Dag 1
Kategori: Allmänt
365 dagar
365 dagar för att försöka ta sig upp. 365 dagar för att försöka resa sig. 365 dagar för att bli stark och självständig. 365 dagar för att finna en mening igen. 365 dagar för att göra allt jag kan för att nå mina drömmar.
Det här är egentligen en berättelse om kärlek. En berättelse om att älska någon så att det nästan tar död på en själv. En berättelse om hur det är att, efter att allt har raserats och efter att allt har blivit svart, försöka ta sig upp igen. Försöka hitta en mening och bygga ett nytt liv. En berättelse om att försöka bli stark och självständig. Försöka finna nya drömmar, men trots det aldrig sluta hoppas att den dröm som vilar innerst i ens hjärta någon gång i framtiden ska besannas.
Jag har gett mig själv ett år. 365 dagar ska jag klara. 365 dagar ska jag kämpa. Jag var så nära att ge upp. Jag orkade inte mer. Klarade inte mer. Såg inga andra alternativ. Inga andra utvägar än att erkänna mig själv besegrad. Lägga mig ner och ge upp. Ge upp livet. Ge upp hoppet. Ge upp mig själv. Men jag har bestämt mig nu. Jag får inte ge upp. Det är inte den jag är. Det är inte den person jag vill vara. Så jag har bestämt mig för att kämpa. Kämpa tills det inte finns några tårar kvar att gråta, tills det inte finns några strider kvar att utkämpa. Kämpa tills jag har gjort allt jag har kunnat. Kämpa tills jag tagit mig ur det här djupa hålet jag befinner mig i och kommit ut på andra sidan. För ingen vet vad som väntar där.
Kärlek, beroende, kollaps, helvete
Kärlek är så oerhört fantastiskt. Så ofattbart underbart. Kärlek invaderar hela ens kropp och fyller en med värme, lycka och glädje. Särskilt kärleken man delar med den där speciella någon. Meningen med livet. Det de flesta av oss längtar efter, letar efter, drömmer om att någon gång finna. Jag trodde att jag hade funnit det. Funnit den där speciella någon som jag skulle dela allt med. Leva lycklig i alla mina dagar. Fan vad ont det gör när livet inte blir som man tänkt sig.
Jag älskade någon. Jag älskar honom fortfarande. Trots att han inte älskar mig längre. Trots att han har gjort fruktansvärda saker mot mig. Kärleken är för stark. Jag kan inte längre tänka rationella tankar, kan inte längre vara logisk. Jag älskar honom för mycket. Jag förstod inte hur mycket. Aldrig hade jag kunnat förstå hur mycket jag faktiskt älskar honom. Det är kanske inte ens kärlek. Det är ett beroende. En drog som jag inte kan vara utan. Utan hans kärlek kan jag inte andas, inte leva.
När han gick från mig kollapsade jag. Paniken över att han är borta har tagit över hela mig. Vet inte vem jag är längre. Det är som att allt som förut var jag bara försvann. När han lämnade mig tog han hela mig med sig. När han lämnade mig och började leva med någon annan. Det är en klassisk historia. Jag vet att många före mig har upplevt samma sak. Att många har upplevt mycket värre saker. Jag vet att det finns människor som varje dag genomlider ett helvete, ett helvete som inte verkar ha ett slut, ett helvete som känns oöverstigligt att besegra. Jag är fortfarande ung, så kanske väntar fler fall, fler tragedier för mig. Men just nu, just nu är det här mitt helvete. Ett helvete som ibland är nära att förgöra mig.
Det känns som att någon har tagit mitt innersta, min själ. Stampat ner mig i marken, långt ner i ett djupt hål. Ett hål som jag inte vet hur jag ska ta mig upp ifrån. Det känns som att någon har slitit ut mitt hjärta ur kroppen och slår på det, om och om igen. Ingenting fungerar längre. Min kropp fungerar inte. Jag kan inte äta ordentligt, inte sova utan sömntabletter, inte jobba. Tankarna på honom förstör all min förmåga att tänka och agera logiskt. Jag kan inte andas för att paniken över att han är borta lägger sig som ett tryck över mitt bröst. Ett tryck som aldrig släpper.
Hur ska jag få bort trycket? Hur ska jag få bort paniken över att mitt livs kärlek, han som skulle vara pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, är borta? Varje sekund väljer han att inte vara med mig. Och jag som trodde att vi var lyckligast i hela världen.
Det här är dag 1. Nu måste jag börja klättra. Jag kanske faller ner emellanåt. Djupt ner. Men jag måste klättra vidare. Om exakt ett år fyller jag 27. Den 30 oktober 2014 är det dag 365. Nu är det dag 1. Nu börjar jag.
