trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Livet är bra. Livet är toppenbra. Jag har fått fast tjänst och dessutom en liten oväntad löneförhöjning. Jag har en fantastisk pojkvän. Alltså megasuperduperunderbar. Larvigt, löjligt, knasigt bra. Jag har en lägenhet som har potential att bli vrålläcker. Jag har en familj som jag tycker så mycket om att jag nästan går sönder. Solen tokskiner och ur mina högtalare dunkar peppig musik på franska. Ja, livet är bra.

 

Officiellt har allt ordnat upp sig nu. Precis allt som förra året gick åt helvete har fixat sig. Jag sitter med datorn i knäet på samma matta där min värld för ett år sen kollapsade. Kollapsade för att aldrig någonsin bli densamma igen. Nej, det är inte samma värld. Det är inte samma liv. Det är något bättre. Det är en mer medveten, öppnare, gladare, starkare, klokare, mer erfaren och lyckligare S som sitter här idag. Smattrar på samma dator, sitter i skräddarställning på samma matta i samma lägenhet, men med en helt ny styrka, en helt ny livslust och ett helt nytt sätt att se på livet.

 

Den här bloggen började ju i oktober förra året. Dagen efter min födelsedag. Då hade det redan gått nästan två månader sen allt hände. Det var den 5:e september förra året som han lämnade mig. På fredag har det alltså gått exakt ett år. På torsdag, den 4:e september, firar jag och R en månad tillsammans. En månad av pirr, värme, kramar, kyssar, hoppsasteg, fallskärmshopp, drinkdrickande och soffmys. En månad av ren och skär lycka.

 

Jag vill inte hämnas. Jag vill inte bry mig. Jag vill fokusera på mig själv. På mig själv, på min familj, på R, på mina vänner, på mitt jobb och på er. Inget annat. Men det är klart, ser jag danskjäveln på stan finns det ju en risk att jag med högt huvud marscherar fram till honom och säger honom ett sanningens ord eller två. Så kan det bli. Men oavsett, oavsett så är jag lycklig idag. Jag är lycklig och så himla tacksam för allt det här året har gett mig. Jag har lärt mig viktiga saker om både mig själv och om andra. Jag har upptäckt sidor av mig själv som på riktigt inte hade en aning om fanns. Jag har utvecklat ett jävlaranamma som jag vet kommer kunna bära mig genom en massa framtida bumpar och fallgropar. För ja, de vet jag finns där. De finns där och de kommer defintivit fälla krokben för mig mer än en gång. 

 

Det har varit ett helvetiskt år. Ett helvetiskt jävla skitår på många sätt. Ja, idag är jag tacksam. Idag, ett år senare, är jag tacksam för det som hände, men trots min enorma tacksamhet idag, skulle jag aldrig någonsin välja att gå igenom det igen. Så vidrigt var det. Det spelar ingen roll hur fantastiskt jag än mår idag och hur underbart livet har blivit, jag skulle aldrig någonsin vilja utsätta mig för de känslor jag har känt det här året igen. Det är inte ett öde jag önskar ens min värsta fiende. Trots det, är det ett öde som många, många fler än jag har gått igenom, går igenom och kommer att gå igenom. Till er som kämpar just nu vill jag bara säga: Det blir bättre. Det blir faktiskt det. Och helt plöstligt en dag, när ni minst anar det, så känns det inte bara bättre, utan det känns faktiskt hundra procent BRA.

Var alldeles nyss inne på hans, hans pappas, hans systers och såklart hennes Facebook. Fråga mig inte varför. Fråga mig fan inte vad jag har där att göra. För svaret är "ingenting". Jag har absolut ingenting där att göra. Vad de gör tillsammans rör mig inte längre. Det rör mig inte i ryggen. Jag vill absolut aldrig ha någonting med honom att göra igen. Ändå så hugger det i magen. Hugger av irritation. Hugger av hämndbegär. Hugger av vild ilska. Han lever fortfarande med henne. Bor i den lägenhet dit han flyttade den där dagen för snart ett år sen. Dit han tog hälften av våra saker. Hon lägger upp bilder på Facebook som hans pappa kommenterar på sitt vanliga sliskiga, lite obehagliga sätt. Hennes mamma skriver grattis när han fyller år. Alltså. Jag tror inte att jag bryr mig egentligen. Eller. Jag bryr mig på så sätt att hans obryddhet och förmåga att ha klarat sig ur det här utan minsta skråma orsakar extrem ilska hos mig. Jag har inte riktigt varit arg förut som ni vet. Bara i korta stunder. Men nu. Nu känner jag hur jag vill slå, sparka, klösa, riva och vara riktigt jävla förbannad på den där jävla människan. Fan, jag vill berätta för varenda människa han känner vilket svin han en gång var. Fan, jag vill ringa upp honom och skrika i hans öra tills han blir alldeles snurrig. Idioti är vad det är. Idioti är vad jag ägnar mig åt just nu. Jävla idioti.

Inget särskilt

Många långa timmar på jobbet igår. Längtande och trånande efter den där R. Så var känslan ända fram till lunch. Sen blev jag överhypad. Skulle ta en lunchpromenad. Gick till godisaffären. Åt godis. Försökte bjuda bort det. Åt lite till. Försökte desperat pracka på min omgivning det. Åt ännu mer. Godiset tog sedermera slut och jag fick iväg mina sista mail.

Gjorde en jäkla jätteinsats de sista 17 minuterna när min chef från ingenstans ville ha leverans direkt istället för morgonen efter vilket var det tidigare beskedet. Bra S. Bra, bra.

Idag har jag haft mindre att göra. Lite småsaker, men inget akut. Fixat med present till en kollega som ska åka till Frankrike. Nu sitter jag på AW med en massa människor och har det fint. Ska snart ramla hem och sova. Behöver det. Hoppas att ni har en fin torsdag bästa ni.

Skit och missförstånd

Jag har haft en jävla skitdag på jobbet idag. Eller. Nej. Det är inte sant. Jag har träffat många härliga kollegor och skrattat mycket. Men. Jag har också fått ett jävla skitbesked. Ett skitbesked som förvisso inte är definitivt men som ändå känns helt jävla för jävligt. Jag sitter i en sån där rävsax där jag återigen inser att jag har varit godtrogen, kämpat, slitit och gett mitt allt utan att få ett skit tillbaka. Fan vad arg jag är.

Så. Efter jobbet träffar jag R. Kanske den enda som hade ens en chans att ljusa upp denna djävulskap. Och ja. Han ljusar upp. Han ljusar upp det mesta och gör att det onda, plågsamma, irriterande, skrämmande och jobbiga trycks långt bort. Han är magisk.

I vart fall. Jag tar mig hem. Springer genom regnet och blir dyngsur. Har en fin kväll med R och livet känns ändå helt okej. Så går jag in på bloggen. Tänker mig skriva några rader denna trehundrade dag. Tänker mig skriva några rader om att även om saker och ting går åt helvete - jobb, ekonomi, hälsa, sjukdomar och annat sattyg - så finns det så mycket annat i livet som gör det värt det. Annat som gör det värt att kliva upp varje morgon och möta dagen. För mig är det, och har alltid varit, människorna i mitt liv som gör det värt det. Människorna som utgör min familj, min släkt, mina vänner och mina kollegor. Det är dem som får mig att skratta, det är dem som får mig att vilja leva.

Men så. Vad ser jag i den där himla kommentarslistan? Jo, flera utläggningar kring hur bedrövligt det är att jag tror att alla vill ha en man, att alla vill träffa någon och hur jag minsann inte ska komma och berätta hur man bäst dejtar bara för att jag har träffat någon. Men alltså. HALLÅ?! Hur kan ni tolka det där inlägget så? Jag ber om ursäkt för att mina ord ens är i närheten av att kunna uppfattas så som ni skriver, det gör jag verkligen, men på riktigt - varför i hela världen skulle jag tycka så?

Jag vet inte varför jag inte lyckades förmedla det förut, i våras, men jag lovar er att jag aldrig hade velat eller vågat börja dejta om jag inte på riktigt hade känt en förändring. En förändring i mig själv. En förändring där jag kände mig glad helt på egen hand och faktiskt på riktigt började finna min egen ursinniga styrka som ditintills hade gömt sig långt inne i bröstet.

Klart som korvspad att en partner inte är vägen till lycka. Klart som korvspad att ett brustet hjärta inte läks av att kasta sig ut och försöka träffa någon ny. Klart som korvspad att inte alla vill träffa någon utan är helt och fullt kalaslyckliga i sitt eget sällskap. Jag var på god väg dit. På god väg. Men så. Av en slump och inte alls med meningen ramlade jag in i R. Jag letade inte, jag saknade inte en pojkvän. Men helt plötsligt stod han där. Vi skulle ta en drink och om jag ska vara helt ärlig hade vi tänkt oss LIGGA. Ja, ni läste rätt. Vi hade tänkt ligga och inte så mycket mer. Kåt som en brunstig ko snurrade jag upp R på Tinder och hastigt och lustigt bestämde vi oss för att ses. Att jag skulle falla pladask var inget mål. Det var ju till och med något jag på riktigt inte ville, något jag försökte undvika in i det sista.

Allt jag ville med mitt förra inlägg var att ge lite skojiga tips på hur man kan tänka OM man har lust att chatta och kanske träffa lite nya mänskor. För ni anar inte hur många som har frågat mig just det. Tio personer bara på picknicken frågade och därtill kan läggas många frågor både på blogg och mail. Det jag har skrivit är inget facit. Det är inga pekpinnar. Det är bara lite skojiga tips på hur man kan tänka om man känner att man har kört fast och inte riktigt vet hur man ska göra. Jag är ledsen om ni inte uppfattade det så. Det är jag verkligen.

Så. Nu var i alla fall den frustrationen ute. Skönt. Himla skönt. Nu ska jag bara överleva morgondagens stålbad. Åh, dagens händelser bådar inte gott för i morgon kan jag säga. Inte ett dugg jävla gott. Jaja. Vi får se vad som händer. Kanske sadlar jag om och blir dejtingcoach istället...? ;)

R. Jag har varit utan honom i nästan fem dagar nu. Det är rätt lång tid när man är nykär. Så. Hur var det då? Har jag gått sönder av saknad? Svar: Nej! Jag har faktiskt bara känt glädje över den där saknaden. Det har känts som en sund saknad, en längtan efter något jag vet kommer att komma men som för den sakens skull inte måste sabba nuet. Hörni. Det är ju helt fantastiskt! Helt jävla underbart. Jag saknar men bara en sån där mysig saknad. Jag har aldrig upplevt det förut. Förut var saknaden inte hälsosam. Det kändes som att det saknades mig något när jag var ute och flängde på egen hand. Nu känner jag mig hel trots att jag kramar en kudde på kvällen och inte en varm grabb. Jag behöver inte R för att känna mig hel och må bra. Men jag vill gärna ha honom i mitt liv ändå. Jag vill ha honom nära för att allt blir så mycket bättre då. Ja, så är det verkligen. Åh, det känns bra ska ni veta. Riktigt, riktigt kalasbra.

Jag minns knappt vad jag har berättat om R längre. Kanske är ni inte lika intresserade av att höra om denna snubbe som jag tänker mig att ni är, men här kommer det ändå. R är 27 bast och mediadude. Han kör en slackerstil men erkänner sig ändå vara fåfäng. Har på sig tubsockor och flänger med ett stort svart paraply. Rockar slitna t-shirts och jeans alternativt krispiga skjortor och färgglada chinos. Är alltid försjunken i nyhetsuppdateringar på mobilen alternativt en tjock jäkla svårbegriplig tegelstensbok. Dricker öl till frukost om han får (nåja, lunch då) och snusar i tid och otid (vitt tranbärssnus - oh yes, det är den icke-snusande partens våta dröm i fråga om snusval).

Han är lång och lite gänglig med begynnande muskler. Hans hår är alltid sängkammarrufsigt och skägget vältrimmat och mjukt. Hans ögonfransar sträcker sig till himlen och när man möter hans blick blir man insugen som om det inte fanns någon botten. Han pratar eftertänksamt och med mjuk röst. Lyssnar noga på vad man säger och ställer frågor. Han har världens mjukaste händer som man helst inte får ge honom komplimanger för. Hans lukt skulle enkelt kunna säljas på flaska - ja, mina vänner har fått lukta på en använd t-shirt och gjort vad jag faktiskt tror är en hyfsat objektiv bedömning - det är en bra doft. Det är en fräsch, mjuk, manlig och behaglig doft. Ja, jag är beroende.

När vi ses böjer han ner huvudet och tittar liksom lite under lugg på mig. Ler. Ler med hela jäkla ansiktet och omfamnar mig hårt och länge. När vi går bredvid varandra letar sig hans hand till min tills våra fingrar är tätt omslutna. Ibland drar han mig intill sig och går med armen runt mig trots att vi båda hamnar i en stapplande position. Ofta, ofta stannar vi på gatan bara för att kyssas. Stannar upp och precis allt fokus är på oss. Det är som att allt bleknar runt omkring och inget annat än smaken av hans läppar och tunga har betydelse. Hans blick borrar sig in i min och jag tappar allt fotfäste. Tappar all sans och uppfylls av sprängfulla kullerbyttakänslor som får det att gå varma, pirriga vågor genom hela kroppen på mig. Förälskelsen är djup och intensiv, det är inget snack om saken.

Vi slötittar ofta på tv i soffan med en himlans massa avbrott av diverse funderingar från någon av oss. Vi har båda en associationsförmåga som är både galen och ostoppbar. Våra samtal är på riktigt knasiga. Knasiga, djupa, skojiga, allvarliga, lättsamma och alldeles underbara. Vi lagar mat och kladdar grädde på varandra (ja, tänk er detta på bästa filmmanér så har ni rätt känsla...). Vi kastar oss som pingviner i sängen och snyter oss som elefanter i omgångar. Ja, alltså angående dessa elefantsnytningarna kan jag ju berätta att det var min lillasysters första uttalande om R. Hon hängde med oss en lördag för någon vecka sen och när R går in i köket och snyter sig så att taket närapå flyger av säger lillasystern glatt: "Men Gud, han snyter sig ju exakt som dig! Har du hittat den enda snubbe som snyter sig som en elefant precis som du gör?!" Jepp, det har jag.

What else? Ja just det. I måndags, det vill säga kvällen innan jag åkte till Rom, tog vi en promenad till min farmor och farfar för att hämta en resväska. Jag tänker i förbifarten att de säkert är på landet men när vi närmar oss ser jag att de såklart är hemma. Yes, en liten introduktion så här en stressad måndagskväll. Idealt. Vi knackar på och farmor möter oss med ett: Men ååååååh, hej R! Mer uppspeld och gladare farmor får man leta efter. Jag springer upp för att hämta väskan och lämnar R helt i händerna på farmor, helt förvissad om att hon kommer överösa honom med fotografier, tavlor, artiklar och annat vackert. När jag kommer ner igen, med farfar i hälarna, ser jag farmor i sitt esse och R i bästa svärmsdrömsmode. Eller ja, alltså, han är typ så för det mesta. I hans fall är det ta mig tusan mer ett normalläge att vara sådär svärmorsdrömmig. Själv måste jag på riktigt svälja både svordomar och retsamma gliringar för att vara svärmorsredo.

Farmor och farfar liksom R beter sig exemplariskt. Den enda som inte sköter sig är jag själv. Farmor är härligt pratig och skrattande och farfar underbart intresserad och glad. R är artig och engagerad på ett sätt som jag vet att farmor och farfar gillar. Hurra!! Succé. Jag och R tar väskan under armen och spatserar hemåt. Det tar inte lång tid förrän R utbrister: "De är ju underbara! Fantastiska och galet härliga!" Jo ja, jag vet, de är det, min lilla farmor och farfar. Det är ju därför jag älskar dem så mycket. Haha. Han var verkligen blown away av dem. Bra bra. Bra att ha en mysig släkt. Helt klart bra.

Nu. Nu mina vänner ska jag åka hem och träffa den där grabben. Gudars va bra. Jag känner mig så löjligt lyckligt lottad just nu. Löjligt lycklig lottad som får ha det så här bra.

Sitter i hotellets foajé. En hel massa människor - kollegor - sitter ute på terassen och pratar i klungor. Jag gick ut bland dem. Kände mig som en hare bland vargar. Såklart var det absolut ingen mer än jag själv som uppfattade det så, men ändå. Känslan är ändå alltid där. Snart är det mat. Sitta runt ett bord. Prata med människor som mer eller mindre måste prata just med dig för att du råkar sitta där. Bra, bra. Det är lättare så. Fan, va jag är knäpp. Asknäpp ju. Typ helt kocko. Borde inte släppas ut-knäpp. Ja, gudars, vad ska det bli av mig och mina hjärnspöken..? 

Helt okej

Andra dagen i Rom nu. Sov himlans gott. Åt okej hotellfrukost och god lunch. Badade i poolen och låg och snicksnackade med en kollega i solen. Ska nu lyssna på lite föredrag. Man kan ha det sämre. Man kan definitivt ha det sämre. Det enda som bekymrar mig något är den lite brännande känslan jag har som påminner obehagligt mycket om urinvägsinfektion. Huvaligen ett sånt sattyg. Ber till någon högre makt att det stannar precis här. Vid en lite brännande känsla. En fullfjädrad urinvägsinfektion skulle kännas som en mindre dödsstöt. Och det har jag inte psyke till att klara just nu. Inte ens i närheten.

I övrigt då? Vad händer och fötter i huvudet med de där oroskänslorna? Jo, men det känns okej. Tusen biljoner gånger bättre än vad jag hade föreställt mig. Jag känner ju lite folk här, jag gör faktiskt det. Och folket jag känner är himla bra ju. Trevliga, snälla och roliga. Oron kommer ibland när jag inte vet vart folk tar vägen. När jag får känslan av att vara ensam. Men de är inte så jobbigt som jag trodde ändå. Det är faktiskt inte det. Jag kanske ändå har växt något. Jag kanske ändå inte är lika socialt inkompetent som jag så ofta känner mig. Hur som helst, så är Rom helt okej so far. Helt, helt okej och ibland till och med lite härligt också.

Jag sitter nu i bussen på väg till Arlanda. Åker till Rom med jobbet i några dagar. Önskar att jag kände peppen, men fasiken, det gör jag inte. Är mest orolig och rädd. Trodde att jag hade kommit lite längre faktiskt. Trodde att jag skulle känna en himla pepp. Men nej. Så förändrad är jag nog inte ändå. Är fortfarande samma oroliga, nervösa S som gärna flyr från obekväma sociala sammanhang. Fan. Önskar verkligen att jag kunde skaka av mig den där oron. Nu rullar vi in på terminalen. Gotta go. Ha det bra finaste ni.

På förslag av ER har jag gjort en liten facebook-grupp som ni mer än gärna får joina och blåsa liv i. Ut och kramas, promenera, fika, träna, shoppa, prata, skratta osv. 

 

Gruppen jag hoppas att vi möts i heter (nej, jag har ingen aning om hur man länkar...):

Bjud gärna in varenda mysig kotte ni känner till. Puss och kram på er.

 

UPDATE: Fungerar den här länken?

Lugnet före stormen.

Har nu läst vad världens bästa R har skrivit. En något orolig och försvarande R. Hörni. For the record. Jag blir inte upprörd eller tycker att det är jobbigt när ni frågar vem jag är, hur jag är som person, hur jag ser ut eller vad jag heter. Inte alls. Däremot blir jag förvirrad. Jag har inget behov av att vara anonym i dagsläget. Ni som träffade mig i fredags kanske la märke till att jag i många avseenden är som en öppen bok, jag döljer väldigt lite och delar istället mer än gärna med mig av diverse fadäser och olyckliga händelser i mitt liv. Jag tycker inte att jag är särskilt snygg, vacker eller ens söt, men jag skulle såklart inte ha något emot att ni allihop fick se en bild på mig.

 

Så - varför lägger jag då bara inte upp en massa bilder? Varför gör jag inte ett roligt videoklipp? Varför skriver jag inte ut hela mitt namn och berättar vart jag bor och jobbar? Jo, det är för att jag är rädd för något som inte ens har hänt och förmodligen inte heller någonsin kommer att hända - i framtiden. Det är lite knäppt, jag vet, men det är därför min blogg inte fylls av härliga skrattande picknickbilder nu eller en pussbild på mig och R.

 

Åh, vad jag önskar att jag slapp den här anonymitetsgrejen. Om ni bara visste. Jag vill inte gömma mig bakom en skärm. För jag står för precis varenda grej som står här. Även om jag nu kan ifrågasätta vissa av mina tidiga texter. För jag, liksom ni säkert också gjorde, vill skaka om den där tjejen jag var då och säga till henne att det inte är värt det, att han så inte är värd all den smärta hon nu känner och utsätter sig själv för. Men det var så jag kände, och det har jag egentligen inget emot att hela världen vet om. Hela världen just nu vill säga. Kanske inte min framtida arbetsgivare. Eller min framtida något annat.

 

Så. Det är därför jag nog kommer att ligga lite lågt med bilder och annat utlämnande ett tag till. Jag hoppas att ni förstår. Jag hoppas innerligt att ni förstår och fortsätter hänga med ett tag till. Och angående en till träff lite senare - jaaaaa, jag vill så gärna, men bara om ni vill såklart.

 

Till dess får ni som kom i fredags mer än gärna dela med er av alla era iakttagelser ni gjorde på picknicken i fredags. Även om det bara är att berätta att min frisyr var helt knasig. Berätta för varandra och dela med er av precis vad som helst. Jag älskar interaktionen, jag älskar kommunikationen, jag älskar när det uppstår dialog på den här bloggen.

 

Ha en finfin söndag kära vänner. Imorgon är det jobb och sen sticker jag till Rom på konferens på tisdag. Då blir det pastaberättelser och fornhistoriska iakttagelser för hela slanten. Hoppas att ni är med mig då.

 

Världens största kram

//SARA

Hej älskade ni,

 

Ligger i soffan halvnaken efter världens längsta dusch. Blev ju en aning... hmm... blöt. Blöt och därmed också ordentligt jäkla nedkyld. Vill så gärna uppdatera er om precis varenda detalj av den fantastiska upplevelse jag och några av er därute just hade tillsammans. En massa människor som var precis så härliga som man hade kunnat tänka sig. Eller nej, härligare. Trevligare. Mysigare. Bättre. Allt var underbart. Underbart och sådär perfekt operfekt. I morgon ska ni få varenda liten detalj. Men nu - mys med världens bästa R i soffan. 

 

Puss och kram,

S och R

Sitter vid ett träd. Ett jätteträd. Bakom biblioteket. Inom synhåll från rundeln bakom biblioteket. Ja, det är en dålig beskrivning. Ja, en bild hade varit att föredra. Men får inte upp bilder med mobiljäkeln. Och ja, hade ni sett bilden hade ni vetat att solen sken. 

Jo men precis. Va härligt. Står under ett tak med stora röda märken på axlarna. Släpar på vad som känns som tio ton grejer och förbannar de stackars små regndroppar som faller från himlen. Bra beslut att ta med halva lägenheten till humlan S, superduperbra beslut. I vart fall. Regnmolnet drar bort, det sätter jag pengar på, och alldeles snart famlar jag runt i Humlegården och letar tak. Haha. Tryckte just i mig två köpta lakritsbrownies med alla dessa påsar runt mig. Mitt på gatan. Måste se mycket märklig ut just nu. Mycket, mycket märklig.

Är det möjligtvis någon som har ett par iPhone-högtalare som hen kan tänka sig ta med till Humlegården idag? Inser att jag saknar det och satte någon överoptimistisk tilltro till att systrarna skulle ha såna men icke sa Nicke. Är ju inte hela världen om det inte blir några, men om någon får feeling och vill vara picknickens musikhjälte, ta med för tusan...!

 

Nu sitter jag på tunnelbanan med mina IKEA-kassar. Det är tungt, helvete va tungt det är. Om någon timme vandrar jag runt i Humlegården och försöker sätta upp grejer. Blir jag klar i förväg kommer jag att lägga mig raklång på en filt och titta på himlen. Ser ni någon halvdöd typ ligga och stirra uppåt med en massa ballonger runt sig är det alltså jag. Då får ni gärna lägga er bredvid. Vilostund kommer innan picknickstund tänker jag. Andas. Stilla oron. Finna lugn. Jepp, det gör jag om någon timme.

Okej. Sitter hemma och hetsar i min ensamhet. Gudars. Hur tänkte jag med det här då?! Är galet nervös. Skakigt nervös. Illamående nervös. Går runt och letar efter ”roliga” saker i lägenheten. Roliga saker att ta med som gör det hela lättare. Som tar fokus från mig och skapar en naturlig aktivitet. Det går… jättedåligt! Har hittat gamla illaluktande lakan som jag nu tvättar. Har hittat gamla färgtuber som jag i någon bisarr tanke tänker att vi kan måla med. Har hittat överblivna kartonger som jag i desperation funderar över om de kan fungera som skålar. Har rotat fram lite ballonger och papperstallrikar. Hittills består vår picknick av jättemycket Nutella. Nutella och ännu mer Nutella. Såatte…

 

Nehej. Det här går ju inte S! Nu är det faktiskt dags att agera! Rör på påkarna och gör det bästa av situationen. Situationen som jag i mitt huvud har målat upp som ett skräckscenario men som ju egentligen är något av det finaste man kan tänka sig. En väldans massa bra människor som möts för att samtala, äta, dricka, skratta och kramas. Hur i hela friden kan det bli ett skräckscenario? My mind works in destructive ways, helt klart.

 

Jahapp. Nu kör jag. Promenera till affären. Köpa picknickgrejor. Duscha. Klä på mig. Och så ta mina två jättestora IKEA-kassar och i bästa baglady-stil släpa mig in till stan. Location, location, location. R som mer eller mindre bor i Humlegården menar på att det absolut bästa stället är lite högre upp i parken. Nära ett dagis. Helt ärligt har jag fortfarande ingen koll. Lovar att det kommer en kartbild. Dessutom kommer det vara supertydligt vad som är vår picknick och vad som är något annat. Jag lovar. Ska blåsa upp varenda ballong så att det blir en riktig ballongfest. Därutöver kan ni ju speja efter missfärgade lakan utspridda över gräset. Jomen visst, jag har plockat fram riktiga lyxgrejer till oss…

 

Nej, men hörni, jag måste sluta nu känner jag. Bara svamlar. Nervositetssvamlar. Vi ses snart. Och till er som jag inte ser snart – ha en himla härlig fredag!!!!!

Idag har jag hängt en stund med min farmor och farfar. Jag har svårt att tänka mig att det går att ha bättre farföräldrar. Väldigt svårt faktiskt. De är allt man kan önska och lite till. Roliga, jättesmarta, kloka och absolut genomsnälla.

 

Idag kom de förbi mig på en liten fika. Eller. Jag vet inte vad vi hade bestämt, men de verkade förvänta sig en slät kopp te medan jag hade dukat upp en diger afternoon tea-buffé. Såååå gott och trevligt var det i alla fall. Jag bakade urgoda små scones som vi åt med brieost, brännvinsost, Blue Alp (en galet god mild, krämig mögelöst) samt fikon- och körsbärsmarmelad. Till det hade vi te (såklart), blåbär, vindruvor, oliver och lite chokladbitar.

 

Åh jesus, vad gott det var. Särskilt brieost med fikonmarmelad. Ja, jag kanske är sen på bollen, men seriöst, detta med att blanda lite småsalt ost med en söt marmelad - det är ju helt osannolikt gott?! Jag har såklart ätit lite frukostmarmelad på en ostmacka förut, men detta med fikonmarmelad är som en uppenbarelse för mig. Så. Jäkla. Gott. Har på riktigt gjort slut på en hel burk på en vecka. Ja, det är helt sant.

 

I övrigt kan jag ju berätta att jag absolut har frusit i tanken kring vad jag ska bjuda på imorgon. Är så nervös för att träffa er så att det inte känns som att jag kommer klara den extra anspänning som det innebär att ha en massa kladdiga, geggiga hemgjorda saker med mig. Nej, hörni, jag hoppas innerligt att ni är okej med att jag går in på mataffären och köper på mig lättupphällda godsaker precis innan vi ses. Det får bli vad det blir helt enkelt. Och vad det än blir, blir det fab (ja, en liten positiv affirmation så här dagen innan kan ju vara på sin plats tänker jag...).

Hej hello mina fina vänner.

 

Fredag. Jag ska försöka räta ut frågetecknen lite. Som ni säger är Humlegården himla stor och vi måste såklart bestämma en mer specifik plats annars kommer vi alla irra runt som yra hönor - i och för sig en ganska kul syn för andra men inte optimalt. Helt klart väldigt o-optimalt. Så. Jag ska reka idag och göra en ordentlig bild och beskrivning så att det inte finns några tvivel om vart ni ska ta vägen - no worries. Därutöver kommer ni såklart att känna igen mig på diverse ballonger, skyltar och annat skojsigt jag kommer ha med mig. Inga worries där heller - jag lovar.

 

Vi kör från klockan 16.30 och förhoppningsvis typ tre timmar framåt. Jag ska släpa med mig precis allt ät- och drickbart jag kan bära men ni är hjärtligt välkomna att ta med er precis vad ni känner för. Och som sagt - har inget överflöd av filtar så något att sitta på vore alla tiders.

 

Regn - ja, vad tusan gör vi då? Gah, omöjligt ju? Kollar vädret ungefär en gång i timmen och allt som oftast ser det ut att vara uppehåll just på fredag. "Uppehåll" - huvaligen, inte ett klockrent ord för att beskriva picknick-väder, jag vet. Men om alla nu skickar en liten vädjan till väderguden så kanske, kanske vi slipper de där dropparna. Annars får vi traska in på närmaste kafé. Det är min enda tanke i nuläget. I vart fall. Det blir bra hursom.

 

Nervös till tänderna är jag redan och fortfarande har jag inte en aning om varken vad jag ska ta med mig eller vad jag ska prata om. Helt säkert är i alla fall att en syster, två vänner och R dyker upp. Alla tiders är det.

 

Nu ska jag attackera den här dagen. "Ta livet i kulorna" som R för några veckor sen förkunnade var en sak som han tyckte om att jag gjorde. Så, jag tar tydligen livet i kulorna... Eller. Nä. Hörni. Det låter ju verkligen inte rätt...? Nu när jag googlar det verkar det heller inte vara ett existerande uttryck. Hmm. Märkligt. Jaja, hur nu uttrycket än ser ut är det just det jag tänker göra idag - ta livet i ett riktigt grabbatag om kulorna.

Jag hade en smärre dipp förut. Inget allvarligt. Bara för mycket tankar och funderande. Nu mår jag TOPPEN igen. Absolut toppen. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag men i övrigt är allt alla tiders. Kroppen mår bra. Huvudet mår bra. Och hjärtat mår helt underbart. 

Förälskelse och ett trasigt hjärta

Förälskelse. Ömsom en plötslig smäll i ansiktet, ömsom en varm, trygg kram, ömsom överlyckliga skutt i bröstet. Jag har känt kramarna. Jag har känt hur det skuttar i kroppen. Men oj, vad många smällar som har kommit min väg också. De har inte kommit min väg av slump, jag har på helt egen hand smällt till mig själv flertalet gånger. Tvivlat, oroat mig, och feltolkat. Allt i en härligt ångestfylld känslokompott.

Igår hälsade vi på R:s fantastiskt fina familj. En stillsam eftermiddag där jag kände mig långt utanför min comfort zone. Min familj är högljudd och småbråkig. Här var tonen artig och lågmäld. Det kändes inte som att jag passade in. Inte alls faktiskt. När vi sa hejdå kramade jag om hans pappa och sa att jag hoppades att R och jag höll ihop så att vi skulle få tillfälle att ses snart igen. Han kramade mig tillbaka och sa sen stillsamt: "Man vet aldrig vad som händer".

Orden var välmenande, det är jag säker på, men de gjorde mig ändå påmind om att de enda som tror och känner att jag och R hör ihop är vi själva. Hans familj känner ju inte det jag känner. De känner sin son och vet att han har haft två halvårsförhållanden de senaste två åren. Varför skulle jag vara annorlunda och speciell? Såna där insikter gör mig livrädd. Livrädd för att lämna ut mig själv. Livrädd för att blotta mig. Livrädd för att älska. Livrädd för att älska någon som en dag kanske inte älskar mig tillbaka.

Jag sitter på bussen nu. Är på väg hem. Lyssnar om och om igen på samma låt. Teach me how to be loved av Rebecca Ferguson. Vartenda ord borrar in sig i bröstet och får betydelse. Kommer R vara kvar imorgon? Kommer jag någonsin att kunna titta på honom utan ett uns rädsla eller oro? Kommer jag någonsin att känna mig älskad utan ett spår av tvivel? Jag hoppas det. Men i ärlighetens namn vet jag inte. Jag känner mig så förbannat sargad och trasig. Ja, jag älskar. Men jag känner mig inte älskad. Inte på riktigt.

Jag älskar dig och att vara ett par

R och jag. Vi har sagt "jag älskar dig" till varandra. Det var han som började. Så vill jag minnas det i alla fall. Ja, jag vet. Vi sa det alldeles för tidigt. Alldeles för brådmoget. Förmodligen innan vi ens vet. Förmodligen innan vi ens vet om vi verkligen älskar. För inte kan man veta sånt efter bara en månad? Eller kan man det? Allt jag egentligen vet med säkerhet är att jag från djupet av mitt hjärta både vill och en dag snart, snart kommer att älska honom. Älska honom innerligt. Kanske gör jag det redan, bara att skyddstrådarna håller i mig lite hårdare än vad jag egentligen önskar. Trots det sa jag häromdagen orden. "Jag älskar dig, R." Och vet ni. Även om jag nu ifrågasätter och analyserar dessa ord, kändes det hundra procent rätt där och då. Det fullkomligen pulserar i kroppen av känslor för denna människa. Han har nästlat sig in djupt under mitt skinn och naglat sig fast.

Just nu ligger jag i sängen med en kopp te i handen och tittar på honom. Sovandes, med täcket virat runt sig på ett märkligt sätt och med en papperstuss instoppad i näsan ligger han där. För ja. Den där kalasförkylningen jag skrev om i förrgår, den har lämnat mig och satt klorna i honom nu. Herre, vilket dåligt samvete jag har för detta. Usch. Idag ska vi fylla mammas bil med snorpapper och åka och hälsa på hans familj. Ratsch säger det - plåstret åker av fort nu. Igår var min ena syster här och åt godsaker hela kvällen. Det är som att vi är på turné där vi vill visa hela världen att det är på riktigt. Nu är det vi. R och S. En pojkvän och en flickvän. Två personer som hör ihop. Ett par.

Statusrapport
Idag vaknade jag upp och var absolut kalasförkyld. Men ni ska veta, världens finaste ni, att humöret aldrig har varit bättre! Jag är glad, lycklig, tillfreds, harmonisk (nåja, nästan) och superpeppad på de närmaste dagarna. Idag ska jag hoppa fallskärm (ja, jag är absolut livrädd). Helgen ser härligt oplanerad ut. Nästa vecka blir det utomhusbio med en av de bästa vännerna man kan tänkas ha. Och sen kommer så ni där på fredagen och gör hela veckan till en fest - förvisso en obehagligt nervös fest, men ändock - en fest.

 

Att träffa R:s vänner igår gick bra. Det var bara två stycken - ett par - vilket passade mig som handen i handsken. Inte en jättegrupp, inte en hetsig social tillställning, utan bara ett skrattfyllt lugnt samtal över lite dricka och mat. Superduperhärliga var de där vännerna. Så härliga att jag nästan baxnade. Vill vara en del av den gemenskapen. Vill omslutas av allt som har med R att göra. Såklart att grabben skulle ha världens härligaste vänner, det borde jag såklart ha förstått, men ändå - jag blev på riktigt blown away.

 

När vi satt där i kvällssolen och småpratade samtidigt som vi mofflade hamburgare märkte jag tydligt hur R:s händer sökte sig till mina, jag märkte hur han nuddade mina ben, min rygg och mina armar. Jag måste säga att jag är lite förvirrad kring hur jag egentligen ska bete mig med sånt där. Jag vill inte vara ett nyförälskat par som klänger på varandra framför andra och gör hela världen obekväm. Samtidigt vill jag på riktigt visa hela den där världen att jag faktiskt på något sätt hör ihop med R nu. Åh, fy fan, vad skumt det känns. Hör jag verkligen ihop med någon? Någon som inte är danskjäveln? Någon som jag faktiskt tycker om på riktigt - kanske till och med ännu mer än vad jag vågar erkänna för mig själv.

 

Jaja. Nu ska jag gå och snyta mig ljudlöst. För ja, jag är fortfarande på det stadiet där jag absolut inte elefantsnyter mig eller går på toaletten i mer än några få minuter (vilket räcker för att hetskissa) när jag är med R. Jättetöntigt, jag vet, men där har hjärnspökena ett klart övertag över mig. Jag ska jobba på det, helt klart. Men till dess - en liten tyst snytning och sen tänker jag gå och väcka R. Hurra för att ha världens bästa grabb väntandes i sängen. Hurra, hurra, hurra.

En dag bland alla andra och en avklippt tunga

Sitter ute på landet igen. Sitter framför tv:n med föräldrar, systrar, farmor och farfar. Idag har vi åkt lite färja, närmare bestämt färjan till Åland och tillbaka. Man kliver på, köper alkohol, godis och parfym, äter smörgåsbord och så kliver man av. Fem timmar - sen är det klappat och klart. Vi inledde turen med att ha ett riktigt familjegräl. Som tur var, var jag inte alls involverad, men såna där bråk gör mig ändå alltid alldeles uppstressad. Utöver det har jag oroat mig för farmor och farfar hela dagen. Oroat mig för att de inte ska orka, oroat mig för att de ska överanstränga sig. En hektisk dag för sinnet på många sätt, men samtidigt väldigt mysig och härlig såklart.

Igår körde jag och R någon typ av "träning". Haha, ja det får stå inom citationstecken, för sån allvarlig träning var det då verkligen inte. En rask promenad på Djurgården, följt av cirka två övningar hemma på R:s golv. Men alltså - det var bra! Bra och roligt att göra även en sån sak tillsammans. Efteråt hängde vi i hans lägenhet, eller, "sin borg" som han kallar den. Sin borg dit han inte gärna vill släppa in folk. Lite läskigt var det att vara där hela kvällen. Lite läskigt att göra alla dessa "första gången-saker" tillsammans.

Igår natt hade jag ytterligare någon form av liten melt down. Drabbades av panikkänslor av sorten att jag kommer bli förd bakom ljuset och sedermera lämnad. Kan bara inte förstå att jag är tillräcklig för denna R, och även om jag är det nu, känns det omöjligt att jag skulle vara det in the long run. Vid ett tillfälle sa jag till och med till honom att han är en sån som lämnar och jag är en sån som blir lämnad... Åh. Liksom what?! Vad är jag för psycho som säger såna saker? Och vad är han för superkille som bara fortsätter berätta hur mycket han tycker om mig trots allt mitt enerverande pladder. Jag vill bara klippa av mig tungan. Börjar han ogilla mig en dag är det helt och hållet på grund av tankar jag har placerat i hans huvud. Gudars skymning, jag är ju hopplös.

Imorgon ska jag försöka ta itu med det dåliga samvetet, aka min icke-omhändertagna lägenhet. Sen ska jag träffa några av R:s vänner. För första gången någonsin. Herre Jesus, får panik bara jag tänker påt'. Men. Det får vara morgondagens bekymmer. Nu ska jag vila. Vila till havets fridfulla skvalpande och syrsornas irriterande ljud. Ett av två rätt i alla fall. Ett av två.

Nooo. Ångesten. Finaste, finaste, finaste ni. Har jag nu valt ett datum som ytterst få kan?! Fan, förlåt. Jag själv kan ju verkligen när som helst. När som helst. Vill bara att alla som vill ska kunna. Vill inte exkludera någon. Vill inte vara någon dum diktator som bara tar ett datum som passar mig och nästan inga andra. Det är ju ni och inte jag som är poängen med denna träff. Ja, bloggen har handlat om mig, men jag hoppades att träffen skulle få handla om er. Shit. 

Hår, picknick och PEPP

Sååå. Var precis och lasrade bort hår på bikinilinjen. Huvaligen. Vilken upplevelse. Dock ska sägas att tjejen som gjorde det var fantastisk. Härligt avslappnad och skön. Totalupplevelse: helt okej.

Hörniii. Är så galet pepp på att ses nu!! Förstår inte hur ni kan vara så många och dessutom verka så fantastiskt härliga! Det här blir kalasbra. Det känner jag ändå in i ryggmärgen.

Ser att några av er pratar om att mötas upp i Humlegården redan nu på fredag. Gört säger jag bara!! Tråkigt nog kan just inte jag på fredag eftersom jag fick ett infall förra helgen och bokade in mig och R för att hoppa fallskärm då...! Jepp. Ni läste rätt. På vår femte dejt föreslog jag att vi skulle hoppa fallskärm och trots absolut panikrädsla i blicken svarade han ja. Och på fredag är det så dags.

Men nästa vecka vill jag träffas! Spontant tänker jag någon gång mellan onsdag och lördag. Roligaste dagarna på veckan, helt klart! Och alla ni som inte kan men vill - eftersom detta kommer att bli en sån himla härlig tillställning kommer det säkert att komma fler tillfällen. Liksom. Borde inte dag 365 innefatta både ballonger, musik, tårta och mina underbara medresenärer på denna galna resa...? Svar: Jo, det borde den.

Så. Ska dubbelkolla med systrar, någon enstaka vän kanske och rentav även R. Ikväll spikar vi detaljerna för denna festlighet. Kanske kör jag en "doodle" som någon av er föreslog? Ska undersöka saken. Men nu - lunch med syster och kusin!

Hugs and kisses
//S

I detta nu ligger jag och flåsar med huvudet under täcket. Trycker mobilen tätt intill mig för att ljuset inte ska störa R, som sover tungt här bredvid mig. För en halvtimme sen frågade han mig om jag ville bli tillsammans med honom. Om jag ville att vi skulle vara "pojkvän" och "flickvän". En del av mig är absolut vettskrämd. En annan del gråter glädjetårar och gör kullerbyttor av lycka. Idag blev det glädjetårarna som vann. Äntligen blev det glädjen och inte rädslan som vann. För ja. Jag sa ja. Eller. Inte bara sa jag ja, jag var dessutom på väg att viska exakt samma sak i hans öra precis när han sa det. Jag är så KÄR. Kär i min alldeles egna pinfärska pojkvän som ligger här bredvid och snarkar högljutt. Min andra i livet. Min andra och kanske min sista. Den som lever får se.

Men åh. Insåg att jag har glömt berätta en rolig grej. Eller. Rolig och rolig - rolig för mig i alla fall! I tisdags hände något sådär härligt fint och upplyftande. Jag gick på stan. Hade precis varit på en underbar lunch med en vän som jag inte har träffat på månader. Inspiration, värme och glädje lunchen igenom. Innan det hade jag vaknat bredvid R alldeles varm och lycklig.

Så. Jag gick på stan. Ensam. Hade två timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp R igen. Köpte ett linne, lite hårspännen och flanerade Kungsgatan upp. I höjd med Rigoletto (bion) ropar någon "Ursäkta" och griper tag i min arm. Förbluffad drar jag ur musiken ur öronen och tittar upp.

Framför mig står en supersöt grabb, uppskattningsvis något år yngre än mig och avfyrar jordens största leende. Han säger: "Förlåt, men måste bara säga att du är så jäkla snygg - du riktigt strålar". Jag bara gapar. Han sträcker fram handen för att hälsa och jag tar den samtidigt som jag stammar fram ett tack med skållheta kinder. Han fortsätter prata och frågar vad jag gör på stan och om han möjligtvis får bjuda på kaffe. Jag piper fram att jag faktiskt fördriver tid i väntan på en dejt. Snabbt som ögat säger han då: "Jag tycker att du ska gå på dejt med mig nu istället, kom igen, det blir fantastiskt".

Alltså. Chocken. Chocken var total. Vad gick han på? Eller ännu märkligare, vad gick jag på som helt plötsligt gick runt på stan och strålade så pass att killar stoppade mig på gatan...?! Jag svarade att det ju lät underbart men att jag oturligt nog hade gått och blivit lite kär i den där killen jag skulle träffa. Han tog min arm, avfyrade ett till leende och frågade om jag var säker, jag nickade och han tryckte till min arm och sa lycka till. Det verkade faktiskt som att han menade det. Himmel, vilken charmig grabb. Charmig och modig. Åh, det gjorde mig glad ska ni veta. Riktigt, riktigt glad.

Direkt efter drog jag iväg ett sms till R som löd: "Snubbar stoppar mig på gatan och bjuder mig på dejt nu. You better wow me". Hahaha, stackars R. Eller. Nä. Lyckost som får hänga med mig ju. En jäkla lyckost är han. ;)

Och just det. Hur gick det med "wowandet" då? Lyckades han till slut "wowa" mig? Ja ni. Han gjorde mer än så. Eftermiddagen, kvällen och natten som följde efter att vi hade mötts upp där på tisdagen var något av det bästa jag någonsin har upplevt. Så ja. Han wowade fan sockorna av mig. Sockor, linnen, sjalar och allt däremellan. Precis allt rök på grund av denna R:s oemotståndliga charm. Jag är naken nu. Naken och jävligt förälskad. Och trots att det känns fruktansvärt läskigt är det också helt magiskt. Magi. Magi är vad upplever nu. Åh herregud, vad det är underbart.

Allt och inget

Sitter utanför ögonakuten och väntar på en lillasyster. Hon har en massa trassel med de där ögonen. Usch pusch, stackars fina lillasyster. De senaste åren har hälsan i min lilla familj trasslat oändligt mycket mer än vad som känns rimligt. Det är järnbrister, för höga järnnivåer, ögonsjukdomar, förstörda knän, höfter och ryggar, ledbesvär och tarmsjukdomar. Ett jävla aber är vad det är - även om jag vet att det hade kunnat vara himla mycket värre.

Igår hade jag i alla fall en fantastisk dag. Tog bussen hem från landet tidigt. Iklädd olika klädesbidrag från systrar, smink från en kusin och en cool flätfrisyr fixad av en annan kusin, som offrade sin skönhetssömn för att skapa denna uppsättning. Världens bästa kusiner och systrar har jag - no doubt. Väl framme i stan mötte jag upp R. Åt lunch. Vandrade på stan. Låg i en park och lekte sexton bast igen. Oh, happy days.

Vid middagstid pyste han iväg på födelsedagsmiddag med sin familj och jag tog tunnelbanan till söder för att möta upp min morbror. Min kloka, fantastiska, inspirerande morbror. Vi satte oss på en bar/restaurang nere vid vattnet i Hornstull och drack drinkar. Hahaha. Cool morbror har jag. Jäkligt cool. Drack jordgubbsmargerita och whiskey sour och mofflade jordnötter alltmedan disco-, pop- och soulmusiken fick människor runt oss att dansa vilt där på bryggan. Bra kväll. Väldigt bra kväll.

Vid tio mötte jag lite halvlullig upp R vid centralen. Kände mig absolut kalasglad. Humöret var som en felfri Macarena och i mina lurar spelades "The Big Bang" med Rock Mafia. Skönt gung, skönt humör, skön kille. Livet kändes där och då helt jäkla perfekt. Vi åkte hem till mig. Och vi hade det kalas. Haha. Det är inte som att vi gör eller säger något särskilt. Vi bara är. Men det är så gudomligt härligt.

En annan sak som är gudomligt härligt är alla era fantastiska kommentarer på mitt föregående inlägg. Nervös till tusen klickade jag mig in på bloggen när jag såg att de första kommentarerna hade trillat in och oj, vad glad jag blev. Glad och absolut skräckslagen. Men hörni. Det är klart att vi kör! Hurra vad många härliga människor vi kommer att få ihop! Det är högst oklart vilken dag bara... Många skilda uppfattningar om den saken vilket gjorde en people pleaser som mig rådvill. Jag ska höra med systrarna vilka jag definitivt kommer tvinga att vara där som skyddsnät... Skyddsnät är key. Absolut key för en nervös typ som mig.

Hörni. Jag vet att den här bloggen har blivit något mera ljummen när den nu inte längre bara utgörs av kaos. När den är mer bara S och inte så mycket danskjävelns svek och min förkrossande saknad efter denne man. Men alltså. Ni är ändå rätt många som tittar in här lite då och då. Fortfarande härligt överväldigande många.

Så... Skulle inte vi Stockholmsbor (och andra också för den delen) kunna träffas? Liksom. Jag tänker så här: Några filtar. Lite gott picknickplock och läskande dricka. Härlig musik. Och så en hög (stor eller miniliten) med brudar (och grabbar också om det vill sig så?!) som möts upp och snackar om stort och smått; om vädret och livet och allt däremellan. Barn, äkta män och fruar, pojk- och flickvänner, heta dejter, vänner, hundar och katter är såklart också välkomna. Vore inte det lite fint? Ett tillfälle att prata vilt och lära känna någon ny spännande person. Ett tillfälle att sitta tyst och iakttagande men ändå bli omsluten av lite stärkande varm energi. Ett tillfälle att... mingelträna?! (huvaligen så vedervärdigt).

Nästa helg? Lördag? Söndag? Eller en vardagskväll? Allt fungerar för en oplanerad semesterfirare som mig själv. "Tuppen ja" om ni känner: åh, kanske, jo ja, lite spännande vore det allt. "Done deal" om det spritter i benen på er och ni känner er superpeppade och under inga omständigheter kommer att missa detta tillfälle att smaka på mina halvmisslyckade bakverk och snicksnacka lite med både likasinnade och oliksinnade själar.

Gah. Detta är utan tvekan det mest nervösa inlägget jag någonsin har skrivit. Jag är fasiken inte säker på att jag hade vågat gå på en sån sak. Jag är inte ens säker på att jag innerst inne hade velat gå på riktigt. Men hörni. Om ni mot förmodan känner er lite sugna - kom, kom, kom. Kom en minut eller flera. Kom och betrakta på avstånd. Kom och var the center of attention. Kom som ni är och vill vara. Bara kom.

Min landetdag blev precis exakt så som jag hade hoppats. Lite sol, lite prat, lite fika, lite fix och en massa massa mys. Vi körde stora nagelfixardagen, jag, mamma, faster, systrar och kusiner. Badade fotbad och filade. Pillade och målade nagellack. Mitt blev katastrofdåligt. Alltså vi snackar både utsmetat och icke fästande. Helt fantastiskt fult! Ja ja, det löser sig. Nagelfixarstunden var i alla fall kalashärlig. Vi satte i oss alldeles för mycket chips, oliver och cola och snicksnackade i timmar. Mysigt värre var det. Myyyyysigt till tusen.

Idiotiska tankar och perspektiv

Jobbig natt med en massa tankesnurr och svettiga lakan. Okej morgon med lång dusch, osedvanligt bra klädval, fin hårdag och experimentsminkning. Kalasbra lunch med svinbra grabb som ville vara nära, nära, nära just mig. Superduperhärlig eftermiddagsfika med snickersglass och absolut underbar kollega. Trött, sömnig och tråkig bussfärd till landet. Fin och mysig drinkstund med farmor, farfar och pappa. Småtrist, evighetslång men jättegod middag med en hel massa släktingar. Det var dagen det.

Jag älskar min familj och jag älskar landet men jäklar vad jag längtar hem. Efter bara en timme här har jag på riktigt svårt att koncentrera mig på samtalen som förs runt omkring mig. Mina tankar finns kvar i Humlegården. Kvar i Humlegården dit jag och R styrde stegen idag efter uppäten lunch. Kvar i Humlegården på gruset under träden med mina armar tätt omvirade runt R:s kropp och mina läppar hårt tryckta mot hans. När vi stod där sa jag att jag tyckte att det var jobbigt att jag redan saknade honom, jobbigt att han redan lämnade ett tomrum efter sig. Han frågade om det verkligen var så dåligt. Jag nickade. Då sa han bara tyst: "Men jag ska ju ingenstans". Åh, jag vet att det borde skänka lugn. Lugn och ro i mitt bröst. Men det är fortfarande ett kaos utan dess like.

Jag har aldrig någonsin känt så här och är fullkomligt lost. Vet inte vad jag ska göra av mig själv. Vill vara lugn och säker. Så som han är. För ja, han verkar fullständigt lugn och säker på sig själv, säker på att jag vill träffa honom, säker på att jag verkligen är tokkär i honom. Vad är det för fel på mig som inte kan framkalla ens lite av den säkerheten? Precis i denna stund känner jag mig ytterst osäker på om han ens vill träffa mig igen. Och absolut varje gång vi ses smyger sig den plågsamma tanken om att det kanske är sista gången jag får träffa honom in och sabbar för mig. Det måste ju vara något slags rekord i idioti.

Nehej. Det måste få ett slut. Måste sluta hetsa och börja njuta. Börja leva. Det ska i och för sägas att jag på riktigt skötte mig bättre idag än förut. Under den där stunden i Humlegården kände jag mig fullständigt närvarande och levande. Det ska bli mer sånt. Redan på söndag faktiskt. Åh Jesus, vad jag längtar dit. Först ska jag bara syster- och kusinknarka en smula. Göra mamma, pappa, farmor och farfar lite glada. Få en gnutta perspektiv. Jag har verkligen insett det - att perspektiv är superviktigt för mig. Utan perspektiv hamnar jag ofta i en bubbla där jag fastnar i tankar och känslor som lätt blir destruktiva. Så, det är faktiskt bara bra med lite paus från vad som nu än må orsaka bubblan - och i detta fall är det givetvis pirrgrabben/flingen/potentiella love of my life som är orsaken. Paus och sen påt' igen. Så blir det. Och hoppsansa va bra det blir.

Jag kan inte sova. Så jag sitter uppe. Surfar runt planlöst på saker jag vill göra, saker jag vill köpa, saker jag vill lära mig. Jag har inte gjort många knop idag. Är oförklarligt trött, nervös, stressad och orolig. Vaknade bredvid R och var lycklig ända in i själen. Men allteftersom timmarna har passerat har oron smugit sig på. Den har hela tiden lurat där men nu har den på riktigt blommat ut i kroppen. Känslorna av fullständig otillräcklighet och oduglighet har intagit mitt sinne igen. Fan. Det var ju inte meningen. Jag är klar med de där destruktiva tankarna. Jag räcker. Jag duger. Jag vet det. Men helt plötsligt räcker det inte att bara jag själv tycker det utan allra helst vill jag ju att R tycker det. Och på den punkten är jag osäker. Ofta när vi ses känner jag mig som världens gladaste, roligaste och mest fantastiska kvinna men oftare och oftare förvandlas den där fantastiska kvinnan till en grå, trist mus i mitt huvud och jag känner hur orden stockar sig och blicken flackar. Jag måste fasiken ha tusen gånger så många hjärnspöken som gemene man. Det är ju galet hur jag kan vända den här fantastiskt underbara förälskelsen till något jobbigt. En förälskelse som jag verkligen bara råkade ramla in i och som därmed väl enbart borde kännas som ett plus i ett redan härligt liv...? Inte som något jag behöver för att vara glad. För jag var ju glad. Jag var ju tillfreds. Måste hitta det där lugnet igen. Måste hitta den där inre tryggheten igen. Måste hitta så att jag inte sabbar något som har potential att bli bland det finaste jag någonsin har upplevt. Något som kanske kommer att förändra livet för alltid. I morgon ska jag träffa honom för en snabb lunch. Trycka bort oron, trycka bort otillräcklighetskänslorna och bara vara. Bara leva. Därefter ska jag träffa en fin kollega och vän för en fika. Insupa hennes härliga utstrålning. Till sist åker jag till landet. Där ska jag andas och försöka få perspektiv. Vara nära familjen och försöka landa i allt bra som livet innehåller. På söndag är det R och jag igen. Och då jäklar vill jag utstråla lugn och självsäkerhet. En intensiv blick och ett bubblande skratt. Vara den S som jag vet finns där men som jag ibland fäller krokben för. Den S ska fram. Den S ska banne mig alltid vara framme. Den S är ju jag.