är så fin. Så bra och fin på alla sätt och vis. Fan, vad jag älskar honom.

Dag 337

Kategori: Allmänt

Hårborttagning (INGET FÖR KÄNSLIGA LÄSARE)
Så. Jag har blivit ombedd att berätta lite om min berömda laserhårborttagningsupplevelse. Jag köpte min första Groupon-deal i våras - en voucher giltig för inte mindre än fyra tillfällen av hårborttagning med laser. Lyckades boka och sen boka av fyra tillfällen, på grund av överdriven nervositet. I somras kom jag så äntligen till skott.
 
Jag lurade med mig R och föreslog att han skulle lasra bort de få hårstrån han har lite märkligt placerade på överarmarna. Eh. När vi kom in på kliniken får han panik av lukten (BRÄNT HÅR) och blir helkonstig. Märk att vid den här tidpunkten hade vi varit officiellt tillsammans i exakt en dag så det var väl inte direkt så att vi var superbekväma på alla sätt och vis.
 
I vart fall. Han får stora dåndimpen och vägrar lasra bort något alls. Jag kliver in på skakiga ben och får lägga mig på en brits. Utan trosor. ÅNGESTEN. En söt tjej langar fram en pistolliknande mackapär (?!) och frågar vart hon ska ta mer exakt. Jag darrar fram att jag gärna vill fixa bikinilinjen men ha kvar lite i mitten. Eh, ja. Kan ha varit den sämsta instruktionen någonsin. Hon börjar "skjuta" (ja, hon kallade det så) och en obehaglig smärta drabbar mina nedre regioner. Samtidigt är jag fortfarande både livrädd och skamsen vilket tog sig uttryck i överjävliga svettningar längs med benen. Ja, men visst. Jag kände mig superfräsch där jag låg med benen plågsamt särade. Kände lukten av bränt hår alltmedan den söta tjejen konstant pratade på om ditten och datten.
 
Till slut var det klart och jag fick hälla aloe vera över hela härligheten. Ut till R som fortfarande var skärrad och så fort därifrån. Väl hemma tog jag mig en ordentlig titt. Hårsäckarna hade då blivit svarta, men hårstråna såg ut att envist hänga kvar. Hurra. Vilken jävla skitgrej tänkte jag för mig själv. Dagarna gick (tror till och med att det var dryga veckan) och till slut började jag känna att hårväxten allt hade minskat. Ja, den hade minskat. I ett cirkelformat område mitt på. Alltså vi snackar mitt på där man gärna kanske vill ha hår kvar någon gång ibland.
 
Helvetes jävla dynghög. Och ja. Där står jag alltså nu. Med en gles jäkla hårväxt mitt på venusberget. I kanterna växer det dock fortfarande frodigt. Nu har inte jag överdrivet mycket hår från början varför det faktum att jag har håret kvar egentligen inte är någon stor sorg. Däremot är mitt glesa parti i mitten mer av ett huvudbry. Det ser FÖR JÄVLIGT UT. Jag inser att det inte är hela världen, men alltså, snacka konstigt resultat. Så konstigt. Så märkligt. Så typiskt mig.

Dag 336

Kategori: Allmänt

Kiss and make up
Så. Gårdagskvällen var inte heller särskilt lyckad. Meningsskiljaktigheterna, ledsamheten och oron var långt ifrån borta och skapade ytterligare ett gäng med tårar inpå nattimmarna. Morgonen som sen följde var knasig. R gick upp långt tidigare än mig för att åka till ett möte och kvar låg jag i sängen, med svullna ögonlock och ett dunkande huvud. Jävla känslomässiga katastrof till människa tänkte jag om mig själv när jag låg där. På något sätt kom jag i alla fall till slut upp och sprang till jobbet. Väl där insåg jag helt plötsligt hur dumt allt var. Hur dumt det var att jag hade hängt upp mig på något R sagt som han sen inte ens mindes, än mindre ville hålla fast vid. Jag vet inte. Men något i mitt huvud måste ha slagit slint. Slagit slint och skapat ett plågsamt katastrofscenario fastän det bara var en liten oskyldig hicka.
 
Jag skickade ett sms till R och frågade om vi kunde ses på lunchen. När klockan slog tolv la jag matlådan i väskan och gick ut i solen. Gick med lite nervösa steg bort mot R som kom gående med nersänkt huvud och blyg blick. Åh, det var som att vi inte hade setts på flera veckor. Det var som att allt vi hade ältat om och om igen det senaste dygnet inte betydde något alls längre. Vi gick hand i hand upp till en kyrkogård och satte oss där med matlådorna i knäet. Solen absolut hetssken och gjorde att hela R glittrade. Där på parkbänken spenderade vi sen vad som kan ha varit den snabbaste, bästa, mysigaste, roligaste, ja den mest fantastiska, timmen någonsin med varandra.