Vi är på väg till fjällen. Jag har kanske glömt att skriva det. Sitter i en minibuss tillsammans med systrar, föräldrar, hund och två gamla familjevänner. Lutade mig just fram för att titta på roliga videor mamma har spelat in med sina väninnor. Plötsligt råkar mamma bläddra förbi en bild med honom. En bild från i somras där min ena syster, jag och han ligger tätt, tätt ihop längst bak i båten under min familjs båtsemester i somras. Han verkade så glad. Han verkade helt ofattbart lycklig. Pussade på mig och skämtade med alla. Bara två månader senare försvann han. Försvann för gott ur mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar honom. Saknaden fullkomligt vrålar och bankar i bröstet. Det är mörkt i bussen och den tysta gråten dränker mina kinder i tårar. Hur kan jag sakna honom så här men han inte sakna mig? Hur kan två människor hamna så långt ifrån varandra känslomässigt? Jag förstår inte. Jag förstår fortfarande ingenting.