Dag 143
Kategori: Allmänt
Mat, sömn, hygien och samtal
Förlåt. Det var inte meningen att jag skulle skriva så sorgligt som jag har gjort i de senaste inläggen. Det var inte meningen att verka så fruktansvärt deprimerad. Det var inte meningen. Särskilt inte som veckans inledande dagar tedde sig förhållandevis glada. Och dessutom har det funnits många glädjestunder idag. För jag är ju glad ibland. Jag är faktiskt det. Och jag vet att det är en stor framgång. Jag vet att det är en gigantisk jäkla framgång med tanke på var jag började.
Jag har ingen erfarenhet av psykisk ohälsa så mina problem kanske är småpotatis i jämförelse med vad andra går igenom. Men utan att överdriva kan jag på riktigt inte föreställa mig något värre. Jag vet inte ens hur jag har kunnat överleva så här långt. De första åtta veckorna var jag övertygad om att jag skulle dö när som helst. Dö av tårar. Dö av ångest. Dö av sorg.
Men jag dog inte. Jag lever och andas och skrattar till och med ibland. Ja, jag skrattar högt åt vissa saker ska ni veta. Skrattar och ler och fnittrar. Nej, livet är inte så jäkla kul, men jag lever åtminstone. Jag äter, sover med tabletternas hjälp och går till jobbet varje dag. Och emellanåt skrattar jag. Eller åker skidor.
Så alla ni som vandrar igenom ett liknande helvete som mitt: Det blir bättre. Fan, det blir faktiskt det. Det blir inte nödvändigtvis fantastiskt, det blir kanske inte ens bra, men det blir i alla fall bättre. Det lovar jag. Och man behöver inte göra ett enda dugg för att få uppleva den där förbättringen. Det är bara att låta tiden ha sin stilla gång. Trots att jag vet att den ibland sniglar sig så långsamt fram att den verkar gå bakåt så lovar jag att varje sekund man överlever innebär en sekund närmare en lite lättare tillvaro.
Även om tiden inte gör att livet helt plötsligt känns bra igen, gör den i alla fall att man till slut kan äta, sova, duscha och till och med umgås med folk. Kanske skratta om man har tur. Jag lovar att den i alla fall kommer att göra just det. Något mer kan jag inte lova, men mat, sömn, hygien och samtal klarar man till slut. Jag tror verkligen det. Sen vet jag tyvärr inte mer. Sorgligt nog har jag inte så mycket förhoppningar. Men hur framtiden ser ut får tiden utvisa.
