trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 6 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Pyttesteg
Min bästa jobbkollega läste vad jag skrivit i morse och kom förbi och gav mig en kram. Jag läste era fantastiska kommentarer. Försökte fylla mig själv med den jävlaranamma som jag vet måste finnas någonstans inom mig. Gick till psykiatrimottagningen och fick ur mig några av de paniktankar, några av de mardrömsbilder, jag går och bär på. Har precis kommit hem nu och det känns lite bättre. Lite lite lite bättre. Tillräckligt för att fortsätta.Tillräckligt för att känna att dag 7 kommer att komma, och att jag har alla möjligheter att göra något bra av den.
 
Just nu lever jag mycket i det förflutna. Jag hoppas att jag en dag klarar att leva i nuet. Och kanske, någon gång, att jag också kan drömma om en framtid.
 
När en tanke etsar sig fast i hjärnan skapar den panik. Panik som aldrig tycks släppa. De minuter det har känts lite lättare, när luften har lyckats tränga lite djupare ner i mina lungor, är direkt efter ett samtal med någon nära. Ett samtal där jag fått häva ur mig alla tankar och all ångest. Att skriva här är som att prata med hundra, eller ännu fler, fina människor på en gång. Som att alla ni, trots att många sitter med egna tragedier, egna helveten, hjälper mig med en liten del av den fruktansvärda börda som jag går runt och bär på. Och det gör att det lättar. Det känns inte lika tungt att bära, inte lika svårt att andas.
 
Jag var på väg neråt. Det blev inte bättre. Men så, på min födelsedag förra veckan, bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag orkade inte längre må så fruktansvärt dåligt. Jag bestämde mig för att nu börjar jag. Jag bestämde att dag 1 var här. Den här bloggen blir nog min räddning. Den kommer nog faktiskt rädda mig från att ta det där steget, från att svälja de där pillrena. Fy vad ni är bra. Värdet i många människors omtanke, kärlek och stöd är så otroligt mycket högre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Ni därute, tillsammans med min familj och mina vänner, blir min räddning. Det är jag säker på. Så tack. Från djupet av mitt hjärta - tack.

Kommentarer

  • Lina säger:

    Det är också en sån kraft i det du skriver, det betyder något, den känns, och jag vill bara skrika HEJA du är den STARKASTE jag vet just nu! Kämpa på, vi är många som backar upp dig<3

    Svar: En dag hoppas jag att jag är stark i alla fall. Tack Lina. Tack för att du bryr dig.
    Sara

    2013-11-05 | 15:36:02
  • Jessica säger:

    Jag kommer att finnas här, precis som så många andra.

    Du klarar detta! Kramar!

    Svar: Tack Jessica. <3
    Sara

    2013-11-05 | 15:54:56
  • K säger:

    Från någon som själv har blivit sviken och vidrigt behandlad allt för många gånger,
    Det Värsta är att alltför många kvinnor blir utsatta för det här, män också men allt för ofta kvinnor. Och det är hemskt, det gör så ont att man förstår inte hur man någonsin kommer kunna andas normalt och lita på en människa igen.
    Det Bästa är, att det kommer du göra. Du kommer bli så Otroligt stark, en så fantastiskt underbart stark människa av det här. När du har tagit dig igenom detta och du skrattar igen kommer du skratta med en mycket större glädje än innan, för du tog dig igenom helvetet och står med öppna armar inför vad som kommer här näst. Du kommer älska igen, tusen gånger starkare än du älskade innan, för du kommer hitta någon som var tusen gånger bättre än honom. Det är inte hopp och tro, det Kommer du göra. Du har krigssår med dig som ingen borde behöva ha, och även om en verklighet där du är helt och hållet älskad och trygg igen känns omöjlig, så är den inte det, du kommer bli lycklig. Längta efter det.
    All kärlek och kramar till dig. <3

    Svar: Jag längtar. Jag gör det. Jag bara längtar efter att känna mig trygg med honom. För hjärtat låter mig inte känna något annat. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen. Och det gör så ont. Tack för dina ord. <3
    Sara

    2013-11-05 | 16:06:14
  • Josefine säger:

    det är det som är så bra med att blogga, man når ut till andra människor som sitter eller har suttit i samma situation. När jag skrev om otroheten som hände mig för ett år sen så fick jag sånt gensvar från alla runt omkring. Personer som jag inte ens träffat hörde av sig och så som här, skrev långa och fina kommentarer, både på bloggen och på mejlen. Vi finns och vi är många.
    Fortsätt kämpa!

    Svar: Tack Josefine. Minns att du kommenterat förut. Du är stark.
    Sara

    2013-11-05 | 16:41:20
    Bloggadress: http://idakristinajosefine.se
  • Li säger:

    Instämmer till fullo i Josefines ord: vi finns här, vi är många (och tillsammans kan vi bära varandras bördor så att det blir allt lättare att andas och leva).

    Kämpa på!
    Kärlek till dig!

    Svar: Jag hoppas att vi kan det. För det förlamar en när andetagen inte vill gå ner. Kramar
    Sara

    2013-11-05 | 17:00:31
  • Rebecka säger:

    Kom igen nu tjejen! Vi alla hejar på dig!
    Stor kram!

    Svar: <3
    Sara

    2013-11-05 | 17:21:37
  • Malin säger:

    För mig har det verkligen hjälpt att blogga (inte om samma problem som du, utan min pappas missbruk) och jag tror även det kan vara skönt att få stöttning från människor som läser dina inlägg. Vi finns här och jag hejar på dig, för jag är övertygad om att du fixar det här och att du kommer vara otroligt stark när du tagit dig igenom det värsta.

    MASSOR MED KRAMAR.


    Svar: Malin. Jag är så ledsen att du också har haft ont. Det är skönt att känna att jag inte måste bära på alla eländiga tankar själv. Stor kram.
    Sara

    2013-11-05 | 17:23:13
    Bloggadress: http://maley.se
  • Anna säger:

    Du är så fantastiskt stark, så himla mkt starkare än du tror!
    Låter som att du har upplevt en strimma ljus ivf, se till att försöka komma ihåg den känslan när det känns jobbigt igen...
    Stor KRAM!

    Svar: Ljuset är en strimma hopp att det ska bli vi igen. Varför mitt hjärta säger så vet jag inte. En strimma ljus. Kraft i att jag måste överleva om jag någonsin ska få älska igen. Älska honom som det känns nu.
    Sara

    2013-11-06 | 08:33:10
  • Anna säger:

    Tyvär så kan man ju inte riktigt styra över vad ens hjärta säger....och vad förnuftet och hjärtat är ju inte alltid överens...Men du kommer att komma igenom det här starkare än någonsin och bli älskad av ngn som förtjänar din kärlek!

    2013-11-06 | 12:49:51
  • Victoria säger:

    Jag förstår exakt hur du känner... innan jag själv blev förälskad i en särskild person trodde jag att det bara var att gå vidare... vilket egentligen var den raka motsatsen till den bittra sanningen. Det spelar ingen roll vad magkänslan, vad förnuftet yttrar... utan vad hjärtat känner präglar hela ens insida.

    Själv blev jag misshandlad av min "andra halva", en person som hade nästintill allting som jag ens kunde falla för, var perfekt... men så kom slagen efter ett antal månader. Kontrollen. Och fastän vad folk än säger mig så älskar jag honom fortsatt, så att det skulle kunna rinna ned blod ifrån mitt hjärta. Vare sig jag vill eller inte. Det har gått flera månader sedan min familj tog mig hem ifrån landet där vi båda studerade och jag lider fortsatt. Det finns fortsatt alla dessa tankar om att man kan ordna det på något sätt, att det kommer bli vi. Frågor ifall det inte funnits någonting som jag själv kunnat göra. Jag lider av PTSD längs med sviterna av det hela, men fortsatt tänker jag på honom då jag vaknar, innan jag sover. Det är som om man blir vaggad av de ljuva minnena, tills det att det smärtsamma stinger till.

    Så vad jag försöker säga är... det kommer vara svårt. Det kommer att vara ett helvete. Minnen likt de som du nämnt tidigare kommer att fortsätta jaga dig under månader, kanske år... men de kommer att tappa sin laddning desto längre tiden går och desto starkare du blir. Faktiskt. Det som inte dödar dig kommer endast härda dig i längden.

    Den där mannen var och är fortsatt ett as. Han förtjänar dig inte ett enda dugg och kan lika gärna ruttna i helvetet. Men försök att undvika att hata då det endast slukar dina krafter och energi. Var förbannad. Sörj. Tänk att det var som tack gode lov att det inte blev av senare i livet då ni kanske till och med varit gifta och varit ännu mer intrasslade med varandra. Du är en självständig kvinna, ung, och har hela livet framför dig. Du förtjänar någonting så mycket bättre. It's his loss.

    Du kan inte glömma. Det är endast ohälsosamt att försöka förtränga ting som har hänt då de med säkerhet kommer blossa upp vid någon senare tidpunkt. Bearbeta det istället. Acceptera det som har hänt: "Okej, det här är ett jävla helvete och jag vill inte leva. Så vad kan jag göra åt det". Det är verkligen jättebra att du går och får hjälp. Denna pärs, detta helvete... är ett kapitel i ditt liv. Du kan bläddra tillbaka då du känner dig stark nog, men fokusera på det nuvarande kapitlet så mycket som det endast går och ta hand om, skäm bort dig själv. Tänk bara vad alla läsare skrivit till dig här på bloggen! De är imponerade av din styrka, de ser upp till dig som kan sätta ord på det som så många människor inte ens kan sätta fingret på. Med tanke på allt som du varit igenom kommer du verkligen vara sjukt stark i slutändan och kanske kunna hjälpa andra kvinnor vilka själva fått sina hjärtan krossade och kastade ned i diket.

    Kanske låter det konstigt, men jag ångrar inte ett enda dugg att jag träffade "han", fastän det eskalerade så. Bakom det olidliga ligger det fina minnen vilka jag kommer hålla vid resten av mitt liv. Och att ha varit igenom alla svårigheterna har gjort mig starkare och fått mig att växa mer som människa än vad jag någonsin gjort. Utan dem skulle jag inte vara den jag är idag.

    Du kommer att överleva. Och segra.

    Tusen kramar

    Svar: Jag har bara inget negativt att hänga upp det på. Så känns det. Han har varit fantastisk mot mig under all vår tid tillsammans. Och jag saknar honom. Allt i mig skriker att det måste vara rätt att det ska vara vi. Kan inte förstå eller acceptera att han inte känner så. Jag har fastnat. Och det känns inte som att jag kommer segra. För det enda som skulle kännas som en seger är om jag fick honom tillbaka. Så hemskt är det. Stort tack för din kommentar. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-15 | 22:39:57
    Bloggadress: http://regnandeparaplyer.blogspot.se
Kommentera inlägget här: