trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En av alla hans lögner

På fredagen en vecka innan han sa det. En vecka innan han öppnade helvetet. Då skulle han jobba till halv elva på kvällen. Jag kom hem från jobbet, åt, tittade på TV. Var trött och väntade mest på att han skulle komma hem.  Vi hade knappt setts för han hade jobbat över så mycket. Han skrev ett sms om att han hade fått lite övertid, men redan halv tolv skrev han att han var på väg. Han skulle få skjuts med en kollega. Han skulle komma om en dryg kvart.

En timme senare hade han fortfarande inte kommit. Jag skickade sms. Undrade vart han tagit vägen. Inget svar. Jag ringde. Inget svar. Vid halv två var jag jätteorolig. Jag ringde min syster. Hon blev rädd. Jag ringde hans mamma. Sen gick jag ut. Gick ut och letade i buskar. Gick runt hela området. Var orolig att han hade fått en astmaattack och låg i någon buske. Jag grät. Jag grät floder och skakade av nervositet. Jag har alltid varit sån. Målat upp skräckscenarion. Och den här natten var inget undantag. Jag pratade med hans mamma. Hon erbjöd sig att ringa polisstationen. Jag ringde akutmottagningar. Jag var övertygad om att de hade krockat. Övertygad om att han låg avsvimmad vid vägkanten någonstans.

Jag ringde säkert femtio gånger till honom. Kanske mer. Skickade tjugo sms. Skickade sms till den enda av hans kollegor jag kunde namnet på och hittade på Eniro. Men jag fick inga svar.

Kvart över tre kom han hem. Öppnade dörren som om inget hänt. Jag grät. Jag var i chocktillstånd. Jag var glad att han hade kommit hem. Men jag var helt förstörd av oro. Han sa att de hade fastnat i en olycka på väg hem. Sprungit ut och hjälpt till. Gett hjärt- och lungräddning till en person. Hanterat olyckan tills poliser i tjänst kom. Sen blivit skjutsad till polisstationen för att lämna rapport. Och sen fått skjuts hem av polisbilen. Han sa att han fått blod på sig så han var tvungen att gå in och skölja av sig. Jag skakade bara. Var verkligen i absolut chock. Jag trodde att han hade blivit skadad. Dött. Kunde inte se någon annan anledning till att han inte skulle höra av sig. Jag frågade varför han faktiskt inte hade hört av sig. Han sa att han gått in i ”work mode”. Varit så inne i det han gjorde att han inte tänkt på att skicka ett sms.

Jag la mig i sängen. Jag grät. Efter duschen kom han in och la sig bredvid. Höll om mig. Jag sa att jag trodde att han hade dött. Jag sa att jag visste att jag inte kunde leva utan honom. Att känslan som hade drabbat mig hade varit outhärdlig. Jag sa att han aldrig fick lämna mig.

Han svarade att han aldrig skulle lämna mig. Att han alltid skulle finnas där. Sen höll han om mig tills jag somnade.

Nu. Nu vet jag att han var med henne den natten. Det var ingen olycka. Det var inget blod. Jag har sett det i sms:en. Frågade honom om det dagen efter de förbannade sms:en då vi träffades. Hur han kunde ljuga om en sån sak. Hur han kunde måla upp en sån detaljerad lögn. Hur han kunde utsätta mig för det. Han sa bara att visst, han hade träffat henne, men sen hade han gått runt själv - han hade bara inte velat komma hem till mig. Jag tror honom inte. Jag är säker på att han var med henne varenda sekund den natten. Och att hon sen skjutsade hem honom.

Efter att han hade varit med henne kom han så hem till mig, höll om mig och sa att han aldrig skulle lämna mig. Att han alltid skulle finnas där. Och jag trodde honom. Jag trodde vartenda ord. Men allt var bara lögner. Allt var bara ett tätt nät av detaljerade lögner. Lögner som jag förblindad av kärlek svalde med hull och hår. Hur kunde han, världens mest lojala och ärliga person, göra så mot mig?

Klänningar och en gnagande känsla

Jag har varit och shoppat med min lillasyster idag. Vi köpte födelsedagspresent till mamma. Dessutom köpte jag flera klänningar. Klänningar att känna mig fin i. Klänningar som märkligt nog satt som ett smäck. Butiksexpediten, som förvisso får betalt för att sälja, var lyrisk över varje klänning jag satte på mig. Det var fint, om än kanske inte genomärligt.

Min väska var full med godis, godis överblivet från julklappskalenderfixandet. Vi åt, shoppade och känslan i kroppen var varm. Varm med undantag för några tillfällen. Några sekunder då kylan drog in och jag frös till. Tappade fokus. Det är jobbigt att gå runt i affärer där herrkläder finns. För min blick dras dit på en gång. Jag brukade alltid scanna butikerna efter fina saker till honom. Han ville nästan aldrig gå och handla kläder till sig själv. Han var ointresserad. Inte av att se bra ut i sig, utan av att handla kläder. Så jag tog alltid initiativ och fixade.

Jag tittade bort, jag undvek sektionerna med herrkläder noga. Vid ett tillfälle blundade jag till och med hårt. För jag vill inte utsätta mig för det. Jag vill inte utsätta mig för de tankarna. För de leder aldrig till något bra. Det vet jag. Det gick okej. Jag fokuserade på min syster. På mina kläder. På vår födelsedagspresent.

Allt var bra. Men nu. Nu, några timmar senare, har jag kollapsat inombords igen. Jag kände hur det kom sig smygande på. Hur det har legat och gnagt i timmar. Och nu, efter middagen, brast det. Min familj fixar efter maten nu. Jag brukar alltid vara den som hjälper till mest. Tar ansvar om inte mamma gör det. Men nu sitter jag i mitt rum. Med dåligt samvete över att jag inte hjälper till. Men ångestklumpen är för stor, den går inte att ignorera längre. Jag klarar inte att hålla tårarna borta en sekund till. Jag ser kläderna fladdra förbi framför mig. Alla kläder jag har köpt till honom. De kläderna utgör hela hans garderob. De enda två gånger vi har träffats efter det hemska har han haft kläder på sig som jag har valt.

Jag kan inte ens gå i affärer utan att det sätter igång hemska tankar. Jag saknar honom något så fruktansvärt. Jag saknar att få bry mig om honom. Få leta kläder till honom. Saknaden är fortfarande massiv. Den mattas inte. Det gör så obarmhärtigt ont. Hur länge ska jag behöva känna så här?

Ensam mittemellan

Varje morgon, varje kväll, åker jag förbi vår gamla skola. Den plats där vi inledde vår kärlekshistoria. Början på allt. Ser gångvägen där vi gått hand i hand, uppfyllda av förälskelse. Ser tågkuren där vi stod och gömde oss för att kyssas.

Ser simhallen där jag en gång i tiden nästan dog av nervositet för att jag var tvungen att stå vid hans sida i bara bikini. Ser friidrottsvallen där han lärde mig att kasta spjut en gjympalektion. Det var innan vi blev ett par. När jag fortfarande försökte lista ut om han gillade mig tillbaka. Han var grym på alla idrotter. Jag var så djupt imponerad av honom. Jag ville visa att jag också var sån, sportig. Den sextonåriga jag ville att han skulle se det för jag tänkte att han skulle gilla mig då.

Jag tycker egentligen inte om att placera människor i fack. Men min hjärna gör det undermedvetet ändå. Jag har aldrig varit i det "coola gänget". Men jag har heller aldrig platsat bland "datanördarna". Jag har fladdrat där i mitten. Inte riktigt vetat var jag ska ta vägen. Inte riktigt känt mig hemma någonstans. När jag träffade honom var det som att allt blev glasklart. Han var som jag, mittemellan, och min plats var bredvid honom.

Nu fladdrar jag igen ensam mittemellan. Ja, jag är vuxen nu, och såna uppdelningar som betydde allt när jag var sexton år är inte längre relevanta på samma sätt. Men jag känner mig ändå som en udda figur. Som inte riktigt passar in. Och den enda som förstod, den enda som jag passade med, var han. Vi brukade prata om det ganska ofta. Att vi var udda på något sätt, mittemellan, och att vi aldrig mött någon annan som var så. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna hitta någon som förstår som han gjorde. Som förstår mig på riktigt.

Jag vet att jag har skrivit det förut. Jag vet att jag upprepar mig i oändlighet. Men. Hur är det ens möjligt att det här händer? 

Hur är det möjligt att han inom loppet av drygt tre månader gör en tatuering av mitt födelsedatum, shoppar efter vigselringar, gör en extravagant kärleksresa, insisterar på att köpa en lägenhet med alla våra sparpengar och binda en del av räntan på lånen, målar om och inreder med kolossal iver, investerar massor av pengar i bil och möbler, bestämmer datum för bröllop, planerar detta bröllop på detaljnivå, skickar ut save the date-kort, pratar om att skaffa barn och framtidsplaner nästan dagligen - och sen - några månader, veckor, i vissa fall bara dagar efter dessa saker, gör slut och inleder en ny seriös relation med en annan kvinna? En kvinna han flyttar ihop med efter tre veckor. En kvinna han vill satsa allt på. En kvinna han vill leva samma liv med som han levde med mig.

HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT?

Kommentarer och tårar

Jag ligger varje kväll och läser igenom de kommentarer som har lämnats under dagen.  Jag läser dem en första gång så fort de kommer in. Sen läser jag igen på kvällen. Suger åt mig av människors omtanke, råd och stöd. På kvällarna försöker jag också ofta svara. Försöker svara något meningsfullt. Ofta blir det inget särskilt. Jag vet inte hur jag ska återgälda det stöd som ni ger mig. Vet inte hur jag ska visa min tacksamhet.

När hela huset har lagt sig och jag ligger i sängen och läser era kommentarer gråter jag. Under några minuter släpper jag alla de spärrar som jag gått och burit på under dagen. Spärrar som förvisso ändå inte alltid har klarat av att hålla vissa av tårarna borta.

Ibland är det bara några få tårar som kommer på kvällen. Ibland forsar de nerför mina kinder och lämnar svullna spår i mitt ansikte på morgonen när jag vaknar. Jag vill tro att åtminstone en del är bra tårar. Läkande tårar. Tårar som rinner sakta, sakta nerför min kind. Ibland är det tårar framkallade av minnen. De är kraftigare, svårare att hejda. Ibland är det tårar av sorg. De tårarna leder ofta till panik. Jag gör allt jag kan för att undvika paniken, för jag vet att den medför en sömnlös natt och mardrömmar som jagar mig in i morgondagen. Jag märker ofta när det går åt det hållet. Då sätter jag på en låt och försöker föra mitt sinne i en annan riktning. Bort från det onda. En låt spelar jag om och om igen. Den har blivit mitt neutrala läge. Dit jag återvänder när jag varken klarar att vara ledsen eller peppad. När orken är slut och kroppen inte orkar känna mer. 

Den här låten spelar jag då. Min syster har spelat den för mig. Den betyder inget särskilt egentligen. Den har bara råkat bli min gråa zon. En grå zon jag verkligen behövde.

Var sista gången på akutpsykiatrimottagningen igår. Jag får så klart ringa om jag behöver komma igen men jag har gått där i nio veckor nu. De kan skicka mig till den psykiatriska öppenvården men vill helst inte det för de anser inte att jag är psykiskt sjuk. De säger att jag hamnade i ett allvarligt chocktillstånd, följt av en djup kris. Psykiatrikern har på mitt läkarintyg skrivit svår kris på grund av separation efter en lång relation med mycket svek.

De säger att jag har lyckats hålla mig kvar i krisen osedvanligt länge, men att det ändå fortfarande bara bör ses som en kris och inte en sjukdom. De vill att jag ska söka hjälp via vårdcentral. För att få fortsätta prata med någon. Få KBT. Jag har också femton gånger kvar hos psykolog på jobbförsäkringen. Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte vad jag behöver. Det känns inte som att jag kan fatta det här beslutet. Jag litar inte på mig själv. Jag vet inte vad som är bäst.

Det enda som rör sig i mitt huvud just nu är: Jag har hört allt. Jag har sagt allt. Vad ska då någon kunna hjälpa mig med? Jag kan inte nå acceptans. Jag kan inte nå frid. Jag vet att jag ska tillåta mig själv att känna, jag vet att jag ska tänka på allt annat jag har i livet, jag vet att jag ska leva i nuet, jag vet att jag måste leva för min skull och inte för hans, jag vet att han inte är värd mina tårar. Jag vet allt det här. Men oavsett hur många gånger jag får höra det förstår inte känslorna. För jag älskar honom. Inte för att han är min första kärlek, inte för att jag aldrig har upplevt något annat, inte för att jag bara inte vill vara ensam, utan för att jag faktiskt älskar honom. Punkt. Han har betett sig som jordens största svin de senaste månaderna. Det har han. Men i nästan nio år har han gjort allt för mig. Under nästan nio år har han samlat på sig så otroligt mycket av min kärlek att jag inte förmår ta tillbaka den. Jag förmår inte ta tillbaka ens ett halmstrå av den kärlek jag har gett till honom. Fastän han har tagit tillbaka all kärlek han någonsin har gett till mig och sen stampat på den och förnedrat den, klarar inte jag att göra detsamma.

Jag antar att det enda jag kan göra nu är att tacksamt ta emot all hjälp som finns. Oavsett om jag tror på det eller inte. Och sen är det väl bara tiden som kan hjälpa mig. Jag kommer inte att sluta älska honom men en dag kommer kanske inte minnena vara lika tydliga och därmed inte heller göra lika ont. Jag vet inte. Men just nu antar jag att jag bara måste låta tiden gå. Det är det enda jag har att förlita mig på. Tid.

En klänning

I början, innan jag visste om henne, hade jag en fix idé om att jag skulle köpa en klänning. En klänning som skulle hänga i garderoben tills den dagen han ville träffa mig igen. Och den dagen skulle jag lysa. Den dagen skulle jag utstråla styrka och kraft. Utstråla allt det jag ville vara och allt det som han ville ha.

Det värsta är inte att leva utan honom idag, imorgon eller månaden ut, det värsta är att den dagen jag väntar på kanske aldrig kommer att komma. Att han bara är borta ur mitt liv för evigt. Att jag inte fick säga farväl, inte fick se honom i ögonen en sista gång, inte fick känna hans famn en sista gång. Han rycktes från mig på en sekund. Och även om jag har haft över elva veckor på mig att bearbeta, acceptera och förstå, känns det som att det fortfarande bara har gått en sekund. Jag ser honom framför mig som om han nyss var här. Jag känner hans lukt som om jag nyss vilat på hans bröst som jag brukade. Jag känner hans värme mot min hud som om han nyss hållit om mig. Jag känner trycket från hans hand i min som om vi nyss gått hand i hand som vi alltid gjorde.

Jag har inte köpt den där klänningen. Allt tappade betydelse när jag fick reda på sanningen om hans otrohet och hans nya relation. Alla såna saker blev värdelösa. För då handlade det bara om överlevnad. Jag vill fortfarande köpa klänningen. Jag vill ge min längtan, min önskan, min dröm, ett konkret uttryck. Men sen måste jag hänga undan den där klänningen. Hänga bort den där jag inte kan se den. För jag vet att den inte kan ha en plats i min garderob just nu. Min garderob måste fyllas med kläder vigda för andra tillfällen. Tillfällen som jag vet kommer att inträffa, som jag själv kan planera och påverka.

Klänningen får inte finnas i mitt liv just nu. Men jag vill så gärna köpa den ändå. Skickar ut en önskan i universum om att jag en dag ska få ta fram den där klänningen.

Vill berätta vad han har gjort mot mig

Jag vill skriva något till honom. Jag vill berätta vad han har gjort mot mig. Uppmärksamma honom på de vidrigaste detaljerna i hans beteende. För jag är säker på att han aldrig har reflekterat över det själv. Det är jag helt säker på. Och jag vill inte att han ska få leva vidare med henne, i tron om att han inte har gjort något fel. Jag vill att han ska veta vad hans handlingar faktiskt har gjort med mig. Hur nära det har varit att de faktiskt tog livet av mig.

Jag har skrivit, men inte skickat, brev till honom. Många. Men inget känns rätt. Inget känns som det jag helst vill säga. Just till det här finner jag inte orden.

Utöver att skriva till honom vill jag, kanske orimligt och ologiskt, skicka save the date-kortet till henne. Det känns viktigt av någon anledning. Jag vill visa henne vad han gjorde med mig samtidigt som han inledde relationen med henne. Visa henne vad vi hade som de sen stampade på. Som de sen kränkte och förnedrade. Vill visa henne save the date-kortet som han skickade ut till sin familj en dryg vecka innan han gjorde slut. Uppmärksamma henne på att det var så han valde att behandla mig. Uppmärksamma henne på vad han faktiskt gjorde på kvällarna när han kom hem till mig efter att ha matat henne med att det var slut mellan oss för länge sen, att han inte älskat mig på länge.

En del av mig vill göra detta. Skicka, berätta och desperat försöka banka in i deras huvuden allt djävulskap de har utsatt mig för. Inte låta dem fortsätta sitt förbannade liv som om inget hänt. En del av mig, just nu den större delen, vill inte göra någonting. Vill inte förlora min värdighet. Vill inte göra någonting för att uppröra. Vill inte göra någonting som kan ge respons. För jag klarar inte någon kontakt just nu. Är livrädd för vad som skulle hända. Är livrädd för vad jag skulle göra med mig själv då. Är absolut livrädd.

En svacka

Som ni kanske märker är jag i en lite längre svacka nu. Det är hans systers besök i helgen som river i mig. Målar upp fruktansvärda scenarion i mitt huvud. Och ni behöver inte säga det, jag vet att det är dumt och att det enbart förstör och gör ont. Jag hoppas att jag på något sätt kan skaka av mig det. Mamma brukar säga att man ibland behöver vara lite som en gås. Bara låta allt rinna av sig. Jag vet att det låter galet, men jag försöker föreställa mig en gås. Försöker vara lite mindre torr tvättsvamp. Inte suga åt mig allt tills huvudet är tungt som en sten av hemskheter.

Igår pratade jag med världens bästa faster i telefon. Det var bra. Sen åt jag en glass med en syster och en fin liten kusin och tittade på Love Actually. Min absoluta favoritfilm genom tiderna. Finns ingen bättre. Så jag försöker. Försöker plantera andra tankar, fina tankar, i huvudet. Även om bröllopsscenen kändes i hjärtat. Den kändes.

Trots sällskap av familj, glass och film följde sen en hemsk natt. Jag har inte sovit många minuter. Jag har gråtit igen. Gråtit hela ansiktet svullet. Gråtit så att ögonen svider. Jag måste gå ut till köket nu. Vill inte att min mamma och mina systrar ska märka något. Men jag vet att tårarna lämnar tydliga spår i mitt ansikte. Ett numera härjat ansikte. Ett ansikte som inte vill möta den här världen.

Jag hoppas att mörkret som omsluter mig just nu lättar snart. Det hoppas jag verkligen.

De får varandra till slut

I början var jag besatt av att han inte hade sett sista avsnittet av en serie vi tittade på i somras. Greek. Världens töntigaste serie, men jag valde den för att jag ville ha något att titta på när han jobbade och jag var ensam hemma. Försökte välja något som han inte skulle vilja titta på. Men givetvis fastnade han också. Han var en sån som älskade action, men gärna tittade på töntiga serier och chickflicks också. Tittade på allt romantiskt med mig. Han älskade Pitch Perfect. Det var hans favorit.

Greek. Vi tittade tillsammans hela sommaren. Men de sista två avsnitten såg jag själv. Jag kunde inte hålla mig en kväll när han jobbade. Vi skulle se om dem tillsammans sen men det blev aldrig av. Det blev bara aldrig av. I sista avsnitten får huvudpersonerna till slut varandra. Det som var meningen hela tiden men inte fungerat innan. Det blev de två till slut. Han satt i alla avsnitt och hoppades på just det. Han sa om och om igen att man såg ju att det skulle bli dem. Att de var menade för varandra. Fy vad jag de första veckorna hetsade upp mig för att han aldrig fick se att de fick varandra. Helvete. Det kändes som att det var det avgörande. Det som allt hängde på. 

Nu, nu känns det väldigt avlägset. Förstår att jag inte kan påverka honom med sånt. Det kunde jag så klart aldrig göra. Det finns inget jag kan säga som förändrar hans känslor. Och det gör mig så ledsen. Men jag kan inte göra något alls. Jag vet det. Och jag kan verkligen inte göra något så länge han är med henne. Och det kanske han är för evigt.

Fortsättning - jag älskar dig och sjukdomar

Veckorna flög förbi. Livet gick vidare. Skola. Min volleyboll. Hans hockey.  Vi var alltid nära. Sov alltid tillsammans. Om det var någon kväll vi inte kunde träffas pratade vi i telefon. Klockan kunde vara över tolv och sen hörde jag någon knacka på dörren. Han var där. Han brukade cykla till mig sent på kvällarna. 1,5 mil. För att han ville vara med mig. Ville träffa mig även om det bara var för en minut.

Efter några månader kände jag att något hade hänt i min kropp. Det som förut varit mer en fysisk känsla hade växt till något större. Jag längtade inte bara efter att få träffa honom, jag ville att han skulle må bra när jag inte var där. Jag brydde mig om hans familj. Allt det som var viktigt för honom blev viktigt för mig. Jag såg att han inte var perfekt. Jag såg hans ibland dåliga tonårshy. Jag såg att han inte hade magrutor. Jag såg att han inte alltid visste vad han skulle säga i skolan till vissa klasskompisar. Men jag älskade hans hy ändå. Hans mage. Hans sätt att vara bland människor. Jag älskade honom. Jag skrev ett sms till honom. Det stod inte jag älskar dig rakt ut. Det stod det i kringelikrokar. Så att han var tvungen att komma på det själv. Och det gjorde han. Och han älskade mig tillbaka. Vi älskade varandra. Och jag var så ofattbart lycklig.

Efter ett och halvt år tillsammans, tredje året på gymnasiet, blev jag sjuk. Det kom blod när jag gick på toaletten. Jag hade ont i magen. Jag var rädd. Vågade inte berätta för någon. Men till slut berättade jag för honom. Han blev inte äcklad, inte arg, bara orolig. Brydde sig. Stöttade mig. Hjälpte mig. Samtidigt kom andra problem. Jag började få ont under och framförallt efter sex. Det sved. Men jag ville så gärna. Allt i min kropp skrek efter att få vara med honom. Jag kunde inte neka den det.

Han tog mig till ungdomsmottagningen. Jag berättade om alla mina problem. De sa att de kunde hjälpa mig med svidandet, samlagssmärtorna, men inte med blodet. Inte med magen. Jag skulle åka till vårdcentralen. Han tog mig dit. De sa åt oss att åka till akuten. Vi blev rädda och åkte dit i ilfart. Sen satt jag där på akuten. Förödmjukad. Utlämnad. Livrädd. Skamsen. Han var där med mig. Varje sekund var han där med mig. Höll min hand. Hjälpte mig. Det var den dagen vi skulle ha mösspåtagning. Vi missade den. Vi missade upptakten till vår student. Vi hade viktigare saker att göra. Jag hade viktigare saker att göra och han var där för mig. Hela tiden. På akuten fick jag en remiss till specialist. Det fanns inget de kunde göra där och då.

Jag spelade mitt sista SM i volleyboll. Jag var lagkapten. Vi vann men jag var inte mig själv längre. Hade tappat all kraft. All ork. Hade ont i magen. Det sög till i mittpartiet när jag blev trött. Och jag blev trött fort. Jag trodde att jag var i dålig form. Tränade extra mycket. Men det blev bara värre.

Vi tog studenten. Jag var glad. Oroad över framtiden men glad. Firade med honom. Höll hans hand där på flaket och kände att vi kunde erövra världen. Att vi kunde bli något stort. Tillsammans.

Den sommaren bestämde vi att han skulle flytta hem till mig, hem till mina föräldrar. Jobba hos min pappa. Jag skulle börja plugga juridik. Livet skulle bli annorlunda. Men jag skulle ha honom. Och då skulle allt bli bra. Jag tränade stenhårt för att kunna spela i elitlaget. Men något var inte rätt. Jag blev svagare. Tiden jag hade fått hos specialist låg månader fram i tiden. Jag hoppade av volleybollkarriären. Var för svag. Började plugga. Men orkade inte. Orkade inte med allt nytt. Att vara svag fysiskt. Att vara rädd. Något jag inte varit på länge. Inte sen jag träffade honom. 

Jag hoppade av skolan. Klarade inte. Min pappa var arg. Men han, min person, var där. Tog hand om mig när allt var svårt. Tog hand om mig när jag var svag.

Jag fick jobb som vikare på en förskola. Jag förstår inte hur jag orkade. Var hos läkaren och berättade att jag var trött. Fruktansvärt trött. De tog ett blodprov och det visade sig att mitt blod var i det närmaste tömt på järn. Nivåerna var så låga som de kunde bli. Det förklarade tröttheten. Efter det fick jag gå till sjukhuset en gång i veckan, ibland oftare. I ett halvår. Fick järn genom transfusion direkt in i blodet. Mina armar och händer blev helt sönderstuckna. Det var ett helvete. Framförallt var det fruktansvärt att få stämpeln sjuk. Jag ville inte vara sjuk.

För att bevisa för mig själv att jag inte var sjuk, jobbade jag heltid på förskolan. Sen sökte jag till Komvux och den fysikkurs jag hade valt bort i gymnasiet, samt ekonomikurser på heltid på högskolan. Har alltid känt att jag är tvungen att prestera, alltid haft extremt höga krav på mig själv. Det har förstört mycket för mig i livet. Och i det här helvetet har det förstört mest av allt.

Några månader senare fastställdes äntligen att jag hade en inflammatorisk tarmsjukdom. Vid det laget hade jag genomgått röntgen av mage och tarmar (det värsta jag någonsin gjort), gastroskopi (det nästa värsta), koloskopi (det nästnäst värsta), filmning av hela matsmältningssystemet genom att svälja en lite manick och sen gå runt en dag med elektroder på hela kroppen. Jag hade gjort allt och lite till. Och genom varenda undersökning var han där. Inte min mamma, inte min pappa. Alltid bara han. I alla år har han varit ljuset, solen, värmen, glädjen, lyckan, tryggheten, räddningen och kärleken för mig. Han har varit mitt allt. Men jag vet att det måste ändras nu. Jag vet det.

Fokusera på fötterna

Gårdagen var okej. Jag ville inte göra några planer, bara göra det som för stunden kändes rätt. Var ute på en promenad, vände ansiktet mot solen och försökte vara i ögonblicket. Åkte en tur för att handla mat med min familj. Det var okej.

På kvällen hade jag ett samtal med en nyfunnen, olycklig vän. Det rev upp saker. Saker som jag hade lyckats trycka bort för ett tag. Jag försökte låta tankarna komma, och sen låta dem försvinna. Det gick inte så bra.

Jag var trött och somnade mitt i en film jag och min lillasyster tittade på. Sov i många timmar. Är glad för det. Det är jag. Men när jag vaknade var det återigen med ett tryck över bröstet. Jag kastades i extremhög hastighet mellan bilder av dem, honom, oss, hans pappa, hans syster, hans mamma, hans mormor och morfar. Bilderna slutade inte spinna i min hjärna. Jag försökte fokusera på fötterna. Jag vet att det inte är så enkelt. Men allt jag kunde komma ihåg där och då av vad sjukgymnasten sagt till mig, var att jag skulle fokusera på fötterna. Så jag låg där i sängen, svettig, med puls, och la allt mitt fokus på fötterna.

Jag vet inte om det fungerade, men på något sätt dåsade jag till igen. Denna gång med mardrömmarna väntandes i kö för att riva i min kropp.

Till slut vaknade jag. Gick upp. Och nu sitter jag här. Med en obehaglig känsla i magen. Det kommer inte att lösa sig. Det kommer inte att bli bättre. Så känns det verkligen. Jag ser ingen framtid. Ingen glädje. Ingen lycka.

Försöker tänka på det jag sa till den ledsna vännen igår. Just nu får jag inte bry mig om vad han gör. Just nu är den människan jag älskar inte där. Just nu kan jag bara överleva. Göra det bästa av det här ögonblicket. Det finns inget annat.

Men det är svårt. Det är svårt när jag vet att hans syster hälsar på i helgen. När jag vet att sannolikheten är skyhög för att han introducerar henne för sin syster, sin mamma, sin lillebror. Det är ohyggligt svårt.

Jag älskar honom fortfarande mer än möjligt.

Choklad

Jag har redan skrivit det en gång, men jag älskade verkligen att handla mat. Jag hoppas att jag fortfarande älskar det, även om det just nu tar emot ibland. Jag kunde gå i timmar i mataffären och bara plocka bland varorna. Älskade att handla hans favoriter. Visste hur glad han skulle bli när han kom hem och fann dem i skafferiet. Han älskade kladdkaka med citron- och marängglass. Gud, vad jag handlade just det. Han älskade att ha med sig tonfisk på burk till jobbet så jag köpte det i hinkvis. Jag njöt verkligen av att gå runt i affären och välja hans favoritchoklad och marsipan av alla de slag.

När jag kom till lägenheten den där dagen, dagen efter de förbannade sms:en, då hittade jag en ny sorts choklad i skåpen i lägenheten. Som ett stenhårt slag i magen kändes det när jag insåg att det var hennes favoritchoklad. Hon hade skickat en bild på den där chokladen per sms till honom. Och nu hade han köpt hennes favoritchoklad hem till vår lägenhet. Exakt såsom jag brukade göra för honom.

Jag vet att jag inte ska tänka på vad de har gjort, vad de gör. Men det går inte att trycka bort tankarna. Det går bara inte.

Idag har jag varit med hela familjen och handlat mat. Jag skulle köpa olika sorters choklad till julklappskalendern jag håller på att sätta ihop till min grupp på jobbet. Stod och plockade och försökte känna in stunden, njuta av att jag faktiskt klarade att stå där i affären och välja choklad, något som jag brukade älska att göra. Sen ser jag den. Den choklad han hade köpt till henne, hennes favorit. Ångesten infinner sig på en sekund. Illamåendet väller över mig. Starbar. Den är säkert god. Men jag kan inte ens titta på den. Den är för evigt förgiftad nu. Förgiftad av hans svek.

Bröllop och att leva här och nu

Jag vill aldrig gifta mig. Aldrig. Jag vill aldrig mer titta på klänningar, blommor, frisyrer, låtar, dekorationer. Paniken över att det inte är på riktigt, att jag är lurad, skulle vara för överväldigande.

Jag hade lagt hundratals bilder på klänningar som bokmärken på vår dator. Valt brudtärneklänningar till mina systrar. Övat på olika frisyrer med min kusin. Bestämt vilken mat vi skulle servera. Valt låtar som skulle spelas. Bestämt dekorationer. Skrivit gästlista. Pratat om hur vi skulle ställa borden. Bestämt att vi skulle ha jättemånga cola zero-burkar eftersom det var vår favorit. Han hade bestämt att hans lillebror skulle vara best man. Vi hade pratat om hur vi skulle be min pappa köra minibuss med alla gäster i skytteltrafik mellan kyrkan och festlokalen.

Jag hade redan skridit fram till altaret mentalt. Jag är så förbannat dum som jämt gör sådär. Går händelserna i förväg. Spelar upp scenarion i mitt huvud av hur det kommer att bli. Överplanerar. Är aldrig här och nu i ögonblicket. Om jag bara varit det. Då hade jag njutit av vår tid tillsammans. Av att få vara nära. Av att få bli omhållen. Men jag var alltid längre fram i tanken. Aldrig här och nu. Och det ångrar jag så ofattbart mycket.

Att bli bättre på att vara här och nu, mindfulness, det är en av de saker jag vill jobba med det här året. Jag vill varken leva i dåtiden eller framtiden, jag vill kunna känna och ta in allt som händer i stunden. Jag vill känna solens strålar värma min kind, känna omtanken när jag får en kram av en vän, känna hur mjukt mitt täcke faller över min kropp på kvällen. Jag vill känna och ta in varje sekund. Jag vill inte längre ödsla tid på sådant jag inte kan påverka här och nu. Jag vill leva idag. Inte igår. Inte imorgon. Jag vill leva, känna och uppskatta just den här dagen. Det ska jag försöka göra idag. Bara vara i stunden och göra det bästa jag kan för att må okej här och nu.

En gammal vän och ett tänt hopp

I förrgår kontaktade jag en gammal vän. En vän som jag inte riktigt har haft kontakt med det senaste året, men som innan det var min bästa vän. Hon var, med undantag för den vän som gav honom kärleksbrevet som startade allt, den enda av mina vänner som kände honom. Hon gjorde verkligen det. Hon har suttit i vår gamla soffa hundratals timmar. Ätit många, många middagar hos oss. Igår skickade hon flera sms till mig. Flera fina sms som visar vilken fantastisk vän hon är. Hon skriver om och om igen att det är en sån oerhörd chock. Att det inte fanns på kartan. Att den här personen inte är han. Hon skriver också att hon tror, eller rent av är säker på, att han till slut kommer att ångra sig. Ångra sig gruvligt. För hon har sett hur han brukade titta på mig. Hon har sett hur mycket han älskade mig. De meningarna rycker tag i mig och placerar ett gigantiskt hopp i mitt hjärta. Men samtidigt vet jag ju att alla fakta nu pekar åt ett annat håll. Han är helt färdig med mig. Hur han blev det samtidigt som vi gjorde världens finaste save the date-kort, det vet jag inte. Men just nu är han i alla fall  klar med mig.

Det är hoppet om att han ska komma tillbaka som får mig att gå upp på morgonen. Det är sorgligt nog det. Men samtidigt vet jag att jag inte kan leva mitt liv på paus. Kan inte vänta och samtidigt sluta leva. Det här året ska handla om mig. Det målet satte jag för 23 dagar sen. Och det måste jag hålla i minnet. Ibland verkar allt handla om honom. Om oss. Men jag vet att jag alltid måste återkomma till mig själv. Till vad jag ska göra för att göra mig själv stark. Den planen tar sakta form i min hjärna. Men fortfarande bara sakta. En väldigt klok och bra person skrev häromdagen till mig att jag inte ska bygga ett berg av alla mina problem, utan istället försöka ta en sak i taget. Jag har alltid byggt berg. Från och med nu ska jag ta itu med en sak i taget. Och långsamt bygga upp mig själv.

Jag lovar att jag ska bli stark. Jag lovar att han och andra därute som någonsin sårat en annan människa så här inte ska få vinna. Jag ska klara det för mig själv, och för alla andra fantastiska människor som har blivit svikna och fallit, men nu försöker resa sig. Jag ska bli stark. Jag ska bli urstark. Jag lovar.

Tårar i en frisörstol och en fin vän

Under de sju första veckorna klippte jag mig två gånger. Trodde att det skulle hjälpa mig. Att det skulle vara ett steg framåt.

Första gången satt jag bara och skakade i stolen. (Det här var innan jag fick reda på sanningen och hans otrohet, efter det blev allt svart i veckor.) En vän, en oerhört fin vän, hade bokat tiden åt mig, och satt bredvid hela tiden. I två och en halv timme satt hon bredvid när jag fick håret slingat och klippt. Med tom blick, tårar i ögonen, gråten i halsen och ont i hela kroppen, satt jag där i frisörstolen. Frisören var inte bekväm. Stackars frisör. Och stackars min vän som inte kan ha förstått vad hon gett sig in på. Jag blev klippt. Inte en särskilt stor förändring. Min vän hade med en bild på Jennifer Aniston som hon visade upp. Så skulle jag se ut. Jag såg mest ut som ett spöke. Ett likblekt spöke med alldeles särdeles markerade kindben. På drygt två veckor, vilket var så lång tid som hade förflutit sen han gjorde slut, hade jag lyckats bra med att få den där hålögda looken. Ett riktigt utmärglat utseende.

När frisören äntligen var klar betalade jag. Vid det här laget rann det flera tårar nerför kinden. Jag torkade bort dem snabbt. Sen sprang jag därifrån. Min vän sprang efter. Vi skulle äta lunch men det var inte ens nära. Det var verkligen inte ens nära. Jag sprang ner i tunnelbanan och min vän sprang efter. Hon satt med mig på tunnelbanan tills vi kommit till ändstationen. Stod sen bredvid tills min mamma kom och hämtade mig. Hon är en så himla fin vän den tjejen. Ett riktigt guldkorn.

En förlorad kämpaglöd

Jag hade planerat att gå på volleyboll ikväll. Försökte peppa mig själv. Men nu. Nu orkar jag bara inte. Jag kan inte hitta en fiber i min kropp som orkar. Som kan bära mig när allt annat säger stopp. Det är tomt. Finns ingenting. Jag har ätit rosenrot. Det är effektivt. Det har stoppat ögonlocken från att falla ned. Förhindrat att huvudet faller åt sidan. Men det är för svart i sinnet idag. Jag orkar inte. Det är nästintill omöjligt att le idag. Omöjligt. Le och nicka. Det har jag gjort i flera dagar nu på jobbet. Men det går inte idag. Jag försökte skapa ett leende på mina egna läppar genom att köpa en cola till en kollega. Visste att han skulle bli glad och hoppades helt egoistiskt att jag skulle kunna stjäla lite av den glädjen. Men nej. Det går inte. Jag orkar inte mer. Fake it ’til you make it. Jag vet att det är så. Men jag orkar inte ens fejka idag.

Om bara jag kunde finna den där jävlar anamman. Om jag bara kunde finna den där styrkan. Om jag bara kunde finna den där känslan av att han inte ska få besegra mig, att jag ska gå ur det här starkare än någonsin, att jag ska visa att jag klarar mig utan honom. Om jag bara kunde finna någonting som gör att jag orkar. Jag har alltid trott att jag var en kämpe. Jag har alltid trott att jag var en sån som inte gav upp. Som slet och stred tills blodet sprutade. Som kämpade in i det sista. Jag har gjort det i skolan. Jag har gjort det i volleybollen. Jag har gjort det avseende i princip alla uppgifter som någonsin har ålagts mig. Men nu. Nu finner jag inte den där kämpaglöden. Den där kämpaglöden som förut var ett av mina kännetecken. Jag har helt tappat bort den delen av mig själv.

Det här är mig övermäktigt. Jag har försökt hitta sätt att lösa problemet. Jag har använt all min förmåga för att analysera och hitta en lösning. Men jag hittar ingen. För det enda som skulle göra allt bra igen, är om han älskade mig. Om han ville ha mig. Och jag kan inte fixa det. Jag kan inte få honom att älska mig igen. Jag ser inga lösningar. Jag ser inget hopp. Och det suger ut all min kämpaglöd, allt mitt jävlar anamma, all min styrka och ork. Det är som om ett hemskt odjur har tagit min kropp i besittning och styr och kontrollerar alla mina rörelser, alla mina tankar och alla mina känslor.

Om jag bara kunde hitta någonting att kämpa för. Om jag bara kunde finna styrkan. Då vore det lättare. Då vore kanske inte allt så nattsvart. Då skulle jag kanske orka. Idag finns det inte där. Idag finns bara trötthet och uppgivenhet. En slagen före detta kämpe med en förlorad kämpaglöd.

Jag hoppas så innerligt att jag hittar det där som jag saknar just nu. Det som jag kände lite grann av förra veckan. Det som då i korta stunder lyfte mitt sinne. Jag hoppas, och sänder ut en önskan i universum om att skicka mig lite styrka. Lite, lite styrka bara så att jag orkar. Orkar fortsätta. Orkar leva. Orkar kämpa igen.

Förälskelse och minnen som förlamar

Hela dagen har minnena sköljt över mig. Alla ljud runt mig, allt jag ser på min datorskärm, alla papper som ligger utspridda på mitt skrivbord, allt kopplar jag till något vi en gång upplevt.

Jag tänker särskilt mycket på resan till New York i somras. Det var på något sätt kulmen av allt. Vi hade sett fram emot den där resan och, gud, vad vi unnade oss. Jag var sagolikt förälskad i honom. Jag kommer ihåg hur jag brukade titta på honom från avstånd och känna mig så obeskrivligt lycklig.

Resan var på många sätt märklig. Vårt bagage försvann och var borta i flera dagar. I bagaget låg våra mediciner. Hans allergitabletter, vilket gjorde att han en dag fick världens rinnsnuva. Mitt kortison mot det skov jag hade fått i min tarmsjukdom. Jag var inne på de tre sista veckorna av nio och trodde inte att det skulle vara någon fara. Men jag blev så klart sjuk. Kortisonabstinens. Det kan man tydligen få. Det gjorde horribelt ont i kroppen, som om jag hade fått influensan. Vi hade inga kläder, inga toalettartiklar och jag var dessutom sjuk i flera dagar. Ändå var det en av mina bästa upplevelser i livet. Kanske den bästa. För att jag var med honom. För att jag var så otroligt förälskad. Och för att jag kände mig så oerhört älskad tillbaka. Jag trodde nästan att jag drömde.

Han hade en reseapp där han tog en massa kort på mig. På oss. La in och skrev omsorgsfullt texter till allt. Dokumenterade vår resa. Vår kärleksresa. Vi hade diffusa planer på att förlova oss officiellt, med ringar, uppe på Top of the rocks. Vi stod med ringar i handen redo att betala inne på Macy’s men jag blev osäker på sorten så det blev till slut inget. Han stod bredvid och uppmanade mig att köpa en. Hade satt över 30 000 kronor på sitt konto sa han. Alldeles, alldeles för mycket pengar. Men han ville så gärna att jag skulle ha en ring på mitt finger. Det fick han mig i alla fall att tro.

På flyget dit var vi som två små barn. Helt uppfyllda och nervösa. Jag sov i hans knä och han höll om mig. Satt säkert obekvämt själv. Men han tog alltid hand om mig i första hand.

Vi pratade om att vi ville bo i New York ett tag någon gång i framtiden. Han erbjöd sig på skoj att vara hemmaman om jag fick ett jobb där. Vi var så sagolikt lyckliga. Trodde jag.

Drygt två månader senare lämnar han mig. Säger att han inte har älskat mig på länge. Inleder en seriös relation med en annan kvinna. Det som för elva veckor sen var ett av mina finaste minnen i livet är nu något som förlamar mig. Förlamar mig och gör att luften till mina lungor stryps. Jag kan inte andas. Jag kan faktiskt inte andas.

Mitt liv, hans liv, vårt liv

Någon skrev igår att mitt liv verkade ha handlat väldigt mycket om honom. Mitt liv handlade väldigt mycket, nästan uteslutande, om vårt liv. Vårt liv tillsammans. Men det var inte så att jag levde hans liv. Följde honom. Tvärtom. De vänner vi umgicks med var mina vänner. Mina vänner och deras respektive. Jag umgicks ensam med mina vänner också. Ibland. När han jobbade och jag var ledig. Men även om mina vänner är fantastiska, var det alltid honom jag längtade efter att få träffa. Hans enda vän, utöver sina kollegor på jobbet, var en av mina bästa vänners pojkvän en gång i tiden. Det var hans enda vän. Sina kollegor träffade han på jobbet. Tränade med. Men han gjorde aldrig någonting annat med dem.

Jag försökte uppmuntra honom att ta sina jobbrelationer och göra något mer av dem. För han älskar sina kollegor. Men han sa att han inte vågade. Att de inte var vänner på det sättet. Jag bönade och bad att han skulle bjuda hem dem och deras respektive till oss. Så att jag fick träffa de människor som i realiteten stod honom närmast. Han ville aldrig. Sa att han inte vågade det heller. Jag erbjöd mig om och om igen att fixa mat så att han kunde ha TV-spelskväll eller sportkväll eller vad som helst med sina kollegor. Men han ville inte. Han tränade när jag jobbade. Fixade hemma. All övrig tid la han på mig. På mina vänner. På min familj. Jag försökte få honom att hålla bättre kontakt med sin familj. Jag ville inte att han skulle ge upp dem för min skull. Jag ville själv ha en bättre relation med dem. Men han orkade inte. Ville inte. Verkade nöjd med att träffa min familj någon gång i veckan, träffa mina vänner ibland och spendera resten av tiden med mig. Laga mat tillsammans. Se någon bra TV-serie. Gå på bio. Göra vad som helst tillsammans.

Jag var verkligt oroad över att vi var så beroende av varandra. Att vi spenderade så mycket tid tillsammans. Det senaste året har jag ansträngt mig hårt för att skaffa fler vänner. Vårda mina relationer bättre. För jag har inte velat vara så beroende av honom. Jag har träffat några underbara människor bara de senaste två åren som idag är några av mina allra bästa vänner. Helt fantastiska vänner. Jag uppmuntrade honom att göra samma sak. Försökte få honom att åtminstone träffa mina vänners respektive. Försökte få honom att lägga tid på sina kollegor och den ende vän han hade. Men han ville inte.

Han har alltid haft vänner i de grupperingar han har rört sig i. Han har varit omtyckt i de lag han spelat. Omtyckt i skolan. Jätteomtyckt på jobbet. Haft människor att prata med. Umgås med. Men bara i den begränsade sfären. Han har aldrig tagit relationen vidare. Aldrig låtit mig träffa någon. Alltid förlitat sig på att jag skulle upprätthålla våra sociala relationer. Både med vänner, min familj och i vissa aspekter också hans familj. Men han har fixat så mycket annat. Tagit hand om mig. Fixat med papper och annat jobbigt. Jag har ett avancerat jobb och borde kanske vara den som ansvarar för såna saker. Men jag tyckte att det var så fantastiskt skönt att han gjorde det. Jag kände mig omhändertagen. Och jag var så oerhört tacksam. Det var okej att jag fick ta hand om den känslomässiga biten. Upprätthålla våra relationer med andra människor. För han tog hand om mig på alla andra sätt. Tog hand om mig när jag var sjuk. Tog hand om mig när jag var orolig. Tog hand om mig såsom ingen annan tidigare hade gjort i mitt liv.

Ja, jag var ledsen för att jag inte fick träffa hans kollegor. I somras åkte vi förbi hans kollegor när de jobbade och jag hävde direkt ur mig att de hade att vänta en inbjudan hem till oss på middag. Med respektive. De verkade överlyckliga. Glad att någon tog initiativ. Den middagen hade jag redan planerat maten till. I detalj. Men vi väntade på soffan. Ville inte bjuda hem någon utan att ha en soffa att sitta i. Och sen hann jag inte. Hann aldrig bjuda hem någon. Hann aldrig få lära känna hans kollegor. Vilket nu gör att han kan gå vidare med sitt liv utan minsta inblandning av mig. För jag har inga band med några av dem han idag umgås med. Alla mina vänner och släktingar har han tagit bort på samtliga sociala medier. Han går bara vidare. Har sett från de förbannade sms:en och hört från hans mamma att han har ansträngt sig till tusen för att skapa bättre relationer nu. Med sina kollegor. Med sin familj. Han anstränger sig hårdare nu än vad han sammanlagt har ansträngt sig under vår tid tillsammans. Fastän jag har bönat och bett. Bönat och bett. Nu gör han allt det. Allt det som jag redan visste att han behövde. Allt det som berikar livet. Allt det som gör att livet blir varmare och bättre. Såsom jag har upplevt att mina nya vänner har gjort mitt liv varmare och bättre det här senaste året.

Jag kommer aldrig få träffa hans kollegor. De som han nu äntligen gjort till sina vänner. Han kanske skämdes för mig. Han kanske nu har parmiddagar och fester med sina kollegor. Med henne. Hon som de redan känner och tycker om för att de jobbar tillsammans. Hon som redan är vän med alla hans vänner.

Jag fick aldrig vara med i hans liv. Jag fick aldrig vara med där. När han var tillsammans med mig brydde han sig inte om att skapa några egna relationer. Han hade sitt jobb. Och han hade mig och min familj. Jag blir så ledsen för att han nu, nu när han lämnat mig, helt plötsligt anstränger sig. Anstränger sig för att göra sånt som jag har bönat honom att göra i alla år. Han försöker nu fixa sin relation med sin pappa, sina syskon, sin mamma. Är så rädd att de ska säga att de tycker att det har blivit bättre. Att de är glada för att vi inte längre är tillsammans. Att de ska tänka att det var jag som gjorde att han inte ansträngde sig förut. Att det berodde på mig. 

Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle må bra. För att vi skulle ha det bra. För att han skulle ha fina relationer, inte bara med mig, utan också med andra. Köpte presenter till hans familj och påminde om att han skulle höra av sig. Bjöd in hans ende vän på middag ofta för att de skulle få spela TV-spel. För jag ville inte att vi skulle vara så beroende av varandra. Jag visste att det inte var bra. Men han brydde sig inte. Sa att han älskade att bara vara med mig. Med min familj. Med mina vänner. Sa att han inte hade behov av något annat.

Jag gav honom allt jag hade. Men det räckte inte. Det räckte verkligen inte. Tydligen var han inte nöjd. Men jag hade ingen aning. Jag hade ingen jävla aning. Trots att jag trodde att han var nöjd, försökte jag få honom inse att han innerst inne behövde fler människor i sitt liv. Men han stretade emot. Den jävla människan stretade emot. Valde att spendera all tid och energi på mig. Och sen slutade han en dag att älska mig. Jag förstår verkligen ingenting. Jag gjorde allt jag kunde. Nej, jag gav honom inte så mycket sex han ville ha, det gjorde jag inte. Jag kunde inte framtvinga den lusten. Det gick inte och till slut blev det en ond spiral. Men jag gav honom allt annat. Allt jag hade och allt jag trodde att han ville ha. Men det räckte inte. Det räckte inte på långa vägar.

Jag har inget mer att ge. Ja, jag kan klä upp mig mer. Inte sitta och se ovårdad ut i soffan när jag är ledig. Anstränga mig för att fixa mina samlagssmärtor. Men i alla andra avseenden har jag inget mer att ge. Inget mer. Om det inte räckte, hur ska jag någonsin kunna räcka till? Hur ska jag någonsin vara tillräcklig? Jag gav honom allt jag hade. All kärlek. All omtanke. All tid. All energi. Allt. Med det räckte inte. Och det gör så himla ont.

Drömmar och rädsla

Natten var vidrig. Jag hade en bra dag igår och var övertygad om att jag i natt äntligen skulle få sova ut. För jag var så trött. Jag var så trött och längtade efter att få lägga mig i sängen. Men jag rår inte över mitt undermedvetna. Där saknar jag helt kontroll. Mina drömmar den senaste veckan har varit okej. De har varit bättre än vad de en gång var. De är inte lika svarta. Och det svarta är inte lika frekvent förekommande. Men i natt var drömmarna kolsvarta. Igen.

I början drömde jag bara att han var med mig. Att vi gjorde saker som vi brukade. Sen när jag vaknade trodde jag att han skulle finnas där. Att han låg bredvid mig. Jag sträckte ut handen och försökte ta tag i hans arm. Varje morgon var jag tvungen att påminna mig om vad som hänt. Och varje morgon grät jag tills det inte fanns några tårar kvar att gråta. Såna drömmar har jag fortfarande ibland, men inte hela tiden.

Sen kom drömmarna där han lämnade mig. Om och om igen lämnade han mig. Sa: Jag älskar inte dig. Jag älskar inte dig. Jag älskar inte dig. Jag älskar inte dig.

Efter det kom drömmarna där han stod med henne i handen. Sa till mig: Jag väljer henne. Jag vill aldrig mer se dig. Han höll om henne. Kramade henne. Och sen gick de iväg.

Sen, sen kom det jävligaste. Vid några tillfällen har jag drömt att han dödar mig. Jag har drömt att han faktiskt dödar mig. Tar upp en pistol och skjuter mig i bröstet. Tar en kudde och kväver mig. Om och om igen. Jag har vaknat skrikandes. Genomblöt av svett. Med en puls som om jag sprungit flera mil.

När jag vaknar tar jag med mig drömmarna in i dagen. Bilderna går inte att skaka av sig. Ibland när jag går och lägger mig har jag varit rädd. Rädd för att mardrömmarna ska besöka mig igen. Rädd för vad mitt undermedvetna ska producera när jag inte har någon kontroll att stoppa det. Det är det värsta. Att sakna kontroll. Att stå maktlös inför vad ens hjärna producerar. Maktlös inför kroppens reaktion. Maktlös inför vad som väntar i framtiden. Jag är så rädd. Rädd att det inte ska bli bra. Rädd att jag aldrig någonsin ska känna glädje igen. Rädd att mitt liv ska bli tomt, ensamt och svart.

Jag trodde att jag var över de värsta drömmarna. Men så är det inte. Nu är jag rädd igen.

Lämna mig inte mamma

Det har nu gått drygt tio veckor sen han sa det. Tio veckor sen helvetet öppnades.

De första två veckorna, lite drygt, var kaos. Kris. Panik. Chock. Jag trodde att jag hade nått botten. Sen var tanken att jag skulle gå till jobbet. Försiktigt. Försöka. Jag var skör, men jag försökte. Då visste jag ingenting om henne. Jag trodde att han hade fått kalla fötter. Att han skulle komma tillbaka om jag bara lät honom vara ifred. Om jag bara överlevde lite till skulle han komma tillbaka. Sakna mig. Älska mig igen.

Jag var på väg uppåt. Inte mycket men lite, lite. I fyra dagar hann jag vara på jobbet några timmar om dagen. Det gick inte bra, men jag satt på jobbet. Sen fick jag reda på sanningen. Sen kom dagen för de förbannade sms:en och allt kollapsade. Jag sjönk miljoner gånger djupare ner i hålet. Jag sjönk till en nivå som var så långt ifrån ett värdigt liv, så långt ifrån ett fungerande tillstånd, som man kan komma. Jag tappade allt. Klarade ingenting. Chocken. Paniken. Tanken på att han var med henne. Att han varit det hela tiden. Att han ljugit. Att de varit i lägenheten. Att han levde med henne. Sov med henne. Höll om henne. Det var överväldigande. Det krossade mig fullständigt sönder och samman.

Jag var återigen på botten. Men denna gång var botten så obarmhärtigt djupt ner att jag inte ens ville försöka ta mig upp. Jag ville ge upp. Jag ville ge upp där och då. Det fanns inte längre något att leva för. Han skulle inte sakna mig. Han var inte ensam. Han var med henne. Och då fanns det ingen anledning för mig att leva längre. Allt var becksvart.

”Lämna mig inte mamma.” Jag vet inte hur många gånger jag har sagt den meningen. Jag hade absolut panik över att bli lämnad ensam. Kunde inte vara ensam en sekund. Var rädd för vad jag skulle göra med mig själv då. Var skräckslagen bara av tanken på att vara själv, leva livet själv, dö själv. Höll krampaktigt tag i mina småsystrars händer. Ville inte att någon skulle gå iväg. Ville att de skulle sitta runt mig för alltid.

Jag skakade. Jag skakade hela tiden. Låg ner på marken och vaggade fram och tillbaka. Rörde fingrarna frenetiskt mot varandra (det gör jag fortfarande). Pressade tänderna mot varandra hårt, hårt. Käken blev spänd och öm. Huvudet bultade konstant.

Jag frös. Jag frös något så fruktansvärt. Jag har alltid varit frusen av mig. Men det blev obeskrivligt illa. Jag kunde ha på mig tre byxor, fem tröjor, ponchos, plädar, filtar. Allt möjligt. Ändå frös jag. Mina händer domnade ibland bort. Blodcirkulationen var för dålig för att hålla igång hela min kropp.

Jag hade konstant ont i ögonen. Det var svårt att hålla dem öppna för att de var så svullna. Varje morgon vaknade jag med tunga ögonlock som sved. Som inte ville öppna sig. Som inte ville vara med längre.

Sova var helt omöjligt. Jag fick sömntabletter. De äter jag fortfarande. Jag kunde inte sova en sekund själv i en egen säng. Först sov jag några veckor med mamma. Pappa sov i en annan säng. Sen sov jag bredvid min lillasyster. I veckor sov hon bredvid mig och höll min hand på natten när allt gick åt helvete.

Ångesten gjorde att jag fick svårt att andas. Jag tog många ångesttabletter. Men inte ens då gick det bra. Andades häftigt med korta andetag som inte ville gå ner i lungorna. Ibland höll jag andan några sekunder för att det kändes lättare.

Varje morgon när jag vaknade grät jag. Grät i sömnen. Av mardrömmar. Grät för att jag inte ville gå upp till den verklighet jag befann mig i. Det gör jag fortfarande. Men bara ibland. Inte varje morgon.

Jag åt helst ingenting. Jag kunde inte. Min mamma tvingade i mig saker. Det vände sig i magen. Jag försökte svälja men jag fick inte ner någonting. Ångesten hade byggt ett berg i mitt bröst som inga sväljningar kunde övervinna. Jag pressade i mig saker. För jag visste att jag var tvungen. Men ibland orkade jag inte. Tänkte att det ändå inte spelade någon roll. Jag rasade i vikt. Gick ner åtta kilo fort. Har gått upp fyra av dem nu. Jag var inte jättesmal, men min kropp såg utmärglad ut. Mina kindben blev mer markerade. Mina nyckelben stod ut. Armarna blev som streck. Magen gick inåt. Jag såg ut som ett spöke.

Allt som utsöndrades från min kropp luktade konstigt. Surt. Mina händer luktade surt. Det var fruktansvärt. Någon berättade för mig att det var samma sak som hände när folk fastade. När kroppen inte fick tillräckligt med kolhydrater.

Ja, hela min kropp la av. La ner verksamheten. Orkade inte vara med längre. I veckor var det så. Jag vet inte ens hur lång tid som faktiskt gick. Dagarna flyter ihop. Allt är suddigt.

Mamma fick dra ett tungt lass. Mina systrar också. Min mamma och en lillasyster jobbade hemifrån i veckor. Fy vad långt ner jag befann mig. Jag var så långt ner att det var omöjligt att förstå att jag någonsin skulle kunna fungera igen. Gå igen. Springa. Andas. Äta. Prata. Det kändes omöjligt.

En dag, för omkring fyra veckor sen, nådde jag absoluta botten. Jag, mamma och pappa var tvungna att åka in akut till psykmottagningen. Jag klarade inte mer. Var beredd att där och då ta mitt liv. Efter veckor av att bara ligga hemma på golvet hade jag börjat jobba igen. Två timmar om dagen. Men det gick inte. Sprang från jobbet utan att ens stänga av datorn. Föll ihop på gatan. Gav upp. Var säker på att det inte fanns någon annan utväg. Men på något sätt överlevde jag.

Jag har kommit en lång bit från det. En lång, lång bit.  Det vet jag. Trodde aldrig att jag ens skulle komma hit. Och ändå är det så ofantligt långt kvar till ett normalt liv. Ett liv i ljuset. Ett liv med glädje. Det är en lång väg kvar, men oj, vad långt jag har kommit från det avgrundsdjupa helveteshål jag befann mig i de första veckorna.

Jag kan för det mesta äta normalt nu. Ibland sätter paniken stopp i halsen, men oftast kan jag äta normalt. Jag klär på mig kläder varje morgon. Jag sitter på tåget bland människor. Jag är ensam ibland. Går från jobbet ensam. Åker hem ensam. Ibland, ibland faller jag. Men jag har kommit långt ifrån den varelse som låg ihopkurad på mattan, skakandes, flämtandes efter luft, helt oförmögen att prata högre än en viskning, helt oförmögen att äta annat än under tvång.

Ja, jag har kommit en lång väg från det helvete jag befann mig i. Det har jag. Och merparten av den vägen har jag gått de senaste 17 dagarna. Innan jag startade den här bloggen gick det dåligt. Inte så dåligt att jag bara låg och skakade på golvet hela tiden. Det gjorde jag i några veckor. Men jag hade konstanta panik- och gråtattacker där jag bara ville ge upp. Attacker som aldrig verkade vilja gå över.

Nu gråter jag ibland. Någon gång varje dag, men inte hela tiden. Jag har kommit långt. Jag har klättrat. Och det tänker jag fortsätta med. 

En massiv trötthet

Kvällen igår var okej. Min lillasyster kom och hämtade mig vid tåget. Vi handlade lite mat. Sen tog jag den där duschen. Lät det varma vattnet rinna över min nedkylda sargade kropp. Och det kändes lite bättre efteråt.

Den här veckan har min sömnbrist varit extra påtaglig. Jag har inte längre det där konstanta påslaget av adrenalin som gjort att jag kunnat hålla ögonen öppna, röra mig och prata, trots lite föda och närmast obefintlig sömn. Jag har sovit mellan två och fyra timmar per natt. Och det har gjort att jag varit så enormt trött. Det har känts som att jag har ett konstant tryck över huvudet. Som att min kropp är ofattbart tung. Tung och orkeslös. Det har varit svårt att hålla huvudet upprätt. Att göra en hastig rörelse har krävt oceaner av kraft. Kraft jag inte har. Volleybollträningen i tisdags tömde min kropp på allt och sen dess har jag inte haft en gnutta energi.

Jag talade med dem på psykiatrimottagningen om min sömn. Sa att jag kände att det blivit bättre generellt för mig. Att jag märker att det inte längre är nattsvart varje minut. Men att sömnen fortfarande inte fungerar och att det börjar bli ohanterligt för mig. Jag klarar inte mer. Det känns som att jag ska säcka ihop när som helst. Som att kroppen är färdig. Den har inget mer att ge.

Jag fick fler sömntabletter utskrivna. Inte såna man somnar in av utan såna som gör att man inte vaknar på samma sätt. Ska ta dubbel dos. Jag klarar inte att vakna en natt till med andan i halsen, paniktankar i huvudet, och inse att klockan bara är fyra och att jag endast sovit tre timmar. Det går inte mer. Igår tog jag två tabletter. Sov mellan klockan två och sju. Låg vaken i sängen någon timme. Gick upp och åt frukost. Det är inget jobb idag. Det var som att kroppen visste om det. För efter frukost stängde den bara av. Jag formligen stapplade till sängen och la mig. Kunde inte sova men jag kunde inte heller resa mig. Kroppen hade lagt av. När jag är trött, när jag mår dåligt, är min enda utväg att skriva. Skriva något på bloggen, eller bara skriva ner mina tankar någon annanstans. Men nu kunde jag inte röra mig. Inget adrenalinpåslag, ingenting. Jag låg i sängen några timmar. Vaken i huvudet men förlamad i kroppen. Nu har jag hasat mig upp i sittande läge. Måste börja med dagen. Dagen som skulle handla om att göra den där lägenheten till min. Den ska handla om det också. Jag måste bara vila lite till först. Är så trött. Är så obeskrivligt trött.

Svek, lögner, dumhet, varför - jag vet, jag upprepar mig

Jag har inte mest ont över otroheten. Det faktum att han blev attraherad av en annan kvinna. Det förstår jag. Jag förstår lusten. Passionen. Jag vet att såna känslor är starka. Att de kan grumla ens förstånd, att de kan göra att en människa gör ett misstag. Ett misstag. Ett misstag som man inser är ett misstag. Som man inser har sårat. Som man inser har gjort sin partner ofattbart illa. Som man inser var något fruktansvärt dumt, korkat, idiotiskt och oerhört kränkande. Som man ber om ursäkt för från djupet av sitt hjärta. Som man ångrar. En sån sak hade jag kunnat förstå.

Men det här. Han påstår nu att han har ljugit i månader om sina känslor. Han påstår att han inte var säker men ändå gjorde han en tatuering av mitt födelsedatum. Sa till mig att han sparade plats på armen för våra barns födelsedatum, att han ville göra den där tatueringen för att han visste att det skulle vara han och jag, att han älskade mig över allt annat. Han påstår nu att han inte var säker, men uppmuntrande mig ändå att titta på och prova vigselringar, ville köpa vid flera tillfällen. Han påstår att han inte var säker, men ändå insisterade han på att vi skulle köpa lägenhet. Han påstår att han inte var säker, men ändå åkte vi runt och tittade på kyrka, festlokal. Bokade och gjorde save the date-kort. Han påstår att han inte var säker, men ändå sa han till mig varje dag att han älskade mig. Varför gjorde han så? Jag förstår bara inte.

Jag är så ledsen, jag är så ofattbart ledsen och arg för att han inte sa något tidigare. Varför gjorde han inte det? Hur kan han ha låtit mig känna så här, hur kan han ha låtit mig tro att han älskade mig mer än någonsin? Varför? Han säger att han ville att det skulle bli bra. Men vem är så dum? Min morbror brukar förklara det på ett bra sätt för mig, men jag förstår det aldrig när jag sitter själv, när jag själv ska formulera tänkbara orsaker och förklaringar. Det går inte. Han har på egen hand kastat bort vårt förhållande. Utan att jag tilläts vara med på resan, i processen, vara med och få veta hur han kände. Vi har alltid pratat. Vi har alltid kommunicerat. Jag mer än honom kanske. Jag har alltid varit noga med att fråga honom hur han känner. För jag vet att han gärna sluter in sig annars. Och som jag har frågat. Jag har frågat om han verkligen vill ta steget att gifta sig. Att vi inte behöver göra det än. Att vi fortfarande är unga. Att vi kan vänta. Att vi inte behöver ha bråttom. Men han sa att han ville. Han sa att han var lite nervös över att behöva stå där framme i kyrkan, att alla skulle titta på oss, men att det var det han ville. Att han ville dela med sig till hela världen hur mycket han älskade mig.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ljuga. Jag förstår inte varför han ljög i månader. Eller gjorde han det? Ljuger han istället nu om sina känslor då? För att rättfärdiga det hemska han har gjort för sig själv? Jag vet inte. Jag förstår inte varför han ljög om att han hade träffat henne. Varför var han tvungen att förnedra mig så? Tog henne till vår lägenhet. Ljög för mig varje dag. Varför?

Och det värsta. Det allra värsta. Det jag vet att många inte anser mig ha rätt att gråta över. Det jag vet att många anser att jag inte får lägga mig i, inte har rätt att vara arg på. Det är att han lever med henne nu. Han gjorde slut med mig. Ja. Det gjorde han. Men det betyder inte att jag kan stänga av. Jag vet att han gör som han vill. Att jag aldrig kan bestämma över en annan människa. Att han har rätt att leva sitt liv precis hur han vill. Men ändå. Det spelar ingen roll för mina känslor. Det gör så skoningslöst ont att han lever med henne. Och det gör mig så ofattbart ledsen. Hur kan han inte vara äcklad över sitt misstag? Hur kan han titta på henne och inte se det hemska han har gjort mot mig i hennes ögon? Hur kan han manifestera sitt svek så här, hur kan han varje dag leva sitt liv med den kvinna han bedrog mig med? Den kvinna han valde att kasta bort vårt liv för? Det gör mest ont. Det gör så ont så att det känns som att jag ska gå under av smärtan. Det är inte något jag är stolt över. Jag skäms över de här känslorna. Men det gör de inte mindre verkliga, inte mindre sanna i min kropp. Där härjar de fritt och förstör mig inifrån. Jävla svartsjuka. Jävla svartsjuka. Jävla svartsjuka som jag tillåter slå fäste i min kropp och totalförlama mig så här. Men jag älskar honom för mycket för att inte bry mig. Klarar inte att mota bort känslorna. Svartsjukan. Jag älskar honom för mycket.

Den kvällen han gjorde slut frågade jag om han inte längre var attraherad av mig, och varför han i så fall hade tagit initiativ till att ha sex några dagar tidigare. Han sa att han fortfarande var attraherad. Jag frågade om jag inte längre var hans bästa vän. Om han inte tyckte om att vara med mig. Han sa att jag var hans bästa vän. Han sa att jag hade gjort allt rätt. Att det vi hade haft var underbart. Men att han inte ville mer. För han var säker på att han inte älskade mig längre. Han kunde inte ge några anledningar till varför. Han kunde inte förklara varför han inte hade sagt något tidigare eller varför vi inte skulle prata om det. Göra förändringar. Försöka. Det bara var så. Innan jag fick reda på att han hade träffat henne pratade jag med en vän om det här. Hon sa: Men är det inte just det man letar efter i livet? Någon som är ens bästa vän, som man tycker om att vara med och som man dessutom är attraherad av? Jag förstår att känslan ibland kanske ändå kan saknas, men borde det då inte bero på något? Kan alla känslor bara vara borta en dag utan anledning? Och om anledningen är mina sexproblem, hans jobb, vår vardagslunk eller något annat, varför kommunicerade han inte det då? Varför gav han oss inte en chans att försöka göra förändringar?

Paniken river ursinnigt i mitt bröst. Jag måste få honom tillbaka. Inte nu. Men någon gång måste jag få honom tillbaka. Vad ska jag göra? Allt känns så hopplöst. Hur ska jag få honom att älska mig igen, att vilja ha mig igen? Jag vet att han gör som han vill, att jag inte kan bestämma över honom, men jag måste kunna göra någonting. Jag kan inte leva hela mitt liv utan honom. Jag kan inte det.

Är på väg till psykiatrimottagningen nu. Ska egentligen gå tillbaka till jobbet sen. Men har ingen aning om hur det ska gå till. Det går inte. Jag klarar mig inte utan honom. Hur kan han ha gjort så här? Varför älskar han mig inte?

Ett namn

Jag hade redan mentalt bytt namn. Jag vet att det låter dumt, men jag hade det. Beställde namnskylt i somras när jag började mitt nya jobb och jag tänkte för mig själv att den här kommer jag bara använda någon enstaka gång. Han visste det. Min familj brukade skoja om att de ville att han skulle ta mitt namn. Jag ville inte det. Inte för att det är något fel, inte för att man måste ta mannens namn, utan för att jag hade längtat i flera år efter att få ta hans namn. Hade längtat efter att vi skulle bli en egen familj med ett eget namn. Ett eget namn fritt från mitt gamla namn. Han brukade prata om att det var så fint att vi skulle bli en egen familj. Att han var överlycklig över att jag ville ta hans namn.

Nu, nu vill jag helst inte kännas vid mitt efternamn. En kollega på jobbet tilltalade mig igår med bara mitt efternamn. Direkt kom kalla kårar krypandes längs med ryggraden. Jag hade redan mentalt bytt namn. Jag hade redan sagt till mina kollegor på jobbet att jag var glad över att snart slippa mitt gamla namn. Jag hade redan bytt namn i huvudet och nu sitter jag här. Med mitt gamla namn. Det namn som förvisso varit mitt hela livet, men som aldrig har känts rätt. Som jag för länge sen slutade identifiera mig med. Jag måste börja identifiera mig med det nu. Jag måste låta mig själv vara den personen. Jag är inte längre den som ska bli hans fru. Bli hans familj. Ta hans namn. Jag måste vara min egen. Med mitt eget namn. Ett namn som jag inte vill ha just nu. Men som jag måste börja lära mig älska.

Att något sådant som ett namn blir en stor sak i mitt huvud kan tyckas konstigt. Det kan tyckas märkligt och helt enkelt dumt. Men det är så jag fungerar. Jag hade målat upp hela livet. Stora, stora drömmar som inte längre får finnas kvar. Att påminnas genom att bli kallad för mitt efternamn, det efternamn jag redan hade bytt mentalt, det sätter sig som en nål i mitt bröst. Jag börjar inte gråta där och då. Det gör jag inte. Men det planteras ett frö. Det planteras ett frö av oro, panik och sorg. Några timmar senare, när kvällen nästan blivit natt och fröet har fått husera fritt i min kropp hela dagen – då gråter jag. Då gråter jag mig svullen i hela ansiktet över ett förlorat efternamn. En förlorad framtid. En förlorad kärlek. Sorgen griper tag i min kropp och jag har återigen fallit.

Ja, jag föll. I natt föll jag igen. Men i morse när klockan ringde klev jag upp. Klev upp trots ett svullet ansikte, trots en dunkande huvudvärk och trots ett sinne svartare än mörkret utanför mitt fönster. Jag klev ändå upp. Och just nu, hur patetiskt det än låter, är det en seger i sig.

Fortsättning

På fredagen, exakt en vecka efter att han fått brevet, träffades vi på kvällen. Möttes upp efter min träning. Gick runt i området runt vår skola. Vi pratade. Om allt. Sen stannade vi till. Han tog min hand. Det brann. Det brann i huden där han rörde. Jag tittade på hans händer. Händer som jag många, många år senare fortfarande kunde titta på och känna ömhet för. Titta på och ta in varje blodådra. Varje hårstrå. Varje muskel som spelade under huden. Han tog min hand och det kändes som att han gav mig hela världen. Det kändes som att om jag bara får hålla hans hand resten av livet kommer jag vara lycklig.

Jag brukade inte titta folk i ögonen. Tycker fortfarande att det är jättesvårt. Har aldrig tittat mina föräldrar i ögonen. Inte mina systrar. Inte mina vänner. Men han. För första gången kunde jag titta någon i ögonen. Han såg mig. Han såg rakt in i mig. Och jag kände mig trygg. Ända sen dag ett med honom har jag känt mig trygg. I hans ögon kunde man utläsa en himmel av tankar. Känslor. De kunde se lite plågade ut. Hans ögon. Som att de bar på en stor sorg. Men samtidigt var de så fulla av liv. Betraktande. Iakttagande. Vaksamma på det som hände.

Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen med vår kärlek. Vi var rädda. Rädda för att visa såna känslor för omvärlden. För våra familjer. Men vi bestämde att vi skulle åka hem till mig. Jag var rädd. Rädd för vad mamma och pappa skulle tycka. Jag frågade om han fick sova över. Det fick han. Vi tog fram en madrass. Täcke. Kudde. Bäddade på golvet bredvid min säng. Jag gick in i badrummet och bytte om. Satte på mig två linnen som jag vågade ha utan behå under. Pyjamasbyxor. När jag kom in i mitt rum låg han redan i sängen. Som om det var det mest naturliga i hela världen. Han tittade på mig och jag var så lycklig. Uppfylld av alla känslor jag kände. Förälskelse, passion, lust, spänning, nervositet. Jag ville att han skulle tycka om mig. Tycka att jag var fantastisk. Jag visste inte hur jag skulle kunna vara fantastisk. Visste inte vad jag skulle göra av mig själv. La mig i sängen och allt kom naturligt. Vi bara var med varandra. Låg nära. Höll om varandra. Kysstes tills läpparna glödde. Tills det gjorde ont. Tryckte våra kroppar mot varandras och jag kände varje millimeter av hans kropp mot min. Vi var försiktiga. Ville inte skynda. Ville bara vara nära. Nära för det var vad våra kroppar krävde. Det var det min hjärna skrek åt mig att vara.

Jag ville att han skulle röra mig överallt. Hålla om mig hårt. Vi tog inte av oss kläderna. Vi vågade inte. Jag kommer ihåg hur varje millimeter min hand vågade sig upp innanför hans tröja brändes på fingrarna. Hur jag ville att han skulle våga föra handen till mitt bröst. Han vågade inte först. Svepte handen över min kropp och snuddade då och då till vid de brännande punkterna. Kysste mig på nyckelbenet. Tittade mig i ögonen och höll om mig.

Vi sov ingenting den natten. Vi sov nästan ingenting någon natt de första månaderna. Vi levde på något annat. Något starkare. Något som hade gripit tag i min kropp och höll mig fast i ett krampaktigt grepp.

Dagarna gick. Vi kysstes. Vi kramades. Aldrig när någon såg. Men vi var så ofattbart förälskade. En natt när vi hade tryckt oss mot varandra särskilt hårt, när lusten nästan hade kramat musten ur oss, då, då var vi med varandra. Tog det där steget. Vi älskade. Första gången. För oss båda. Vi visste inte hur vi skulle göra. Det var fumligt. Men det var kärlek. Det var perfekt. Det var allt jag någonsin kunnat drömma om. Vår första gång.

Vår sista gång mår jag illa när jag tänker på. Hur han hade planerat att åka till henne dagen efter. Tänkte på henne. Det som en gång började med en av de finaste stunder jag någonsin upplevt slutade med illamående. Illamående och djup sorg. 

Ingen känner framtiden

Jag mailade med en fantastiskt fin, och väldigt olycklig, läsare i morse. Försökte skriva något som kunde hjälpa. Kände mig maktlös. För jag vet att det inte finns några ord som fixar det onda. Inga ord som kan göra allt bra. Inget biter när man är i panik och inte ser någon utväg.

Just nu, i den här stunden, har jag en liten svacka. Varit inne på toaletten och torkat bort mascaran som runnit ner under ögonen. Jag vet att jag bara måste hålla ut. Jag vet att det kommer att lätta till slut. Jag vet inte när eller på vilket sätt, men det kommer att lätta. Jag vet att jag inte har något val. Jag vet att jag måste fortsätta leva. Fortsätta andas. Fortsätta hålla mig över vattenytan.

I mailen jag skrev i morse till den fina olyckliga läsaren skrev jag att ingen känner morgondagen. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Ingen vet. Men för att man ska få reda på det måste man leva vidare. Det finns inga andra alternativ. Tänk om jag får tillbaka honom. Tänk om vi får de barn jag drömmer om. Eller tänk om jag träffar någon ny. Tänk om jag träffar en annan underbar människa som gör mig lycklig. Ingen vet. Jag vet bara att jag måste, måste, måste leva vidare för att få reda på det. Det finns inga andra alternativ.

Ska gå och köpa rosenrot efter jobbet. För att motverka den massiva trötthet som har invaderat min kropp. Angripa de problem jag kan göra något åt. Och låta framtiden visa mig hur resten kommer att bli.

Att älska någon

Dessa tågresor jag åker varje dag. Dessa tågresor där livet utspelar sig framför mina ögon. Där människor pratar, tittar på varandra. Lever. Igår satt jag bredvid ett par. De var ungefär i min ålder. De var inte nyförälskade. Hennes kinder brann inte. De följde inte varandras rörelser med blicken varje sekund. De pratade om vardagliga saker. Hon var trött. Han skojade med henne, puttade till hennes arm. Hennes ansiktsuttryck sa: sluta. Då böjde han sig fram och pussade henne. Och ett litet leende bröt fram i hennes ansikte. Hon suckade lätt och torkade bort lite blött ovanför sina läppar som hans puss hade lämnat. Hon tittade på honom. Och log. Med hela ansiktet log hon. De skrattade tyst. Det var en ordlös kommunikation. Som bara människor som känner varandra utan och innan och som älskar varandras allas små egenheter, även de mindre bra, har. Det brann inte mellan dem. Men det strålade glödhet värme ändå. Två människor som älskar varandra. Älskar varandra med allt vad det innebär. Bli puttad lite lätt på armen, få en för blöt puss eller till och med bli suckad åt. Man älskar allt.

Jag älskade allt. Jag älskade verkligen allt. Hans oförmåga att se när mjölken snart var slut. Hans lockar som täckte min kudde varje morgon oavsett hur mycket jag skakade och borstade bort. Hans besatthet vid ett par fula byxor som han jämt brukade ha hemma. Hans ofta lite blyga och bortkomna sätt bland nya människor. Hans alldeles för blöta pussar som han placerade överallt på min kropp. Jag älskade allt. Men han älskade inte mig. Han älskade inte någonting hos mig. Den verkligheten gör förbannat ont. Den verkligheten är svår att ta in. Men det är den verkligheten jag måste leva i. En ny dag. En ny dag att ta mig igenom. En ny dag att återerövra.

Det här brevet skickade jag till honom den 21 oktober 2013. Den dag vi skulle ha firat nio år tillsammans.

X.                                                                                                                     

Ett sista kärleksbrev. Ett brev om hopp. Om förändring. Om minnen. Ett brev som jag hoppas att du orkar läsa. Som jag hoppas någon gång i framtiden ska komma att betyda något för dig.

Aldrig någonsin i livet har jag varit så lycklig som när jag har varit med dig. Du har varit den personen jag har velat berätta allt för. Den jag har velat dela mina drömmar med. Den jag har velat bli gammal med. Trots allt som har hänt, trots att jag gör mitt bästa för att försöka överleva i en verklighet utan dig, X, trots allt så är du fortfarande den personen.

Den 12 augusti skrev du ett sms till mig där det stod: 11 månader kvar tills vi ska gifta oss!!! Längtar… Den 20 augusti skrev du att du älskade mig över allt annat. Den 21 augusti skrev du att du saknade mig och att du älskade mig.  Efter det hände något. Något som för stunden fick dig att glömma den personlighet jag alltid har älskat dig för, som alla alltid har älskat dig för. Något som fick dig att glömma de egenskaper som innerst inne definierar den du är. Du och jag har haft trygghet, tillit och vänskap i flera år, men ibland saknat spänning och passion. Jag vet att jag har tagit dig för given. Tagit vår kärlek för given. För mig, är det vi har haft tillsammans så oerhört speciellt. Mer än vad jag kunnat drömma om att finna i livet. Mer än vad de flesta kanske någonsin finner. Även om du inte är här hos mig längre lever det vi hade tillsammans kvar i min kropp. Gör sig ständigt påmint. I varje andetag. I varje steg jag tar finns du fortfarande där bredvid mig.

Jag vill skriva att jag går vidare. Sanningen är att det här har krossat mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Trodde inte att jag någonsin skulle kunna hamna här. Insåg inte hur mycket du betydde för mig. Hur beroende jag har varit av din kärlek. Jag måste tro på att jag till slut kommer gå vidare. Måste göra det även om jag inte alls vet hur. Måste försöka leva vidare mitt liv. Men jag kommer alltid veta att du är mitt livs kärlek. Att det inte hade behövt bli så här. Att det med andra förutsättningar hade kunnat bli du och jag. Att vi hade fixat det tillsammans. Att vi fortfarande kan fixa det tillsammans.

Jag tror inte att det var givet att du skulle börja känna så här, agera så här. Tror inte att det inte påverkades av något. Jag tror inte att känslor kan vara så svart-vita. Trots att vi hade ett underbart förhållande, var det många saker som inte var perfekta. Vi hade inget fungerande sexliv. Jag tror att det kanske var därför du tappade den där gnistan. Att det sen bara spann vidare, ett skenande tåg som du inte kunde stoppa själv, för problemet låg hos mig. Jag hade tagit kål på lusten med mina sexsmärtor. I nästan sju år stannade du hos mig trots att vi inte kunde ha ett normalt sexliv. Sju år där vår kärlek byggts av andra saker. Du grät i våras och sa till mig att du inte visste om du kunde leva så, utan att det där fungerade. Jag hörde dig, men jag tog det inte på allvar. Tog dig för given och bortprioriterade mina problem. Tänkte att när jag var klar med skola, uppsats, praktik, jobbsökande, mage etc. skulle jag ta tag i mina problem. Att jag skulle ha dig för evigt. Att det vi hade var oberoende av lust och passion.  Vår relation var perfekt i fråga om trygghet, vänskap och tillit. Men den var inte perfekt vad gällde lust. Passion. Det som gör ett par till just ett par. Jag är så ledsen att jag inte såg det. Att jag inte insett det förrän nu. För jag vet att det är viktigt. Livsviktigt. Det är lika viktigt för mig som för dig. Min lust var körd i botten på grund av att det gjort ont så länge. Jag tror aldrig att du medvetet skulle lämna mig för det. Men jag förstår också att det har påverkat dina känslor djupt. Vet för att det hade det gjort för mig. Inser nu hur oerhört viktigt det är. Vi är inte ett du och jag längre men jag har tagit tag i det här nu. Ska till läkaren den 24 oktober. Gör det här till min prio ett. Det är äntligen tillräckligt viktigt. Jag har varit så ofattbart dum som inte har insett det tidigare.

Jag tänker på, drömmer om, hur det skulle kännas att vara med dig igen. Vara nära. Känna din hud under mina fingrar. Tänker tillbaka på de första åren när vi inte kunde hålla oss ifrån varandra ens för en natt. Tänker tillbaka på alla gånger därefter när vi älskat; intensivt eller stillsamt, med kärlek. Trots att förtvivlan dominerar mina tankar nu tränger sig minnesbilderna av när vi varit med varandra sig på ibland. Gör att min kropp längtar efter din. Det kanske är känslorna som spelar mig ett spratt. Eller så är det för att jag insett. Insett vad jag gjort mot oss och dig och vår relation. Förvandlat den till ett mys utan passion eller spänning. Jag vill inte ha det heller. Vill ha något mer. Men jag trodde att vi kunde hitta det tillsammans. Jag kommer alltid tro att vi kan hitta det tillsammans. Och även om jag måste, måste, måste försöka hitta ett sätt att gå vidare så kommer jag aldrig sluta tro på att det kan bli vi igen. Att vi kan bygga något ännu bättre tillsammans.

Jag lät mig själv förfalla. Såg att du gjorde förändringar. Att du ville förändra din kropp. Att du inte ville sitta hemma och äta godis. Jag insåg det bara inte tillräckligt tidigt. Jag såg inte vad det gjorde med vår relation. Var så fokuserad på tryggheten jag kände med dig att jag slutade bry mig om vad jag visade upp för dig. Jag borde ha förstått vad som skulle hända. Att jag tog vår kärlek för given. Att jag var tvungen att anstränga mig. Jag säger inte att ett förhållande inte ska klara att det inte är perfekt. Men ibland måste man anstränga sig. Jag förstod inte att jag var tvungen att göra det. Nu är det så lätt att hitta motivation. Att äta nyttigt. Träna. Anstränga mig för att vara mitt bästa jag. För nu har jag en tillräckligt viktig anledning. Det hade jag inte förut. För jag tog dig för given. Tänkte att du alltid skulle älska mig. Alltid skulle vara attraherad av mig. Vet inte hur jag tänkte. De första åren av vår relation ansträngde jag mig varje dag för att du skulle tycka att jag var det mest attraktiva som fanns. Vet inte var jag tappade det. Men någonstans tappade jag bort det som gör oss till ett par. Som gör att du känner extra för just mig.

Jag tror också att ditt jobb har påverkat vår relation. Oerhört mycket. Jag har inte kunnat förstå så som jag tror att du behöver. Inte respekterat din önskan om att prioritera jobbet. Velat att du ska vara hemma istället för att göra det du älskar, där du får uppskattning och bekräftelse på ett sätt som jag inte kan ge. På ett sätt som du kanske inte har fått på länge. Jag förstår att det är så viktigt för dig. Jag har märkt hur du har gått in mer och mer i jobbrollen. Vilket har gjort att jag har haft ännu svårare att relatera och förstå. För jag har inte haft något förutom dig som är så viktigt i mitt liv. Där tror jag att det har gått fel. Jag har hängt upp hela min lycka på dig. På att leva med dig. För dig har det kommit in andra saker som är viktiga. Som har gjort att det vi har haft inte längre varit det som du har velat prioritera i alla lägen. Jag förstår det. Men jag vet att jag inte agerade så. Jag ville att allt skulle handla om oss. Trots att jag såg att andra saker var viktiga för dig. Ditt jobb. Dina kollegor. En stor del av ditt liv som jag inte förstod såsom jag önskar att jag gjort. Men det var svårt. Du lät mig inte komma in där. Jag ville så gärna träffa dina vänner på jobbet. Få lära känna den delen av dig. Den delen av dig som bara har växt sig större alltmedan den sidan av dig som du visat mig krympt. Jag vill lära känna den X. Den X som älskar sitt jobb och är beredd att göra allt för att nå sina drömmar. Jag vet att jag skulle älska den sidan av dig också. Jag är så stolt över dig. Så som du ser på ditt jobb vill jag också se på mitt jobb. Jag har inte kommit dit än. Jag tror att det har gjort att det blivit obalans mellan oss. Jag har lagt hela min lycka i dina händer, men inte längre varit den som bar hela din i mina. Det behöver inte vara så för att du och jag ska kunna vara tillsammans. Jag vill inte ta tid och kraft från det du brinner för. Jag vill bara vara en del. En del av ditt liv. Precis som jag önskar att jag hade fått göra dig till en del av mitt liv, och inte hela mitt liv.

Jag har vetat att jag varit för beroende av dig, att vi båda varit för beroende av varandra. Har försökt träffa kompisar. Har försökt hitta andra glädjeämnen. Det var svårt. Särskilt innan jag fick ett riktigt jobb att gå till varje dag. Det måste ha varit svårt för dig också. Att se mitt liv stanna upp när du inte var där. Medan ditt liv flög fram på jobbet med dina vänner och din tillvaro där. Jag vet att jag måste hitta min egen väg. Där jag är lycklig även utan dig. Där jag klarar mig själv. Där det mellan dig och mig skulle vara en bonus. Jag vet att det inte kommer gå i en handvändning, men jag har börjat. Tar tag i mina problem. Vestibuliten, magen, prestationsångesten och sömnsvårigheterna. Försöker ta hand om min kropp. Försöker träffa andra människor. För min skull. Precis som du alltid har velat att jag ska göra.

Idag är det den 21:a oktober 2013. Den dag vi skulle ha firat nio år tillsammans. Det blev inte så. Och det kommer för alltid vara min största sorg i livet. Att jag inte får dela resten av mitt liv med dig. Att du inte kommer bli pappan till mina barn, att jag inte får se dem växa upp tillsammans med dig, såsom vi alltid drömt om. För jag vet att vi två hade kunnat fixa det. Tillsammans. Även om jag vet att jag måste försöka att på något sätt gå vidare kommer jag för alltid hoppas. Hoppas på att du och jag ska kunna hitta tillbaka till varandra. Hoppas och tro att vi kan få det ännu bättre än förut. Tillsammans. För även om man kan finna andra att älska, andra att leva sitt liv med, kommer man bara ha en kärlek som varar för hela livet. Sitt livs kärlek. Och du är min. Kanske en dag inser du att jag är din. Kanske inte. Jag måste försöka leva vidare för att få reda på det. Och under tiden jobba på att bli fantastisk och älska mig själv. Såsom jag för alltid kommer att älska dig.

Just nu är du inte hos mig. Du lever ett annat liv och ser inte tillbaka. Om du någonsin gör det finns jag här. Jag kanske till slut går vidare. Träffar någon ny att älska. Men min kärlek till dig kommer alltid finnas kvar och jag kommer fortsätta hoppas och tro på att det kan bli vi någon dag igen. Att vi får ett nytt datum att fira. Hoppas och tro att du, precis som din pappa gjorde med din mamma, någon gång igen ska känna att det är meningen att det ska vara vi.

