trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 1

Kategori: Allmänt

365 dagar

365 dagar för att försöka ta sig upp. 365 dagar för att försöka resa sig. 365 dagar för att bli stark och självständig. 365 dagar för att finna en mening igen. 365 dagar för att göra allt jag kan för att nå mina drömmar.

Det här är egentligen en berättelse om kärlek. En berättelse om att älska någon så att det nästan tar död på en själv. En berättelse om hur det är att, efter att allt har raserats och efter att allt har blivit svart, försöka ta sig upp igen. Försöka hitta en mening och bygga ett nytt liv. En berättelse om att försöka bli stark och självständig. Försöka finna nya drömmar, men trots det aldrig sluta hoppas att den dröm som vilar innerst i ens hjärta någon gång i framtiden ska besannas.

Jag har gett mig själv ett år. 365 dagar ska jag klara. 365 dagar ska jag kämpa. Jag var så nära att ge upp. Jag orkade inte mer. Klarade inte mer. Såg inga andra alternativ. Inga andra utvägar än att erkänna mig själv besegrad. Lägga mig ner och ge upp. Ge upp livet. Ge upp hoppet. Ge upp mig själv. Men jag har bestämt mig nu. Jag får inte ge upp. Det är inte den jag är. Det är inte den person jag vill vara. Så jag har bestämt mig för att kämpa. Kämpa tills det inte finns några tårar kvar att gråta, tills det inte finns några strider kvar att utkämpa. Kämpa tills jag har gjort allt jag har kunnat. Kämpa tills jag tagit mig ur det här djupa hålet jag befinner mig i och kommit ut på andra sidan. För ingen vet vad som väntar där.

Kärlek, beroende, kollaps, helvete

Kärlek är så oerhört fantastiskt. Så ofattbart underbart. Kärlek invaderar hela ens kropp och fyller en med värme, lycka och glädje. Särskilt kärleken man delar med den där speciella någon. Meningen med livet. Det de flesta av oss längtar efter, letar efter, drömmer om att någon gång finna. Jag trodde att jag hade funnit det. Funnit den där speciella någon som jag skulle dela allt med. Leva lycklig i alla mina dagar. Fan vad ont det gör när livet inte blir som man tänkt sig.

Jag älskade någon. Jag älskar honom fortfarande. Trots att han inte älskar mig längre. Trots att han har gjort fruktansvärda saker mot mig. Kärleken är för stark. Jag kan inte längre tänka rationella tankar, kan inte längre vara logisk. Jag älskar honom för mycket. Jag förstod inte hur mycket. Aldrig hade jag kunnat förstå hur mycket jag faktiskt älskar honom. Det är kanske inte ens kärlek. Det är ett beroende. En drog som jag inte kan vara utan. Utan hans kärlek kan jag inte andas, inte leva. 

När han gick från mig kollapsade jag. Paniken över att han är borta har tagit över hela mig. Vet inte vem jag är längre. Det är som att allt som förut var jag bara försvann. När han lämnade mig tog han hela mig med sig. När han lämnade mig och började leva med någon annan. Det är en klassisk historia. Jag vet att många före mig har upplevt samma sak. Att många har upplevt mycket värre saker. Jag vet att det finns människor som varje dag genomlider ett helvete, ett helvete som inte verkar ha ett slut, ett helvete som känns oöverstigligt att besegra. Jag är fortfarande ung, så kanske väntar fler fall, fler tragedier för mig. Men just nu, just nu är det här mitt helvete. Ett helvete som ibland är nära att förgöra mig.

Det känns som att någon har tagit mitt innersta, min själ. Stampat ner mig i marken, långt ner i ett djupt hål. Ett hål som jag inte vet hur jag ska ta mig upp ifrån. Det känns som att någon har slitit ut mitt hjärta ur kroppen och slår på det, om och om igen. Ingenting fungerar längre. Min kropp fungerar inte. Jag kan inte äta ordentligt, inte sova utan sömntabletter, inte jobba. Tankarna på honom förstör all min förmåga att tänka och agera logiskt. Jag kan inte andas för att paniken över att han är borta lägger sig som ett tryck över mitt bröst. Ett tryck som aldrig släpper.

Hur ska jag få bort trycket? Hur ska jag få bort paniken över att mitt livs kärlek, han som skulle vara pappan till mina barn, han som jag skulle dela hela livet med, är borta? Varje sekund väljer han att inte vara med mig. Och jag som trodde att vi var lyckligast i hela världen.

Det här är dag 1. Nu måste jag börja klättra. Jag kanske faller ner emellanåt. Djupt ner. Men jag måste klättra vidare. Om exakt ett år fyller jag 27.  Den 30 oktober 2014 är det dag 365. Nu är det dag 1. Nu börjar jag.

Kommentarer

  • Lisa säger:

    Jag känner inte dig men får fysiskt ont av att läsa vad du har varit med om och dina känslor. Vill bara skicka dig en enorm kärleksfull peppkram! Du är bäst och kommer att fixa det här. Låt det ta tid, låt dig vara enormt ledsen och sörja det som hänt och det som inte kommer att bli. Jag hoppas du har fina människor runt dig som ställer upp! Försök njuta lite av ljuset mitt på dagen, om du har möjlighet - gå ut. Det tror jag hjälper liiitelite. Och alla pyttesteg är också de steg. Jag hejar på dig! Bamsekram!

    Svar: Tack du fina människa. Jag ska försöka gå ut. Gå ut i ljuset. Hittills har det varit så oerhört svårt och jag har sökt mig till mörkret. Men jag vet att du har rätt. Tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 13:27:46
  • Maria säger:

    Jag blir så ledsen för din skull när jag läser. Du förtjänade inte detta, ingen förtjänar att bli lurad på det sättet som du har blivit. Förstår inte hur han fungerar, verkligen noll förståelse. Vilket dubbelspel. Var är hans samvete? Klen tröst men när du har sörjt färdigt och varit arg så finns det någon där ute som väntar på dig! Kram!

    Svar: Jag vet inte hur han tänker, och jag förstår verkligen inte hur han kan leva med att ha det här på sitt samvete. Hur någon skulle kunna ha det. Jag vill så gärna tro dig, att det finns någon, men just nu ser jag bara honom. Det är patetiskt men sant. Tack för att du bryr dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:00:34
  • paula säger:

    Hej! Jag såg det du skrivit på elaines blogg och kom in hit. Jag lider verkligen med dig och förstår att det är fruktansvärt. Jag har varit med om något liknande men inte lika hemskt. Min första kärlek älskade jag över allt annat och vi hade bestämt att vi skulle gifta oss om nåt år och skaffa barn. Vi hade planerat allt tillsammans och jag litade på honom till 100 procent. Helt plötsligt en dag så ringde han mig och sa att han inte älskade mig längre. Det var som att jag slutade andas. En lång tid kunde jag inte äta, jag spydde varje dag och jag var helt borta. Jag hade den enorma turen att vad jag vet var han inte otrogen. Detta är 13 år sedan och jag har träffat en del killar och jag har barn men det är inte förrän nu jag har lyckats låta en annan människa komma nära mig på samma sätt. Men jag har inte lidit, det första året var värst och sen kunde jag leva som vanligt. Du kommer att må bra igen, du är stark och värd så mycket bättre än honom. Nu har hans nya kvinna en man som inte går att lita på, han kan lika väl göra samma sak mot henne. Men du kommer att gå vidare och få ett underbart liv <3 kämpa <3

    Svar: Tack Paula för din berättelse. Det hjälper att höra om andras öden. Om andra som kommit ut på andra sidan. Jag förstår inte hur hjärtesorg kan påverka hela ens kropp så här. Hur det kan göra så fysiskt ont. Hur man kan må så illa. Det känns som att jag aldrig kommer kunna lita på någon igen. Folk säger till mig att jag kommer gå starkare ur det här, och att hans relation med henne kommer vara en relation byggd på svek och lögner. Men det gör ändå så ont. Så ont att han i detta nu är med henne. Fy vad det smärtar.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:01:50
  • Anna säger:

    En miljard kramar till dig. Tänker följa din resa och styrkas med dina ord. Livet kan verkligen vara så jäva orättvist ibland. Jag beundrar din öppenhet.

    Svar: Tack Anna och en miljard kramar tillbaka. Jag hoppas att på samma sätt som jag blir oerhört stärkt av alla fina kommentarer, kan det också hjälpa någon därute som befinner sig på botten. Jag tror att vi behöver prata mer om hur förbannat ont det kan göra i hjärtat ibland och vad det faktiskt kan göra med en människa.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:04:21
  • Hinda säger:

    Fyfan vad ledsen jag blev utav att läsa din text, men för dig är det inte bara en text det är din verklighet. Ta ett steg i taget, det är OK att älta, det är OK att gråta, sakna, skrika, BEARBETA detta i din takt. Vissa dagar kommer kännas enklare än andra. Jag sänder enorma bamse-strykekramar!!!

    Svar: Tack Hinda. Fy vad jag ältar. Jag skriver saker om och om igen. Berättar saker om och om igen. Gråter om och om igen. Saknar hela tiden. Jag hoppas att det en dag når en ände. Att jag har berättat nog. Gråtit nog. Att verkligheten inte längre känns så vidrig. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:06:16
  • Amanda säger:

    Jag blir så ledsen i hjärtat av att läsa vad du går igenom. Att en människa kan bete sig såhär mot en annan är ofattbart. Helt ofattbart.
    Det är så starkt av dig att vilja dela med dig av din resa, och att du har satt upp ett mål för dig själv. Kämpa varje dag och när det känns tungt och gör ont, vilket det kommer göra och får göra, glöm inte bort varför du började.

    En stor fet styrkekram till dig!

    Svar: Tack Amanda. Jag var tvungen att sätta ett mål. För tiden bara gick och det blev inte bättre. Orkade inte ta mig ur det själv. Men nu ska jag kämpa. Det måste jag. Stor kram till dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:24:53
  • Ida säger:

    Det känns som att läsa mina egna tankar när jag läser vad du skriver. Sitter i samma sits. Chockad. Sårad. Paniken som inte får plats i kroppen. Hjärtklappningen. Smärtan när det verkar som om han bara går vidare och lever livet som om ingenting hänt. Jag sitter här med de fyra senaste åren av mitt liv och vet inte om jag ska tro på något som hänt under dessa. Kanske var allting bara något som jag intalade mig? Kan jag någonsin tro på något han sa? Hur kan någon som lovar att alltid finnas där och som påstår sig älska en bara vända ryggen och gå?! Det vidrigaste är den orättvisa känslan av att medan jag gråter så fortsätter han som om ingenting hänt.

    Stå på dig. Fortsätt försöka. Det ska jag göra. Och gråta en massa på vägen dit.

    Svar: Det gör så ont att inte veta vad som var äkta. Som du skriver - var vår kärlek, det vi hade tillsammans - bara något som fanns i mitt huvud? Vad var sanning och vad var bara lögner? Jag vet inte heller. Men vi måste kämpa. Det är allt jag vet. Fastän allt är svart och tårarna aldrig slutar måste vi kämpa. Det är för jävligt att andra genomlider samma helvete, men samtidigt hoppas jag att vi kan finna styrka i att det finns andra därute som förstår och som bryr sig, och som också kommer komma ut på andra sidan en dag. Vi gör det tillsammans. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 15:46:43
  • Luza säger:

    Kraaaaaaaaaam!!!!<3

    Svar: Kram. Tack för att du bryr dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-02 | 21:00:23
  • Lisa säger:

    Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver fastän vi egentligen inte alls har samma situation. Min kille älskar mig fortfarande, men för ungefär fem månader åkte han iväg en helg för att hälsa på släkten och sen hörde jag inte av honom på en och en halv månad. Då visste jag inte vad som hände, men han hade blivit svårt sjuk och blev inlagd på sjukhus. Ingen tänkte på att ringa mig. Jag bara grät i början, och min mamma kom och lagade mat med mig och såg till att jag åt upp den. Det är okej att må så jäkla dåligt, men ta emot hjälp som kommer! Och sen gör du det du orkar, jag har turen att ha ett jobb som jag kan styra helt och hållet själv, så om jag orkade jobba på natten halv fyra så var det okej. Jag vet att vi inte alla har samma tur, men var snäll mot dig själv. Det är du verkligen värd <3 Jag önskar dig all lycka till framöver!

    Något helt annat! WOW vad bra du är på att skriva, är som en riktigt bra bok fastän man inte kan fortsätta läsa allt på en gång ;) Det kanske är något du kan göra med ditt liv om inget annat lockar mer?

    Kram på dig!

    Svar: Tack Lisa. Tack för att du berättar. Även om man inte går igenom exakt samma saker kan det onda i hjärtat kännas likadant. Jag hoppas så att du får behålla din kärlek och att den gör dig fantastiskt lycklig. Att skriva ur hjärtat så här, det är som terapi. Jag tror inte att jag skulle klara att göra det till något annat. Men tack för dina varma ord. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-03 | 00:39:44
  • Bea säger:

    Hej..att läsa dina inlägg är precis som att läsa nästan ordagrant om det min man precis gjort mot mig!

    Och det som räddade mig från att gräva ner mig totalt var att lyssna på en ljudbok som heter Drömliv! Jag var väldigt skeptisk från början. . Men den boken är nu min bibel!!! Lyssnat på den 2ggr + vissa sektioner har jag lyssnat på säkert mer än 5 ggr....
    Lyssna gärna på den. .för jag har gått igenom exakt samma som du. .och du kommer förmodligen inte behöva 365 dagar. . Smärtan kommer nog sitta kvar bra länge. . Men en hel del annat kommer att bli bättre mycket snabbare!

    Stå ut och låt det ta den tid det tar för att bearbeta sorgen. . Och det är faktiskt helt okej att låsa in sig ibland och gråta. . Rensar själen mer än man tror!

    Lycka till här framöver. .. behöver du nån att älta "skiten" med så är du välkommen att höra av dig! :)

    Styrkekram från en annan blind förd bakom ljuset

    Svar: Hej Bea. Förstår inte hur någon kan göra så här mot en annan människa. Även om det är skönt att veta att det finns andra därute som förstår, gör det ont att veta att många blir utsatta för samma fruktansvärda saker. För jag vet hur fruktansvärt ont det gör. Den har förlamat mig. Verkligen gjort att jag inte orkat någonting. Jag ska kolla upp Drömliv. Allt som kan hjälpa måste jag pröva. Lycka till fina du. Jag hoppas att du också tar dig ut på andra sidan. I ljuset. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-03 | 01:57:11
  • Emmie säger:

    Det ska bli spännande att följa din resa och se hur den kommer skilja sig ifrån min egen. Hjärtesorg är så tungt och svårt och det enda man måste komma ihåg är att andas och att allting blir bättre. Lycka till fina du och kom ihåg att du har många som hejar på dig! <3

    Svar: Tack Emmie. Ni är så fina allihop.
    Sara

    2013-11-03 | 07:01:51
  • Matilda säger:

    Egentligen finns det inga ord jag kan skriva som känns tillräckligt meningsfullt. Men jag vill bara lämna en rad och att jag tänker på dig, trots att vi inte känner varandra, jag vet hur det känns att vandra genom helvetet. Jag vet också att det finns ett slut, och du kommer dit, för du är stark och modig.

    Stor kram!

    Svar: Tack Matilda. Du är bäst som klarat dig ur helvetet. Stor kram.
    Sara

    2013-11-03 | 08:26:35
  • Överlevnadsguiden säger:

    Hej!
    Jag läste Elaines inlägg om vad du råkat ut för. Det är svårt att hantera en så stor förlust och inte minst när den kommer som en fullständig chock. Förmodligen kommer det att ta lite tid för dig att smälta alltihop och verkligen kunna analysera vad som hände. Jag skulle bara vilja uppmuntra dig till att försöka se att det kanske kan finnas andra orsaker till det som hände än det uppenbara.

    Med tanke på att du säger att allting var så bra tills plötsligt det inte var det längre så funderar jag på om han kan ha drabbats av en livskris när det plötsligt gick upp för honom att hans liv som singel var slut och att allt det han förknippar med att vara ung och ha roligt också skulle vara över och förbi för alltid. Hur mycket han än älskar dig så kanske han övermannades av känslan av att den förändringen var för stor och kom för tidigt, att han vill vara ung länge till och att hans föreställning om äktenskap inte skulle tillåta det. Naturligtvis kan man vara ung, leva ungt och ha precis lika roligt i ett äktenskap som utanför det, men ibland tänker man inte klart och jag tycker det låter som om han handlade i panik. Att han såg en utväg som han visste skulle lösa den akuta situation han upplevde att han hamnat i och utan att tänka på allting omkring så grep han efter det enda halmstrå kan kunde hitta.

    Jag känner ju inte någon av er så jag kan omöjligt veta, men utifrån vad du berättat så skulle det inte förvåna mig om han fortfarande älskar dig precis lika mycket och fortfarande egentligen vill leva tillsammans med dig men att han blev skiträdd när han såg sitt liv förvandlas till "era föräldrars liv". Kanske behöver han bara tid? Kanske är han egentligen inte redo att gifta sig och bilda familj än? Även om han på ett sätt vill gifta sig med dig så hade han kanske inte hunnit göra sig vän med tanken på att leva familjeliv helt och fullt?

    Antingen har jag rätt eller så har jag fel, men överväg möjligheten att det kan ligga annat bakom så du inte förlorar ditt livs kärlek i onödan, om allt du skulle behöva göra är att vänta på honom ett tag.

    Kram och lycka till!

    Svar: Överlevnadsguiden. Jag vill så innerligt att det ska vara så. Jag går nästan sönder för att jag vill det så gärna. Just nu finns bara ingenting som tyder på det. Och det gör så förbannat ont. Men jag kommer inte att ge upp hoppet om att han en gång ska vilja älska mig igen. Det kan jag inte. Inte nu i alla fall. Kanske aldrig. Stor kram.
    Sara

    2013-11-03 | 10:52:57
    Bloggadress: http://www.overlevnadsguiden.se
  • Anna säger:

    Jag skickar över så många värmande styrkekramar till dig!
    Fortsätt att kämpa. Varje dag. Ett steg i taget.

    2013-11-03 | 12:00:23
  • Anna säger:

    Stor stor KRAM till dig!
    Det är ok att känna och sörja och man måste göra det för att komma ut hel på andra sidan!
    Jag har inte varit med om samma svek som du men vet tyvärr ändå hur det känns att ha en sån fysiskt smärta i hela kroppen...för min del gick det så långt att jag plötsligt förstod varför människor skär sig, lättare att hantera sån smärta än den som är invärtes...men jag tog mig ut ut det och är hel idag, det tog tid men jäklar vad jag lärde mig mkt om mig själv under den resan!!

    Kämpa på och se till att nära och kära tar hand om dig!
    Kram igen!

