trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Ruta ett

Kategori: Allmänt

Det var länge sen jag grät så här okontrollerbart. Flera veckor sen tror jag. Jag ska gå upp om drygt tre timmar och göra mig i ordning för första dagen på jobbet. En dag då jag sett framför mig hur jag seglade in pigg och utvilad med ny frisyr och nya snygga kläder. Men som så många gånger förr ser verkligheten en smula annorlunda ut. Har jag tur ser ögonen inte ut som svullna bölder imorgon. Har jag ännu mera tur har trycket över bröstet släppt en aning. Nej, fy fan, hörni. Det har gått över sex månader (ja, jag lät den dagen passera obemärkt förbi härom veckan) och det känns som att jag är på ruta ett. Igen. Hur är det möjligt? Hur fan är det ens möjligt?

Kommentarer

  • GC säger:

    Bara du väl kommit till jobbet tror jag trycket lättar. Då du är på väg hem i eftermiddag så är du mycket gladare ska du se. Kram.

    2014-03-12 | 06:42:31
  • Frida säger:

    Lycka till idag! Det kommer att gå bra.

    2014-03-12 | 07:00:08
  • Sarah säger:

    Du är INTE tillbaka på ruta ett. Du skrev ju själv att det var flera veckor sedan du mådde så här sist, och kunde det verkligen gå flera veckor mellan dina svackor i början?
    Du är stark. Det har gått sex månader och du fungerar fortfarande, du är fortfarande här. Du går till jobbet, du reste till USA, du umgås med dina systrar, du lagar mat osv. Det är att fungera, trots att du inte mår bra för tillfället. Tänk hur långt du kan ha kommit om sex månader till!

    2014-03-12 | 07:40:22
  • Amanda säger:

    Du har just haft en underbar semester med massor av glada stunder - du är långt ifrån ruta ett! Tänk bara, den resan du just varit på skulle aldrig kunnat hända för sex hela månader sedan. Små steg i taget, ibland faller man tillbaka litegrann. Men du är långt ifrån ruta ett!

    2014-03-12 | 08:02:28
  • Linnea säger:

    Hej. Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag hade min värsta svacka ett halvår efter att det tog slut med mitt ex, och det slog så hårt. Men det var inte alls samma smärta som i början, inser jag nu. Det var bara något jag behövde jobba mig igenom för att komma ut på andra sidan. Det är ett år sedan det bakslaget nu och jag mår 100 gånger bättre. Du får inte glömma att det här inte är en linjör process, du kommer gå runt i cirklar, och ibland kommer det kännas surt igen.
    Men det blir lite enklare varje gång, det blir det. Jag tycker du ska hyra ut lägenheten och sticka. Åk tillbaka till USA. Gör vad som helst, skapa något nytt och eget. Du klarar det här.

    2014-03-12 | 09:02:22
  • Sandra säger:

    Jag vill att du ska veta att på något vis finner jag styrka här inne hos dig. Jag känner inte igen mig så mycket egentligen mer än att jag inte heller känner för att leva det här livet. Jag pluggar också juridik, vilket det egentligen inte är något fel på. Men jag känner mig fel och ful och önskar ofta att jag bara slapp det här. Idag är en typisk sådan dag som solen skiner ute men inuti mig är det bara mörkt. Måste till skolan idag också. Hoppas jag kan samla tillräckligt med kraft att se normal ut.
    Önskar jag var den personen som kunde säga tröstande saker till dig. Men vill att du ska veta att med din ärlighet tröstar du mig och jag hoppas att du fortsätter kämpa på. Kram

    2014-03-12 | 09:09:00
  • Johanna säger:

    Som så många andra anser jag inte att du är tillbaka på ruta ett, däremot förstår jag att det kan vara oerhört jobbigt att gå tillbaka till jobbet nu. Att kliva tillbaka in i verkligheten efter en så underbar semester! Men vet du vad, du kommer klara dig igenom den här dagen också!
    Ja det har gått sex månader men du står definitivt inte still, du har kommit så mycket längre än du tror! Du ska till jobbet och är så jävla stark att du tar den fighten EN GÅNG TILL! Det är inte alla som gör det! Du jobbar, reser och umgås med din familj. Du lever verkligen även om du inte är hel så har du plockat upp dig själv.

    Eftersom Stockholm är så jobbigt just nu, lägenheten, jobbet och hela staden i sig har jag en fundering. Har du funderat på att söka jobb i typ London? Eller USA? Föreslår London eftersom det här med visum till USA kan vara knepigt! Det kanske kan vara en idé att jobba ett halvår-år i ett annat land, hyra ut eller sälja lägenheten och fly landet.

    Att bygga upp dig själv kanske blir lättare i ett annat land, med ett äventyr som är bara ditt där alla minnen inte är lika påtagliga. Hör med ditt jobb, de kanske har möjlighet att lösa en utomlandstjänst för en period åt dig? Sök annars själv ifall det känns bra!

    2014-03-12 | 09:12:28
  • Anne säger:

    Trivs du verkligen på ditt jobb? Du verkar nämligen ha mått betydligt bättre under dessa veckor då du varit ledig. Du har nu ångest för att du ska gå till jobbet imorgon.

    Du borde fundera på om det är jobbet du inte trivs med eller rädslan att åka in till stan. Om själva jobbet är en ångestfaktor för dig borde du faktiskt överväga att sjukskriva dig längre eller sluta jobba där helt. Att vantrivas på sitt jobb är absolut inte värt det, inte när man redan i grunden är deprimerad. När man är deprimerad ska man göra saker som känns bra och kul, inget annat. Unna dig att lyssna på dig själv!

    2014-03-12 | 10:04:58
  • Anonym säger:

    Tänkte skriva samma sak som Anne. Kan det inte vara så att jobbet förvärrar allting? Du verkade må så mycket bättre efter att du tog en "paus" från jobbet.

    2014-03-12 | 13:13:41
  • kerstin säger:

    Fick nyss reda på att en ung kvinna i min närhet(i din ålder)som blev mamma i oktober till en underbar son,förlovade sig i fredags på deras 5årsdag,deras fina hus blev nyss klart med all renovering...igår dog hennes käresta bara sådär.... Det får en att tänka lite...

    2014-03-12 | 14:03:33
  • A säger:

    Man hamnar inte på ruta ett igen i samma sorg.
    Stor kram till dig!

    2014-03-12 | 17:38:49
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Klara säger:

    Jag blev dumpad förra våren och jag spenderade hela natten till nyårsafton med att gråta och vilja slita ut allt det onda ur bröstet. Idag på jobbet attackerade smärtan mig som en spark i magen för att jag såg något som påminde om honom. Det har gått 11 månader för mig, och tyvärr kommer du nog ha stunder som känns outhärdligt sorgliga mycket längre än så, men de minskar sakta i antal och en dag kommer du inte längre ihåg när du grät senast. Håll ut!

    2014-03-12 | 22:34:46
Kommentera inlägget här: