trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Nej tack

Kategori: Allmänt

Ligger i sängen och gråter. Usch, jag undrar hur många gånger jag har inlett ett inlägg med de orden. Känner mig sjuk, svag, trött, förvirrad och ledsen. Känslor som inte ens ett hejdundrande fejkande kommer kunna rå på imorgon bitti. Läser en bok om en 36-årig kvinna som förlorar sin man och fullständigt bryter ihop. Allt hon beskriver i boken känner jag också. Allt. Och nu har jag kommit till den punkt där hon får sparken från sitt jobb och dessutom säljer sitt hus. Flyr från allt som påminner. Flyr från krav och stress. Flyr till sin bästa kompis som bor långt, långt bort. Åh, varför har inte jag också gjort det? Jag kan inte flytta till den där lägenheten. Jag vill aldrig igen befatta mig med en enda grej som en gång var vår tillsammans. Jag vill aldrig igen ha på mig en klänning som han var med när jag köpte. Jag vill aldrig mer sätta min fot i varken Stockholm eller den där lägenheten. Och imorgon börjar mitt jobb igen. Ett jobb inne i stan. Ett jobb med en massa krav. Ett jobb jag tog när jag var lycklig, frisk och glad. Ett jobb jag tog när jag hade honom att komma hem till varje kväll. Gode Gud, ta mig härifrån nu. Snälla gör att mitt hjärta slutar slå och jag slipper fortsätta kämpa så här. Hade jag från början vetat att det var det här livet hade att erbjuda hade jag aldrig tackat ja. Då hade jag tackat nej till livet från början. Nej tack, hade jag vänligt men bestämt sagt. Nej tack, det där livet vill jag inte utsätta mig själv för. Nej tack.

Kommentarer

  • Amanda säger:

    Tänker på dig. Stor kram

    2014-03-12 | 00:42:33
  • K säger:

    Kan du inte säga upp dig, hyra ut lägenheten och sticka iväg ett tag då? Tror många andra sagt samma sak :) om det är nån gång du borde göra det och leva lite crazy är det ju nu! Kan du inte sätta en gräns, typ om det känns lika förjävligt illa om 3 veckor, så gör du slag i saken!
    Många kramar!

    2014-03-12 | 08:00:55
  • Sara säger:

    Du måste inte gå till jobbet. Du kan säga upp dig och starta ett nytt liv någonannanstans. Det skulle jag ha gjort. Det krävs mer mod och styrka för att inte fly från sina problem, men man behöver inte alltid vara den som är modig och stark <3
    Jag hopppas du gör det som känns bäst för dig!!
    Kram

    2014-03-12 | 08:06:34
  • Anonym säger:

    Det kan dock vara bra att ha en plan innan man säger upp sig ;)

    2014-03-12 | 08:07:15
  • emma med litet e säger:

    Du. Andas. Och så gör du bara det. Känner hur kall luften är när du drar in den genom näsan, hur den rör sig neråt i halsen, i lungorna som expanderar, nästan så man tror de ska sprängas. Känner hur lungorna töms, hur den nu varma luften passerar näsan och försvinner ut. Och med den, kanske en liten del av ångesten och skiten. Men ja, som andra har skrivit tidigare, en plan B i form av att resa/flytta/byta jobb kanske vore nåt? Om inte annat så för att se framåt, att se sitt eget liv. För även om man är två har man sitt eget. Kram!

    2014-03-12 | 08:33:31
  • Caroline säger:

    Men säg upp dig och stick då! Sluta vara så jäkla duktig och håll på. Det är ingen annan än du själv som styr och har kontroll i ditt liv, du väljer precis själv vad du vill göra eller inte. Om jobbet känns överjävligt och allt du måste fixa, skit i det. Dra av dig offerkoftan (vad gäller din tillvaro här och nu i vad du gör på vardagarna, det som uppbrottet gjort med dig har du såklart din rätt att vara "ett offer" i) och välj vad du vill göra istället, och i vilken tillvaro du vill sörja i. Ingen tvingar dig till att jobba på det där stället, väl. Det finns alternativ till ditt liv där allt det som finns nu inte ingår. Man flyr av en anledning, så gör sårade djur med.

    2014-03-12 | 09:03:54
  • Emeli säger:

    Kram gumman❤️
    Vet du att ingen tvingar dig att gå till det där jobbet med alla krav och ha kvar just den lägenheten som ni valde ut tillsammans? Jag menar VET du verkligen det? Känns lite som om du gör allt för att du "måste". Det är bara i ditt huvud som någon tvingar dig att fortsätta leva ett liv som ni planterade tillsammans. Nämligen DU själv. Det är oxå bara DU som kan ändra på det oavsett vad alla gör och hur många bra råd du får.
    Vet inte om du kommer ihåg det jag skrev för ett tag sedan att man inte skall spara på en vacker sak man tyckt om efter att den gått sönder? Man försöker limma ihop den eftersom man tyckte så mycket om den från början och vill ha kvar de fina minnet av den. Men varje gång du tittar på den och ser limfogen så påminner den inte om hur vacker den är utan om hur ledsen du blev när den gick sönder. Motsatt effekt till det du ville.
    Om jag fick bestämma så hade jag sagt upp ditt jobb. Sålt din lägenhet. Gjort mig av med sängen som de smutsat ned och slängt/sålt allt som har för mycket minnen som gör ont så att du får gå vidare för nu känns det som du har kvar allt för att klamra dig fast vid det liv du levde och då kommer du aldrig gå vidare.
    Någon gång måste du komma över det här och det kommer du göra! Men jag tror verkligen inte att det hjälper att hålla fast vid alla dåliga minnen. Det gör att det tar ännu längre tid, plus stressen att göra bra ifrån sig på jobbet och att betala hyra för en lägenhet du inte vill gå in i. Hur stressande är inte bara det?
    Ut i världen och skapa nya minnen! Har du en drömutbildning du vill gå? Du har ju världens möjlighet att få flytta till USA med släktingarna där.
    Världen är full av liv som du kan leva och bli lycklig av. Jag skickar styrkekramar så att du orkar ta steget mot ett nytt liv långt bort från Stocholm och dåliga minnen.
    Kram gumman❤️

    2014-03-12 | 10:36:41
  • M säger:

    Sex månader här också, men jag är fast i lägenheten där min man släppt in sin älskarinna. Jag sover varje natt i just den sängen, duschar varje dag i just den duschen, äter min mat vid just det matbordet. Tillsammans med honom. Barn och ekonomi gör det svårt att bryta upp, men fan vet hur länge jag står ut. Okej, han lämnade inte mig och påstår att han älskar mig och gör allt för att gottgöra, men jag kan inte påstå att jag lever ett värdigt liv. Ibland tänker jag att det hade varit bättre om han bara stuckit, tagit steget fullt ut. Nu hänger jag bara här så där lite halvdöd och plågas av precis allt som påminner om det som hänt. Har nyligen anmält mig till en Fisher-grupp, har du kollat in dem?

    2014-03-13 | 08:46:37
Kommentera inlägget här: