trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 33 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Sjuk
Tröttheten. Den vinner över mig idag. Ögonlocken klipper. Jag kan inte stå emot. Hjärnan producerar mardrömsbilder som vanligt. Totalt oförmögen att fokusera på rapporten framför mig. Totalt oförmögen att fokusera på något annat än huggen i min mage. Huggen i min mage som påminner om alla gånger jag varit sjuk och han varit där. Med sin famn, med varma flaskor, med sin röst på andra sidan telefonlinjen som skänkte mig lugn.
 
Det är så ledsamt att skriva. Vill inte att det ska vara så. Men jag känner nu att magen och tarmarna har tagit stryk. För mycket stryk. Har förut alltid blivit sjuk efter en hetsig tentaperiod. För att stressen till slut sätter sig i magen, i tarmarna. Nu har de hållit ut för länge. Kroppen kollapsar. Jag känner det. Jag hör, jag känner hur tarmarna vrider sig i kramp. Hur min normalt molande värk har utvecklats till något mer. Hugg, kramp och smärta som inte går att fly med varken värktabletter eller sängläge.
 
Jag brukade beskriva mig själv som effektiv och fokuserad. Även när jag var sjuk kunde jag hitta styrkan att fokusera och jobba på. Klara extrajobb och tentor trots höga kortisondoser, smärtor och ibland sjukhusvistelse. 
 
Det är nu långt ifrån dagens verklighet. Långt ifrån den hålögda människa som jag ser i reflektionen av min mobil. Långt, långt, långt ifrån.
 
Det hugger till i magen. För varje hugg ser jag honom framför mig. Plågad i ansiktet, oroad, såsom han alltid såg ut när jag hade ont.
 
Jag skulle vara sjuk för evigt om jag bara fick ha honom hos mig. Nu är jag sjuk. Men utan honom. Har aldrig klarat mig igenom ett skov utan honom. Aldrig.
 

Kommentarer

  • Sophie säger:

    Jag har läst alla dina inlägg. Jag har läst dom som om det vore jag. För en gång var det jag. Jag var där ute vid vägen, ville bara dö. Ville bara gå. Bli på körd. Dö.

    I mitt fall så var mitt ex med mig hela tiden. Han tog hand om mig när jag mådde som sämst. Han var där, när han inte skulle det. Det var han som tröstade mig - tröstade mig för det han hade gjort. Han sov med mig, gav mig mat, umgicks med mig. Även den dagen han träffade en ny, så sov han med mig, tog hand om mig. Till slut klarade ingen av oss det mer.

    Och för mig så gjorde det saken tusen gånger svårare. För han höll mig kvar, när jag behövde andas, leva på egen hand. Utvecklas. Ifrån honom. Glömma honom.

    Som jag grät, som jag mådde dåligt. Som jag ville dö. Efter vi sa upp all kontakt, så utvecklades jag, jag levde igen. Oroligt, med dåliga vanor. Jag flydde, flydde in i massa som absolut inte var jag. Men så här i efterhand har det gjort mig till den jag är i dag. Det har gett mig kött på bena, något att stå på. Det har varit en otrolig resa för mig och mitt inre.

    Sen kom dagen då jag hade glömt hur det var att kyssa honom, älska honom. Den dagen blev jag hel igen. Det tog tid, lång tid. Men jag kom dit. Och nu är jag där.

    Jag tror inte på evig kärlek, längre. Jag har blivit realist. Jag ser verkligen världen i svart och vitt många gånger. Men för det, betyder det inte att jag kan älska, bli älskad. Jag är älskade. Av mig själv först, jag tillåter aldrig mig själv att skada mig så som jag gjorde - för att en annan människa inte kan kontrollera sina känslor och bete sig som en normalt funtad människa.

    Det har gått 8 år sedan idag. Och vet du, jag kommer inte ens ihåg datumet vi träffades på för första gången, dagen då vi blev ett, hans nummer, alla våra minnen tillsammans är glömda. Minnen som jag kunde utan till, allt som var så sjävklart och inprintat. Nu helt borta. Trots att jag försöker så kommer jag inte ihåg.

    Du kommer klara dig igenom det här. Men det kommer att ta tid. Det får ta tid. Hur lång tid som helst. Skriv av dig, skrik av dig, träffa andra, gör allt som du inte kunnat när du var med honom. Lev livet, trots att du inte vill leva det livet. Utforska vem du är.

    För vet du, du kommer bli lycklig, få den där familjen som du så gärna önskat. Det är jag övertygad om. Du har så mycket inom dig. Du måste bara ta dig över dina berg och dalar. Den vandringen kommer göra dig så stark.
    Och jag finns här under den vandringen.

    Ta hand om dig. Älska dig själv. Det är du som är den viktigaste personen i ditt liv.

    Svar: En månad för sent, men tack för att du delar din berättelse Sophie. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-02 | 14:00:39
  • Sophie säger:

    En månad försent? Jag skrev det här den 2/12. Är det ett svar du ger till någon som vill ge dig hopp.. Då vet jag.

    Svar: Åh, förlåt fina du. Det var ett syftningsfel vilket är så jäkligt för jag är ofta noga med sånt. Mitt tack kom alldeles för sent. Det var det jag menade. Inte dina ord. Mitt tack kom alldeles, alldeles för sent. En månad för sent. För jag läste det du skrev den 2 december, men av olika anledningar fann jag inte tiden att svara då. Och så sköt jag det framför mig. Jag är ledsen för att jag inte skrev tack tidigare, och jag är ledsen för att jag uttryckte mig så klumpigt nu. Verkligt ledsen. Ta hand om dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-05 | 20:06:15
Kommentera inlägget här: