Dag 137
Kategori: Allmänt
Vänner
Jag har tänkt på en sak. En sak som oroar mig. Under de här sex månaderna har jag i desperation och förtvivlan vänt mig till många olika människor i min närhet. Både hans mamma (som jag inte längre klarar att ha kontakt med) och min äldsta vän i Kanada drog världens tyngsta lass i början när allt var panik hela tiden. En annan vän tydde jag mig till nästan maniskt under en period i mitten. En tredje fick uteslutande höra om mina jobbproblem när de snurrade som värst. En fjärde agerade räddningshjälp under en tid då många andra hade tröttnat. Olika fastrar har vid olika tidpunkter varit mitt enda andningshål. Om bara jag fick ett samtal eller meddelande från just den fastern släppte det värsta en aning. Vissa gånger har jag undvikit mina gamla vänner och bombarderat nya bekantskaper med desperata sms i tid och otid.
Jag inser nu att jag har en tendens att hänga upp mitt liv på en eller i undantagsfall ett fåtal personer. Jag har helt enkelt svårt för att balansera flera nära relationer samtidigt och har obehagligt lätt för att bara stänga av om jag blir överväldigad. Det är också något psykologen har reagerat på när jag beskriver saker för henne. Hon menar att det är farligt att leva så eftersom man blir så sårbar. Jag håller med henne. Det gör jag. Men det är inget jag gör med mening. Det är något som bara blir. Jag har svårt att hålla många personer nära. Helst vill jag bara ha en, eller möjligtvis två, för att känna mig riktigt trygg.
Jag förstår ju själv det ologiska i det hela. Att det känns tryggare med bara en person riktigt nära istället för en hel radda människor att söka tröst och råd hos. Men det är inte det att jag inte vill ha en massa nära vänner, för det vill jag verkligen, utan det är att jag har svårt att känna mig nära flera olika personer samtidigt. Egentligen har jag väl svårt att överhuvudtaget känna mig nära någon förutom honom. Jag hade ingen supernära vän innan jag träffade honom och nu är det inte direkt bättre på den fronten. Nej, vänner är problematiskt för mig på något sätt. Trots att mina vänner är något av det finaste jag har just nu, är det ändå så krångligt. Krångligt att få till den där självklara tilliten. Svårt att känna den viktiga tryggheten. Och nästan omöjligt att bara vara mig själv utan minsta krav. Jag får helt enkelt inte riktigt till det. Och det oroar mig. Det oroar mig mer än vad jag ens orkar tänka på.
