trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 276

Kategori: Allmänt

Idiotiska tankar och perspektiv

Jobbig natt med en massa tankesnurr och svettiga lakan. Okej morgon med lång dusch, osedvanligt bra klädval, fin hårdag och experimentsminkning. Kalasbra lunch med svinbra grabb som ville vara nära, nära, nära just mig. Superduperhärlig eftermiddagsfika med snickersglass och absolut underbar kollega. Trött, sömnig och tråkig bussfärd till landet. Fin och mysig drinkstund med farmor, farfar och pappa. Småtrist, evighetslång men jättegod middag med en hel massa släktingar. Det var dagen det.

Jag älskar min familj och jag älskar landet men jäklar vad jag längtar hem. Efter bara en timme här har jag på riktigt svårt att koncentrera mig på samtalen som förs runt omkring mig. Mina tankar finns kvar i Humlegården. Kvar i Humlegården dit jag och R styrde stegen idag efter uppäten lunch. Kvar i Humlegården på gruset under träden med mina armar tätt omvirade runt R:s kropp och mina läppar hårt tryckta mot hans. När vi stod där sa jag att jag tyckte att det var jobbigt att jag redan saknade honom, jobbigt att han redan lämnade ett tomrum efter sig. Han frågade om det verkligen var så dåligt. Jag nickade. Då sa han bara tyst: "Men jag ska ju ingenstans". Åh, jag vet att det borde skänka lugn. Lugn och ro i mitt bröst. Men det är fortfarande ett kaos utan dess like.

Jag har aldrig någonsin känt så här och är fullkomligt lost. Vet inte vad jag ska göra av mig själv. Vill vara lugn och säker. Så som han är. För ja, han verkar fullständigt lugn och säker på sig själv, säker på att jag vill träffa honom, säker på att jag verkligen är tokkär i honom. Vad är det för fel på mig som inte kan framkalla ens lite av den säkerheten? Precis i denna stund känner jag mig ytterst osäker på om han ens vill träffa mig igen. Och absolut varje gång vi ses smyger sig den plågsamma tanken om att det kanske är sista gången jag får träffa honom in och sabbar för mig. Det måste ju vara något slags rekord i idioti.

Nehej. Det måste få ett slut. Måste sluta hetsa och börja njuta. Börja leva. Det ska i och för sägas att jag på riktigt skötte mig bättre idag än förut. Under den där stunden i Humlegården kände jag mig fullständigt närvarande och levande. Det ska bli mer sånt. Redan på söndag faktiskt. Åh Jesus, vad jag längtar dit. Först ska jag bara syster- och kusinknarka en smula. Göra mamma, pappa, farmor och farfar lite glada. Få en gnutta perspektiv. Jag har verkligen insett det - att perspektiv är superviktigt för mig. Utan perspektiv hamnar jag ofta i en bubbla där jag fastnar i tankar och känslor som lätt blir destruktiva. Så, det är faktiskt bara bra med lite paus från vad som nu än må orsaka bubblan - och i detta fall är det givetvis pirrgrabben/flingen/potentiella love of my life som är orsaken. Paus och sen påt' igen. Så blir det. Och hoppsansa va bra det blir.

Kommentarer

  • Anne säger:

    Åh, jag och min kille har också suttit i Humlegården och myst. :) Vi hade varit tillsammans i fyra månader men hade inte träffats på tre månader (sjukt jag vet).. Så kom jag ner till Stockholm och så bestämde vi träff vid Humlegården där vi gick omkring/satt och pussades i flera timmar innan vi gick in till mitt hotell då det blev kallt på kvällen. :) Minns att jag var så kär och pirrig :D Nostalgikänslor!

    2014-08-02 | 00:39:48
  • Isaura säger:

    Det är fullkomligt normalt (och nyttigt, tror jag) att vara rädd och osäker i början av ett förhållande. Allt är nytt och man vill så gärna och så mycket. Då är det inte konstigt att även andra tankar smyger sig på - det som vore konstigt vore snarare om de inte gjorde det.

    När jag träffade min pojkvän började jag till och med gråta en gång när jag låg i hans famn och tittade på film. Varför? För att jag fick en grov saknad efter honom och blev så fruktansvärt rädd över att bli lämnad ensam av honom - han som låg med sina armar kring mig.

    Så tillåt dig känna det du känner och knuffa inte bort tankar och reflektioner som inte alla är rosa-moln-stoff.

    Allt du känner är okej att känna.

    (Utöver det ovan nämnda är jag så himla glad för din skull!)

    <3

    2014-08-02 | 07:57:07
  • Hanna säger:

    Rädsla som kommer från danskjävelns svek? Prova kbt eller dylikt? Eller du kanske redan får bra hjälp av psykologen du går till? Vill absolut inte vara neggig men de där känslorna kan verkligen göra ett underbart förhållande jättejobbigt och det är kanske bra att få professionell hjälp på en gång med hur du tänker och hur det får dig att känna (rädsla för att bli lämnad) innan det skapar problem i förhållandet? Önskar dig allt gott ♥ kram

    2014-08-02 | 12:49:15
  • Hanna säger:

    Menar inte att man ska skapa problem som inte finns men viktigt att ta dessa känslor på allvar när de bottnar i ett slags trauma tänkte jag, och inte låta dem "slå rot" inom dig utan ta itu med dem direkt.

    2014-08-02 | 13:17:57

Kommentera inlägget här: