trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Det här brevet skickade jag till honom den 21 oktober 2013. Den dag vi skulle ha firat nio år tillsammans.

X.                                                                                                                     

Ett sista kärleksbrev. Ett brev om hopp. Om förändring. Om minnen. Ett brev som jag hoppas att du orkar läsa. Som jag hoppas någon gång i framtiden ska komma att betyda något för dig.

Aldrig någonsin i livet har jag varit så lycklig som när jag har varit med dig. Du har varit den personen jag har velat berätta allt för. Den jag har velat dela mina drömmar med. Den jag har velat bli gammal med. Trots allt som har hänt, trots att jag gör mitt bästa för att försöka överleva i en verklighet utan dig, X, trots allt så är du fortfarande den personen.

Den 12 augusti skrev du ett sms till mig där det stod: 11 månader kvar tills vi ska gifta oss!!! Längtar… Den 20 augusti skrev du att du älskade mig över allt annat. Den 21 augusti skrev du att du saknade mig och att du älskade mig.  Efter det hände något. Något som för stunden fick dig att glömma den personlighet jag alltid har älskat dig för, som alla alltid har älskat dig för. Något som fick dig att glömma de egenskaper som innerst inne definierar den du är. Du och jag har haft trygghet, tillit och vänskap i flera år, men ibland saknat spänning och passion. Jag vet att jag har tagit dig för given. Tagit vår kärlek för given. För mig, är det vi har haft tillsammans så oerhört speciellt. Mer än vad jag kunnat drömma om att finna i livet. Mer än vad de flesta kanske någonsin finner. Även om du inte är här hos mig längre lever det vi hade tillsammans kvar i min kropp. Gör sig ständigt påmint. I varje andetag. I varje steg jag tar finns du fortfarande där bredvid mig.

Jag vill skriva att jag går vidare. Sanningen är att det här har krossat mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Trodde inte att jag någonsin skulle kunna hamna här. Insåg inte hur mycket du betydde för mig. Hur beroende jag har varit av din kärlek. Jag måste tro på att jag till slut kommer gå vidare. Måste göra det även om jag inte alls vet hur. Måste försöka leva vidare mitt liv. Men jag kommer alltid veta att du är mitt livs kärlek. Att det inte hade behövt bli så här. Att det med andra förutsättningar hade kunnat bli du och jag. Att vi hade fixat det tillsammans. Att vi fortfarande kan fixa det tillsammans.

Jag tror inte att det var givet att du skulle börja känna så här, agera så här. Tror inte att det inte påverkades av något. Jag tror inte att känslor kan vara så svart-vita. Trots att vi hade ett underbart förhållande, var det många saker som inte var perfekta. Vi hade inget fungerande sexliv. Jag tror att det kanske var därför du tappade den där gnistan. Att det sen bara spann vidare, ett skenande tåg som du inte kunde stoppa själv, för problemet låg hos mig. Jag hade tagit kål på lusten med mina sexsmärtor. I nästan sju år stannade du hos mig trots att vi inte kunde ha ett normalt sexliv. Sju år där vår kärlek byggts av andra saker. Du grät i våras och sa till mig att du inte visste om du kunde leva så, utan att det där fungerade. Jag hörde dig, men jag tog det inte på allvar. Tog dig för given och bortprioriterade mina problem. Tänkte att när jag var klar med skola, uppsats, praktik, jobbsökande, mage etc. skulle jag ta tag i mina problem. Att jag skulle ha dig för evigt. Att det vi hade var oberoende av lust och passion.  Vår relation var perfekt i fråga om trygghet, vänskap och tillit. Men den var inte perfekt vad gällde lust. Passion. Det som gör ett par till just ett par. Jag är så ledsen att jag inte såg det. Att jag inte insett det förrän nu. För jag vet att det är viktigt. Livsviktigt. Det är lika viktigt för mig som för dig. Min lust var körd i botten på grund av att det gjort ont så länge. Jag tror aldrig att du medvetet skulle lämna mig för det. Men jag förstår också att det har påverkat dina känslor djupt. Vet för att det hade det gjort för mig. Inser nu hur oerhört viktigt det är. Vi är inte ett du och jag längre men jag har tagit tag i det här nu. Ska till läkaren den 24 oktober. Gör det här till min prio ett. Det är äntligen tillräckligt viktigt. Jag har varit så ofattbart dum som inte har insett det tidigare.

Jag tänker på, drömmer om, hur det skulle kännas att vara med dig igen. Vara nära. Känna din hud under mina fingrar. Tänker tillbaka på de första åren när vi inte kunde hålla oss ifrån varandra ens för en natt. Tänker tillbaka på alla gånger därefter när vi älskat; intensivt eller stillsamt, med kärlek. Trots att förtvivlan dominerar mina tankar nu tränger sig minnesbilderna av när vi varit med varandra sig på ibland. Gör att min kropp längtar efter din. Det kanske är känslorna som spelar mig ett spratt. Eller så är det för att jag insett. Insett vad jag gjort mot oss och dig och vår relation. Förvandlat den till ett mys utan passion eller spänning. Jag vill inte ha det heller. Vill ha något mer. Men jag trodde att vi kunde hitta det tillsammans. Jag kommer alltid tro att vi kan hitta det tillsammans. Och även om jag måste, måste, måste försöka hitta ett sätt att gå vidare så kommer jag aldrig sluta tro på att det kan bli vi igen. Att vi kan bygga något ännu bättre tillsammans.

Jag lät mig själv förfalla. Såg att du gjorde förändringar. Att du ville förändra din kropp. Att du inte ville sitta hemma och äta godis. Jag insåg det bara inte tillräckligt tidigt. Jag såg inte vad det gjorde med vår relation. Var så fokuserad på tryggheten jag kände med dig att jag slutade bry mig om vad jag visade upp för dig. Jag borde ha förstått vad som skulle hända. Att jag tog vår kärlek för given. Att jag var tvungen att anstränga mig. Jag säger inte att ett förhållande inte ska klara att det inte är perfekt. Men ibland måste man anstränga sig. Jag förstod inte att jag var tvungen att göra det. Nu är det så lätt att hitta motivation. Att äta nyttigt. Träna. Anstränga mig för att vara mitt bästa jag. För nu har jag en tillräckligt viktig anledning. Det hade jag inte förut. För jag tog dig för given. Tänkte att du alltid skulle älska mig. Alltid skulle vara attraherad av mig. Vet inte hur jag tänkte. De första åren av vår relation ansträngde jag mig varje dag för att du skulle tycka att jag var det mest attraktiva som fanns. Vet inte var jag tappade det. Men någonstans tappade jag bort det som gör oss till ett par. Som gör att du känner extra för just mig.

Jag tror också att ditt jobb har påverkat vår relation. Oerhört mycket. Jag har inte kunnat förstå så som jag tror att du behöver. Inte respekterat din önskan om att prioritera jobbet. Velat att du ska vara hemma istället för att göra det du älskar, där du får uppskattning och bekräftelse på ett sätt som jag inte kan ge. På ett sätt som du kanske inte har fått på länge. Jag förstår att det är så viktigt för dig. Jag har märkt hur du har gått in mer och mer i jobbrollen. Vilket har gjort att jag har haft ännu svårare att relatera och förstå. För jag har inte haft något förutom dig som är så viktigt i mitt liv. Där tror jag att det har gått fel. Jag har hängt upp hela min lycka på dig. På att leva med dig. För dig har det kommit in andra saker som är viktiga. Som har gjort att det vi har haft inte längre varit det som du har velat prioritera i alla lägen. Jag förstår det. Men jag vet att jag inte agerade så. Jag ville att allt skulle handla om oss. Trots att jag såg att andra saker var viktiga för dig. Ditt jobb. Dina kollegor. En stor del av ditt liv som jag inte förstod såsom jag önskar att jag gjort. Men det var svårt. Du lät mig inte komma in där. Jag ville så gärna träffa dina vänner på jobbet. Få lära känna den delen av dig. Den delen av dig som bara har växt sig större alltmedan den sidan av dig som du visat mig krympt. Jag vill lära känna den X. Den X som älskar sitt jobb och är beredd att göra allt för att nå sina drömmar. Jag vet att jag skulle älska den sidan av dig också. Jag är så stolt över dig. Så som du ser på ditt jobb vill jag också se på mitt jobb. Jag har inte kommit dit än. Jag tror att det har gjort att det blivit obalans mellan oss. Jag har lagt hela min lycka i dina händer, men inte längre varit den som bar hela din i mina. Det behöver inte vara så för att du och jag ska kunna vara tillsammans. Jag vill inte ta tid och kraft från det du brinner för. Jag vill bara vara en del. En del av ditt liv. Precis som jag önskar att jag hade fått göra dig till en del av mitt liv, och inte hela mitt liv.

Jag har vetat att jag varit för beroende av dig, att vi båda varit för beroende av varandra. Har försökt träffa kompisar. Har försökt hitta andra glädjeämnen. Det var svårt. Särskilt innan jag fick ett riktigt jobb att gå till varje dag. Det måste ha varit svårt för dig också. Att se mitt liv stanna upp när du inte var där. Medan ditt liv flög fram på jobbet med dina vänner och din tillvaro där. Jag vet att jag måste hitta min egen väg. Där jag är lycklig även utan dig. Där jag klarar mig själv. Där det mellan dig och mig skulle vara en bonus. Jag vet att det inte kommer gå i en handvändning, men jag har börjat. Tar tag i mina problem. Vestibuliten, magen, prestationsångesten och sömnsvårigheterna. Försöker ta hand om min kropp. Försöker träffa andra människor. För min skull. Precis som du alltid har velat att jag ska göra.

Idag är det den 21:a oktober 2013. Den dag vi skulle ha firat nio år tillsammans. Det blev inte så. Och det kommer för alltid vara min största sorg i livet. Att jag inte får dela resten av mitt liv med dig. Att du inte kommer bli pappan till mina barn, att jag inte får se dem växa upp tillsammans med dig, såsom vi alltid drömt om. För jag vet att vi två hade kunnat fixa det. Tillsammans. Även om jag vet att jag måste försöka att på något sätt gå vidare kommer jag för alltid hoppas. Hoppas på att du och jag ska kunna hitta tillbaka till varandra. Hoppas och tro att vi kan få det ännu bättre än förut. Tillsammans. För även om man kan finna andra att älska, andra att leva sitt liv med, kommer man bara ha en kärlek som varar för hela livet. Sitt livs kärlek. Och du är min. Kanske en dag inser du att jag är din. Kanske inte. Jag måste försöka leva vidare för att få reda på det. Och under tiden jobba på att bli fantastisk och älska mig själv. Såsom jag för alltid kommer att älska dig.

Just nu är du inte hos mig. Du lever ett annat liv och ser inte tillbaka. Om du någonsin gör det finns jag här. Jag kanske till slut går vidare. Träffar någon ny att älska. Men min kärlek till dig kommer alltid finnas kvar och jag kommer fortsätta hoppas och tro på att det kan bli vi någon dag igen. Att vi får ett nytt datum att fira. Hoppas och tro att du, precis som din pappa gjorde med din mamma, någon gång igen ska känna att det är meningen att det ska vara vi.

Jag kommer för alltid bära med mig minnet av vår första kyss i skogen, hur vi stod och inte vågade ta det där steget vid busshållplatsen och första gången vi sov tillsammans och jag stökade till madrassen som mamma plockat fram till dig. Hur du brukade cykla till mig på kvällarna och möta upp mig med en extra cykel när jag missat den sista bussen. Hur vi inte har spenderat en enda natt ifrån varandra i onödan. Jag kommer för alltid minnas när vi flyttade in i vår första lägenhet och skapade vårt första egna hem med den knarriga sängen och alla våra örter på balkongen, när vi fick studentlägenheten och jag lade mig på golvet och var så lycklig trots att jag var sjuk då och när vi äntligen köpte lägenheten i somras och började planera för allt vi skulle göra där med lekparken utanför och alla nya grejer vi skulle unna oss. När du överraskade mig med Grand Hotel och rummet var fyllt med rosenblad, när du fixade resan till Paris och vi var så nervösa för att ens hitta lägenheten och köpte crêpes med nutella varje dag, vår resa till Thailand där vi åt glass med pandan sticky rice så många gånger på Swensen’s och resan till New York och när vi kom fram till den mexikanska restaurangen och gucamolen efter timmars promenad. Jag kommer för alltid att minnas hur jag blev alldeles varm när vi möttes upp efter jobbet och jag såg dig gå mot mig på ditt speciella sätt eller att se dig stå och vänta på den vanliga platsen på T-centralen. Att springa och hoppa upp i din famn. Att få sms där du kallar mig din baby, din ängel eller din moosie. Att handla matvaror som du tycker om och laga mat till dig. Att laga våra rätter tillsammans. Önskar att jag hade gjort fler pajer till dig, fler köttfärssåser, fler lasagner och fler laxmackor. Jag kommer för alltid att minnas alla gånger du har hållit om mig när jag har varit ledsen och alla gånger du har hållit om mig när jag har varit glad. Alla gånger vi bara suttit och pratat i timmar om allt möjligt. När vi träffades efter att ha varit ifrån varandra och hur vi ibland inte kunde berätta saker fort nog. Alla gånger vi bara suttit tysta så där som man inte kan med de flesta. Hur vi alltid höll handen och hur jag alltid stod i din famn när vi väntade på tunnelbanan. När jag smörjde dina läppar med Idomin i sängen och när du lämnade tandkrämsrester runt munnen. Att fixa dina ögonbryn och att ligga och pilla på dig på kvällarna. När du bad mig om det och var så glad när jag rullade över. La mig tillrätta såsom vi alltid låg. När du torkade mig på överkroppen efter duschen för att jag aldrig lyckades med det själv. Att krypa bort till dig på nätterna, hålla handen i sängen, ligga med våra ben korsade över varandra och bli varm av att du håller om mig. Alla gånger du har retat mig för mina danssteg, för mina tics i duschen eller för mina tics när jag är stressad. Jag kommer för alltid att minnas när du 21 oktober förra året gav mig pärlan och var alldeles nervös när du frågade om vi skulle förlova oss på riktigt. All tid vi har spenderat tillsammans och alla gånger vi har älskat. Jag bär med mig allt i hjärtat X, och fastän det ibland känns som att det ska svämma över kommer jag för evigt behålla alla minnen av oss där.

Jag älskar dig nu och för alltid X.