trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 359

Kategori: Allmänt

AKO-kolor, stressbak och höstrugg
Det har varit en bra dag idag. Helt klart en bra dag. Inte toppen. Men bra. Jag har haft grejer att göra. Jag har inte haft så jättemycket huvudvärk. Och jag har ätit en påse AKO-kolor. Jepp, helt klart bra.
 
I förrgår och igår tryckte jag i mig fem godisar D-vitamin (köpta i USA förstås). Tror stenhårt på det. Bra att några av er därute påminde mig. Min faster brukar jämt tjata om att jag ska äta D-vitamin på grund av min tarmsjukdom, så det passar ju bra att de även gör en pigg. Eh, ja, än så länge snackar vi nog bara placebo-effekt, men ändå. Alltid något att ljusa upp en höstruggig oktoberdag med.
 
Nästa vecka fyller jag år. Eller. Eh. Varför berättar jag det för er - ni är ju dem som har bäst koll på det av alla. Här på jobbet har det börjats fråga en del om jag tänker baka något och ta med mig på min födelsedag. Fasiken. Sånt där gör mig så stressad. Förväntningar. Det är inte illa ment av någon som frågar, men de gör mig ändå lite stressad. Och också lite trött. Är nog inte så pepp på att ta hand om andra längre. Inte så att jag inte tycker om att göra andra glada, men gränsen för vad jag orkar med har nog justerats något. Jag har faktiskt blivit mer egoistisk. Det är nog så. Kanske att jag bakar något och tar med, kanske inte. Men i vart fall vänder jag inte ut och in på mig själv som jag förut har gjort. Det är inte det värt. Eller. Då var det helt klart värt det. Men idag. Nej, inte riktigt.
 
Nu ska jag skutta ut i mörkret och skratta ruggigheten rakt i ansiktet. Eller ja. Det är planen i alla fall. Jag är sällan så där kaxig när jag sen står där. Nej, huvaligen, obehagligt väder är verkligen något som går direkt på humöret för mig. Det går inte att skutta i vidrig kyla, slask och vind. Inte för mig i alla fall. Och särskilt inte ensam. Det är fasiken medalj till den som klarar det. Nej, huvudet nerböjt, med armen i ett stadigt tag om väskan brukar jag i sakta mak ta mig framåt i höstruggigt väder. Fy fan. Jag vänjer mig aldrig. Tycker alltid att det är lika vedervärdigt. Kanske man ändå borde flytta till en tropisk ö? Ibland tänker jag att det faktiskt kanske blir så. En dag. En dag i framtiden. En dag när jag har kramat varenda droppe ur vad höstrugget i Stockholm har att erbjuda.
 
Simma lugnt kompisar. Och håll ut i grådaskigheten. Håll ut.

Kommentarer

  • Fröken Duktig säger:

    Får du lust att baka - gör det. Får du inte lust att baka - skit i det! Ibland är det bra att vara egoist. Man måste känna efter vad man själv vill och orkar.

    2014-10-23 | 19:53:45
    Bloggadress: http://frkenduktig.blogg.se/
  • Anonym säger:

    Har du slutat svara på kommentarer eller?!

    Svar: Mmm, jo ja, ibland. Har väl aldrig varit nån stjärna på det... Förlååååååt.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-10-23 | 22:15:11
  • Amanda säger:

    Vad kommer hända med bloggen när de 365 dagarna har gått? En stor fest? Ett långt inlägg om hur DU klarade det och tog dig igenom allt det jobbiga? Eller kommer du fortsätta blogga? Har följt din resa ett bra tag nu, och jag är verkligen imponerad och stolt (på något konstigt vis då jag ej känner dig, men ändå!) Kramar till dig!

    Svar: Helt ärligt nu: Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-10-24 | 09:32:05

Kommentera inlägget här: