trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 123

Kategori: Allmänt

Ensamheten igen (jag vet att jag upprepar mig)
Den här dagen har känts som en berg- och dalbana i helvetet. Utåt sett har jag nog verkat vara okej. Och även om jag också har varit just okej i stunder, har jag känt mig obehagligt ledsen och nedstämd precis hela dagen. Dessutom har tankarna vandrat till de förbjudna områdena alldeles för ofta. Alldeles, alldeles för jäkla ofta. Just som jag har fått upp huvudet över vattenytan på riktigt sjunker jag ner igen. Dessa förbannade dippar. Helvete.
 
Till stor del beror den plötsliga förändringen på min syster. När vi satte oss på planet var vi glada. När vi klev av planet var vi ännu gladare. Och sen fortsatte vi vara glada i några dagar. Nu har det på något sätt fått ett stopp. Hon är av olika anledningar arg på mig. Hon säger det inte rakt ut. Men ilskan är där. Hela tiden. 
 
Hon blir till exempel jätteirriterad när jag råkar säga att både hon och jag är på det ena eller andra sättet. Hon vill inte klumpas ihop med mig säger hon. Hon hatar när jag säger att vi är lika. Förmodligen representerar jag allt som hon avskyr. Vid något tillfälle kom Monica i Vänner på tal och hon och min kusin fnittrade och tittade menande på varandra och frågade om inte jag tyckte att jag är lik henne. Jag antar att de menar kontrollfreak och bossy? Det gör mig inget att de tycker det. I vissa situationer kan jag säkert bete mig så. Men det är sättet min syster är mot mig som gör mig så förbannat ledsen. 
 
Hon och mina kusiner bildar en egen liten grupp där jag inte är med. Min syster är väldigt bra på det. Att exkludera. Jag tror inte att hon gör det med mening, men hon gör det ändå så tydligt. Det är en egenskap som gör mig så ledsen. För jag själv, jag är som en överdrivet vallande fårhund och blir oerhört stressad när någon är utanför. Och värst av allt, ledsen och nästan förlamad i mitt beteende när jag själv lämnas utanför. Allt blir svart då och jag förmår inte ta mig ur det. 
 
Det här är inget nytt problem för mig. Det har alltid varit så här. Jag har alltid blivit ledsen och ibland till och med förtvivlad när jag har känt mig exkluderad. Vilket jag ofta gör eftersom jag inte är så bra på att hänga på redan existerande grupper. Jag vill inte tränga mig på eller störa och inbillar mig lätt att jag är oönskad. 
 
Den där förtvivlan som jag brukar känna har jag alltid tagit mig ur med hans hjälp. Jag har ringt eller skickat ett sms och på så sätt blivit påmind om att det finns en grupp som jag aldrig kommer att vara exkluderad ifrån. Vår grupp. Han och jag. Den grupp som utgjorde min enda riktiga trygghet. Helt plötsligt försvann den gruppen. Och nu är det bara jag kvar. Jag vill inte vara bara jag. Att vara bara jag är hemskt. 
 
Trots att jag befinner mig i ett hus fullt av släktingar har jag spenderat de senaste två timmarna själv i sängen. Och ensamheten har aldrig varit så vidrigt påtaglig. Det är mitt eget fel så klart. Jag kan inte förvänta mig att någon ska ta hand om mig längre. Jag är vuxen och de relationer jag idag har med mina släktingar är bara ett resultat av mitt eget beteende de senaste åren. Men ändå. Det faktum att jag har mig själv att skylla gör inte ensamheten lättare att bära. Och saknaden efter honom blir så vedervärdigt påtaglig i ensamma stunder. Varje liten cell i min kropp saknar honom just nu. Och det finns ingen som kommer att hålla om mig och säga att allt blir bra. För jag är vuxen nu. Vuxen och vedervärdigt ensam.

Kommentarer

  • GC säger:

    Usch så hemskt det är att känna sig utanför och ensam. På något sätt, sakta men säkert kanske du kan träna dina tankar och din känsla på att inte vara beroende av andra så mycket. Att du är en bra och schysst människa även fast du är för dig själv eller lite utanför då du är bland flera. Kramar till dig :)

    2014-03-02 | 07:30:52
  • agnes säger:

    jag känner igen mig så obehagligt mycket i det här inlägget. det är helt sjukt. jag är precis på pricken exakt likadan som du. att hamna utanför och känna sig ensam är de värsta äckligaste känslorna jag känner till. jag är så himla rädd för att känna mig utanför att jag ofta undviker större sociala sammanhang där jag inte är 110% trygg och välkommen. jag klarar knappt av att hänga med kompisar i grupp. jag analyserar varje ord och kroppsrörelse. inbillar mig att jag är ensam. fyfan det är verkligen hemskt att känna så. jag klarar inte av att hantera sociala medier heller för att det skapar såna utanför-känslor. vill helst flytta långt från stan för att slippa umgås med så många så att jag slipper bli ensam. tack bästa Sara för att du skriver om det här. tack för att du inte slutar blogga. du är så fantastisk, modig, klok, rak och stark. önskar att jag fick vara din syster. kram

    2014-03-02 | 08:39:24
  • Katarina säger:

    Vår egen sinnesstämning påverkar dock också hur vi upplever omvärlden. När man mår dåligt söker man en bekräftelse man redan i förväg är säker på att man inte kan få. Jag skriver så för att vi tidigare tillfällen så verkar det som att du chockas över hur lite din egen självbild stämmer överens med andras bild av dig. Jag tänker främst på den "lilla" kusin som skrev hur mycket hon beundrar och ser upp till dig. Samtidigt är det dåligt sv din syster att inte inse att du behöver visas extra värme och kärlek just nu. För kärleken finns ju där - det framgår tydligt i dina andra inlägg. Vad jag vill komma fram till är att du är så otroligt fin och bra. Tillåt inte din hjärna att ständigt försöka bevisa motsatsen!!

    2014-03-02 | 09:50:39
  • Fia säger:

    Det finns perioder i livet då det känns som om någon har ryckt undan marken under fötterna på en. Då är det svårt att se lösningar på problem, och det är lätt att drunkna i ensamhetskänslor. Du har säkert kommit en bit på väg i din process eftersom du kan uttrycka dina känslor på ett så målande sätt. Även om det känns svårt att tro på det när det är som mörkast kommer du en dag att ha tagit dig igenom det här, och du kommer att känna att du har byggt upp en egen styrka.

    2014-03-02 | 10:15:41
    Bloggadress: http://neverkeso.blogg.se
  • Peter Hermansson säger:

    Så tragiskt att läsa din blogg. Hoppas verkligen du finner vad du behöver, självkänsla bland annat. Inte självförtroende för det har du säkert i din yrkesroll osv.

    Självkänsla är som ett murbruk, hjälper en del mot motgångar, kärlekskriser etc. Den har inget en käresta att göra den måste du finna och mura upp själv utanför dit "duktiga" yttre, jurist, syrra, ta hand om...

    Kanske därför du sörjer "utanförskapet" i en del grupperingar. Tar det personligt. Jag har lärt att grupperingar bygger på kemi och självbekräftelse. Det är därför inte vem som helst får vara med (jag blir sällan inviterad själv men har hittat andra planhalvor där jag laddar batterierna och trivs, min hund, träning, nu senast fågelskådning (!). Saknar inte de gamla klubbarna för inbördes beundran...

    Det verkar som du har en del att jobba med för egen del för att komma på rätt köl igen. Då inser du säkert att Han som övergav dig inte är en så hemsk förrädare som du ger sken av. Han hade säkert sina bevekelsegrunder även om jag inte försvarar Hur han gjorde för det var fegt.

    Men din roll, ditt "fel" det skriver du väldigt lite om.
    Hur ser du på det?

    Varm kram från Peter H

    Svar: Det är så bra när det kommer såna här kommentarer - då kan jag nämligen få bli lite förbannad för en stund. Även om ilskan kanske är lite missriktad är den välkommen på något sätt. Jag tolkar dig nämligen på så sätt att bara för att jag, liksom vad jag skulle tippa, en väldans massa människor, har saker att jobba på med mig själv, så finns det en rimlig anledning till att han lämnade mig? Jag blir så trött när jag hör sånt. Så trött. Jag kommer aldrig, absolut aldrig, tycka att det var något fel på vårt förhållande, något som berodde på mitt beroende av honom. För jag är helt säker på att det beroendet var ömsesidigt. Och dessutom kommer jag aldrig tycka att hans handlingar är något annat än både vidriga och "förrädiska". Äsch. Jag vet inte ens varför jag ger mig in på att svara på kommentarer så här. Det ger varken er eller mig någonting.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-03-02 | 10:48:46
  • M säger:

    Jag håller inte med Peter ovan. Jag tycker att du i början ofta skyllde det avslutade förhållandet på dig själv, att det va ditt fel att det tog slut. Jag tycker det är bra att du verkar slutat fokusera på det. Det är inte någons fel att det tar slut , det är livets. Det är så det blir ibland. Det är hans fel och bara hans att han väljer den fega vägen att göra slut på, att vara otrogen. Det är inte ditt fel alls.

