Dag 142
Kategori: Allmänt
Solen och fönsterglas
Gårdagskvällen var konstig. Jag grät. Jag skakade. Jag mådde illa. Det rev och dunkade i bröstet. Jag ville dö. Jag ville gå upp i rök och aldrig mer behöva känna den där smärtan igen.
Men till slut tog jag mig hem. Hem till värmen. Hem till mat. Hem till hunden. Och det värsta gick över. Hjärtslagen saktade ner. De snurrande bilderna i min hjärna tappade i intensitet. Och mitt sinne öppnade sakta upp sig för annat än slag och rivsår.
Idag skiner solen i Stockholm och den obehagliga kylan som för några dagar sen omfamnade oss verkar ha mattats en aning. Det är jag tacksam för. Kylan och mörkret höll på att knäcka mig igår. Förut brukade jag vara arg på solen. Det kan jag vara nuförtiden också, men inte lika intensivt som förut. Jag blev arg för att den såg så jäkla munter ut däruppe med sina gnistrande varma strålar. Jag har inte kunnat vara munter. Och då har solen känts som ett hån. Ett hån och en falsk påtvingad glädje som bara irriterar. Nej, min relation med solen är komplicerad. Liksom alla mina övriga relationer. Strålande.
Det jag skulle komma till var i alla fall att jag mår okej idag. Håret ligger rätt på huvudet för en gångs skull. Inga virvlar som förstör. Och dessutom har jag på mig mina glasögon. Stora svarta glasögon med fönsterglas. Det kändes som att jag gott kunde behöva lite extra skydd mot omvärlden idag. Lite extra skydd och lite extra omtanke om mig själv. Ha det ni med, omtanke om er själva alltså. Och ha sen en finfin fredag. Det är vi allt värda tycker jag.
