trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Så. Gårdagskvällen var inte heller särskilt lyckad. Meningsskiljaktigheterna, ledsamheten och oron var långt ifrån borta och skapade ytterligare ett gäng med tårar inpå nattimmarna. Morgonen som sen följde var knasig. R gick upp långt tidigare än mig för att åka till ett möte och kvar låg jag i sängen, med svullna ögonlock och ett dunkande huvud. Jävla känslomässiga katastrof till människa tänkte jag om mig själv när jag låg där. På något sätt kom jag i alla fall till slut upp och sprang till jobbet. Väl där insåg jag helt plötsligt hur dumt allt var. Hur dumt det var att jag hade hängt upp mig på något R sagt som han sen inte ens mindes, än mindre ville hålla fast vid. Jag vet inte. Men något i mitt huvud måste ha slagit slint. Slagit slint och skapat ett plågsamt katastrofscenario fastän det bara var en liten oskyldig hicka.

 

Jag skickade ett sms till R och frågade om vi kunde ses på lunchen. När klockan slog tolv la jag matlådan i väskan och gick ut i solen. Gick med lite nervösa steg bort mot R som kom gående med nersänkt huvud och blyg blick. Åh, det var som att vi inte hade setts på flera veckor. Det var som att allt vi hade ältat om och om igen det senaste dygnet inte betydde något alls längre. Vi gick hand i hand upp till en kyrkogård och satte oss där med matlådorna i knäet. Solen absolut hetssken och gjorde att hela R glittrade. Där på parkbänken spenderade vi sen vad som kan ha varit den snabbaste, bästa, mysigaste, roligaste, ja den mest fantastiska, timmen någonsin med varandra.

I morse kände jag mig som en uppgiven och mycket sorglig figur. Det var länge sen jag grät en natt sådär. Det var länge sen jag kände mig så fruktansvärt ledsen. När man inte är van vid att gråta sig till sömns (tackar Gud för att det inte längre är min vardag) tär en tårfylld natt hårt på en, märker jag. Ögonlocken svullnar, läpparna spricker och huvudet bultar på ett ursinnigt sätt.

 

Jag vet inte hur eller varför, men på något sätt har jag lyckats hitta en människa som inte bara tycker om mig, utan dessutom vill hjälpa och ta hand om mig när jag är mitt allra nedrigaste jag. R plockade fram kläder, kom med te, vatten och huvudvärkstabletter och gjorde att allt gick så otroligt mycket lättare. Med R:s ord om att nu besegrar jag den här dagen gick jag till jobbet och hade efter förutsättningarna en ganska bra dag. Jag fick följa med på ett oväntat spännande möte och har sen suttit och pillat med anteckningar och frågor från det mötet nästan hela dagen.

 

Emellan jobbpassen hade jag en fin pratstund med en kollega. Dessutom fick jag krama min lillasyster som kom på besök till mitt jobb för att hämta goodiebags till en skolaktivitet. Bra att få träffa lillasyster en stund. Saknar de där småsystrarna väldigt mycket nu när vi inte ses lika ofta längre, märker jag. 

 

Alldeles strax ska jag vandra hemåt. Jag ska unna mig själv att gå runt en stund inne på mataffären. Köpa någon prisvärd men egentligen onödig matvara och glädjas åt att jag har hittat ägg/juice/ost/glass/bröd på extrapris. Jepp, så knasig är jag minsann. Skulle kunna vandra i de där mataffärerna i timmar. Gärna i flera stycken. Efter varann. Så att jag får ta del av hundratals extrapriser. Kalasknäpp är jag på den punkten. Nu går jag hem och embracear den där knäppheten tror jag. So long kompisar. 

Ligger under sängen och gråter. Jag och R har bråkat. Ett stillsamt bråk där det bara känns som att han inte förstår. Förstår inte alls vad som är viktigt för mig och varför jag är ledsen. På det inser jag (tack vare en kommentar) att mitt förra inlägg var för mycket. Alldeles för mycket intimt. Jag har retuscherat det en aning och lovar att skärpa mig nästa gång. Lovar. Nu måste jag ta mig upp i sängen igen. På något sätt. Både känslomässigt och rent fysiskt. Upp i sängen igen.

En braaa helg

En helg. En hel helg och ännu lite till har gått sen vi hördes. Jag har, på det stora hela, haft det strålande. I fredags mötte jag upp R och hans kollegor på ett högst oklart ölställe efter jobbet. Åt en Pretzel (de är chockerande mjuksega och vansinnigt goda...!) och drack cola. Därefter vandrade jag och R längs gatan och hade det fint. Tog oss hem och kastade oss i sängen. Alltså. Egentligen går det inte att göra det hela rättvisa genom ord. Det var varmt, intensivt, pulserande, okontrollerat och alldeles alldeles underbart. Det går inte att beskriva på annat sätt. Efteråt ramlade vi ut i köket och gjorde grönsaksdip. Ja. I all sin enkelhet kan det ha varit en av de bästa fredagskvällar jag någonsin har upplevt.

Gårdagen var om möjligt till och med snäppet bättre. Jag vet. Det känns som att jag skryter nu. Men på riktigt kan jag inte förklara hur fantastiskt det är att vakna upp bredvid R och kringla mina bara ben kring hans och lägga kinden mot hans hals. Det är obeskrivligt underbart. Till slut masade vi oss i alla fall upp. Upp och ut på stan. Vi strosade genom Gamla Stan, gick in i små affärer och bara hade det härligt. Väl hemma igen kollapsade vi i soffan. Några timmar (och en tupplur) senare hoppade jag in i duschen och hade supertvagning - jepp, the works. Jag gjorde mig i ordning - som om jag skulle ut på dejt/flirta vilt på krogen (har hänt en gång-ish) - och fick på det sättet R att bli helt till sig. Oh yes. (Nöjd tjej.) Vi tog tunnelbanan in till stan och gick till Fotografiska. Vandrade runt bland bilderna och avslutade vår lilla tur med en drink. Kvällen fortsatte med promenad genom stan och en liten sväng ner i källare med livemusik. Slutligen åkte vi hem och kollapsade i sängen.

Så. Idag har också varit en fantastisk dag (förlåt, hata mig inte). Mötte upp världens bästa vän och åt brunch (födelsedagspresent som hon fick av mig för flera månader sen). Vi pratade i timmar om allt mellan himmel och jord. Herre, vilken underbar vän det är. Love her. Big time. Big, big time. Nu sitter jag i soffan. Småäter godis (oklart eftersom jag fortfarande är i matkoma) och kikar på tv. Bra söndag. Helt klart en väldigt bra söndag.

Det är höst nu. Jag andas djupt och känner hur hösten riktigt fyller hela mig. Huvaligen. Det är rått. Det är kallt. Det är ett sånt där väder som får en att fantisera om varma filtar, tända ljus och en mjuk famn att krypa upp i. Förra året vid den här tiden kröp jag tätt intill mina systrar, höll mammas hand hårt, hårt och tryckte vovven så nära kroppen jag kunde utan att mosa stackarn. I år har jag R:s famn att värma mig i. Det är en ny sorts närhet. En ny sort, men inte för den sakens skull bättre. Jag kommer alltid vara tacksam min familj för all den närhet jag fick av dem förra året. Det är nästan så jag kan sakna den ibland. Möjligheten att lura med mig en syster ner i sängen och titta på roliga, intetsägande, trevliga och sövande serier i timmar. Det var, mitt i allt elände, helt underbart.

Har tittat på mobilen en stund nu. Tittat men inte fått till något. Inte ens de här orden kommer särskilt lätt ur mina fingrar. Så: det blir inget jäkla inlägg idag. Fasiken. Är arg på något sätt. Vet inte varför. Eller jo. Det vet jag kanske. Men har ingen lust att tänka på det. Fan. Fan. Fan.

En mugg och lite godis

Ååh, jag har glömt att berätta om min onsdagslunch förra veckan. Åt en fantastisk sallad med räkor, hoummus, avokado, bulgur och frön tillsammans med en underbart härlig kvinna som jag har träffat via bloggen. Jag har skrivit om henne förut. Precis som förra gången vi sågs inledde hon med att ge mig en present från Leila's affär. En mugg där det står "Practically perfect in every way". Hon är ta mig tusan det, inte jag. Hon är grym.

I övrigt då? Jovars, har haft en okej dag. Sjukt dålig morgon, oklart varför, följt av en helt okej dag. Helt okej förutom att jag har känt av en konstigt spänd stämning bland några av mina allra bästa kollegor. Lite jobbigt. Som tur är har jag haft fullt upp hela dagen. Så pass fullt upp att jag inte alls hunnit småäta. Det är grymt när det är så. När jag inte ens hinner tänka att jag är sugen för att annat pockar på min uppmärksamhet. De dagar jag har lite att göra stoppar jag konstant i mig saker. Äpplen, persikor, sesamkakor, cola zero, te, ahlgrens bilar, yoghurt, nötter eller kaffe latte med en massa kanel och kakao. Allt möjligt glider ner de dagarna.

Just nu sitter jag hemma i soffan och mofflar godis. Måndagsgodis. Som bara vuxna får äta... Salt och blandat och S-märken. Jaaa, det är mina favoriter det. Nu ska jag ringa upp min syster som tydligen inte vet vad som händer i mitt liv längre nu när jag inte uppdaterar bloggen lika ofta. Hej hopp!

Ett vänskapsgäng

Sitter på bussen hem till mamma och pappa. Där väntar i vart fall en syster och en kusin. Vi ska göra olika trevliga saker (läs baka något och moffla i oss det framför tv:n). Senare blir det kanske bio. En avslappnad, mysig lördag, helt klart. R ska göra någon oklar aktivitet som han själv inte riktigt visste vart den skulle landa. Han gör ofta så. Bestämmer att han har planer trots att han inte har gjort några. Det hänger väl ihop med att det alltid verkar finnas någon öldrickande kompis eller bekant på promenadavstånd oavsett var han befinner sig. Han är överjäkligt social den där grabben. Miljoner mil framför mig i fråga om social kompetens och nätverkande.

Jag har min familj och en handfull vänner som jag älskar. Trots att jag varken vill eller klarar av att träffa och upprätthålla en fin kontakt med fler, kan jag ibland bli avundsjuk på hans gigantiska bekantskapskrets. Den innebär att det alltid finns någon som vill träffas och hänga, att det alltid finns en tillställning han kan trilla in på. Jag har det inte så. Jag måste planera och bestämma i förväg när jag ska träffa mina vänner, annars bokar de upp sig på annat. Fasiken, det är det där gänget alltså. Det där gänget jag har skrivit om förut som bara finns där. Ett sånt skulle jag vilja ha. Men hur skaffar man sig egentligen det vid 26 års ålder?

Ser en kvinna, ett litet barn - kanske tre år - och en lurvig hund småspringa fram längs med gatan. Fascinerad av den sprudlande glädjen i deras ögon vänder jag på huvudet för att följa dem med blicken. Där står en brunbränd man redo för världens största kram. Hunden är först fram och blir alldeles tokig av lycka. Hoppar, skuttar, lägger sig på rygg och trycker sig mot mannen. Barnet sträcker ut sina små knubbiga händer och klamrar sig fast. Utanpå det omfamnar kvinnan honom och över huvudet på barnet och med vovven ivrigt skuttande runt benen kysser de varandra. Ett fint ögonblick att få bevittna. Ett ögonblick sprängfullt av kärlek och glädje. En himla bra början på dagen. 

Magiska S+R (Varning för irriterande lycka)

Precis innan lunch idag mötte jag upp R mittemellan våra jobb. Vi jobbar tvåhundra meter ifrån varandra men det här var faktiskt första gången vi sågs mitt på dagen. Jag hade glömt min matlåda och R, som var lite efter mig imorse, tog med sig den. Jag hade bara tänkt springa förbi, norpa lådan och sen snabbt ut på stan i lite ärenden. Men så ser jag honom. Så ser jag honom och slås omedelbart av hur fantastiskt snygg denna kille är. Min kille. Min någon. Min vrålbraiga någon.

Vi omfamnar varandra och jag lägger armarna runt hans hals och kysser honom. En vanlig kyss som kändes ovanlig. En vanlig "hej på dig älskling-kyss" som kändes som tiotusen fyrverkerier i min kropp. Hans tunga var mjukare än vanligt, platsen och tidpunkten att mötas på var ny för oss båda och av någon anledning kändes allt pinfärskt, nytt och jättepirrigt igen.

Vi har träffats vareviga dag sen jag kom hem från min jobbresa för drygt tre veckor sen. Vareviga dag. Men när jag såg honom komma gåendes mot mig där på gatan blev jag alldeles knäsvag. Han är allt och mycket mer den där R. Han är allt jag någonsin har drömt om. Han är till och med allt jag inte ens har vågat drömma om. Det känns som att ha kommit hem när jag är med R. Det känns som att jag för första gången är hundra procent mig själv trots att jag är en del av en tvåsamhet. Jag känner mig som en bra version av mig själv när jag är med R.

I lördags när vi var och hälsade på hans vänner spelade vi ett spel - Alias. Det går ut på att man ska förklara ord för varandra på tid. Ett oerhört roligt spel! Jag och R såg framför oss hur vi skulle bli totalt utklassade av det erfarna äkta paret vi hade framför oss. De spottade ur sig ord på löpande band innan vi ens hann förstå vad det handlade om. Det var lite som att de läste varandras tankar. Skrämmande bra.

Så var det då vår tur. En trevande start. Helt klart trevande. Men så. Plötsligt insåg jag vad knepet var. Jag insåg att jag var tvungen att få R att gå direkt till samma grej som mig i tanken. Att vi förklarade något på ett jätteuttömmande tydligt sätt betydde inte att den andre skulle haja. Jag började hänvisa till oss. Till saker vi gjort. Till saker vi pratat om. Ordet "bromsa" blev: "Bör jag göra oftare i trafiken" och ordet sköldpadda blev "Finns på Galapagos-öarna" (vilket vi nyss hade pratat om). Haha, ja det var lätta exempel jag tog nu men det jag egentligen mest ville komma till var att vi vann! Oh yes, jäklar vad vi vann.

Så. Lite oklart hur den här texten kom att handla om sällskapsspel. Min tanke var egentligen bara att berätta om hur fantastisk jag känner mig i R:s sällskap. Liksom som att 1+1=3. Som att S+R tillsammans=lite mer än bara S och R var för sig. Inte så att inte bara S är fullkomligt superdupertillräckligt. För det är det. Bara S känns faktiskt inte som så bara längre. Men S+R, det är fasiken magi. Ren magi.

Jag kom in på datorn och lugnet återfann sig. Lugnet, harmonin och livsglädjen. Jag kan nog mycket väl vara den mest lättpåverkade människan som finns. Det är inte mycket som behövs för att jag ska elda upp mig. Det är å andra sidan inte mycket som behövs för att jag ska bli själaglad heller. Utan skyddsfilter. Så känner jag mig rätt ofta. Som att jag inte förmår slå bort varken det ena eller det andra. Det är härligt att kunna bli superglad för det lilla men också himla jobbigt att inte kunna värja sig för de där massiva obehagskänslorna så snart något inte känns bra. Allt kan ju liksom inte vara bra jämt - det vore ju en ren jäkla omöjlighet. Önskar bara att jag kunde låta det stanna vid ett enkelt konstaterande att något inte är perfekt eller att jag har ett problem framför mig att lösa och inte alltid låta tankarna vandra iväg till dessa katastrofscenarion som min hjärna absolut varenda gång envisas med att skapa. Mind control. Det är vad jag skulle behöva det. En smula kontroll över mina egna tankar och känslosvallningar.

TOPPEN

Sitter på jobbet. Är utestängd från alla system, ja, egentligen från hela min dator. Mitt konto är rakt av borta. Det försvann klockan tolv i fredags natt när min förra anställning tog slut. Medarbetare S är ej längre officiellt anställd och därmed inte heller behörig att logga in. Toppen. Det är ju bara toppen. Man känner sig så delaktig, så omhändertagen, så uppskattad här. Det enda jag kan tänka är: De har ändrat sig, jag får inte längre stanna. Som av en slump är båda mina högsta chefer inte här idag så det finns absolut ingen som kan besvara en enda fråga, bara en förvirrad IT-avdelning som fundersamt undrar varför någon som inte ens är anställd längre vill ha hjälp med inloggning.

Toppen. Ja, jag kör ett tredje "toppen" för att riktigt understryka hur nedrigt jag upplever detta som. Fan för att saker och ting aldrig bara kan fungera och fan för att jag inte klarar av att hålla oro, negativitet och irritation borta i såna här stunder. En normal mänska skulle bara helt sonika konstatera att jaha, de har glömt aktivera mitt konto i och med den nya anställningen, men jag, högst onormalt oroliga och nippriga jag, jag målar upp skräckscenarion där mina chefer helt plötsligt utan förvarning har bestämt sig för att spola mig. Toppen S, absolut toppen. Ja, där kom det visst några till av bara farten. Fan, vad toppen allt känns en dag som denna.

Jag är bitter över mitt jobb. Jag är bitter över min ekonomi. Jag är bitter över min hälsa och mitt utseende. Jag är bitter över min brist på nycklar som fungerar. Jag är bitter över svensk politik. Toppen. Toppen, toppen, toppen.

Ögonbryn och nyupptäckt vänskap

Sitter i en jättestol och tittar på när min kollega (och vän!) får sina ögonbryn fixade. Fasiken va snygg hon blir. Fasiken va snygga vänner jag har. Det är som att jag omges av en hel massa skönhet. Känner ni också så - att era vänner bara är pangvackra? Jag är på riktigt stolt över mina vänner. Det pågår ju någon sorts miniturné nu där R och jag träffar varandras vänner, och jäklar va stolt jag känner mig över mina vänner. Snygga, coola, självständiga, roliga och smarta brudar som fullständigt wowar sockorna av R.

Alldeles nyss frågade jag ögonbrynsvännen här bredvid vart vi ska gå härnäst. Hon svarade triumferande: "Men visst går vi väl till det där stället vid Norrmalmstorg? Där får man ju dricka ur syltburkar!" Helt rätt. Helt rätt tänkt av min vän där. Såklart vi ska dricka ur syltburkar. Kan inte tänka mig en bättre fredagsaktivitet. Eller ett bättre fredagssällskap. En kollega som var världsbäst som kollega men som nu också är världsbäst som vän. Hurra för att skaffa sig nya vänner. Hurra för att våga ställa den där frågan: Ska vi hänga?

Vajert Kerstin och en massa irritation

Vajert Kerstin. Ja, just det, vajert Kerstin. Det är dagens uttryck det. Säg mig, visst har ni hört det förut? Visst är det någon form av vedertaget uttryck? Alltså, inte bara "vajert", utan hela - "vajert, Kerstin"! Är det inte vedertaget borde det i vart fall bli det. Himla skön känsla på de orden, tycker ni inte?

Så. Vad har snurrat däruppe i knoppen idag? Jo. Förstår ni, jag har faktiskt redan skrivit ett långt inlägg idag. Världens längsta och mest konstiga inlägg om irritation. Irritation på R. Mitt i skrivandet insåg jag dock att irritationen var borta och därmed också behovet av att sätta tankarna på pränt. Texten ligger nu på min mobil. Opublicerad. Tankarna däremot, de fick komma ut i luften ändå. Ut genom munnen och stötas och blötas med världens bästa R.

Jag blundade när jag berättade det. Jag blundade när jag berättade om hur irriterad hans beteende har gjort mig. Jag blundade och hoppades att orden skulle låta milda, snälla, välavvägda och rättfärdigade. Jag vet inte om de gjorde det. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag verkligen fick ut allt som det borde ha förts ut. Men ut kom det och R sa att han förstod. R sa att han höll med. R sa att han hade känt likadant.

Åh, det är bra, hörni. Det är superbra, även om jag inte alls är säker på att jag gav honom hela bilden. Vet i och för sig inte om jag måste det. Måste jag verkligen berätta om varenda knasig tanke och irriterande känsla jag har? Är inte säker på det. Är inte alls säker på det faktiskt. I vart fall inte när jag vet att felet ligger hos mig. När jag vet att det är jag som har irrationella och ologiska känslor.

Ja, finingar, det var dagens reflektion det. Gud, va platt det känns. Allt jag skriver här nuförtiden känns så menlöst på något sätt. Som skolmat (som jag i och för sig konstigt nog alltid har älskat...) eller som jätteosten på 2,2 kilo jag har köpt och tryckt in i kylskåpet i en hm-påse... Menlösa. Jag längtar efter tid för att riktigt djupdyka i det där skrämmande men också så spännande virrvarret av tankar som finns i min hjärna.

Snart kanske. Snart kanske något riktigt insiktsfullt kommer. Till dess får ni nöja er med vanliga, tråkiga, platta S som blir irriterad på sin killes oförmåga att släcka lampor. I-landsproblem extraordinaire alltså...

Godnatt kompisar. Sussa sött.

Bjöd in ena systern min på tacos. Hon har gjort en massa undersökningar på sjukhuset idag och jag tänkte att hon kanske behövde muntras upp. Ett, tu, tre så råkade hela familjen bli inbjuden. Härligt! Nu är jag på väg hem och sitter och funderar på hur jag ska utsträcka maten jag har till fler än dubbelt så många jag hade tänkt den till. Som tur är jag något av en expert på just det. Att leta fram bra grejer ur kylskåp och skafferi, det är nästan en av mina supertalanger faktiskt. Dessutom blir det tacos vilket ju nästan ger obegränsat med spelutrymme... Fantasitacos deluxe coming up!

Grubblande

Jag är tung i sinnet idag. Jag vet inte varför. Jag vet inte ens om det beror på något särskilt. Kanske är det allt och ingenting som gör mig deppig. Kanske är det jobbet och bristen på arbetsuppgifter och delaktighet. Kanske är det all oro jag känner kring R och mig. Kanske är det det faktum att det spänner och svider därnere. Ja, därnere där jag förut har beskrivit fruktansvärda smärtor vid samlag. Där gör det ont igen. En liten, liten smärta som gör mig illamående av oro.

Jag skiner inte längre. I somras gick jag runt och outshinade självaste solen. Nu är det en blek figur som tittar tillbaka på mig i spegeln. Blek i hyn, röda fläckar på kinderna och hår som tappat all livslust. Ni kanske tror att jag överdriver - igår var jag ju så glad och lycklig?! Ja, jag är glad och lycklig. För det mesta. Men kroppen är inte riktigt med på jobb, stress, oro, höst och kyla. Det är ett som är helt säkert. Den trivdes bättre i sol, värme, lediga dagar och förälskelse.

Nehej. Nu ska jag hem och kurera mina ömmande halsmandlar, städa upp i min stökiga lägenhet och samtidigt förhoppningsvis få lite ordning på det värsta grubblandet. Grubblandet som förvisso ger mig både perspektiv och värdefulla insikter men också en hel massa nervöst nagelbitande och tyngande oro. Lite lagom grubblande vore bra. Men inte så mycket mer. Lite lagom bara.

Sötnötter, en hamburgare från himmelen, en övervacker vän och en trippelfaldig lyckost

Älskade sötnötter! Yes. Ni hörde rätt. Sötnöt blir man i min bok om man är extra fin och bra. Som ni är. Ni som tittar in här var och varannan dag trots bristande uppdatering och ytliga inlägg.

Jag har nyss ätit den godaste hamburgaren någonsin . I heeela livet alltså. På Griffin's Steakhouse i Stockholm. Helskotta. Den var seriöst så dundergod att jag nästan dog. Och pommes fritesen, ja, det var som att komma till himmelen. Jesus, va gott allt var. Tips, tips, tips. Hamburgaren åt jag med en av mina allra roligaste och galnaste vänner. Hon är allt och mer därtill. Skrattar högt och äter och dricker som en grabb. Snygg som satan är hon också och varje gång vi träffas blir jag helt däckad. Gah, vilken vacker kvinna. Om hon bara kunde gnugga av sig lite av sin lyster på mig skulle jag vara världens gladaste. Boom alltså.

Hela kvällen har vi suttit där och mofflat hamburgare. Mofflat hamburgare och pratat. Lite artighetsutbyten (som det alltid blir när man inte har setts på ett tag) och en massa tokigheter. Hon är en av få som jag känner mig bekväm med att berätta precis allt för. Hon dömer inte. Inte alls. Mina andra vänner dömer såklart inte heller, men det är ändå så att jag med vissa ibland kan känna både förfäran, förvåning eller till och med misstyckande dolt bakom deras vänliga ord. Även om de aldrig skulle säga något. Men den här vännen, hon dömer inte för att hon på riktigt inte tycker att det jag berättar är konstigt. Inte alls konstigt faktiskt.

Jag berättar uppspelt om min vita "mokajäng" hemma som både pulserar, vibrerar och kommer åt på de mest oväntade ställen. Eftersom min farmor inte för sitt liv kan sluta läsa min blogg får ni själva lista ut vad det kan vara för något... Just det. Precis det ja. Jag berättar med röda kinder om mina andra... hmm... inköp. Inköp som anländer i bruna kartonger på posten med mystiska, intetsägande avsändare. Det finns mycket roligt att inhandla därute på nätet hörni. Mycket roligt som man kan fnissa åt med tjejkompisarna. Mycket roligt som man kan använda både själv och med någon särskild...

Vi skrattar och fnittrar men ibland blir vi allvarliga och pratar om hennes relation. Om hennes relation och om hennes funderingar och tvivel. Vi pratar om mina rädslor och tankar avseende R. Hon förstår. Hon förstår på riktigt. Kanske för att hon har upplevt så mycket. Kanske för att det känns som att hon har hunnit leva tio liv samtidigt som jag levde mitt enda. Hon är bra. Hon är verkligt bra.

Nu är jag precis i färd med att hoppa in i duschen. Hoppa in i duschen, hoppa ner i sängen och vänta på R. Ja, jag är en riktig jäkla lyckost. Jag vet det. Och jag är så löjligt tacksam för att just jag får känna mig som en lyckost. Lyckost. Lyckost. Lyckost. Ja, det är jag det.

I förrgår firade jag och R en månad tillsammans. Jag var kalassjuk. Eller nä. Inte kalassjuk. Men tillräckligt för att inte tycka att livet var speciellt roligt. Vaknade med världshistoriens jävligaste halsont och kved. R gjorde te och så hade vi tefest i sängen. Det finns sämre sätt att vakna på hörni. Efter dusch och lite mer kvidande tog vi varandra i hand och spatserade till jobbet. Det är en av mina favoritstunder på hela dagen. Att få gå bredvid R och prata om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi traskar till och från tunnelbanan. Jag absolut älskar det.

 

Kvällen spenderade vi sen hemma i min soffa. Först drog R in mig på mataffären för att handla alla möjliga goda saker. Han är inte riktigt så i vanliga fall. Det är mer jag som är så. Går och plockar på mig godsaker och njuter i mataffären. Men det var som att han hade anammat hela mitt synsätt kring det här med att mathandlingsfrossa. Vi köpte pizzadeg, nutella, tunnbröd, chips, godis och en hel del annat oklart.

 

Väl hemma beordrade R ner mig i soffan med täcke upp till halsen och kom sen med superduperlyxig varm choklad och en macka. Lyxen alltså. Lyxen. Kände mig som en superstar. Den varma chokladen innehöll både marschmallows, grädde och Dooleys, och det fanns inte på kartan att jag inte skulle smaka. Men alltså. En confession. Jag mår allt som oftast otroligt illa av varm choklad. Alltså megailla. Så märklig sak. Nästan som en allergi är det. Det är alltså inte mjölken jag inte tål, utan just varm choklad. I vart fall var de tankarna långt borta och glad i hågen hällde jag i mig samtidigt som jag pratade i telefon med en himlans bra vän. Det tog tjugo minuter sen låg jag i ursinniga kramper på toalettgolvet och kved. Det var vidrigt. Eller. Jag skrattar såklart nu. För på riktigt - hur kan man vara så förbaskat dum att man häller i sig något som man vet att man inte tål? Så jäkla oklart. I vart fall. Det gjorde jag. Och så fick jag andas toalettmattelukt i en timme. Hurra.

 

Eh, det blev inte ett toppenfirande. Men men. Sånt är livet.

 

Dagen efter denna lilla fadäs, det villl säga igår, inföll ett annat litet jubileum. Just det. Ettårsjubileumet av danskjävelns superdumpning. Han gjorde det på natten så tekniskt sett var det kanske den 6:e september, men det känns som en petitess i sammanhanget. Dumpad blev jag någon av de datumen förra året. Ett år har gått och danskjäveln känns så betydelselös att det nästan känns löjligt. Klart att jag är förbannad ibland. Det fick ni ju se prov på häromveckan när jag hetsade över hans facebook. Men alltså. På det stora hela är jag så över denna människa och allt sattyg han har ställt till med. Far och brinn vill jag säga åt honom. Huvaligen för den där polisuslingen.

 

Så. Nu släpper vi honom. Det är nämligen något annat jag vill berätta för er om igår. Efter jobbet mötte jag upp R, och så gick vi in på närmsta blomaffär och köpte en oklar chiliblomma. Hand i hand tog vi oss sen mot mina föräldrars hus, tillika mitt barndomshem. Vi åkte bil med mina systrar och de andra förfasades över min bilkörning och menade på att jag var på väg att krocka flera gånger (givetvis inte alls sant). Vi kom fram och inne i hallen stod mamma (som R inte hade träffat förut) i någon sorts hälsningspose. Snygg som satan var hon, min lilla mamma, i lång svart klänning och stora coola silversmycken (inköpta i Ullared och på Ur och Penn - jäkla fyndshoppare). Hon var så peppig. Oklart peppig. Bra, bra var det.

 

Vad mer? Hmm. Jo, min pappa kom såklart hem efter ett tag (som R inte heller hade träffat). Pappa är mitt i en av sina bantningsperioder nu och sannolikheten för konstigt beteende ökar därmed drastiskt. En hel del grejer benämner han til exempel som "döden" samtidigt som han hetsäter äpplen. Eh, ja. Min pappa är knasig. På ett bra sätt. På ett väldigt bra sätt. Pappa snackade och var så rolig. Jag var stolt över honom. Jag var stolt över båda mina föräldrar. Min mamma strålade och pappa briljerade. Bra föräldrar. Himla bra föräldrar.

 

Min farmor och farfar, morbror, kusin och småsystrar var såklart också fantastiska hela kvällen och ja, det finns inte så mycket mer att säga än att jag har en kick-assfamilj. Absolut kick-ass.

Jag har precis tränat! Bra gjort S. Men alltså. Detta med gym i Stockholms innerstad. Alla är så snygga? Och ja, jag har såklart gymkort på ett sånt där snofsgym (enbart för att det ligger nära mitt jobb), men alltså - folk är verkligen superdupersnygga? Inte lagom normalt snygga utan typ tokheta. Killar och tjejer, gubbar och gummor - oavsett ålder är de fräscha som satan. Såg mig själv i spegeln och insåg att jag verkligen måste räta på ryggen. Höja blicken. Jag ser ut som en säck potatis i jämförelse med de där fräschingarna. Nehej, det måste det bli ändring på. Omedelbums.