    Jag hejar på dig!!
    Kram

    2014-03-02 | 10:58:09
  • Emeli säger:

    Hej gumman!
    Känner igen mig i det du skriver, när jag var yngre var jag precis lika dan och kände mig utanför hela tiden oavsett vem jag varit med. Men som någon skrev här tidigare så var det just min egen sinnesstämning som var min egna värsta fiende. Hade varit mobbad tidigare och tog med mig den känslan även när mobbningen var över och jag träffade andra människor. Din hjärna är den som säger till dig att du inte passar in och inte är önskad.
    Naturligtvis förstår jag att syskon inte alltid är helt schysta och kanske hon skulle ansträngt sig mer för att få dig att känna dig inkluderad. Men andra kan bara göra så mycket, sen är det jobbigt nog faktiskt upp till en själv.
    Det måste väll finnas någon i huset som du kan hänga med som din syster inte "lagt beslag på"? Bestäm dig för att det är ett hjärnspöke och att du helt skall ignorera det. Leta upp någon som är för sig själv i ett rum och börja prata. Det är lättare att komma med någon annan tillbaka in till gruppen. Låt inte hjärnspöket förstöra din semester!
    Du har så många människor som läser din blogg och hejjar på dig. Föreställ dig att några av oss är med dig så är du aldrig ensam.
    Stor kram!!❤️

    2014-03-02 | 12:07:21
  • Erica säger:

    Hej!
    Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Just det här med att alltid falla tillbaka på att man har "honom". Jag kunde gå in i nya situationer med inställningen "det gör ju ingenting om jag inte blir kompis med någon för jag har ju alltid honom". Det gjorde mig lugn och trygg att säga det där till mig själv. Till och med om jag hade en jobbig tenta eller en arbetsintervju kunde jag hålla på sådär. "Det gör inget om det går åt skogen för det viktigaste i livet är att jag har honom, och han älskar mig oavsett".
    Låt mig bara säga detta: Att sluta tänka på det där sättet är det viktigaste och bästa jag gjort för mig själv i hela mitt liv. Inte bara för att det har gjort att jag faktiskt anstränger mig mer för att vara trevlig och bygga relationer med andra, men också för att det är så jävla skönt att förlita sig PÅ SIG SJÄLV. Nu finner jag trygghet i det faktum att jag alltid har mig själv, för jag är ju faktiskt väldigt bra!
    Du kommer också känna så förr eller senare och då kommer allt vara värt det.

    2014-03-02 | 13:46:37
  • Anonym säger:

    Jag, som många andra, känner igen mig själv så mycket i din text. För ett tag sedan skapade min syster och kusiner (som jag umgås med varje dag) en "grupp". Där de alltid var emot mig, mobbade mig, lämnade mig ensam, listan kan bli väldigt lång, men du förstår nog. I början blev jag jätte ledsen, kände mig något så oönskad. Jag visste inte vad jag skulle göra för att göra slut på det. Jag bestämde mig för att inte umgås med de så mycket då jag mådde dåligt. För de var det skämt, de tyckte att det var roligt. Till slut satte jag de på plats, fick nog, exploderade på dem. Idag ångrar de sig något så mycket. Din syster älskar dig, hon gör inte det med meningen.

    2014-03-02 | 13:59:52
  • A säger:

    De största kramarna. Du är stark, tala med din syster. Hon gör inte det här med vilja tror jag.

    2014-03-02 | 14:02:59
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Caroline säger:

    Även jag känner igen mig. Spenderar många timmar med att känna mig ensam. Jag har vänner och familj som älskar mig. Men inte den där trygga partnern som jag drömmer om ska lösa alla mina världens problem typ. Jag har ganska lätt för att ta på mig offerkoftan och känna mig ensam och oälskad, mitt bland folk. Räkna dagarna tills en vän hör av sig och hålla på. Vara rädd för att inte vara önskad eller efterfrågad. Så du är inte ensam. Jag tror det är mänskligt.
    Kram.

    2014-03-02 | 23:51:26
Kommentera inlägget här: