trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

PICKNICKEN

Okej. Jag får inte ut några ord idag. Har blivit uppmanad av både R och en syster att skriva på bloggen. Men får inte ut orden. Förmodligen för att jag lovade er en massa detaljer igår. Då låser det sig lätt. Låser sig och absolut inga ord infinner sig i huvudet.

Men. Jag gör i alla fall ett försök tänker jag. Så, here it goes:

Vid tresnåret igår närmar jag mig Humlegården med mina påsar. Innan hade jag gått förbi systemet och köpt vin samt stannat till vid R:s jobb för en peppkram. Ja, jag är kär på det viset. Kär så att jag går omvägar med ett ton på axlarna för att få en peppkram.

I vart fall, jag kommer in i parken och ser direkt två tjejer som tittar en smula märkligt på mig. Inte jobbigt märkligt, utan mer igenkännande märkligt. Jag släpar mina påsar förbi dem och letar halvt desperat efter ett ställe att sätta mig på. Jag inser snabbt att jag inte kommer kunna traska runt hela Humlegården bara för skojs skull (eftersom påsarna på riktigt var äckligt tunga) och när jag får syn på världens största och finaste träd släpper jag därför ner mina påsar och ramlar ihop i en liten hög. Bra. Här får det bli, tänker jag. I solen. Framför ett träd. Mitt i Humlegården. Bra, bra.

Jag lägger ut mina filtar och lakan (INTE lakanen som jag hade ägnat hela morgonen åt att tvätta, eftersom dessa såklart aldrig hann torka…) och sätter mig nöjt och tittar ut över de fyra små öar som jag hade skapat. Plötsligt ser jag hur just de två tjejer som förut hade tittat så märkligt komma emot mig försiktigt leendes och lätt frågande i blicken. Haha, såklart, de hade känt igen mig på IKEA-kassarna. Mina första två picknickbesökare är där – drygt en timme för tidigt! Härligt! Dessa två rara (och smarta!) tjejer, som var i mina systrars ålder, sätts snabbt i arbete och får göra både skyltar och blåsa ballonger. Fantastiskt fin och trevlig hjälp.

Därefter kastar jag ut godsakerna som jag hade köpt lite huller om buller på filtarna.  Jag hade sett till att införskaffa precis varenda en av mina favoritsaker: snacksmorötter, Pringles, honungsrostade jordnötter, mörk mintchoklad, sura S-märken, Salt och blandat, hallon, Nutella, cola zero och rosévin (vin är i och för sig aldrig min favorit…). Gott var det!

När klockan slagit fyra och lite till (alltså fortfarande inte halv fem) ser jag några tjejer komma gåendes mot oss. Herregud, nu börjar det på riktigt hinner jag tänka. Jag hoppar raskt upp och hälsar, presenterar mig som SARA och kramar om dem. Varenda kramade jag. Varendaste en.

Den ena tjejen efter den andra börjar droppa in och jag får fullt sjå med att hålla reda på namn (nej, jag har tyvärr redan glömt ganska många…) och få alla att hitta en plats på de snart knökfulla filtarna. I början är jag alldeles förstörd av nervositet och självupptagenhet, men plötsligt inser jag att även om det såklart kastas en del nyfikna blickar på mig, så flödar ändå samtalen. Tjejer i alla åldrar pratar med varandra, skrattar och bara har det bra. För ja, det kändes faktiskt så, det kändes BRA. Det kändes just sådär varmt och härligt som jag hade hoppats. Ingen var utanför, ingen var ensam, alla förenades på något märkligt sätt på de där picknickfiltarna.

Alltmedan kvällen fortlöpte såg jag på riktigt hur flera band knöts. Tjejer bytte nummer och bestämde sig för att ses igen. Hurra, vilken lycka. Vilken fantastisk lyckokänsla.

Personligen var jag supernervös hela kvällen. Absolut supernervös. Hetspratade och svor alldeles för mycket. Klassisk S-stil. Men trots nervositet och ibland lite rädsla, så njöt jag. Njöt av det fantastiska som utspelade sig framför mina ögon, njöt av allas snälla ord, njöt av att jag faktiskt hade åstadkommit något så fint.

Någon timme in kommer en grabb cyklandes. Han stannar till framför vår lilla grupp (eller, lilla och lilla, det var väl runt 40 personer vid det laget?), och ler försiktigt. Min R. Min R har kommit och jag skuttar upp för att hälsa på honom. När jag kramar om honom märker jag hur 40 ögonpar bränner i nacken. Haha, ni som var där var så himla härliga. Så himla fina. Ni tittade på oss och jag såg bara välvilja och kärlek. Jag presenterade honom som R och alla hälsade. Haha, vilket ögonblick. Vilket fantastiskt ögonblick.

En stund senare kom även systerystrarna. Glädjen alltså, glädjen över att ha båda mina systrar där. Jag placerade ut dem i olika grupper (eftersom de annars hade satt sig på kanten och varit tysta liksom jag själv) och såg med värme i bröstet på hur de pratade med alla härliga tjejer.

Så. Nu har jag inte fler ord ikväll. Inte fler ord och inte mer tålamod för att se mitt egna totalt felaktiga tempusanvändande. För ja, jag ser att jag blandar hej vilt just nu, men jag får inte till det.

Hur som helst vill jag att ni ska veta att det fortfarande finns så mycket att berätta. Roliga saker som sades, goda hemgjorda picknicksnacks – ja, det fanns både chokladsnittar, vaniljmuffins och smördegsbakelser, bisarrt väder, världsarolig hund, vackra blompresenter och fina skålar.

Ni som var där – hjälp gärna till och berätta i kommentarsfältet. Om ni vill och har lust såklart.

God natt finaste ni. Vi hörs i morgon. Stora kramar S