Mitt livs kärlek
Kategori: Allmänt
Fortsättning
På fredagen, exakt en vecka efter att han fått brevet, träffades vi på kvällen. Möttes upp efter min träning. Gick runt i området runt vår skola. Vi pratade. Om allt. Sen stannade vi till. Han tog min hand. Det brann. Det brann i huden där han rörde. Jag tittade på hans händer. Händer som jag många, många år senare fortfarande kunde titta på och känna ömhet för. Titta på och ta in varje blodådra. Varje hårstrå. Varje muskel som spelade under huden. Han tog min hand och det kändes som att han gav mig hela världen. Det kändes som att om jag bara får hålla hans hand resten av livet kommer jag vara lycklig.
Jag brukade inte titta folk i ögonen. Tycker fortfarande att det är jättesvårt. Har aldrig tittat mina föräldrar i ögonen. Inte mina systrar. Inte mina vänner. Men han. För första gången kunde jag titta någon i ögonen. Han såg mig. Han såg rakt in i mig. Och jag kände mig trygg. Ända sen dag ett med honom har jag känt mig trygg. I hans ögon kunde man utläsa en himmel av tankar. Känslor. De kunde se lite plågade ut. Hans ögon. Som att de bar på en stor sorg. Men samtidigt var de så fulla av liv. Betraktande. Iakttagande. Vaksamma på det som hände.
Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen med vår kärlek. Vi var rädda. Rädda för att visa såna känslor för omvärlden. För våra familjer. Men vi bestämde att vi skulle åka hem till mig. Jag var rädd. Rädd för vad mamma och pappa skulle tycka. Jag frågade om han fick sova över. Det fick han. Vi tog fram en madrass. Täcke. Kudde. Bäddade på golvet bredvid min säng. Jag gick in i badrummet och bytte om. Satte på mig två linnen som jag vågade ha utan behå under. Pyjamasbyxor. När jag kom in i mitt rum låg han redan i sängen. Som om det var det mest naturliga i hela världen. Han tittade på mig och jag var så lycklig. Uppfylld av alla känslor jag kände. Förälskelse, passion, lust, spänning, nervositet. Jag ville att han skulle tycka om mig. Tycka att jag var fantastisk. Jag visste inte hur jag skulle kunna vara fantastisk. Visste inte vad jag skulle göra av mig själv. La mig i sängen och allt kom naturligt. Vi bara var med varandra. Låg nära. Höll om varandra. Kysstes tills läpparna glödde. Tills det gjorde ont. Tryckte våra kroppar mot varandras och jag kände varje millimeter av hans kropp mot min. Vi var försiktiga. Ville inte skynda. Ville bara vara nära. Nära för det var vad våra kroppar krävde. Det var det min hjärna skrek åt mig att vara.
Jag ville att han skulle röra mig överallt. Hålla om mig hårt. Vi tog inte av oss kläderna. Vi vågade inte. Jag kommer ihåg hur varje millimeter min hand vågade sig upp innanför hans tröja brändes på fingrarna. Hur jag ville att han skulle våga föra handen till mitt bröst. Han vågade inte först. Svepte handen över min kropp och snuddade då och då till vid de brännande punkterna. Kysste mig på nyckelbenet. Tittade mig i ögonen och höll om mig.
Vi sov ingenting den natten. Vi sov nästan ingenting någon natt de första månaderna. Vi levde på något annat. Något starkare. Något som hade gripit tag i min kropp och höll mig fast i ett krampaktigt grepp.
Dagarna gick. Vi kysstes. Vi kramades. Aldrig när någon såg. Men vi var så ofattbart förälskade. En natt när vi hade tryckt oss mot varandra särskilt hårt, när lusten nästan hade kramat musten ur oss, då, då var vi med varandra. Tog det där steget. Vi älskade. Första gången. För oss båda. Vi visste inte hur vi skulle göra. Det var fumligt. Men det var kärlek. Det var perfekt. Det var allt jag någonsin kunnat drömma om. Vår första gång.
Vår sista gång mår jag illa när jag tänker på. Hur han hade planerat att åka till henne dagen efter. Tänkte på henne. Det som en gång började med en av de finaste stunder jag någonsin upplevt slutade med illamående. Illamående och djup sorg.