Jag kommer för alltid bära med mig minnet av vår första kyss i skogen, hur vi stod och inte vågade ta det där steget vid busshållplatsen och första gången vi sov tillsammans och jag stökade till madrassen som mamma plockat fram till dig. Hur du brukade cykla till mig på kvällarna och möta upp mig med en extra cykel när jag missat den sista bussen. Hur vi inte har spenderat en enda natt ifrån varandra i onödan. Jag kommer för alltid minnas när vi flyttade in i vår första lägenhet och skapade vårt första egna hem med den knarriga sängen och alla våra örter på balkongen, när vi fick studentlägenheten och jag lade mig på golvet och var så lycklig trots att jag var sjuk då och när vi äntligen köpte lägenheten i somras och började planera för allt vi skulle göra där med lekparken utanför och alla nya grejer vi skulle unna oss. När du överraskade mig med Grand Hotel och rummet var fyllt med rosenblad, när du fixade resan till Paris och vi var så nervösa för att ens hitta lägenheten och köpte crêpes med nutella varje dag, vår resa till Thailand där vi åt glass med pandan sticky rice så många gånger på Swensen’s och resan till New York och när vi kom fram till den mexikanska restaurangen och gucamolen efter timmars promenad. Jag kommer för alltid att minnas hur jag blev alldeles varm när vi möttes upp efter jobbet och jag såg dig gå mot mig på ditt speciella sätt eller att se dig stå och vänta på den vanliga platsen på T-centralen. Att springa och hoppa upp i din famn. Att få sms där du kallar mig din baby, din ängel eller din moosie. Att handla matvaror som du tycker om och laga mat till dig. Att laga våra rätter tillsammans. Önskar att jag hade gjort fler pajer till dig, fler köttfärssåser, fler lasagner och fler laxmackor. Jag kommer för alltid att minnas alla gånger du har hållit om mig när jag har varit ledsen och alla gånger du har hållit om mig när jag har varit glad. Alla gånger vi bara suttit och pratat i timmar om allt möjligt. När vi träffades efter att ha varit ifrån varandra och hur vi ibland inte kunde berätta saker fort nog. Alla gånger vi bara suttit tysta så där som man inte kan med de flesta. Hur vi alltid höll handen och hur jag alltid stod i din famn när vi väntade på tunnelbanan. När jag smörjde dina läppar med Idomin i sängen och när du lämnade tandkrämsrester runt munnen. Att fixa dina ögonbryn och att ligga och pilla på dig på kvällarna. När du bad mig om det och var så glad när jag rullade över. La mig tillrätta såsom vi alltid låg. När du torkade mig på överkroppen efter duschen för att jag aldrig lyckades med det själv. Att krypa bort till dig på nätterna, hålla handen i sängen, ligga med våra ben korsade över varandra och bli varm av att du håller om mig. Alla gånger du har retat mig för mina danssteg, för mina tics i duschen eller för mina tics när jag är stressad. Jag kommer för alltid att minnas när du 21 oktober förra året gav mig pärlan och var alldeles nervös när du frågade om vi skulle förlova oss på riktigt. All tid vi har spenderat tillsammans och alla gånger vi har älskat. Jag bär med mig allt i hjärtat X, och fastän det ibland känns som att det ska svämma över kommer jag för evigt behålla alla minnen av oss där.

Jag älskar dig nu och för alltid X.

Mäklare, soffa, varför

För några veckor sen hade vi ett möte med en mäklare. Då ville vi sälja lägenheten. (Sen insåg jag med hjälp av familj och vänner att jag ville ha kvar den.) Jag ville se så bra ut när jag träffade honom. Det var första gången vi sågs efter den där dagen efter de förbannande sms:en. Jag har inte träffat honom öga mot öga efter det här mötet med mäklaren. Jag var hos psykologen på dagen. Grät. Skakade. Psykologen ligger mitt i stan. Jag gick längs med Drottninggatan med sminket rinnande i hela ansiktet. Skulle möta min morbror för lunch en stund senare. Gick förbi en frisör och gick in. Hade klippt mig två veckor tidigare så det fanns ingen anledning. Satte mig i en frisörstol, hos en ung tjej, och sa bara – klipp lugg. Satt med tårar i ögonen i en halvtimme tills det rann över. Jag berättade kort vad som hänt. Varför jag såg ut som ett vrak. Frisören klippte en snedlugg och sen lockade hon håret så att jag såg ut som om jag skulle på bal. Jag gick ut från frisören knäckt, men ändå med huvudet en smula högre upp. Gick sen in och köpte kläder. En ny tröja. Med urringning. Han skulle i alla fall bli påmind om vad han kastade bort. Åt lunch med min fina morbror. Och åkte sen för att möta honom i vår lägenhet.

Jag väntade utanför. Det blåste iskalla vindar. Mörkret hade kommit och det var genomrått. Han kom lite sent. Han hade glömt nycklar till lägenheten. Jag hade haft nycklar i min väska varje dag, trots att jag inte ens bodde där – men det var ju mitt hem. Han hade glömt dem hemma hos henne. Bara det sved något så fruktansvärt. Mäklaren kom. En ung kille. Pratade på. Till slut sa mäklaren: Jaha, varför flyttar ni på en gång? (Vi hade ju flyttat in den 1 augusti.) Jag antar att ni har hittat något bättre? Något ni tycker mer om? Allt frös i mig. Jag avvaktade hans svar. Han sa ingenting. Jag tittade då på honom och sa med låg röst: Han har i alla fall hittat något bättre. Visst? Sen var mäklaren tyst. Knäpptyst. Harklade sig och var utanför dörren efter två minuter. Jag vet att det var dumt av mig att säga så. Jag vet inte varför jag sa det. Jag ville bara berätta för någon. Ville att den där himla mäklaren skulle titta på honom och ge honom en sån där blick – vad har du egentligen ställt till med? Vet inte om han gjorde det. Jag bröt ihop inombords efter att jag öppnat munnen. Vi försökte sen dela upp saker mellan oss. Jag var så fruktansvärt svag. Ville att han skulle tycka om mig. Ville vara generös. Och dessutom brydde jag mig inte om några saker. Skulle ju ge allt jag hade för att få honom tillbaka. Jag tog hans hand vid ett tillfälle. Förde fingrarna över hans blodådror. I kanske fem sekunder höll jag den. Vet inte varför. Men jag ville så gärna röra hans hand. Få honom att minnas min beröring. En sista gång.

Sen kom soffan. Den förbannade jäkla soffan levererades till lägenheten den kvällen. Soffan som vi köpte i juli. Som vi prövade ut tre gånger. Som vi spenderade timmar med att välja. Soffan som jag ordnat så att vi fick över 30 procents rabatt på genom att föreslå olika marknadsföringsåtgärder för ägaren av soffbutiken. Den där soffan representerade allt. Vi har haft gammal skit. Vi har haft gammal skit i alla våra lägenheter. I sju år. Saker jag hittat på vinden hos mina föräldrar. Saker jag hittat på landet undanstoppat i nåt garage. Vi har sparat. Sparat till lägenhet. Sparat till soffa. Sparat till att kunna unna oss. När jag fått jobb och när vi köpt lägenhet. Då skulle vi börja. Den tiden var här och vi unnade oss. Soffan var dyr. Men vi ville köpa en soffa för framtiden. Pratade om hur vi säkert skulle ha den där soffan i femton år.

Soffan var försenad. Den skulle ha levererats i slutet av augusti men blev försenad till oktober. Tre dagar innan han gjorde slut fick jag ett mail om att soffan var försenad, om att vi kunde häva köpet om vi ville. Jag frågade honom vad han tyckte. Jag var osäker. Vi hade redan suttit rakt på mattan i flera veckor. Han sa att vi självklart skulle vänta på soffan. Den soffan hade vi valt med sån omsorg, och vi spenderade ju så mycket tid i soffan, den soffan skulle bli perfekt för oss. Det sa han den kvällen, några timmar efter att han hade kommit hem från hennes lägenhet och haft sex. Vad tänkte han då? Det är kanske en trivial sak, men den där frågan jag ställde om soffan, den gnager. Hur kunde han svara så? Hade han redan i tanken gått till att han och hon skulle bo där? Ha soffan? Kan någon vara så kallsinnig? Någon vecka efter att han hade lämnat mig frågade jag vad han ville göra med soffan, vad han ville göra med lägenheten i stort. Han sa att han gärna ville köpa lägenheten, om vi kunde vänta, så att han kunde tjäna ihop pengar till den del av kontantinsatsen som jag hade betalat. Han sa att han gärna ville ha soffan, att han kunde betala resterande del. Planerade han hela tiden för deras liv där? Kunde han verkligen vara så ofattbart kallsinnig?

Världens bästa person. Varför har han gjort så här mot mig? Varför gav han oss inte en ärlig chans? Jag förstår inte. Jag gör bara inte det.

Början, början på allt

Jag var sexton år. Skulle snart fylla sjutton. Började andra året på gymnasiet. Hade varit kär några gånger. Så där barnsligt kär. I saker som inte var verkliga. Kär i en föreställning om att det skulle vara som i romantiska filmer. Där killen alltid är fantastisk på alla sätt. Ingen kille jag hade varit lite kär i var fantastisk.

Jag la märke till honom redan första dagen. Kom in i klassrummet för upprop och skannade av alla nya ansikten. Vår klass hade bildats av en mix från flera klasser från första året. Där satt han. Såg rätt alldaglig ut. Som vem som helst. Men jag la märke till honom. Blev nästan lite nervös där och då. Glömde stänga av mobilen som jag aldrig någonsin tidigare gjort. Den ringde under uppropet och jag undrade vems det var. Det var min. En vän som ringde för att veta om jag var klar och skulle åka tåget hem. Det var pinsamt. Undrade redan då vad han måste ha tänkt om mig.

Skolan började på riktigt. Jag började prata med honom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var en barnslig kärlek först. En sån där som inte grundar sig på något annat än fjärilarna i magen. Men den växte. Fort. Min hjärna upptogs helt av tankar på denna människa. Denna människa som jag egentligen inte visste så mycket om, men allt han sa etsade sig fast som klister i min hjärna. Alla små saker han berättade för mig la jag på minnet. Packade omsorgsfullt om och placerade i min mapp för viktiga saker. I hjärnan. Jag var fokuserad. Jag kunde fokusera. På skolan när det behövdes. På volleybollen. Men all annan tid upptogs av tankarna på honom. Hans hår, som han klippte av sig några veckor efter att skolan börjat, hans lockiga hår som jag älskade över allt annat. Han hade glasögon. Han var en alldaglig person. Först med lockar. Sen utan ett tag. Tills de växte ut igen. Han spelade ishockey. Gillade idrott. Var smart. Inte så där hjärnsmart, utan smart på ett sätt som gjorde att han förstod. Han förstod vad jag pratade om. Han förstod mig.

Jag gjorde alla saker som man gör när man är kär. Var nära honom så ofta jag kunde, utan att det skulle märkas vad jag kände. Gick omvägar. Stod och låtsades leta efter saker för att vi skulle mötas. Noterade varje liten ton av hans doft. Drog in när jag stod nära. Noterade allt han sa, alla hans ansiktsuttryck, hans kroppsspråk. Och jag var kär. I allt. Förstod inte hur jag har kunnat tro att jag varit kär någonsin förut. Det var inte att vara kär. Inget kunde jämföras med det här. Jag försökte fundera ut, försökte förstå om han kände samma för mig. Det kunde han väl inte. En så fin och bra människa kunde inte känna för mig. Men det fanns så många tecken. Så många tecken på att han gjorde det. Han tog sig tid för mig. Dök upp på ställen där jag inte förväntat mig träffa honom. Tappade saker framför mig och gick vidare precis i den sekund jag kom förbi. Hoppade upp från prov när jag var klar och gick ut samtidigt som mig. Men jag kunde inte tro det. Kunde inte tro att någon som han kunde tycka om mig.

Jag är en problemlösare. Jag försökte lägga samman alla fakta. Komma fram till ett svar. En dag kände jag att jag trodde på det. Vi hade haft gympa, vi hade gjort någon övning där vi rört vid varandras armar. Det kändes som att det brann i mig. Som att hans hud var skållhet. Jag kände hans lukt. Han var svettig. Jag var så kär. Jag gick hem och skrev ett brev. Visste att jag inte vågade säga det rakt ut till honom. Jag hade haft många stunder ensam med honom. Men jag vågade inte.

Jag skrev ett brev där jag la ihop alla fakta. Räknade ut sannolikheten för att han skulle gå samtidigt som mig på ett prov. Hur oerhört liten chansen var att det var en slump. Försökte övertyga mig själv, och kanske honom, att det inte kunde vara bara en slump. Att det måste ha betytt någonting. Sen skrev jag att om det bara var en slump att han gått samtidigt som mig, då skulle han läsa brev två. Om det inte var en slump, brev tre. I brev två stod att jag hoppades att det jag skrivit inte skulle förändra något mellan oss. Att jag förstod att han också skulle läsa brev tre men att jag hoppades att vi kunde vara vänner ändå. I brev tre stod det som jag kände. Det som jag velat säga i veckor. Att jag tyckte så mycket om honom. Att jag ville vara med honom.

Jag hade inte haft någon pojkvän innan. Visste inte hur man skulle bete sig. Visste inte vad man gjorde. Visste bara att jag ville vara med honom. Jag var ett barn. Men mina känslor var större än vad jag någonsin trodde att jag kunde känna. Jag vågade inte ge honom brevet själv. Var feg på så sätt. Tyckte att sociala sammanhang generellt var läskiga. Att det var läskigt att få veta vad folk tyckte om mig. Jag trodde inte att jag skulle bli accepterad. Jag trodde inte att de skulle gilla mig som huvudregel.

Min vän lämnade brevet. Samma vän som hade ringt mig på uppropet. Sprang upp till honom i omklädningsrummet inför hans sista idrottskurs på fredagseftermiddagen. När vi redan hade slutat. Jag var alldeles uppfylld. Vågade inte tro, men gjorde det ändå. Känslorna tog över hela mig. Vi gick till McDonalds för att äta glass men jag kunde knappt äta. Allt jag kunde tänka på var honom. Han var som en drog.

När jag kom hem den kvällen visste jag inte var jag skulle ta vägen. Vi hade släktmiddag. Alla var där. Det ringde på hemtelefonen. Det var på den tiden när man fortfarande använde såna i första hand. Jag blev alldeles stel. Vågade egentligen inte tro. Men kände med hela kroppen att det var han. Det är konstigt hur kroppen ibland kan känna saker fastän det inte finns någon yttre faktor som egentligen säger en att det är så.

Mamma svarade. Det var till mig. Jag försökte gå lugnt ut från middagen. Gick upp på övervåningen. Det var han. Han behövde inte säga nånting. För i mitt hjärta. I min kropp visste jag. Ändå darrade jag som ett asplöv när han började prata. Han sa att han hade fått brevet. Att han hade läst det. Sen till slut, sa han att han gillade mig också. Att han hade gjort det länge. Han hade inte läst del två. Han hade inte läst del två för det hade inte varit en slump. Han hade kastat ihop provhäftet utan att riktigt vara färdig när han såg att jag var klar. Han hade gjort det med mening. Han tyckte om mig också.

Vi visste inte var vi skulle ta vägen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vad gjorde man när man var kär och den kärleken var besvarad? Jag visste inte. Visste bara att jag ville träffa honom. Att varje fiber i min kropp ville träffa honom. Det gjorde ont för att han inte var nära. Jag var så förälskad. Känslor starkare än vad jag någonsin känt förut.

Helgen gick och på måndagen efter skolan frågade jag om vi skulle prata. Om vi skulle träffas. Om vi skulle ta en promenad. Så vi gick. Vi gick så oerhört långt. Vi gick till skogen. Vi gick till vattnet. Vi gick och vi gick.

Hela den veckan är som ett töcken för mig. Dagarna flyter ihop. Men jag minns att vi gick. Vi pratade. Den sekunden han tog min hand, höll i min hand, kändes det som att mitt hjärta skulle gå sönder av kärlek. Vi stannade ibland. Ville så gärna kyssas. Men vi vågade inte. En dag stod vi vid busshållplatsen nära hans hem. Vi hade gått långt. Vi var så kalla. Det var i mitten av oktober. Han tog mina händer i sina. Vi frös. Vi ställde oss närmare varandra. Jag drog in hans lukt. Jag satte ansiktet mot hans hals. Han höll om mig. Jag ville kyssas. Min första kyss. Hans första kyss. Men vi vågade inte. Jag stannade där vid hans hals. Länge. Långsamt rörde jag mitt ansikte mot hans. Sen stod vi kind mot kind. I flera timmar. Det var så kallt. Men jag brann inombords.

Några eftermiddagar senare när vi gick i skogen stannade vi till slut till. Allt jag ville var att han skulle kyssa mig. Han saktade in flera gånger. Sen till slut. Till slut stannade vi. Vände oss mot varandra. Och kysstes. Och det var som att hela min kropp exploderade. Jag visste inte hur jag skulle göra. Inte han heller. Ändå så var det som det mest naturliga i hela världen. Det kändes som att jag hade väntat på det ögonblicket i hela mitt snart sjuttonåriga liv. Det var kanske fumligt. Det var kanske inte som i filmerna. Men det var allt man kunde önska sig av en första kyss. Det var allt man kunde önska sig.

Ovärdigt

Genom allt det här har jag lyckats bli arg framför honom en gång. För några korta sekunder lyckades jag frambringa lite ilska. Ni skriver ofta att jag verkar vara en godhjärtad och bra person. Usch, jag beter mig verkligen inte alltid så.

Jag glömde skriva en sak häromdagen. Jag blev arg den där dagen efter de förbannade sms:en. För några sekunder kände jag en våg av ilska skölja över mig. Jag ångrar mig nu. För jag använde inte ilskan på ett konstruktivt sätt. Jag sa något så fruktansvärt ovärdigt. Något som jag nu ångrar. Bilden på hennes nakna bröst visades i panoramavinkel i min hjärna. Vi satt vid köksbordet. Det som en gång varit vårt köksbord, som min pappa snickrat ihop till sin och min mammas första lägenhet, var nu kladdigt efter resterna av deras pannkaksmåltid. Jag tittade honom rakt in i ögonen och sa: Trodde att du gillade lite större bröst? Du kanske vill ha en bild på mina bröst också nu så att du kan rada upp dina troféer…? Han tittade på mig med avsky och sa: Fy fan. Nu har du sjunkit så jävla lågt. Lägre än vad jag någonsin skulle göra. Jag började gråta. Kurade ihop mig på stolen. Nederlaget var inte bara ett faktum. Det stod och piskade mig i ansiktet om och om igen. Jag var på botten.

Det som gör mest ont

Det som gör mest ont, det som sticker och svider i mig hela tiden, det, som när tankarna koncentreras kring detta faktum, gör att illamåendet väller över mig som en ångvält, det är att han ger all sin kärlek till någon annan nu. Det kom över mig igår natt. Igen. För att jag skrivit om hur deras relation kanske började med sex men nu växer till kärlek. Så obegripligt skoningslöst drog tankarna in och planterade panik i min kropp. Blir så trött och ledsen på att jag inte kan värja mig.

Gör han alla de saker som han brukade göra för mig, för henne nu? Ligger han och håller om henne såsom han brukade hålla om mig? Stryker han bort hennes hår ur ansiktet såsom han brukade göra på mig? Tar han hennes hand när de promenerar såsom han brukade göra med min? Berättar han om sin dag, om vad som hänt, för henne istället för mig? Funderar han på hur han ska göra henne glad istället för mig nu? Jag vet att han handlar mat till henne, såsom jag alltid har gjort till honom. Jag vet att han bjuder henne på samma restauranger som vi brukade gå till, som vi planerade gå till. Jag vet att han lagar den mat jag har lärt honom, den mat vi brukade laga, till henne. När jag var i lägenheten dagen efter de förbannade sms:en, såg jag tallrikar och vår pannkakssmetskål, en nutella i kylen, kvarlämnade efter deras måltid. Pannkakor med nutella. Som vi brukade äta när vi firade lite särskilt. I diskmaskinen stod mina fina pastatallrikar som jag fått av min mamma, de vi bara använde när det riktigt var fest, och kvar på spisen en smutsig stekpanna med resterna av den laxpasta som varit vår specialité. Som min mamma har lärt mig. I tvättkorgen låg hennes hunds leksak, ovanpå den handduk vi brukade använda när min familjs hund hälsade på. Det är materiella saker, ja. Men de gör ont.

Den här låten har jag spelat mycket genom åren. Tyckte att den var fin. Men jag har aldrig reflekterat kring vad den innebar. Aldrig lyssnat på orden. Aldrig tänkt till. Aldrig trott att jag någonsin skulle känna så. Aldrig i hela livet trodde jag det. Nu förstår jag dess rätta innebörd. För det är verkligen det som gör mest ont. Av allt, är det det som gör mest ont. Så obarmhärtigt ont gör det.

”Det som gör mest ont är allt det jag saknar nu, det du ger vidare nu till en som inte är mig. När du ler igen, när du älskar igen, när du rör igen vid en som inte är mig. När jag inte är din mer. Det är det som gör mest ont."

OM

Jag vet att jag inte ska tänka OM. Men det gör jag. Om jag bara hade fixat det. Om jag bara kunnat ge honom det fantastiska sex vi en gång delade. Om jag bara hade insett vikten av det. Nu, nu förstår jag hur oerhört viktigt det är. Jag bara intalade mig att det inte var så viktigt förut. Så förbannat korkat. Det var stunder när jag var verkligt ledsen. Verkligt nere för att det där inte fungerade. Men jag tyckte att jag hade vunnit ändå. Genom att få honom. Jag tyckte att det vi hade var så himla speciellt och underbart – jag var lycklig. Och jag trodde att han avgudade mig. Det trodde alla.

Det där jag berättade om att hon frågade om hur det var att ha sex med mig jämfört med henne. Det gör så jäkla ont. Det gör extra ont för jag vet att det han upplever nu är bättre än det vi hade. I alla fall på slutet. Det är bättre nu för honom. Mer passionerat. Mer lustfyllt. Mer spänning. Bättre. Usch, va ont det gör. Hon kan ge honom något som jag inte har kunnat. Så är det, svart på vitt. Och även om jag är säker på att det började så. Även om jag är säker på att det först handlade om sex, i alla fall för honom, så lever han med henne nu. Och det som en gång kanske började som en uthungrad lust efter passion, efter spännande och hårdhänt sex, växer nu till något mer. Växer nu till kärlek. Och då spelar det ingen roll vad vi en gång hade. Då spelar det ingen roll om jag en dag får ordning på mina problem. För då har han byggt något eget med henne. Något som gör att han inte saknar mig. Och det river verkligen sönder mig.

Det känns som en olycklig slump att det inte kommer bli vi. Han var på ett ställe i sitt liv där han fick mycket bekräftelse på jobbet. Många kommenterade att han hade blivit vältränad. Många gav honom komplimanger för hans utseende när han jobbade. Och hemma satt jag i pyjamasbyxor. Med sexsmärtor och en lust som gick på sparlåga. Men fan, vi hade verkligen allt annat. Allt annat. Inte bara att vi var bästa vänner, vi hade också den där närheten, vi myste ofta, vi duschade, vi masserade varandra. Det var den där känslan av att vilja vara med varandra hela tiden. Jag är säker på att han också kände så. Han kom alltid och mötte mig på kvällarna när jag träffat en vän eller jobbat sent. Stod och väntade på mig. När jag kom sken hans ansikte upp. Han kramade mig. Pussade mig. Höll om mig hårt. Alltid. Fan, jag såg ingenting. Jag borde ju ha förstått. Att sex är viktigt. Att sex är livsviktigt. Särskilt när man är 26 år och aldrig fått pröva sig fram i fråga om de sakerna, aldrig fått uppleva någon annan än den tjej man en gång förlorade sin oskuld till. Fan, hur kan jag ha varit så här jävla dum? Så jävla, jävla, jävla dum är jag. Och nu får jag betala med mitt livs kärlek, med mina drömmar och min framtid. Jag har förlorat allt på grund av min dumhet.

En hemlighet

Det finns en sak som jag inte har skrivit här. En hemlighet. Varje dag känns det som att jag undanhåller något. Som att jag undanhåller en viktig pusselbit i historien. Jag har velat berätta, men inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag har skämts. Inte vågat.

Jag har något som kallas för vestibulit. Sexsmärtor. Jag tror, eller jag är helt övertygad om, att det är en stor, gigantisk, del av anledningen till att det har blivit som det har blivit. En stor del av orsaken till att gnistan försvann för honom. En förklaring till varför han kunde bli så förälskad i en annan kvinna samtidigt som vi planerade bröllop. Nu, nu ser jag det tydligt. Då hade jag verkligen ingen aning. 

Sexsmärtor. Vestibulit. Ett helvete är det. Allt började med att det sved. Det sved efter sex. Det kom för sju år sedan. Samtidigt som jag fick min tarmsjukdom. Svidandet utvecklades sen till något mer. En riktig smärta. Idag, idag kan det göra ont också i andra situationer. Jag har låtit det gå så fruktansvärt långt. Jag har inte alls prioriterat det som jag borde.

Genom åren har jag sökt hjälp. Ungdomsmottagningen. Sen en kvinnoklinik. Det är en lång process som kräver stort engagemang. Det är svårt att bli av med. Jag har försökt, men jag har aldrig prioriterat det. Jag har inte haft energi. Jag har blivit sjuk i min tarmsjukdom. Och motivationen att ta tag i vestibuliten har varit låg när jag samtidigt har haft ett skov och mått riktigt dåligt på grund av magen.

Det har gjort ont länge. Så länge att det har satt sig på lusten. Det är svårt att ha lust till något som gör ont. Det är svårt när man vill, men kroppen inte förstår utan sätter sig på tvären. Till slut hade min kropp vänt sig helt emot mig. Och då gick också lusten ner till minimum. Ja, man kan göra andra saker. Men när väl lusten är körd i botten, då är det svårt. Inte omöjligt. Men svårt.

I våras sa jag till honom att jag hade svåra problem med lusten. Han visste att jag hade ont, han visste att allt var svårt. Det triggade något hos honom. Kommer ihåg att han var ledsen. Han grät till och med och sa att han inte visste om han kunde leva med någon så. Med de här problemen. Jag tog det på allvar, det gjorde jag, men inte tillräckligt. Kände mig tvungen att prioritera andra saker; uppsats, mage, jobb. Tänkte att jag ändå skulle ha honom för alltid. Att det skulle komma en tid då jag prioriterade det framför allt, när det andra var ordnat. Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum. Hur jag kunde vara så förbannat dum och inte prioriterat oss. Hur jag kunde ta honom så för given. Vet att han aldrig medvetet skulle lämna mig för det. Men vet också att det har påverkat hans känslor djupt. Vet det nu. För att han har förklarat det för mig som att han tappade gnistan.

Jag har inte berättat för så många människor i mitt liv. Jag har skämts något så oerhört. I sju år stannade han med mig trots att jag hade ont ofta. Trots att det förstörde för oss. Det var inte så att vi inte hade ett sexliv. Att vi inte var nära. Gjorde andra saker. Men det förstörde. Det förstörde mycket.

Nu har han träffat någon som kan ge honom det han har saknat. Få utlopp för all lust. Jag förstår att han behöver det. Det låter bisarrt, men jag förstår honom. Men vi har verkligen haft allt annat. Och jag har inte insett att jag var tvungen att prioritera de här problemen. Jag har varit så fruktansvärt dum. Så ofattbart korkad. Hade jag förstått på riktigt vad det gjorde med oss hade jag lagt all min energi på det här. Men jag tog honom för given. Tänkte att han för evigt skulle älska mig. Trodde att det vi hade skulle finnas för alltid.

Nu gör jag det här till min prio ett. Tar tag i det. Men nu är det för sent.

Dagen efter (de förbannade) sms:en

Några timmar efter att jag fått upp sms:en försökte jag kommunicera med honom. Jag ringde men han vägrade svara. Jag sms:ade. Jag gick in på Facebook. Jag visste att han hade gått in där eftersom han inte kunde sms:a henne längre. Jag såg ju alla hans sms i realtid. Han skrev att han hade dåligt med batteri. Jag såg hur han var kvar inloggad. Visste att han skrev till henne. Jag bad honom lägga de få procent batteri som han hade kvar på mig, att jag måste vara viktigare just nu. Han skrev att jag inte förtjänade dem. Att han hellre la dem på henne. Fy fan va ont det gjorde.

Dagen efter åkte jag till lägenheten för att träffa honom. För att säga att han inte fick ta henne dit. Han hade åkt hem till henne och sovit, men kom sen. Någonstans var jag arg. Såklart var jag arg. Men samtidigt var jag i sån chock, i ett sånt skört tillstånd, att jag inte kunde förmå mig till något. Satt mest där. Ställde några få frågor. Älskade han henne? Han sa att han inte visste, kanske inte än, men snart.

Sen blev han arg. Han sa att jag hade sjunkit lägre än honom genom att berätta för mina föräldrar, för hans mamma. Att han aldrig skulle göra något sånt. Att jag inte ens borde ha läst sms:en. För den dagen han gjorde slut, då slutade jag ha några rättigheter. Jag hade inget med hans privatliv att göra. Vad han gjorde nu hade jag ingen rätt att veta eller lägga mig i. Han sa att jag hade förstört hans liv. Att hans mamma hatade honom. Att hans lillebror hatade honom. Och att det var mitt fel.

Han krävde att få tillbaka datorn. Han skrek. Han skriker aldrig. Jag vägrade. Jag vägrade blankt. Han hade tagit allt. Bilen. Soffan. Han hade smutsat ner sängen, så den ville jag inte ha. När jag kom hem raderade jag sms:en. Raderade hans Apple-konto. Raderade så att jag inte längre kunde se hans kalender, där vårt bröllop fortfarande låg inplanerat den 12 juli 2014.

Han packade en del av sina saker. Slängde ner kläder i olika väskor. Sa att han inte hade någonstans att ta vägen. Det hade jag sett till. Han skulle få bo i bilen. Eller på jobbet. Jag tyckte så fruktansvärt synd om honom. Sen insåg jag. Han kommer bo med henne. Jag sa det rakt ut. Ska du inte bo hos henne? Han tittade mig i ögonen och sa att jag hade förstört det också. Efter att hans mamma hade lämnat ett sånt fruktansvärt meddelande på hennes mobil var han inte säker på att han kunde bo hos henne. Och det var mitt fel.

Paniken kom över mig när jag tänkte på att han skulle bo i bilen. Att han faktiskt inte hade någonstans att ta vägen. Jag bönade och bad att han skulle bo kvar i lägenheten. Men han vägrade. Visste väl hela tiden att han skulle få bo hos henne. Han ville bara utnyttja mina känslor och min svaghet. Jag hade redan fallit så djupt man kunde komma och han sparkade på mig.

I efterhand har han sagt att han skämdes över sitt beteende den här dagen. Jag kommer inte ihåg men jag vill tro att han bad om ursäkt också.

Nu har han tagit alla sina saker till henne. Alltsedan den dagen bor han där. Han säger att han ska försöka hitta en egen lägenhet. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Fan om de gifter sig. Om de skaffar barn. Om de gör allt det vi skulle göra. Jag klarar inte det. Bara tanken ger mig panik. Det skulle förgöra mig.

Söka hjälp

Jag sökte hjälp på en gång. Professionell hjälp. Det var nödvändigt. Åt inte. Sov inte. Hade svårt att andas. Grät. Hela tiden grät jag. Jag har varit hos läkare, psykolog, psykiatriker, sjukgymnast. Med hjälp av min mamma har jag panikslaget sökt all hjälp jag kunnat få. Det har varit bra att få prata om det. Samtidigt har det känts hopplöst. Alla har sagt att tiden är min vän, att det kommer mattas, att det kommer kännas bättre. Små, små stunder har jag kunnat mota bort ångesten och tårarna. Tränat försiktigt. Tittat på frisyrer och kläder. Suttit några timmar på jobbet. Men jag får inte bort tankarna på att allt jag gör, gör jag för att få honom tillbaka.

Psykologen säger att han inte tycker att jag ska gå hos honom mer. Jag har ”bara” 22 gånger via jobbförsäkringen och han tycker inte att jag ska slösa dem nu. För nu vill jag bara ha honom tillbaka. Han säger att jag måste acceptera att han inte kommer tillbaka. Inte någonsin. Att jag måste sluta hoppas. Annars kan han inte hjälpa mig. Är det så? Måste jag verkligen sluta hoppas? Jag vet att han har betett sig vidrigt. Jag vet att han väljer att leva med någon annan nu. Jag vet att det vi en gång har haft är borta. Men måste jag verkligen sluta hoppas på att vi ska få de där barnen jag redan såg framför mig? Att jag någon gång ska få honom tillbaka och att vi ska få bli gamla tillsammans? Att vi ska kunna bygga något nytt? Alla säger till mig att jag inte kommer vilja det. Att jag inte kommer vilja ha honom. Det kanske är så. Men måste jag verkligen sluta hoppas? Det kanske jag måste. Jag vet inte. Vet bara att jag just nu inte kan sluta hoppas. Det är som en mani och även om jag försöker tänka på annat, även om jag anstränger mig av full kraft för att koncentrera mig på andra saker i livet, ligger det och maler där i bakhuvudet. Han måste komma tillbaka. Nån gång. Inte nu. Men nån gång.

På akutpsykiatrimottagningen har de varit fantastiska. Fantastiska människor som jobbar där. De säger inte mycket, de lyssnar mest, men det de säger, är så viktigt. De säger att jag måste koncentrera mig på mig själv. Måste äta. Sova. Försöka leva vidare. Just nu måste jag koncentrera mig på att må bra själv. Sorgen, smärtan, ledsamheten, ensamheten, den kommer inte att försvinna. Men jag måste ändå ta hand om mig själv. Jag har frågat vad jag ska göra när paniken väller över. När den tar över min kropp så att jag är nära att ge upp. När tårarna flödar trots att jag står mitt i gatan. Trots att jag sitter i en fullsatt tunnelbanevagn. De säger att jag ska tillåta känslorna komma. Tillåta mig själv känna. Inte försöka ta kontroll. Inte pressa mig själv att sluta. Inte pressa mig själv till att må bättre. Utan bara släppa kontrollen och se vad som händer. Är hela tiden rädd att jag inte ska klara nästa attack. Nästa panik. För det är omöjligt att föreställa sig hur svart allt känns. Hur otroligt hopplöst och meningslöst livet känns. Som att det saknar värde och därmed lika gärna kan kastas bort.

Jag har fått sömntabletter. Både såna som gör en trött och såna som man somnar in av. Utan dem hade jag dött på riktigt. Har inte sovit mer än en halvtimme i taget utan dem. Jag måste börja få bort dem ur mitt liv. Men jag vet just nu inte hur.

På psykiatrimottagningen har de erbjudit mig alla möjliga sorters hjälp. Jag har fått ett fantastiskt bemötande där. Fantastiska människor. De har erbjudit remiss till KBT, precis som många av er skriver är bra. Hjälp att inte bara nu, i det här vedervärdiga, komma vidare och börja leva ett normalt liv, utan även sen. Hjälp att försöka kunna leva ett liv utan så mycket krav, utan så mycket press, utan så mycket ångest. Jag är en högpresterande person. Jag tror det i alla fall. Det är så jag definierar mig själv. Det är så andra definierar mig. Om jag möter hinder, och det har jag verkligen gjort, då övervinner jag dem. Biter ihop och tar mig igenom det svåra. Med det inte sagt att jag inte ofta har varit svag. Ofta har jag fallit, gått sönder inombords, för att det jobbiga känns för tungt. Men då har han varit där. Han har alltid varit där för att fånga mig. Varit där med sin kärlek och gjort att jag orkat. Gjort att jag kämpat vidare. Kämpat vidare genom sjukdomar och höga krav från familj. Vet inte hur jag ska klara det utan honom. Vet bara inte det. Men jag vet att jag måste försöka. Tack för att ni finns där.

Tack för era kommentarer. Tack för era råd. Jag kommer att fortsätta skriva. I alla fall för nu. Varma tack fina ni.

Jag hade igår en riktig panikattack. Tillräcklig för att jag skulle skaka av gråt hela natten. Tillräcklig för att inga sömntabletter i världen skulle få min hjärna att sluta snurra. Tillräcklig för att jag inte skulle kunna följa upp den i stunder bra arbetsdag jag hade igår, utan istället ligga förlamad i sängen när klockan ringde. Jag kunde inte sluta att frenetisk framkalla bilder av hur han, den som den här bloggen kretsar kring, skulle hitta mina texter. Hitta dem och börja hata mig. Att jag har förstört den lilla lilla chansen jag så innerligt hoppas vi har att hitta tillbaka. Att jag har förstört chansen att han någonsin ska älska mig igen. Någon i min omgivning sa till mig igår att jag enbart framställer en sida av det här. Min sida. Att jag enbart har berättat om det dåliga. Det som har hänt nu. Och att det ger en så fruktansvärt orättvis bild. Så är det kanske. Men sanningen är ju också att jag inte har någon annan sida. För han vill inte berätta för mig. Jag vet inte vad som rör sig i hans huvud och det är just den ovetskapen som gnager sönder mig.

Jag har inte reflekterat kring vilken bild jag förmedlar. Jag har bara hävt ur mig alla tankar och känslor. När jag berättat för en massa människor om de fruktansvärda sms:en har det känts som att de inte är lika tunga för mig att bära längre. Som att de kan få finnas där i huvudet, men nu när det även ligger här, kräver de inte längre min totala uppmärksamhet. Då kväver de mig inte på samma sätt som förut. Tankarna har inte gått längre än så.

Jag har tänkt hela tiden att jag så gärna vill dela med mig av kärleken. Förklara hur fantastiskt allt har varit. Förklara hur jag kan älska honom trots det som har hänt. Förklara varför jag fortfarande vet att han är mitt livs kärlek. Jag har bara inte hunnit. Andra tankar har pockat sig på varje sekund, varje minut, och inte gett mig tid eller utrymme att ta ett steg tillbaka. Men i mina drömmar, på nätterna, då färdas hjärnan bakåt. Då befinner jag mig i fantastiska minnen, minnen som jag inte är beredd att ge upp. Minnen som jag inte vill bara ska vara minnen. För jag vet att han och jag en dag skulle kunna skapa liknande nya minnen, liknande men ännu bättre.

Nu, nu vet jag inte om jag kan fortsätta. Jag vet inte om jag kan leva med att ha delat med mig av det som har hänt, vad han har gjort, till så många människor. Inte när den vetskapen innebär att om han någonsin såg det, om han någonsin skulle läsa detta, då skulle han hata mig. Och allt jag vill, allt jag vill i livet är att han ska älska mig. Ni skriver ofta att jag inte älskar honom, att det är bilden av honom jag älskar, att han inte är den personen längre. Han är nog inte den personen just nu. Det är han inte. Men någonstans därinne finns han. Det vet jag. Jag kan leva med att han gjorde ett misstag. Att han gjorde ett kolossalt misstag. Jag kan leva med den smärtan han har orsakat, om det betyder att vi kan bygga något bättre tillsammans sen. När jag har byggt upp mig själv och såren läkts. Om det innebär att vi kommer att leva hela livet tillsammans. Leva tillsammans och vara medvetna om hur skört allt är, medvetna om hur viktigt det är att vi vårdar kärleken och hur viktigt det är att vi alltid är ärliga. Att vi alltid jobbar tillsammans. För jag vet att han är mitt livs kärlek. Jag tror er när ni säger att det finns många fantastiska människor därute. Att jag kan träffa någon ny. Någon ny att älska. Men det som vi har haft tillsammans. Det har varit något så oerhört unikt och speciellt. Jag tror verkligen det. I djupet av mitt hjärta tror jag det. Och det är inget jag kan ignorera. Jag kan inte heller ignorera det han har gjort nu. Det går inte. Men jag tror verkligen att jag kan förlåta. Att jag kan finna tillit till honom igen. Jag kommer aldrig att glömma. Men jag kan förlåta. Och jag kommer att älska honom igenom det här. Den här resan som jag vet måste börja handla om mig själv från och med nu.

Händelseförloppet steg för steg
Morgonen efter att han gjorde slut lämnade jag lägenheten. Den 6 september. Mina systrar hämtade mig. Vi åkte hem till dem, hem till mamma och pappa. Jag låg på golvet och skakade. Två dagar senare åkte jag till lägenheten för att hämta lite kläder. Jag bara grät. Han sa om och om igen att han inte älskade mig. Han visste inte varför. Inget var fel. Känslorna var bara borta och hade varit det ett tag. Han hade inte vågat säga något.

Jag skickade några sms om praktiska saker ibland. Något panikartat sms om att jag älskade honom. Men inte mycket. Jag ville inte pressa honom. Jag ville att han skulle få tänka. Få sakna mig. Jag försökte lämna honom ifred. Ge honom utrymme. 

Efter två veckor behövde jag mer kläder. Varmare kläder. Jag frågade om jag kunde komma en viss dag. Jag minns inte vilken. Han svarade nej. Jag frågade varför. Det ville han inte berätta. Där och då kände jag att något var fel. Jag ringde upp. Frågade rakt ut, har du träffat någon? Jag hade frågat förut. Han sa nej, precis som han gjort hela tiden. Hans mamma hade frågat honom upprepade gånger. Tagit honom åt sidan, tittat honom in i ögonen, och frågat om han hade träffat någon. Han hade svarat nej. Vi alla trodde honom. Han har alltid varit världens mest rakryggade, ärliga och pålitliga person. Det fanns inget att misstro.

Jag frågade igen varför jag inte kunde komma. Han svarade att han skulle fixa en grej inför sin skjuttävling. Efter veckor, månader, av utstuderade lögner hade han blivit en mästare. Jag trodde honom. Föreslog då en annan dag. Lördagen. Då skulle han jobba. Extrapass för att tjäna mer pengar. Han hade det så svårt ekonomiskt nu när han behövt betala bilräkningen (eftersom han fått bilen) och dessutom resterande delen av ett soffköp vi gjort tidigare (eftersom han skulle ta soffan). Jag tyckte synd om honom. Tänkte att han begravde sig i jobb. För att det var för jobbigt att tänka på mig. Och att när han en dag var tvungen att göra det, när ensamheten blev för påtaglig, då skulle han höra av sig. Vilja älska mig igen.

Vi bestämde att vi skulle träffas på söndagen. Klockan 12. För han var tvungen att sova efter sitt sena jobbpass. Klockan 10 fick jag ett sms. Han hade varit tvungen att jobba över och bara sovit några få timmar. Kunde jag komma klockan 14 istället? Jag peppade mig till tusen inför mötet. Tog fyra tabletter rosenrot för att få bort lite av spåren två veckors total sömnlöshet och späkning satt i mig. Satte på mig fina kläder. Jag åkte till och med förbi Åhléns och köpte ett par nya skor och väska. Jag ville inte ha den väskan han hade gett mig i present. Jag ville inte komma i mina gamla slitna skor. Jag ville se så bra ut jag kunde i det obeskrivligt sköra tillstånd jag befann mig i.

Jag kom dit och han såg så trött ut. Sliten. Mitt hjärta ömmade direkt för honom. Ville ta hand om honom. Jag hade bestämt att jag inte skulle pressa på något sätt. Inte få honom att må dåligt. Jag ville ju bara att han skulle inse att han älskade mig. Att han saknade mig. Vi pratade om olika saker. Jag försökte bara vara. Vara den person han förälskat sig i en gång i tiden. Vid ett tillfälle sa han att det inte kändes likadant nu som för två veckor sen. Jag tolkade det som att han inte längre var helt säker. Inte längre var säker på att han ville ha mig ur sitt liv för evigt. Han sa att han brydde sig om mig. Jag svarade att han säkert skulle få höra om jag dog eller blev allvarligt sjuk av hans mamma. Försökte vara stark. Stå på mig. Få honom känna att jag faktiskt var borta. Hoppades att det skulle göra ont i honom. Sen gjorde jag mitt bästa för att vara snäll. Trevlig. Världens roligaste. Den han en gång älskat.

Jag fick datorn med mig. Han sa att jag självklart skulle ta den. Jag bad honom upprepade gånger att rensa den först. Föra över sina grejer till den andra, gamla, datorn som var kvar. Han sa att det inte behövdes. Det ångrar han nog nu.

När jag skulle gå stod vi där. Jag tittade på honom. Gav honom en snabb kram. Ville inte att han skulle känna tillfredsställelsen av att känna min saknad och ångest. När jag åkte iväg såg jag en tår rinna nerför hans kind. Jag grät. Och grät. Och grät. Han hade varit ledsen. Jag tänkte att det måste betyda att det finns något därinne. Något kvar i hans hjärta som känner för mig.

Nu vet jag. Nu vet jag allt. På grund av de där sms:en vet jag allt. Han hade ingen grej att fixa inför sin tävling, han var med henne. Han jobbade inte den lördagen. Han tog henne till en dyr restaurang vi hade planerat att gå till. Senare hittade jag i lägenheten ett kvitto från deras restaurangbesök. Han hade inte jobbat över och därför inte sovit. Han hade varit med henne. Det var därför han var trött. Det var därför han var trött och jag hade tyckt synd om honom. Jag hade velat ta hand om honom. Precis innan jag kom till lägenheten hade han varit med henne. Precis efter träffades de igen. Han gav mig en dryg timme av sin tid. Sen återgick han till att befästa sitt svek. Åh, jag blir så ledsen. Ledsen och trött på mig själv och min godtrogenhet.

