Dag 30 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Ensam mittemellan
Varje morgon, varje kväll, åker jag förbi vår gamla skola. Den plats där vi inledde vår kärlekshistoria. Början på allt. Ser gångvägen där vi gått hand i hand, uppfyllda av förälskelse. Ser tågkuren där vi stod och gömde oss för att kyssas.
Ser simhallen där jag en gång i tiden nästan dog av nervositet för att jag var tvungen att stå vid hans sida i bara bikini. Ser friidrottsvallen där han lärde mig att kasta spjut en gjympalektion. Det var innan vi blev ett par. När jag fortfarande försökte lista ut om han gillade mig tillbaka. Han var grym på alla idrotter. Jag var så djupt imponerad av honom. Jag ville visa att jag också var sån, sportig. Den sextonåriga jag ville att han skulle se det för jag tänkte att han skulle gilla mig då.
Jag tycker egentligen inte om att placera människor i fack. Men min hjärna gör det undermedvetet ändå. Jag har aldrig varit i det "coola gänget". Men jag har heller aldrig platsat bland "datanördarna". Jag har fladdrat där i mitten. Inte riktigt vetat var jag ska ta vägen. Inte riktigt känt mig hemma någonstans. När jag träffade honom var det som att allt blev glasklart. Han var som jag, mittemellan, och min plats var bredvid honom.
Nu fladdrar jag igen ensam mittemellan. Ja, jag är vuxen nu, och såna uppdelningar som betydde allt när jag var sexton år är inte längre relevanta på samma sätt. Men jag känner mig ändå som en udda figur. Som inte riktigt passar in. Och den enda som förstod, den enda som jag passade med, var han. Vi brukade prata om det ganska ofta. Att vi var udda på något sätt, mittemellan, och att vi aldrig mött någon annan som var så. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna hitta någon som förstår som han gjorde. Som förstår mig på riktigt.
