trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Min dag blev mycket riktigt fantastisk. "Fantastisk." Det är ett väldigt starkt uttryck inser jag. Trots det slänger jag mig med det ordet ganska ofta nu för tiden. Jag förstår att denna plötsliga, och framförallt något överväldigande, positivitet som flödar ur mig titt som tätt i dessa dagar kan tyckas lite förvånande - det är den för mig också - men jag antar att det bara är så skönt att få vara i en annan kontext ett tag. Att få fly bort till en ny plats och nya människor. Det är verkligen skönt.

 

Den fantastiska dagen började i alla fall ganska anspråkslöst med en liten promenad. Jag, mina fastrar och deras män. Det var trevligt och jag hade flera intressanta samtal. Men herre gud, vad jag måste öva på min engelska. Jag inser att den nu för tiden lämnar väldigt mycket att önska, men samtidigt tycker jag nog att jag på bara några dagar har blivit markant bättre. Det är bra.

 

Efter promenaden tog jag en fantastiskt skön dusch. Tvättade håret och skrubbade ren varenda millimeter hud. Sen attackerade jag sminket igen. Min faster var med men gav upp efter den tredje krämen som jag smetade på. Jag förstår henne. Vet väl inte direkt om resultatet blev slående men det var ingen katastrof i alla fall. Och eftersom vi talar om smink här får det ses som en stor framgång för mig.

 

När jag var, tja i alla fall nästan klar, kastade vi oss in i bilen för att åka till vår kusins a capella-konsert. Jag drog på mig min klänning i hallen och min yngsta kusin fixade min dragkedja ute på uppfarten. Det var härligt. En flygande start som gjorde mig uppspelt snarare än stressad. Konserten visade sig vara fantastisk (i många delar) och min kusin var absolut bländande. 

 

Efter konserten gick vi en liten tur på Harvard och härligt nog kände jag bröstet fyllas med genuin stolthet över kusinen som går där. Otroligt duktig är hon. Direkt efter rundturen bar det av till en fin restaurang. Det var inte bara vilken restaurang som helst, utan det var en restaurang som min fasters man har investerat i. Och oh la la, vad hela upplevelsen var VIP. Restaurangen var underbar och jag kände mig rakt igenom som värsta lyxliraren (ja, lite bortkommen, men också oerhört uppspelt och glad). Det var fantastiskt.

 

Jag satt under middagen bredvid mina kusiners kusin, det vill säga min fasters mans brorson. Han är två år äldre än mig och jag har träffat honom några gånger förut. När jag var yngre var det min farmors uttalade önskan att jag skulle gifta mig med denna blonda armenier. Han är förvisso världens trevligaste och dessutom en snygg kopia av alla killar jag någonsin har haft en crush på (ja, Han inkluderad), men dels har han flickvän och dessutom har han alltid behandlat mig som ett litet, litet barn. Det roliga är att jag i alla år bara har skakat på huvudet när dessa evinnerliga skämt om honom pågick under min uppväxt, men nu kan jag liksom känna att; helvete, kunde det inte ha blivit vi som farmor ville. Då hade jag sluppit allt det onda, då hade jag fått vara med på riktigt i denna härliga gemenskap som råder här bland mina släktingar (kusinernas kusin inräknad) på andra sidan Atlanten. 

 

Ja, alltså. Jag inser att det är en jäkla massa "om bara-tankar" nu. Och jag inser att det är rätt fruktlöst att tänka så. Men ändå. Det är rätt så skönt att dagdrömma om ett annat liv. Ett liv som åtminstone teoretiskt kunde ha varit verklighet. Ett liv att drömma om när ens riktiga liv inte känns så kul. 

 

Nej, hörni. Nu svamlar jag igen. Det märker jag allt. Jag är nog väldigt trött. Klockan är trots allt en väldans massa här i Boston. Många intryck har hjärnan proppats med idag och vartenda ett ska jag varsamt sortera och spara i mitt huvud. Godnatt och kram på er. Och ha en fantastiskt fin måndag nu. Det tänker jag ha. Men först ska jag sova lite. Och kanske drömma om ett eller annat trevligt liv jag skulle ha kunnat leva. För drömma får man.