Analyserar och försöker förstå

Alla era kommentarer berör mig så. Påverkar mig. Hjälper mig. Lyfter mig en smula uppåt. Ni fyller mig med styrka, kärlek och jävlar anamma. Får mig inse att jag, och alla som utsätts för något sånt här, förtjänar bättre. Det är så. Jag vet det egentligen och jag värdesätter alla dessa kommentarer oändligt. Men samtidigt, samtidigt kan jag inte släppa tanken på att det ska vara vi. Att vi är menade för varandra. Jag kan inte. Det är närmast en manisk tanke.

Jag försöker att i tanken pröva att föreställa mig ett liv utan honom. Jag insuper alla kloka kommentarer om att det faktiskt finns något mycket bättre där på andra sidan. I ljuset. Att jag när de här 365 dagarna har gått inte kommer att känna så här. Att något fantastiskt väntar ovan hålfanskapet jag ligger i nu. Men jag klarar det inte. Är inte tillräckligt stark. Tappar allt och hamnar i paniktillstånd. Ångesten kväver mig.

Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Logiska saker, som att han faktiskt inte vill vara med mig och att jag, även om han en dag skulle vilja ha mig tillbaka, aldrig skulle kunna lita på honom igen, får inte fäste i min hjärna. Jag hör mina vänner säga det, jag läser era kommentarer om att det är så, men hjärnan förstår inte när hjärtat säger annorlunda. Jag vill så gärna ha honom tillbaka, någon gång i framtiden, när såren har läkts och jag har vuxit mig starkare. Hur vidrigt han än betett sig, och hur ofattbart svårt det skulle vara för mig att någonsin lita på honom igen, är det det som vilar innerst i mitt hjärta. Varje dag. Varje sekund. Jag får inte bort det. Hoppet om att han ska älska mig igen. Att det djupt därinne i hans hjärta ska finnas något kvar som älskar mig. Jag vet att allt han säger och gör just nu talar för att han redan har gått vidare. Att han är klar med mig. Att han går vidare med henne. Men jag kan inte få bort tankarna längst där bak, i mitt undermedvetna, som säger mig att det inte kan vara så. Att ingen kan spela ett sånt bra dubbelspel. Att han måste ha älskat mig. Trots att han säger att han inte gjort det på länge. Trots att han säger att han bara visat kärlek på rutin, att han vetat exakt hur han ska göra för att han har gjort det så länge.

Hade han stått och nickat och bara hållit med, bara kramats tillbaks, men aldrig tagit några egna initiativ, då hade jag kanske förstått. Men det var inte så. Han ansträngde sig till sitt yttersta för att visa hur mycket han älskade mig. Engagerade sig i att hitta den perfekta vigselringen. Pratade om hur nervös han var för att hålla tal på bröllopet. Att han ville att det skulle bli lika fint som den danske kronprinsens. Satt i timmar och tittade på när jag och mina kusiner prövade att göra olika bröllopsfrisyrer. Tittade på alla brudklänningar jag tog fram på olika sidor. Han var absolut stensäker på att lägenheten vi köpte i juli skulle bli perfekt. Han var den som tog kommandot. När vi skulle ta lån ville han att vi skulle binda en stor del av lånen. För tryggheten. Så vi band räntorna på flera år. Han ville att vi skulle köpa halva Ikea till vår nya lägenhet. Den 11 augusti var vi där och köpte tusen saker. Tusen saker som vi förut aldrig skulle ha unnat oss. Han ville alltid vara nära mig. Alltid. Drog sig inte undan, var aldrig undvikande. Mötte mig vid tunnelbanan efter jobbet om han var hemma. Stod utanför provrummet i oändlighet när jag provade kläder. Höll om mig varje kväll. Varenda kväll somnade jag på hans arm. Herregud, sista veckan i maj gjorde han en tio centimeter stor tatuering av mitt födelsedatum på armen. Men nu säger han att han var osäker redan då. Vem gör så? Är det ens möjligt?

Även om jag förstår att han inte kan ha varit lika lycklig som jag var, förstår jag inte hur allt bara kan ha varit fejk. Förstår inte hur han kan säga att han inte har älskat mig på länge. Jag förstår att något kändes fel för honom. Han skulle inte kasta bort ett nio år långt förhållande för en förälskelse på några dagar. Något var fel. Jag har analyserat och vänt ut och in på allt. Hittat saker som jag tror kan ha påverkat. Men han tror ingenting. Han tänker ingenting. Han analyserar inte. Har bara bestämt sig för att det var givet. Att han inte älskar mig mer och att vad vi än hade gjort hade inget förändrat det. Att hon inte ens har med det att göra. För kärleken för mig saknades ändå. Det spelar ingen roll hur mycket jag analyserar då. För han har bestämt sig. Det spelar ingen roll om jag gör förändringar. Om jag fixar det som jag tror var fel. För han har bestämt sig. Jag vet inte vad han tänker. Men jag vet att han inte vill tänka på mig, han är klar med mig. Han vill inte att något ska lösa sig mellan oss. Han vill bara bort. Hur har han kommit dit när jag trodde att vi var lyckligast i hela världen? Hur har han kunnat upprätthålla en sån fasad, spelat ett sånt dubbelspel? Jag har inte ens sett en spricka i den fasaden. Jag har aldrig varit så lycklig som veckorna innan han lämnade mig. Hur är det ens möjligt?

Han säger att känslan försvann i våras. Att han tappade gnistan. Han tänkte att om han gjorde alla sakerna; tatuering, förlovning, lägenhet, giftermål, då skulle känslan komma tillbaka. Men att den inte gjorde det. Hur skulle känslan kunna komma tillbaka när han ljög om sina känslor för mig? Hur skulle han kunna känna något äkta när han bar på en sån hemlighet? Varför sa han ingenting? Jag hade kunnat göra förändringar. Ansträngt mig för att vi skulle hitta gnistan. Såklart att man inte alltid kan fixa en förlorad känsla. Ibland är den kanske bara inte där. Men så här i efterhand ser jag att vi inte hade några förutsättningar för att klara det. Jag fixade inte till mig, klädde inte upp mig, var trött och sjuk, orolig och nervös inför nytt jobb, ville mest ligga i soffan. Jag var bekväm. Min lyckligaste stund var att bara få sitta i soffan med honom. Gå en promenad med honom. Ligga och mysa med honom. Laga våra favoriträtter tillsammans. Så jag gjorde det. Jag var helt övertygad om att han också ville det helst.

Det fanns små tecken. Tecken som jag inte såg då, kanske inte ville se dem för att jag var så lycklig, var så otroligt kär i honom. Nu ser jag att han hade förändrats. Han tränade mer. Brydde sig mer om sitt utseende. Var mer lättretlig. Inte lika tolerant mot andras beteenden. Körde fort med bilen, trots att jag bad honom sakta ner. Han sa att han visste vad han gjorde, att det var säkert. Han pratade mycket om sitt jobb, och dömde de som inte förstod. Jag var kanske en av dem. Jag förstod inte varför han tog det på sånt allvar. Jag var naiv, trodde att jag var det viktigaste i hans liv, för han var det viktigaste i mitt. Men nu ser jag att jag inte varit det viktigaste för honom på länge. Då, var det nästintill omöjligt för mig att se det. Han höjde aldrig tonen mot mig, var alltid genomsnäll, ödmjuk, omhändertagande, kärleksfull. Förutom jobb, lade han all sin tid på mig. Ville alltid vara med mig. Pratade om framtiden. Barn. Smekmånad. Bröllop. Höll om mig. Ville alltid vara nära mig, hålla handen, krama mig, kyssa mig. Jag tyckte inte alltid att det var lika viktigt som han gjorde. Varför gjorde jag inte det? Är så arg på mig själv för att jag tog honom för given. Trodde att han alltid skulle vara där. Trodde att han avgudade mig. Mina vänner sa det om och om igen. Att man såg att han verkligen älskade mig, avgudade mig. Att vi var det ”perfekta paret”. Så fruktansvärt dumt. Han bad mig ofta om att jag skulle komma och mysa i sängen med honom efter att jag gått upp. Ibland ville jag inte. Ville komma igång med dagen. Nu skulle jag ge allt för att bara få en minut i hans famn. Hans famn där någon annan ligger nu. Känner hans kärlek. Känner tryggheten. Det som var min kärlek, min trygghet. Jag har ingenting kvar. Även om det finns fantastiska människor därute, människor som bryr sig, här på bloggen och i min omgivning, saknas han mig. Och den saknaden gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Hennes pojkvän, rättfärdigande, save the date, tatuering

Jag har inte nämnt det förut, men hon hade hela tiden en respektive också. En pojkvän som hon inte ens gjorde slut med samtidigt som min f.d. pojkvän lämnade mig, utan någon vecka senare. Hade jag fått veta att han hade träffat henne på en gång, hade han inte fått bo kvar i lägenheten. Jag vill tro nu att jag hade varit så stark i alla fall. Då hade han inte haft någonstans att ta vägen. Han hade bara mig. Och nu har han ersatt mig med henne.

Vad har hon sagt till den bedragne, lurade pojkvännen? Hur känner han för att hon har tagit en annan man till deras säng, när de fortfarande var ett par, och haft sex? Jag tror inte att han vet. I de förbannade sms:en skrev hon att hon äntligen gjort slut, men inte berättat att hon träffat någon. För det är ju inte relevant. Inte när man ljuger för sig själv, rättfärdigar sitt svek för sig själv, genom att intala sig att man inte älskat sin partner på länge, att det ändå varit slut långt innan. Trots att partnern inte hade en aning. Trots att partnern trodde att denne var mer älskad än någonsin. Nej, i deras huvuden, är det inte relevant. Hur kan de leva med den lögnen?

Hur kan de bygga sin relation på såna svek? Hur har de faktiskt klarat av att rättfärdiga det för sig själva? Hur har han förklarat save the date-mailen vi satt och gjorde samtidigt som han inledde en relation med henne? Med två foton av oss, som han valde, där han tittar på mig som om att jag är det mest fantastiska i hela världen. Där hans blick utstrålar så ofattbart mycket kärlek. Hur har han förklarat att han samma dag som han åkte hem till henne för att ha sex, var tvungen att åka förbi vår gamla lägenhet och hämta våra sista saker först? Nu i efterhand har jag upptäckt att han inte alls hämtat alla saker, utan lämnat kvar mycket av det som var mitt. Han hade så klart annat i huvudet. Usch.

Och hur, det undrar jag verkligen, hur har han förklarat den färska tio centimeter stora tatueringen av mitt födelsedatum på armen? Där han lämnat utrymme under för våra barns födelsedatum. Hur kan det här ens hända? Det känns så fruktansvärt overkligt.

Svartsjuka

Den här svartsjukan jag känner. Den är så oerhört jobbig att bära. Dels för att den helt enkelt äter upp mig inifrån. Dels för att det inte är en sån person jag vill vara. Jag vill verkligen inte det. Jag vet ju att han måste få leva sitt liv som han vill. Att jag inte kan bestämma över vad han gör och inte gör. Men det är som en besatthet. Det är som en mani som har tagit över min kropp. Som gör att alla logiska tankar inte får fäste. Som gör att alla skräckscenarion min hjärna klarar av att producera spelas upp om och om igen. På dagarna. På nätterna. De förföljer mig i mina drömmar. Aldrig blir jag lämnad i fred. Aldrig får jag ro.

Kan inte få bort bilden av dem ur mitt huvud

Fick för några sekunder sen ett mail från min farfar. Han skrev att han hade hittat nycklar till lägenheten, det som numera är min lägenhet, i sin brevlåda. Min f.d. pojkvän har lämnat dem där. I fredags övertog jag lägenheten. Men han lämnar nycklarna nu. Jag bryr mig inte om nycklarna. Jag bryr mig inte alls. Har mina egna och behöver inga fler. Men jag vet. Jag vet varför han inte lämnar nycklarna förrän nu. När vi träffades den där dagen efter de förbannande sms:en kom jag till lägenheten några minuter före honom. På köksbänken låg hans jobbschema. Jag tittade på det. Jag har bra minne. Alldeles för bra minne. Från i fredags fram till idag har de varit lediga tillsammans. Har ju sett från sms:en att de planerat lägga likadana scheman. Ända sen i fredags har jag tänkt på det. Vetat att de varit lediga tillsammans. Att de förmodligen åkt bort, gjort något särskilt, på sin femdagarsledighet. Och nu fick jag det bekräftat. Det vänder sig i magen. Fan, att jag låter honom påverka mig så här. Jävla helvete.

Ge inte upp

Sitter på jobbet och tittar in i datorn. Regnet öser ner. Det är kallt, obehagligt och ensamt. Har sovit några få timmar, känner mig svag. Saknaden efter honom väller över mig. Gud vad jag älskar honom. I nästan nio år har vi haft allt och han har varit fantastisk. Varje dag. Vi har skrattat, pratat, hållt om varandra, levt livet till fullo. Han är mitt livs kärlek, jag vet det. Men han väljer att vara med någon annan. Det gör så ont. Jag vill bara ge upp. Varje sekund vill jag ge upp. En tår letar sig nerför kinden. Min kollega går förbi, vänder bort blicken när han ser mig. Allt händer här och nu, och jag får inte fatt i den där kämpaglöden, den där styrkan som måste leda mig genom det här. Usch, vad jag saknar honom. Var är hans famn nu när jag behöver den som mest? Saknaden efter honom river sönder mitt bröst. Jag orkar inte mer. Vill bara ge upp.

Den här texten från Olof Röhlander hjälper mig.  När tårarna inte slutar rinna läser jag den  om och om igen.

JUST DÄRFÖR GER DU INTE UPP

En morgon som denna funderar ett antal människor på om det fortfarande är värt det.

Några har genomlidit ännu en sömnlös natt av grubbel.

Andra väcktes av mardrömmar som aldrig vill sluta spela och till en framtid som inte längre lockar. Varför gå upp ur sängen?

En tredje startar återigen dagen med ett nattduksbord fullt av smärtstillande tabletter som knappt hjälper längre.

En fjärde vaknar med sorg i blicken efter en oåterkallelig förlust.

Möjligtvis finns det tillfällen då motståndet känns för stort, där en inkastad handduk ses som en utväg, men du får inte ge upp.

Att ge upp vore lika absurt som att ta en krita, måla upp konturerna av en liggande människa på gatan och sedan lägga sig i det markerade fältet. Det är inte du. Det har aldrig varit du.

Det här kanske blir ännu en dag då du får spela en tuff match mot livet, men då får det bli så. En dag till. Lite att förlora och mycket att vinna. Är det kamp som gäller idag, då tar vi upp kampen.

Det spelar ingen roll om andra inte förstår vad du går igenom. Kanske får du göra det ensam, var då din egen bäste vän.

Du kan ha förlorat mycket, men kom ihåg att du har trumfkortet kvar; Din möjlighet att formulera tankar som gör det värt det igen. Just därför ger du inte upp. Inte nu, inte än, inte någonsin.

Jag vet att jag inte får ge upp. Men smärtan är obeskrivlig. Orkar inte. Klarar inte. Hur ska jag hitta styrka när allt bara är svart?

De förbannade sms:en

De förbannade sms:en som jag önskar att jag kunde radera ur min hjärna. Som jag önskar att jag aldrig sett. Åh, varför, varför, varför, varför, varför var jag tvungen att läsa dem? Räckte det inte att veta att han hade träffat någon, bedragit mig och nu var med henne? Varför plågade jag mig själv så? Det var tusentals sms. Tusentals.

Med små, korta andetag med några sekunders mellanrum bläddrade jag mig igenom dem. En efter ett. Vissa saker gjorde så ont så jag var tvungen att blunda. Vända bort huvudet och försöka hitta kraften att fortsätta andas. Anstränga mig för att inte bara lägga mig ner och dö där och då. Jag skummade det mesta. Men det riktigt vedervärdiga, det fastnade ändå. Det etsade sig fast i min hjärna som klister. När plast smälter fast i något, då går det ibland inte att dra bort utan att rycka med sig även underlaget. Jag försöker få bort de fastetsade orden ur min hjärna men ju mer jag drar och sliter, ju mer av mig själv drar jag bort och ju ondare gör det.

Den dagen när jag fick upp sms:en på datorn satt jag hemma hos hans mamma. Hon har varit ett stort stöd. Lyssnat och delat med sig av sina erfarenheter. Givetvis har hon även varit där för sin son, men samtidigt kunnat hjälpa mig i svåra stunder. Jag satt och skrev på ett brev till honom. Ett kärleksbrev. Tårarna rann och jag började planlöst trycka mig runt på skrivbordet. Ville hitta spår av honom. Ville hitta något som skulle göra att jag förstod. Det finns tydligen en meddelande-funktion på macbooks. Som används när man kopplat sin mobil till datorn. Den råkade jag trycka på. Först förstod jag inte vad det var. Sen såg jag att det var hans sms. Det låter kanske som en efterhandskonstruktion men jag tänkte att jag inte ens skulle titta på dem. Men fastän det kändes så fruktansvärt fel, så integritetskränkande, ville jag så gärna trycka upp sms:en han hade skickat till en kollega. Den kollega han sagt till mig att han hade pratat med den kvällen han kom hem och sa att det var slut. Jag ville förstå vad de pratat om som gjorde att han beslutat sig för att vi inte ens skulle försöka, när inget i hans handlande eller hans sätt att vara mot mig ens hade antytt sådana känslor. Jag var ju helt säker på att han älskade mig mer än någonsin. (Så här i efterhand vet jag ju att han inte pratat med kollegan, utan varit med henne.)

Helt plötsligt ploppar det upp ett meddelande med en massa hjärtan högst upp i meddelandelistan. Från en X. Jag trodde att X var en av hans kollegor. Förstod först ingenting men när jag klickade upp meddelandeslingan såg jag fler hjärtan och uttryck som ”jag saknar dig”. Där, där brast det. Magen vändes ut och in och jag skrek. Skrek rakt ut.

Hans lillebror som också var hemma kom springande. Hans mamma kom springande. Jag gav datorn till hans lillebror och stammade fram att han var tvungen att kolla, kolla vad det var. Innerst inne visste jag. Innerst inne visste jag hela tiden. Men jag ville inte tro det. Kunde inte tro det, trots att bevisen stirrade mig rakt i ansiktet. Hans lillebror skrollade genom sms:en och bekräftade allt. Ungefär två veckor innan han lämnade mig hade deras relation inletts enligt sms:en. Jag hade blivit grundlurad. Grundlurad och bedragen.

Smutsig. Jag kände mig så oerhört smutsig. Fastän det var hans handlingar, hans agerande, fick han mig att känna mig så fruktansvärt smutsig. Som att det vi en gång hade delat också var smutsigt. Som att han hade förstört, inte bara här och nu, utan även det som en gång varit; vår historia, vår kärlek.

Förutom det jag redan har berättat, att hon skrivit att hon tyckte att det var stökigt att jag hade nycklar till lägenheten, och var orolig att jag kunde komma oanmäld, fick jag miljoner andra vedervärdiga saker uppmålade för mig.

Jag vet att jag redan har skrivit att hon skickat bilder på sina nakna bröst till honom. När jag såg bilden komma upp blundade jag. Hårt. Men aldrig har en bild fastnat så i mitt minne. Jag har något som lite liknar ett fotografiskt minne och fy, fy vad jag hatar det nu. Får inte bort den jäkla bilden ur huvudet. Får inte bort den.

Det fanns bilder på honom från vår New York-resa. Bilder som jag tagit. Där han ser förälskad ut. Förälskad i mig. Det fanns bilder på hennes hund inlindad i min fina filt, liggandes på mitt fårskinn i vårt vardagsrum, där hon skrev att hon saknade honom och undrade när han skulle komma hem.

Efter att de hade haft sex i hennes lägenhet skickade hon ett sms där hon frågade honom hur det var att ha sex med henne jämfört med mig. Han svarade att det kändes lite fel, men samtidigt helt fantastiskt. Att han hade fått hjärtklappning. Att det var mer hårdhänt som han älskade men inte fått utlopp för tidigare. Inte fått utlopp för med mig. Jag förstår inte hur de kunde diskutera det. Jag kanske är pryd eller väldigt privat, men jag förstår inte varför de var tvungna att dra in det han och jag en gång delat, i deras förhållande. Usch, jag förstår verkligen inte. Och det gör så obarmhärtigt ont.

Därefter följde diverse genomgångar av sex de hade haft eller planerade att ha. Sättet de skulle göra det på. Jag klarade inte att läsa det. Det gjorde jag faktiskt inte. Tackar Gud för det nu.

Sedan kunde jag följa hur deras relation utvecklades till något mer, till kärlek. Kunde se hur han tog bilder på mat han handlat till dem. Sms där han frågade om hon gillade olika maträtter. Enbart såna maträtter jag hade lärt honom laga. Sms där hon frågar om han tagit med matlåda till henne. Mina matlådor. Sms där han bedyrar sin kärlek för henne. Sms med bilder på kärlekslappar de lämnat åt varandra. Som han brukade göra åt mig. Sms där han kallade henne för sin ängel. Jag var hans ängel. Han sa det hela tiden. ”Min ängel”. På några veckor blev hon hans ängel. Jag blev ingenting. Raderades. Förintades. Smulades sönder och samman.

Jag såg sms där han skickar vår låt till henne, ”Utan dina andetag”. Sms där han skickar andra låtar, låtar som vi brukade lyssna på och dansa till, till henne. Sms där de skriver till varandra hur en särskild låt definierar deras känslor. ”Lips of an angel”. Den låten går ut på att en man ligger i sängen bredvid sin flickvän, men tänker hela tiden på någon annan. Önskar att han var med någon annan. Önskar att han fick kyssa någon annan. En ängels läppar. Där och då blev hon hans ängel. Det gör så ont. Jag skriver det hela tiden, jag vet det. Men det gör verkligen så ofattbart ont. Sliter i bröstet. Varför låter jag honom påverka mig så här? Varför låter jag honom göra mig så här illa? Jo, för att vara hans ängel var det enda som gav mitt liv mening. Mitt liv har ingen mening längre. Fan. Hur ska jag kunna finna något annat att leva för när det enda som betyder något är hans kärlek?

Hans mamma ringde direkt upp honom. Lämnade ett argt meddelande om att han var tvungen att strunta i sin skjuttävling och ringa upp omedelbart. Det gjorde han inte. Sen ringde hon henne. Hennes nummer fanns ju också på datorn. Hon lämnade ett meddelande där hon sa att hon inte fick sätta sin fot i min lägenhet mer. Att hon inte fick ta varken sina hundar eller katter dit. Hon var fly förbannad. Det var skönt. För jag bara skakade. Skakade och mådde illa. Koncentrerade mig på att andas. På att överleva.

Jag har överlevt. Jag lever här och nu. Andas och känner min kropp pumpa runt blodet i kroppen. Fasiken va bra jag är. Jag överlevde och vad som än händer, så måste jag fortsätta överleva. Det måste jag bara. Tack för att ni är med mig. Just nu, är ni min räddning. Från djupet av mitt hjärta, tack.

Dagen han gjorde slut

Vi skickade sms fram och tillbaka på dagen. Han hade jobbat mycket övertid (trodde jag) och vi skulle äntligen ha en riktig myskväll. Vi sms:ade om vilken mat vi skulle laga och hur mysigt och skönt det skulle bli att bara slappna av lite. Han slutade klockan tre och skulle hem och sova någon timme innan jag kom. När jag kommer hem vid sex är han inte hemma. Får ett sms om att han stannat och pratat med en av hans nära kollegor på jobbet, men att han skulle komma hem snart. Efter ytterligare en timme får jag ett till sms om att han snart skulle komma och att jag kunde vänta med att börja laga mat. Sen kommer det inga fler sms. Jag blir orolig, undrar vad han egentligen gör. Han svarar att han har mycket att prata om, men att han kommer snart. Jag får en klump i magen, men fortsätter med att surfa på bröllopsbloggar, och sparar ner bilder på fina klänningar på skrivbordet. Drömmer mig bort i hur underbart vårt bröllop skulle bli.

När han fortfarande inte kommit hem och klockan börjar bli mycket, ringer jag för att fråga vad han egentligen gör. Jag tänker inom mig att det måste ha hänt något, något fruktansvärt på jobbet, något som han måste prata med kollegan om. Han svarar inte. Jag ringer en gång till. Inget svar. Jag börjar skicka panikartade sms där jag frågar vad som hänt. Han säger att han kommer snart och ska berätta hur han känner då, och att vi får ta det därifrån. Jag förstår inte. Vad menar han – hur han känner? Klumpen i magen växer, men fortfarande finns det inte i min världsbild att han ska lämna mig, att han inte älskar mig längre. Jag var helt övertygad om hans kärlek. Han kommer hem klockan ett på natten. Jag sitter på golvet. Han tittar på mig och säger bara: ”Jag älskar dig inte längre. Jag vill inte vara tillsammans med dig mer. Det är slut.” Jag får panik. Börjar skaka. Vad menar han? Förstår inte. Frågar varför. Han säger att det bara är så. Att han känt det länge men inte vågat säga något. Hela min värld rämnar. Allt blir svart.

Just nu, när jag skriver detta, går pulsen upp. Jag börjar svettas och paniken fyller mitt bröst. Ångesten är total och det är svårt att andas. Precis som det var då.

Jag börjar sen gråta okontrollerat. Han försöker tafatt trösta. Men vill sen inte mer. Säger att han måste sova. Jag tar en sömntablett (som jag köpt i New York) men sover ingenting. Klockan sju på morgonen skickar jag ett sms till jobbet om att jag är sjuk. Han går upp för att han har en läkartid. Jag väntar på honom. Vill att vi ska prata. Tror honom inte. Förstår inte att vi inte ens ska försöka. Att vi inte ens ska prata om det. Prata om vad som varit fel och göra förändringar. Han kommer hem men har inget att säga. Säger att känslan försvann i våras och att han trodde att det skulle bli bättre om vi bara köpte en lägenhet. Att han trodde att känslan skulle komma tillbaka om vi bestämde datum för giftermål.

Han säger att vi inte kan bo ihop en sekund till. Att han inte har någonstans att ta vägen men om jag vill vara kvar i lägenheten kommer han att åka därifrån. Vi kan inte bo en sekund till tillsammans. Jag skickar sms till mina systrar. Ber dem hämta mig. Mamma är bortrest men jag ringer henne. Skakar. Gråter. Förstår fortfarande ingenting. Mina systrar kommer, kör hem mig till mitt föräldrahem. Försöker hjälpa. Men ingenting fungerar i min kropp. Ingenting. Det är bara en kamp för överlevnad. En kamp att ta nästa andetag. Varje sekund är en oändlighet och smärtan är obarmhärtig. Kollaps.

Nu. Nu vet jag vad han egentligen gjorde den kvällen. Han har inte pratat med den där kollegan. Han har varit med henne. Har sett sms:en där de bestämmer att de ska mötas upp. Han har aldrig pratat med någon av sina vänner på jobbet. Han har bara pratat med henne. Bestämt sig för att satsa på henne. Att hon var värd det. Gud, jag mår så illa nu. Varför plågar jag mig själv så här? Hur ska jag nu kunna sova? Klarar inte det här. Helvete. Det gör så ont. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Panik.

Panik och illamående

Jag vet att jag inte bestämmer över hans liv. Att han måste få leva som han vill. Med vem han vill. Hur han vill. Jag vet att jag inte är mer än en tillfällig besökare i hans liv. Även om jag vet är det som att mitt undermedvetna inte förstår. Inte kan greppa att han är borta. Drömde i natt att han var där. Drömde att hans hand var i min. Jag vaknar och allt kommer över mig. Den där verkligheten. Den verklighet där han håller någon annans hand. Håller om någon annan på nätterna. Kysser någon annan. Och det gör mig illamående. Att han som var min, han som var den jag skulle gifta mig med, han som skulle bli pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, nu väljer att leva med någon annan. Fy fan, det gör så jävla ont. Ondare än vad man kan föreställa sig. Jag får fysiskt ont i bröstet och andetagen vägrar gå ner i lungorna. Stannar i halsgropen. Hur kan han älska någon annan när jag älskar honom så här? Hur kan jag älska någon som behandlat mig vidrigare än vad jag någonsin trodde att jag skulle bli behandlad? Hur kan jag älska någon som har ljugit mig rakt upp i ansiktet? Som har ljugit och sagt att han älskar mig samtidigt som han inleder en relation med en annan kvinna? Som har hållit om mig på natten och när jag somnat skickat sms om sin kärlek till någon annan? Jag vet inte varför, men jag vet att jag älskar honom så att det känns som att jag ska gå sönder. Efter New York-resan där vi tittade på vigselringar, efter lägenhetsköpet och efter att vi gått runt i kyrkan vi skulle gifta oss i, var jag så kär. Kär i den underbara människa jag trodde att han var. Pirrig. Efter nio år tillsammans var jag pirrig och förälskad. Och samtidigt planerade han att lämna mig. Kände inte längre för mig. Men han sa ingenting. Sa ingenting förrän det var för sent. Sa ingenting förrän han redan hade blivit förälskad i någon annan. Och inte ens då berättade han hela sanningen. Hur kunde han göra så mot mig?

Stöd

Hundratals gånger. Hundratals gånger har jag har berättat för människor i min omgivning vad som hänt. Frågat dem hur det kunde bli så här. Berättat om allt vi gjort de senaste månaderna. Spytt ut mina känslor om och om igen. Gråtit i telefonen och tryckt den så hårt mot kinden att jag fått små sår där. Hur mycket jag än ältar, hur förstående min omgivning än är, hur mycket de än försöker ge mig svar, försöker hjälpa mig på olika sätt, så är det som att något i min hjärna inte förstår. Förstår inte att det är slut. Förstår inte att det inte ska vara vi. Förstår inte hur det någonsin ska kunna kännas bättre.

Igår var jag i en djupare svacka än vanligt. Mardrömmarna jagade mig hela natten och fastän jag vaknade och gick upp, förföljde de mig. Lät mig inte vara i fred. Om och om igen hörde jag hans röst: ”Jag väljer henne. Du betyder ingenting för mig.” Paniken sköljde över mig. Jag gick in på Elaines blogg. Försökte se ljuset, känna värmen, få mig själv att inse att jag en dag kommer att må bättre. Jag har läst hennes blogg länge, men har de senaste veckorna inte riktigt klarat av det. Jag vill vara glad för andras lycka, för andras glädje, men det har på något sätt gjort mer ont i mig då. Jag vill inte vara en sån som inte kan glädjas med andra. Jag vill kunna glädjas med dem. Jag gick in på hennes blogg men jag kunde inte mota bort tårarna. Tårarna och paniken. Lämnade då en kommentar där. Jag kände mig som ensammast i hela världen och känslan var outhärdlig. På något sätt kändes det bra att dela med sig. Ensamheten blev lite mindre påtaglig då. Elaine skrev ett svar till mig. Förstår inte att hon tog sig tid att skriva ett svar. Kan inte förstå att det finns människor därute som bryr sig så. Som tar sig tid att hjälpa även en främling. Hon skrev ett svar som ger en strimma ljus. En strimma hopp. Även om jag ofta inte kan värja mig mot ångesten, måste jag tänka på att det finns människor därute som bryr sig. Fantastiska människor, både i min närhet och långt därute i världen, som faktiskt bryr sig på riktigt. Även om den som var min person, den som jag trodde brydde sig mest, inte bryr sig längre, finns det andra som tar sig tid, öppnar sina hjärtan och skickar moln av omtanke som jag försöker ta till mig. Tack till alla er. Tack till Elaine som gav mig möjlighet att se att det finns så många som bryr sig, tack till alla er som kommenterat, tack till alla er som läst min berättelse. Ni kan inte förstå hur mycket det betyder för mig. Jag känner mig så fruktansvärt trasig inombords men den värme som finns därute måste till slut även hitta in i mig, hitta in och långsamt laga det som gått sönder. Nu kämpar vi vidare. Tack för att ni är med mig. Jag vill så gärna svara på alla kommentarer. Men även om jag inte gör det ska ni veta att jag tänker på er alla. Värdesätter alla så högt, så högt. Alla som talar om att de bryr sig, alla som skriver att de skickar styrka och kärlek. Alla som vågar berätta sin historia och delar med sig av sina innersta känslor. Från djupet av mitt hjärta – tack.

Nu finns det inget annat. Jag måste klara det. Vi måste klara det.

Sveket

Drygt tre veckor efter att han gjorde slut uppdagades sanningen. Tre veckor där jag varit förkrossad, men hoppet om att han skulle komma tillbaka, inse att han saknade mig, inse att det vi hade vart värt att rädda, höll mig uppe. Höll mig precis över ytan.

Han har träffat någon. Blivit kär. Såsom alla sa till mig att han måste ha gjort. Jag trodde dem inte. Jag litade på honom. Men hela tiden ljög han. Det är en kollega. En ny tjej. De träffades i mitten av augusti, när han kom tillbaka från semestern, inledde något i slutet av augusti.

Hur vet jag det? Av misstag råkade jag få upp hans sms på datorn, vår gemensamma dator som jag hade. Han hade kopplat mobilen till datorn utan att veta om det och jag fick upp alla deras sms, gamla och i realtid. Hela deras otrohet, hela deras svek fick jag uppmålat för mig i detalj. Spydde när jag såg det.

Den 2 september möttes de i hennes lägenhet. På dagen när jag var på jobbet. Den dagen han skulle flytta våra sista saker från vår gamla lägenhet till vår nya. Vår första gemensamma bostadsrätt som vi sparat till i sju år. Den lägenhet som vi flyttat in i 1 augusti. Inrett med iver. Kört rally på Ikea. Han pratade om hur fint det var med lekparken utanför där våra barn kunde leka. Barnen som vi planerat skaffa om tre-fyra år. Barnen som vi redan bestämt namn åt.

De träffades varje dag efter jobbet. Han ljög om att han jobbade över. En natt kom han inte ens hem. Jag gjorde matlådor och tog med till honom som han kom och hämtade på mitt jobb. All den tiden var de tillsammans. Han ljög om att det har varit olyckor som han hjälpt till i, när allt han gjorde var att vara med henne. Bedra mig. En dryg vecka innan han gjorde slut skickade vi ut bröllopsinbjudningar. Han skickade ut dem själv till sin familj. Några dagar innan frågade jag om han ville att vi skulle häva köpet på en soffa vi beställt som var försenad. Han svarade att vi ju älskade den där soffan, att den skulle bli så bra för oss.

Han flyttade till henne så fort sanningen uppdagades. Ville inte bo kvar i vår lägenhet dit han inte längre kunde ta henne. Jag sa till honom om och om igen att han fick bo där tills vidare. Men han visste att det skulle såra mig mer att bo med henne. De bygger ett liv tillsammans nu. Några veckor efter att han och jag skickade ut bröllopsinbjudningar till vårt bröllop.

När han berättade hur han kände lämnade jag lägenheten. Den 6 september. Åkte till mina föräldrar. Han visste att jag skulle åka dit hela tiden. Minuten efter att jag åkt sms:ade han henne. Hon skrev ett sms att hon tyckte att det var stökigt att jag hade nycklar till min egen lägenhet. Där alla mina saker fanns. Han försäkrade henne om att jag inte skulle komma oanmäld. Han visste att jag respekterade honom så mycket att jag inte skulle komma dit utan att han ville. När vi fortfarande var tillsammans, när han höll om mig varje kväll när jag somnade, skickade hon bilder på sina nakna bröst till honom. Och massa andra bilder. Han skickade bilder på sig själv som jag tagit. Han gick upp på nätterna och sms:ade med henne. Efter att han kysst mig. Hållit om mig.

Han har överfört allt som var kärlek i vår relation till henne. Han har låtit henne vara i vår lägenhet själv. Han har gett henne nycklar dit. Hon har tagit sin hund dit. Han har lagat mat till henne som jag handlat till oss och som vi jämt brukade laga, serverat på porslin jag fått av min mamma, dekorerat med mina ljuslyktor i hela lägenheten, legat i vår säng som vi köpt tillsammans i vårt dubbeltäcke som vi hade för att alltid kunna ligga nära med benen över varandras och på den andres arm. De har använt min body lotion. Den stod på min sida av sängen när jag kom dit.  Han har tagit henne till restauranger vi planerat gå till när vi hade råd. Han har dedikerat den låt vi skulle spela på vårt bröllop, Utan dina andetag, till henne.  Den låt vi har spelat hela sommaren. Säger att det var vår låt som blev deras. Allt har de tagit från mig. De har duschat i badrummet där mitt halsband låg kvar på badrumshyllan. Halsbandet med hjärtat jag fick av honom för åtta år sen och med pärlan jag fick i förlovningspresent förra hösten, den 21:a oktober. När vi firade åtta år. När han hade bokat bord på en fin restaurang och var så nervös när han frågade om vi skulle förlova oss på riktigt. Frågade om jag ville gifta mig med honom. Att vi skulle göra det så fort vi hade råd, när vi köpt en lägenhet. Vi vågade inte berätta för någon. Men vi visste vad pärlan betydde. Han har låtit den ligga där i badrummet. I veckor. Han har sett den. Men den har slutat betyda något för honom. För mig betyder den allt. Hade på mig det där halsbandet varje dag. Han satte alltid på mig det efter att jag duschat. Och nu kommer han aldrig sätta på mig halsbandet igen. Jag kommer aldrig ha honom ståendes bakom mig och knäppa spännet och pussa mig i nacken och säga att han älskar mig igen. Jag vet inte hur jag ska kunna leva i den verkligheten.

Han säger till mig att hans relation med henne inte har något med mig att göra. Att han inte älskat mig länge. Den 12 augusti skrev han till mig: 11 månader kvar tills vi ska gifta oss. Längtar… Den 20 augusti skrev han att han älskade mig över allt annat. Den 21 augusti skrev han att han saknade mig och att han älskade mig. Sen träffade han henne.

Minnen

Tittar på gamla bilder. Bilder av oss. Bilder av saker vi upplevt. Jag kan inte se det i hans ögon. Kan inte se osäkerheten. Ser bara kärlek. Vi hade det så bra. Jag älskar honom så mycket. Hur kan det ha blivit så här? Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta. Kan inte sluta gråta. Han har alltid varit där. Varit där med sin famn som jag kunnat krypa in i. Gömma mig från allt det jobbiga. Han har räddat mig så många gånger. Varit där genom allt svårt i livet. Suttit bredvid sjukhussängen. Tröstat mig. Tagit hand om mig när kroppen inte fungerat. Tagit hand om mig när oron, paniken, ångesten vällt över mig. Delat alla lyckliga stunder, när jag klarat något, när jag gjort något bra. Jag har sett honom svag. När hans kropp inte fungerade som den skulle. Suttit bredvid, orolig, när han behövt akut hjälp. Hållit om honom när han inte orkade själv. Vi har delat allt. Smärta, sorg, oro, glädje, lycka, kärlek. Och nu är allt borta. Jag förstår inte. Jag förstår inte alls. Hur kan han leva med någon annan som om inget hänt? Hur kan jag inte längre betyda något för honom? Hur ska jag klara mig nu? När han ger allt som han en gång gav till mig, till någon annan? Jag vill bara hålla om honom. Känna hans värme. Förstår inte hur han kunde göra så här mot mig. Ljuga för mig. Bedra mig. Svika mig så fullständigt. Han är mitt livs kärlek. Och han har krossat mig sönder och samman.

Verkligheten

Jag måste börja jobba normalt. Prestera. Inte kasta bort min karriär. Men det är så fruktansvärt svårt. Min hjärna fungerar inte. Vet inte vem jag är längre. För jag fungerar inte såsom jag förut fungerade. Vet inte hur jag någonsin ska bli den jag förut var. Högpresterande. Produktiv. Snabb. Effektiv. Allt i mig rör sig i slow motion och jag känner mig som en betraktare av världen, istället för att leva i den som jag förut gjorde. Det känns som att alla andra lever sina liv, mina kollegor på jobbet, min familj, mina vänner, men jag står utanför och tittar på. Vet inte hur jag ska ta steget in i verkligheten igen. För det är inte en verklighet jag klarar leva i.

Det är slut

Den 5 september 2013. Det har gått åtta veckor nu. Åtta veckor sen han sa det. Sen mitt livs kärlek, min framtida make, han som skulle bli pappan till mina barn, mitt allt, sa att han inte älskade mig längre. Att det var slut, över, klart, fanns inget att prata om, inget att jobba på, inget att försöka rädda. På en sekund var allt över. Det fanns inga förklaringar. Ingen logik. Bara svart på vitt, han älskar mig inte längre. 

Vi hade varit tillsammans i nästan nio år. Sedan jag var knappt sjutton år. Varit varandras allt. Levt i symbios. Gjort allt tillsammans. Bodde ihop i sju år. Byggde ett liv tillsammans. Det enda liv jag kan minnas att jag någonsin haft. Vi blev vuxna tillsammans. Drömde om samma saker. Planerade hela vår framtid.

En dryg vecka innan han sa det skickade vi ut save the date-mail till vårt bröllop. Det skulle ha varit i juli nästa sommar. Vi hade bokat kyrka och festlokal. Jag gjorde ett kort på nätet med foton av oss. Han hjälpte mig välja de finaste fotona. Satt och spelade den låt vi hade bestämt skulle spelas på bröllopet. ”Utan dina andetag”. Om och om igen spelade vi den. Jag var så oerhört lycklig. Mitt hjärta svämmade över av kärlek till honom. Han gjorde allt han kunde för att övertyga mig om att han älskade mig mer än någonsin. Att jag var hans allt. Såsom han var mitt allt.

I juli köpte vi vår första lägenhet. Innan det har vi bott i studentlägenhet. Vi har sparat i år till den där lägenheten. Den representerade sju års slit. Sju år av att inte unna oss saker. Leva lite på paus. Det kändes som att det skulle vara värt det. För vi skulle få det fantastiskt i vår lägenhet. Där skulle vi bygga ett hem. Ett hem vi kunde få vårt första barn i. Ett hem vi skulle inreda precis som vi ville. Unna oss. Vi inredde lägenheten med iver. Vi målade. Köpte möbler. Stod i underkläder och målade hela nätterna. Lyssnade på musik. Var så fruktansvärt glada. Han ville köpa heltäckningsmatta till sovrummet. För att jag alltid frös. Så att det inte skulle bli kallt när jag gick upp ur sängen på morgonen.

I juni åkte vi till New York. För att fira att jag äntligen tagit examen. Jag har hoppat mellan utbildningar, varit osäker, inte vetat vad jag ville. Vet fortfarande inte vad jag vill, men jag tog den där examen. Och vi åkte till New York för att fira. För att köpa fina ringar. För att fira oss. För att fira vår förlovning. Vi gick på Tiffany’s. Höll handen och tittade på ringar vi inte hade råd med. Var så nära att köpa en ring på Macy’s. Han hade fört över alldeles för mycket pengar på sitt konto för att ha råd med en fin ring. Vi gick på restauranger och strosade runt. Upplevde saker tillsammans.

I slutet av maj tatuerade han in mitt födelsedatum på armen. Han hade pratat om det några månader och sen bestämde han sig. Jag tyckte att det var onödigt på ett sätt, men inombords var jag överlycklig. Överlycklig över att jag hade någon i mitt liv som älskade mig så. Som ville dela med sig till hela världen att han älskade mig. Jag vet att tatueringar går att tatuera över. Men jag såg det som en kärleksförklaring. För evigt. Nu vet jag inte vad det var.

Kämpa

I veckor har jag varit förlamad. Inte ätit ordentligt och rasat i vikt. Inte sovit och tappat all energi. Inte kunnat jobba för att tankarna på honom förstör all min tankeförmåga. Inte kunnat göra något som utgör ett liv. Jag har haft stunder där jag försökt, där jag ansträngt mig för att göra ”bra” saker. Tränat försiktigt, köpt kläder, gått till frisören, pratat med vänner. Men ångesten byggs på hög och hinner ikapp mig förr eller senare. Panikångesten tar över och gör att jag tappar all kontroll. Vill gå ut i gatan. Önskar att någon körde på mig. Önskar att någon kunde göra så att det slutar göra så förbannat ont. Men nu får det vara nog. Jag måste kämpa emot det. Jag måste låta det komma, men inse att det bara är tankar, känslor, att jag kommer leva vidare, att det kommer gå över, att det inte är en utväg att ge upp.

Har tränat en stund idag. Det var tungt, jag var yr. Sitter nu i lägenheten. Lägenheten som bara för några månader sen var vårt hem. Vår framtid. En plats där vi skulle vara så jäkla lyckliga. Lägenheten är min nu. Från och med idag är den min. Jag kommer betala av skulden till mina föräldrar i all evig tid, men jag har ändå något eget nu. Och även om minnena av honom finns kvar tänker jag inte låta dem förstöra för mig. Han finns överallt. Jag kan inte leva mitt liv och undvika allt som jag förknippar med honom. För det är allt. Allt. När jag duschar och håller duschmunstycket på ett visst sätt som han brukade reta mig på skoj för. När jag borstar tänderna och tittar upp i spegeln där bilden av honom saknas snett bakom mig. Alla mina kläder, alla mina saker, påminner om honom, är på något sätt knutna till ett minne. För vi gjorde allt tillsammans. När mina naglar växer tänker jag på hur han brukade fixa dem. Ser hans händer framför mig. Världens finaste jävla händer har han. Sen den dagen jag träffade honom har jag tyckt det. På kvällarna när det är kallt under täcket saknar jag hans varma kropp mot min. Det gör så fruktansvärt ont.