trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Livet är bra. Livet är toppenbra. Jag har fått fast tjänst och dessutom en liten oväntad löneförhöjning. Jag har en fantastisk pojkvän. Alltså megasuperduperunderbar. Larvigt, löjligt, knasigt bra. Jag har en lägenhet som har potential att bli vrålläcker. Jag har en familj som jag tycker så mycket om att jag nästan går sönder. Solen tokskiner och ur mina högtalare dunkar peppig musik på franska. Ja, livet är bra.

 

Officiellt har allt ordnat upp sig nu. Precis allt som förra året gick åt helvete har fixat sig. Jag sitter med datorn i knäet på samma matta där min värld för ett år sen kollapsade. Kollapsade för att aldrig någonsin bli densamma igen. Nej, det är inte samma värld. Det är inte samma liv. Det är något bättre. Det är en mer medveten, öppnare, gladare, starkare, klokare, mer erfaren och lyckligare S som sitter här idag. Smattrar på samma dator, sitter i skräddarställning på samma matta i samma lägenhet, men med en helt ny styrka, en helt ny livslust och ett helt nytt sätt att se på livet.

 

Den här bloggen började ju i oktober förra året. Dagen efter min födelsedag. Då hade det redan gått nästan två månader sen allt hände. Det var den 5:e september förra året som han lämnade mig. På fredag har det alltså gått exakt ett år. På torsdag, den 4:e september, firar jag och R en månad tillsammans. En månad av pirr, värme, kramar, kyssar, hoppsasteg, fallskärmshopp, drinkdrickande och soffmys. En månad av ren och skär lycka.

 

Jag vill inte hämnas. Jag vill inte bry mig. Jag vill fokusera på mig själv. På mig själv, på min familj, på R, på mina vänner, på mitt jobb och på er. Inget annat. Men det är klart, ser jag danskjäveln på stan finns det ju en risk att jag med högt huvud marscherar fram till honom och säger honom ett sanningens ord eller två. Så kan det bli. Men oavsett, oavsett så är jag lycklig idag. Jag är lycklig och så himla tacksam för allt det här året har gett mig. Jag har lärt mig viktiga saker om både mig själv och om andra. Jag har upptäckt sidor av mig själv som på riktigt inte hade en aning om fanns. Jag har utvecklat ett jävlaranamma som jag vet kommer kunna bära mig genom en massa framtida bumpar och fallgropar. För ja, de vet jag finns där. De finns där och de kommer defintivit fälla krokben för mig mer än en gång. 

 

Det har varit ett helvetiskt år. Ett helvetiskt jävla skitår på många sätt. Ja, idag är jag tacksam. Idag, ett år senare, är jag tacksam för det som hände, men trots min enorma tacksamhet idag, skulle jag aldrig någonsin välja att gå igenom det igen. Så vidrigt var det. Det spelar ingen roll hur fantastiskt jag än mår idag och hur underbart livet har blivit, jag skulle aldrig någonsin vilja utsätta mig för de känslor jag har känt det här året igen. Det är inte ett öde jag önskar ens min värsta fiende. Trots det, är det ett öde som många, många fler än jag har gått igenom, går igenom och kommer att gå igenom. Till er som kämpar just nu vill jag bara säga: Det blir bättre. Det blir faktiskt det. Och helt plöstligt en dag, när ni minst anar det, så känns det inte bara bättre, utan det känns faktiskt hundra procent BRA.