Dag 300
Kategori: Allmänt
Skit och missförstånd
Jag har haft en jävla skitdag på jobbet idag. Eller. Nej. Det är inte sant. Jag har träffat många härliga kollegor och skrattat mycket. Men. Jag har också fått ett jävla skitbesked. Ett skitbesked som förvisso inte är definitivt men som ändå känns helt jävla för jävligt. Jag sitter i en sån där rävsax där jag återigen inser att jag har varit godtrogen, kämpat, slitit och gett mitt allt utan att få ett skit tillbaka. Fan vad arg jag är.
Så. Efter jobbet träffar jag R. Kanske den enda som hade ens en chans att ljusa upp denna djävulskap. Och ja. Han ljusar upp. Han ljusar upp det mesta och gör att det onda, plågsamma, irriterande, skrämmande och jobbiga trycks långt bort. Han är magisk.
I vart fall. Jag tar mig hem. Springer genom regnet och blir dyngsur. Har en fin kväll med R och livet känns ändå helt okej. Så går jag in på bloggen. Tänker mig skriva några rader denna trehundrade dag. Tänker mig skriva några rader om att även om saker och ting går åt helvete - jobb, ekonomi, hälsa, sjukdomar och annat sattyg - så finns det så mycket annat i livet som gör det värt det. Annat som gör det värt att kliva upp varje morgon och möta dagen. För mig är det, och har alltid varit, människorna i mitt liv som gör det värt det. Människorna som utgör min familj, min släkt, mina vänner och mina kollegor. Det är dem som får mig att skratta, det är dem som får mig att vilja leva.
Men så. Vad ser jag i den där himla kommentarslistan? Jo, flera utläggningar kring hur bedrövligt det är att jag tror att alla vill ha en man, att alla vill träffa någon och hur jag minsann inte ska komma och berätta hur man bäst dejtar bara för att jag har träffat någon. Men alltså. HALLÅ?! Hur kan ni tolka det där inlägget så? Jag ber om ursäkt för att mina ord ens är i närheten av att kunna uppfattas så som ni skriver, det gör jag verkligen, men på riktigt - varför i hela världen skulle jag tycka så?
Jag vet inte varför jag inte lyckades förmedla det förut, i våras, men jag lovar er att jag aldrig hade velat eller vågat börja dejta om jag inte på riktigt hade känt en förändring. En förändring i mig själv. En förändring där jag kände mig glad helt på egen hand och faktiskt på riktigt började finna min egen ursinniga styrka som ditintills hade gömt sig långt inne i bröstet.
Klart som korvspad att en partner inte är vägen till lycka. Klart som korvspad att ett brustet hjärta inte läks av att kasta sig ut och försöka träffa någon ny. Klart som korvspad att inte alla vill träffa någon utan är helt och fullt kalaslyckliga i sitt eget sällskap. Jag var på god väg dit. På god väg. Men så. Av en slump och inte alls med meningen ramlade jag in i R. Jag letade inte, jag saknade inte en pojkvän. Men helt plötsligt stod han där. Vi skulle ta en drink och om jag ska vara helt ärlig hade vi tänkt oss LIGGA. Ja, ni läste rätt. Vi hade tänkt ligga och inte så mycket mer. Kåt som en brunstig ko snurrade jag upp R på Tinder och hastigt och lustigt bestämde vi oss för att ses. Att jag skulle falla pladask var inget mål. Det var ju till och med något jag på riktigt inte ville, något jag försökte undvika in i det sista.
Allt jag ville med mitt förra inlägg var att ge lite skojiga tips på hur man kan tänka OM man har lust att chatta och kanske träffa lite nya mänskor. För ni anar inte hur många som har frågat mig just det. Tio personer bara på picknicken frågade och därtill kan läggas många frågor både på blogg och mail. Det jag har skrivit är inget facit. Det är inga pekpinnar. Det är bara lite skojiga tips på hur man kan tänka om man känner att man har kört fast och inte riktigt vet hur man ska göra. Jag är ledsen om ni inte uppfattade det så. Det är jag verkligen.
Så. Nu var i alla fall den frustrationen ute. Skönt. Himla skönt. Nu ska jag bara överleva morgondagens stålbad. Åh, dagens händelser bådar inte gott för i morgon kan jag säga. Inte ett dugg jävla gott. Jaja. Vi får se vad som händer. Kanske sadlar jag om och blir dejtingcoach istället...? ;)
