Dag 50
Kategori: Allmänt
Jag är inte mina känslor
Min hjärna går oftast på högvarv. Kastar mig fram och tillbaka mellan olika tankar. Ena sekunden tänker jag bara på hans svek. Alla hemskheter han har utsatt mig för. Berättar det om och om igen för mig själv, för människor i min omgivning. Sekunden efter kommer alltid tankarna om att jag måste få honom tillbaka. Måste. För jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Vi måste vara menade för varandra. De två kan bara inte vara menade för varandra. Det måste bli vi i slutändan. Det måste det. Han ska ju bli pappan till mina barn. Det måste han bara.
Jag vet att mina tankar och känslor är irrationella. Ologiska. Jag vill inte känna det jag känner just nu, för det gör bara ont. Min morbror, som är väldigt klok, säger ofta till mig: "Du är inte dina känslor. Kom ihåg det. Låt dem finnas där. Men inse att du inte är dina känslor. Du är så mycket mer. Oavsett hur mycket känslorna river nu, kommer du att gå starkare ur det här. Känn, låt allt komma, men inse att du inte är dina känslor."
Det är jättesvårt att leva efter. Nästan omöjligt. För känslorna upptar hela min kropp. Lämnar inte utrymme för något annat. Jag vill så gärna försöka få in andra saker. Vill inte att hela jag ska utgöras av den här sorgen, den här saknaden, det här sveket. Vill inte att det ska få ta all plats längre. Även om jag inte har en aning om hur, måste jag försöka göra rum för andra saker. Jag måste försöka.