    Svar: Det gör så ont, så ont, att läsa om din smärta. Så starkt att ta dig ut, bli hel. En hjälte är du. Det måste jag också bli. Även om jag ibland tappar all sans för att det gör så ont. Är mest rädd för att jag ska ge upp i den sekunden det onda väller som värst över mig. Ge upp och göra nåt dumt. Den här bloggen är för att få mig själv att inse att det aldrig är en utväg att ge upp. Kram
    Sara

    2013-11-03 | 16:18:22
  • Anonym säger:

    Hej, vill skicka en stor styrkekram och massa positiv energi till dig. Har gått igenom att bli oerhört sviken men tagit mig igenom det och ut på andra sidan. Det kommer du också göra, även om det inte känns så nu. Ta en dag i taget och omge dig med människor som älskar dig för den du är. Kram

    Svar: Fantastiskt att du klarade det. Hjälte. Kram
    Sara

    2013-11-03 | 19:30:22
  • Lottie säger:

    Hej, ville bara lämna en kommentar och säga att jag tänker på dig!! Jag fick reda på för tre veckor sen att min pojkvän sen 5 år tillbaka har varit otrogen nu när han befinner sig i USA i en termin. Det gör ont, allt man tillsammans har byggt upp raserar. Men det finns ett ljus i mörkret, det finns vänner och familj som bryr sig och visar att dem älskar en. Prata om det som känns jobbigt, älta med människor som du bryr dig om och som bryr sig om dig. Omringa dig med kärlek från andra håll och visa för andra i din närhet vad du känner för dem. Under de här få veckorna har jag tänkt att jag fortfarande vill vara tillsammans med honom trots att han har svikit mig, att han har valt bort vår framtid tillsammans. Jag har försökt intala mig själv att jag inte vill vara tillsammans med honom, för ingen människa är värd att leva med en person som har gjort något så fruktansvärt. Igår slog det mig när jag satt och tänkte, det kom som en aha-upplevelse, jag vill inte vara tillsammans med honom längre, det finns någon bättre där ute. Vi har haft jätte fina stunder, men jag vet att i framtiden kommer det finnas mycket som är ännu bättre! Till slut tror jag att verkligheten kommer ikapp personerna som har gjort detta, de kommer aldrig erkänna det för någon annan, men en dag spricker den bubbla dem lever i och de inser vad dem har valt att missa. Livet blir bättre, du är värd att leva med någon som kan vara dig trogen för alltid och älska dig för allt du är, det finns någon där ute som väntar på dig är du är redo. Lev för dem stunder då du mitt i all smärta är glad, som du kan skratta, dem ljusar upp så mycket. Många kramar, du är stark!

    Svar: Är så ledsen för vad du måste gå igenom. Jag är tyvärr inte alls där. Jag vill inget hellre än vara med honom. Han har gjort stora misstag nu. Men han är fortfarande allt jag vill ha i livet. Stor kram och jag hoppas att du fortsätter må bättre.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 19:33:04
  • A D säger:

    Jag kan inte äta ordentligt, inte sova utan sömntabletter, inte jobba. Tankarna på honom förstör all min förmåga att tänka och agera logiskt. Jag kan inte andas för att paniken över att han är borta lägger sig som ett tryck över mitt bröst. Ett tryck som aldrig släpper. Det där var jag för 6 månader sen. Sån äcklig och jobbig känsla. Men fortsätt kämpa, var stark försök se det positiva i livet och allt som komma skall! Du förtjänar mycket bättre och din rätte prins kommer en vacker dag! Ha tålamod and stay strong!! Allt löser sig alltid tillslut du kommer må bättre med tiden. Jag trodde aldrig på när folk sa att tiden läker alla sår men det gör dom tro mig! Massa styrkekramar till dig! Att skriva av sig är en bra början! <3<3<3

    Svar: Tack. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 22:00:24
  • hej säger:

    Skicka mig din mail på min

    Svar: Du får gärna kontakta mig på trehundrasextiofemdagarnu@gmail.com
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 22:19:39
  • Nadja säger:

    Hej! Min vän länkade bloggen till mig. Måste säga att jag blev så tagen av att läsa detta inlägget! Kunde känna igen mig i en hel del jag med, dock hade jag ingen kvar, alltså ingen familj och inte honom heller. Som du sa tog han med sig mig också. Det är säkert mycket tuffare för dig liksom efter 9 år men du ska fokusera på människor som ger dig positiv energi just nu! Hitta något du brinner för eller tänk tillbaka innan du träffade honom vad gillade du då, vad var dina drömmar då? Du kanske har en dröm som du hade innan honom men som du inte har uppfyllt ännu. Ibland kan det vara bra att byta jobb och att flytta till en annan stad, som en ny start på livet men det beror på hur man är som person. Att skapa ett nytt nätverk kan också vara bra, liksom att lära känna nya människor. Du fixar detta, kommer att vara tufft men varje gång du tänker på att ge upp tänk istället nääe fan i mig, jag är ung och har hela livet framför mig! Sätt upp mål, bra mål för det kommer att hjälpa en hel del, liksom som drömmar osv. Sköt om dig, kära du!

    Svar: Tack Nadja. Jag försöker sätta mål. Men det är så svårt för jag vet ingenting längre. Vet inte ens vad jag vill äta till middag. Vet inte vad jag vill göra på dagarna. Men jag funderar. Jag funderar och funderar trots att allt i mig skriker att det enda som betyder nåt är det här, mitt hjärta, han. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-08 | 09:50:54
  • Sofia säger:

    Hej! Jag vill bara säga att du är verkligen otroligt stark som orkar skriva om dethär. Jag har själv, för ca ett år sedan, brutit upp från ett 8 år långt förhållande. Det absolut värsta tyckte jag var att man inte känner sig själv, inte vet vem man är utan den andra. Man blir helt utelämnad och det känns som man står utanför kroppen och bara ser på sig själv. Hur ska jag ta mig igenom dethär liksom? Men tro mig, du kommer ta dig ur det! Och du kommer känna dig så stark! Med huvudet högt och rak i ryggen! Jag vet att det är svårt att tro det nu, men du har människor runt omkring dig som hjälper dig, så som mina vänner och familj gjorde för mig! Du är INTE ensam!

    Jag vill bara säga att kämpa på! Det är värt det och du kommer gå starkare ur dethär än nån annan!

    Svar: Tack fina du. Tack. Jag vet att jag har underbara människor runt mig. Det vet jag. Men jag somnar själv varje kväll. Vaknar själv. Och jag känner mig så ensam. Men jag vet. Du har rätt. Det måste kunna bli bättre. Måste bli stark. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-12 | 20:02:03
    Bloggadress: http://sofiaakerlund.blogg.se
  • lina säger:

    hej.

    jag har gjort lite som du. men jag gav det två år. ett år är väldigt kort tid och det är egentligen även två. det har gått ett år för mig och jag har just nu kraschat och är lägre än jag var när jag började. jag har "gett upp", på så vis att jag har gjort väldigt självdestruktiva saker, den senaste tiden. men nu måste jag ta mig i kragen och göra mitt bästa igen.

    du kommer att klara det, man är alltid starkare än det känns som. jag hejar på dig och hoppas att du ger det mer tid än ett kort år. kram!

    Svar: Jag tror inte att jag någonsin kommer komma över honom. Han sitter för hårt i mitt hjärta. Men jag hoppas att jag om ett år kan känna glädje över andra saker. Leva ett normalt liv. Det hoppas jag. Det hoppas jag också för dig. Och du, ge inte upp. Ge inte upp. Du får inte ge upp. Ingen av oss får ge upp. Kämpa på fina du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-17 | 22:37:11
    Bloggadress: http://linasofie.blogg.se
  • M säger:

    Hej. När jag hittade din blogg och började läsa så kändes det som att det skulle kunnat vara min. Mina ord. Jag vet hur det känns, det sjuka beroendet och att hela livet handlar om en person, som inte är en själv. Hur man lever för någon annan. Jag vet inte heller hur jag ska orka, när jag väl tagit mig ifrån han som jag fortfarande bor kvar hos. Han krossar mig varenda dag. Det känns som att livet inte är värt utan honom, trots det han gör mot mig. Tänk hur livet kan bli, inte alls som man planerat. Tack för att du delar med dig här, det ger styrka och jag känner mig lite mindre ensam. Tack och kram.

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-03 | 03:31:43
  • Tove säger:

    Jag har precis börjat läsa din historia och jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam. <3 En miljon kramar.

    Svar: Om än sent. Tack Tove.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-03 | 14:59:18
  • Michaela säger:

    Det kommer tårar hela tiden när jag läser vad du skrivit. Det riktigt värker i hela kroppen. Har själv varit där, vet vad du går igenom. Det är så jävla hemskt och orättvist. Vet själv hur de känns när man maler bilden utav Honom med någon annan, om och om i huvudet.
    Det gör ont.

    Jag tänker på dig. Och jag lovar med allt jag har, att det blir bättre. kram <3

    Svar: Alldeles för sent men: tack Michaela.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-03 | 16:15:44
  • Anonym säger:

    Jag känner igen mig själv så otroligt mycket i din text och känner bara att jag kan inte låta bli att få dela lite av min historia till dig, även fast det kanske inte hjälper mycket.. Drygt ett år sen hände samma sak mig, vi höll på att flytta in i vårt nya hus när chocken kom. Jag gav mig själv också ett år, tänkte hela tiden jag ska klara detta!!(men förstod inte hur) tack för sömntabletter och långa promenader annars vet ja inte hur det gått.. Jag tänkte hela tiden ett år så kanske ja kan skratta igen iaf. I januari ( 6månader senare) kan jag lova dig att jag kände mig tillfreds iaf och lycklig. Ett år på dagen efter allt som hänt, köpte jag en tårta för att fira att det som hänt hände!! Det var i efterhand de bästa som hänt mig. Har idag en ny kärlek o känner lycka jag aldrig känt, trodde ju tidigare att jag självklar inte kunde bli lyckligare än jag var... Men så var det INTE. Men de var den värsta perioden i mitt liv som gjorde att det blev det bästa.
    Ta hand om dig! Känner verkligen med dig o de värker till i hjärtat för jag VET vad jobbigt det är.. Kram

    Svar: Så sent, men tack. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-04 | 16:53:32
  • L säger:

    Jag kom hit via Niotillfems blogg och det är som att läsa mina egna ord från den tiden min stora kärlek gjorde slut. Det är över sex år sedan han gjorde slut på telefon, när jag precis flyttat helt ensam till ett nytt, okänt land för att plugga. När jag la på luren var jag plötsligt helt ensam i ett helt nytt land, med ingen att komma tillbaka till, ingen vän i närheten att prata med, som visste vem han var, som kände oss båda.
    Tycker att det här är ett så himla bra sätt av dig att berarbeta alltihop. Men, för mig tog det mycket mer än ett år att komma ut på andra sidan. Jag minns inte hur jag klarade mig i början, det första året är mest en dimma. Det var som att jag inte kunde börja sörja förrän från "år två". Och det tog hemskt lång tid.
    Jag har ett bra liv nu, men ett helt annat än innan det här, jag är en annan människa, det var på ett sätt som att jag dog då och sen långsamt återuppstod till något annat. Dock tror jag att ärren i själen efter det som hände fortfarande påverkar min relation till män och min syn på mig själv när det gäller relationer med män. Och det är inte roligt, det sörjer jag.
    Ett par tips: 1. Om du kan undvika honom i vardagen, om du kan klippa av kontakten med honom helt och inte måste träffa honom (p.g.a jobb/vänner/studier) så klipp banden helt! Jag försökte behålla en vänrelation i början men det var det sämsta jag kunde göra mot mig själv. Det är det värsta och jobbigaste, men det är bättre för dig på lång sikt om ni inte har någon kontakt alls. Låt honom försvinna ur ditt liv på riktigt. 2. Prata med dina vänner. Om och om och om igen. Älta! Säg åt dem att dra ut dig, hitta på saker, bara umgås. Jag hade inte det de första åren, och det tror jag gjorde att det tog längre tid än det hade behövt.
    3. Sorgen består av olika faser. Förnekelse. Apati. Ilska mm. Låt de komma. Se på det utifrån: "Nu är jag arg. Bra att jag är arg."

    Du tar det här så hårt för att du är en människa som är förmögen att älska med hela ditt hjärta, med hela din person. Det är bra. Alla människor kan inte det. Du är inte sjuk på något sätt, du är frisk och har naturliga reaktioner på naturliga känslor. Livet är så här. Och det är hemskt och förskräckligt och fantastiskt också, att du kan känna så mycket för någon är fantastiskt.

    Ta hand om dig!
    L <3

    Svar: Förlåt för så sent svar men tack fina du. ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 14:06:36
  • A säger:

    Oj. Det är som att läsa om mig själv. Vad ledsen jag blir att du måste gå igenom samma sak som jag gjort, men vad glad jag blir att jag inte är ensam. Kämpa.

    Svar: Kämpa på du med.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 17:14:27
  • Princess Lilla Lii säger:

    Jag har läst så många inlägg från dig nu och jag har alltid velat skriva någonting till dig, men jag har aldrig lyckats komma på vad. För vad säger man till en person som har varit med om det du har? Vad säger man till en person som har varit med om det jag har?
    Jag har ingen aning. Ingen blekaste aning.

    Det enda jag vet och kan säga till dig är att trots allting jag har varit med om, så står jag här idag. Jag står här idag, jag lever och innerst inne tycker jag att det är helt sjukt att jag är kvar. Jag vet inte riktigt hur jag har fixat att hålla ihop mig själv. För det finns liksom inget botemedel och fan ingen läkare eller läkarvård heller som kan ta hand om ett brustet hjärta.

    Jag lever med tanken om att allting blir bättre, att allting fixar sig för det gör det till slut. Varesig det är på ett dåligt sätt eller ett bra sätt, men det fixar sig, somehow.

    Jag vill skicka mina styrkekramar till dig, för jag har ingenaning om vad du har varit med om och du har ingen aning om vad jag varit med om, det enda jag vet är att alla kämpar med någonting och alla förtjänar att få en kram för det, minst en gång om dagen.

    Kram på dig.<3

    Svar: Alldeles för sent men: kämpa på fina du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-10 | 01:22:34
    Bloggadress: http://www.princesslillalii.blogg.se
  • Anonym säger:

    Alla har vi varit med om det här. Vissa är starkare än andra, så är det och så kommer det alltid förbli.

    Jag förstår att du har det svårt, och har väldigt ont. Men att älta samma känsla hundra gånger om, repetera repetera och repetera kommer inte att hjälpa dig, det kommer bara få dig att gå trasig härifrån om ett år.

    Jag känner inte dig men jag hoppas du förstår att det bara kommer göra dig ont. Det kommer göra dig gott om du bara blundar för allt och inte bry sig, även om det känns omöjligt. Kram.

    2013-12-11 | 17:08:43
  • K säger:

    Jag känner ju inte dig, har inte susning om vem du är utan hamnade bara på den här bloggen.. ja jag vet inte ens hur men här är jag iaf. Och jag tror att det här inlägget var ett av det vackraste och sorgligaste jag någonsin någonstans läst. Jag hejar på dig, vet att du klarar det här men skickar tonvis men styrka och kärlek ändå. ta hand om dig fina du <3

    Svar: Tack. ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-14 | 16:43:18
  • Amanda säger:

    Hej! Jag vet att du kommer klara det! Jag har varit på samma plats som du. Mitt tips är att läsa "the secret", Ta till dig budskapet allt du kan och bara ljug för dig själv varje dag tills du börjar tro på det själv. Säg flera gånger om dagen t.ex. "Jag är världens bästa tjej som kommer hitta en ny underbar man". Försök att fånga lyckan genom det du inte har ÄN! Men sen kommer det komma när du minst anar det. Kärlek från mig

    Svar: Tack Amanda. Det är många som nämner den. Jag får kanske läsa den då. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-11 | 12:26:37
  • Anonym säger:

    Har länge letat efter en blogg som din, ska bli intressant att följa din resa under 365 dagar!
    Kan i stort sett relatera till det du skriver, är där just nu :/ Känner bara hur det hugger i en när jag läser ditt inlägg… Man känner sig helt hjälplös och tom.

    Helt sinnes att jag klickade in här! Detta är precis vad jag behöver. Känns verkligen som att din blogg kan vara till stor hjälp för mig, jag vill också börja klättra, bli den positiva och energiska personen som jag brukade vara…

    Det är oerhört svårt men jag vet att du klarar detta trots allt som krävs för att bli bra! kram<3

    2014-01-28 | 16:58:31
    Bloggadress: http://unsaidwords.blogg.se
  • amanda säger:

    Denna bloggen... Vad ska jag säga? Det hugger i mig, när jag läser detta inlägget. Även fast jag vet att jag inte kan hjälpa till, så vet du att vi finns här, alla på internetet. ( Dom posetiva ) . Denna bloggen hamnar direkt på min topplista, jag vill kunna bli positiv också, och jag tror att din blogg gör en stor hjälp, i det hela.Jag vet att du kommer klara dig igenom detta, vi finns för dig. <3 Ha en grym tisdagskväll, det förtjänar du!

    2014-01-28 | 18:15:55
    Bloggadress: http://fashionstreet.blogg.se/
  • Javier säger:

    Hej. har läst några inlägg av dig och jag tycker det skriver så jävla bra. Vilka ord du använder, önskar att jag kunde utrycka mig som du.
    Jag kan förstå på ett sätt hur du känner. Jag går precis igenom en skilsmässa efter att levt nästan 11 år med samma kvinna. beslutet att lämna varandra var mest hennes, men jag var med på det pga att jag inte heller kände mig lycklig. Men nu 8 månader känner jag att vi hade kunnat gjort så mycket mer, kämpat mer. Vi har två barn tillsammans och det är så jobbigt att de inte finns hos mig helatiden.
    jag kommer att fortsätta läsa din blogg. jag hoppas verkligen du kommer igenom det här du är mitt i.

    2014-03-09 | 11:32:40
    Bloggadress: http://pappaochtvatjejer.blogg.se
  • Magnus säger:

    Undarbar ide att delar med dig av din resa tillbaka till ett "fritt liv" där du bestämmer över dig själv och blir stark i dig själv.

    Förluster, oavsett vad det beror på, är fruktansvärda. jag har själv varit olykligtkär, förlorat en syster i cancer i unga år, blivigt uppsagd, vantivts på jobbet och mycket mer och man måste gör den resan du nu gör, och så generöst delar med dig av, för att växa och komma ut på andra sidan. - Det är inte lätt men det är tvunget. Hade inte larven fått kämpa så hårt för att komma ut ur pupan så hade det inte blivigt någon vacker fjärril. - smärtan, stärker oss och utvecklar oss till något vackert.

    jag vet att jag låter oerhört prektig när jag skriver detta men jag gör det för att ge dig kraft när det är som jobbigast, det fins en mening även om du inte kan se den just nu.

    Du kommer att klara det och se tillbaka på denna tid om något/några år som en oerhört utvecklande tid.

    2014-03-09 | 20:13:32
    Bloggadress: http://ekorrhjuletsforbannelse.com
  • Lisa säger:

    Vilken jättebra idé. Jag känner igen det så. Jag gav mig också ett år. Inte för att ta livet av mig var ngt alternativ eftersom jag inte tror på våld. Självmord är också mord. Inte ok. Men jag visste inte hur jag skulle överleva nuet, så jag gav mig ett år. Om det inte är bättre om ett år får jag väl självdö då. Nu vet jag inte hur många år det gått egentligen. Stark är väl att ta i men självständig blev jag iallafall eftersom jag var tvungen när ingen annan fanns. Jag överlevde.

    2016-02-27 | 13:04:10
    Bloggadress: http://dagarnaochnatternamedlisa.blogspot.se

Kommentera inlägget här: