trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

 

Idag har jag varit på kurs hela dagen. En spännande och intensiv kurs som berörde hela mitt känsloregister. Skräck, rädsla och nervositet men också glädje, engagemang och intresse. Totalupplevelsen var ändå positiv och efter kursen gick jag med snabba steg mot kontoret för en liten avstämning med min chef. När jag klev in genom dörrarna till min vinge kände jag en trevlig känsla av tillhörighet. Jag blev glad av att se mina kollegor sitta där bakom datorskärmarna. 

 

Uppfylld av positiva känslor hälsade jag på dem med flera "hello". Den trevliga känslan dog en aning efter att jag insåg att jag inte skulle komma hem på ett tag. När jag sedermera kom iväg och gick till tåget försvann precis vartenda korn av positivitet och ersattes av mörka ledsna ensamhetskänslor. Det var hemskt. Jag ringde och ringde de fyra vänner jag har som jag ibland pratar med men absolut ingen svarade. En tår föll. Men så. Helt plötsligt ringde en av mina vänner upp. En väldigt bra vän som alltid får mig på bättre humör. Vi pratade hela vägen hem och när jag en knapp timme senare sa hej då kändes allt lite bättre. Lite bättre och lite mindre ensamt. Faktiskt kändes det så bra att jag senare under kvällen gick upp till mina systrar och sa "hello".