trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 34 Fortsättning

Kategori: Allmänt

All fakta så har vi det ur världen

Jag vet att jag inte borde ta åt mig. Att ifrågasätta äkthet och motiv utgör inte på något sätt en elak kommentar, det tycker jag verkligen inte, men jag tar ändå åt mig. Just nu sållar inte hjärnan i vad den ska reagera på och inte.

Det kanske inte spelar någon roll för er, men det spelar roll för mig att ni vet precis hur det ligger till. Det är viktigt för mig att förmedla precis rätt bild av allt.

Jag har inga tidsinställda inlägg. Att klockan ibland visar på ett exakt minuttal är för att jag har gått in vid ett senare tillfälle och lagt till ett ord som jag missat eller ändrat de ord som mobilens autokorrekt mixtrat med.

Jag skriver mycket på nätterna. På nätterna när demonerna ändå förhindrar mig från att sova. Vissa gånger spar jag de inläggen till morgonen efter och publicerar dem då. Men panikinläggen. De händer och sker precis i den sekund inläggen når er. Jag gör mitt yttersta för att undvika de där panikinläggen. Känner att jag tröttar ut er med mina ständiga djupdykningar. Paniken är alltid obehagligt oplanerad – överrumplar mig och slår till mig stenhårt trots att jag ibland kan ha känt känslan komma smygande i timmar.

Jag anser verkligen inte att alla mina inlägg är välskrivna. Jag kan till och med ha ångest för att de inte är skrivna såsom jag gärna skulle vilja. Men det är en blogg. Och det påminner jag mig själv om varje dag. Jag är jurist. Närmast språkfascist. Mitt professionella språk skiljer sig markant från det språk jag använder här. För här vill jag att det ska vara min röst som förmedlas genom orden. Som om jag talade med var och en av er. Som om ni var mina vänner och jag berättade allt för er öga mot öga. Så vill jag att min blogg ska kännas.

De inlägg som handlar om vår historia, min historia, de har jag ibland lagt lite mer eftertanke vid. Men resten är skrivet i all hast. Ofta på min mobil med stelfrusna fingrar och tårar rinnandes nerför kinderna.

Den här dagen har varit märklig på många sätt. Hetsig, stressig, påfrestande, adrenalinstinn. Jag har kastats mellan frustration, kämparglöd och absoluta botten idag. Jag har för första gången lassats med ett ton arbetsuppgifter, inkluderande förberedande av ett föredrag till morgondagen. Jag hann inte ens komma till det förberedandet. Det har jag kvar att göra ikväll.

Just nu sitter jag med min pappa och en syster och strötittar på Pretty Woman. Har föredragspapperna framför mig. Varken film eller jobb vill riktigt fånga min uppmärksamhet. För idag har jag tryckt bort minnena som aldrig förr. Och nu slår det tillbaka på mig. Jag saknar honom så att det gör fysiskt ont i kroppen. Min person. Jag vill så gärna att han ska sakna mig också. Någon dag. Fortfarande lever jag bara för den dagen.

 

 

Kommentarer

  • Eva säger:

    Hej,
    Ikväll har jag suttit och läst igenom hela din blogg. Och diskussionen om att du skulle hitta på detta är helt absurd. Jag kan känna igen mig i så mycket av det du skriver, och att folk ens tror att du skulle hitta på det? Pff. Skitsnack.

    Och just nu vet jag inte om det finns något jag kan säga till dig som hjälper. Jag har gått igenom något liknande. För snart ett och ett halvt år sen lämnade min fd mig efter 5 år tillsammans. Vi var förlovade, hade köpt lägenhet och hade försökt sen tre månader att bli gravida (tack gud att DET inte hände). Jag är väldigt förvånad över hur mycket grejer som verkar stämma överrens med vad våra fd gjorde månaderna innan. Vi hade lägenheten, jag hade ringen, vi hade bröllopsplanerna och varsin tatuering med varandras namn, hans var en stor jävla tatuering precis över hjärtat. En dag kom han hem efter gymmet och sa att det var över. Sen kröp det fram att han hade träffat en annan och han packade en väska samma kväll och flyttade ut ur lägenheten och in hos henne.

    Så här ett och ett halvt år senare gör det fortfarande ont. Vi sålde lägenheten, jag flyttade till en annan stad, började plugga och har väl "gått vidare". De första tre månaderna sov jag oftast på soffan, kunde inte sova i sängen och jag drack nog mer vin än vad som är rekommenderat. Sen hände det väl något för runt 7 månader efter att vi hade gjort slut, tog det slut mellan han och den där andra och jag upptäckte att jag inte ville ha honom tillbaka. Jag var arg. Väldigt, väldigt arg. Började träna boxning och renoverade mitt kök. Slutade dricka rödvin. Idag jag mår bra, men allt är väldigt annorlunda nu. Inget är som förut men det kanske är bra det med? Jag är själv, men har upptäckt att det är rätt skönt. Om du någonsin vill prata med någon som har lite insyn i i alla fall hur det kändes för mig eller bara behöver maila ett mail fullt med svordomar till någon, så har du min mailadress. Annars vill jag bara lämna dig med det här:
    http://www.youtube.com/watch?v=aLZxAOA26zY

    Det är den låten jag lyssnade på dygnet runt. Och den gjorde gott. Jag kommer att tänka på dig. Kram!

    2013-12-03 | 22:17:22
  • Sofie säger:

    Hej. Jag vet ungefär precis hur det känns... Efter 11 år och 8 månader, den 23 april sa min person "Jag vill att det blir slut" Men du älskar ju mig.. "Ja men inte på det sättet längre". Och vi har två barn (3 och 6 år) som jag nu har på heltid. Han kommer hit när han ska träffa dem. Jag gör allt själv och jobbar heltid. Ingen familj här som kan hjälpa mig. ÅH SAKNADEN. Och ilskan. fy faan. Så sjukt svårt att komma över någon man måste träffa i resten av livet för barnen. Vi hade också massor av planer, jag fattade ingenting. han ville vara själv sa han. Inte i ett förhållande. Än så länge har jag inte fått reda på om han träffat någon och jag tror inte det. Hur som helst, DET skulle krossa mig totalt. Lider med dig så oerhört att du måste tänka på det. Också. Är nog jobbigt att inte veta om eller när han kommer träffa någon. Måste hålla mig flytande för barnen, så jobbigt ibland men också så glad att jag har dem, hade nog ändå mått sämre utan dem. Tillåtit mig att bryta ihop mer kanske. Helvete är vad det är.

    2013-12-03 | 22:26:27
  • Lilla jag säger:

    Du skriver om mitt liv. Nästan.
    Jag blev lämnad av min stora kärlek. Han bedrog mig i månader innan det tog slut. Han stängde av all kontakt och flyttade ihop med den nya när historien uppdagade sig. Dr Jekyll & Mr Hyde.
    Min livsgnista försvann. Det är två år sedan nu och jag försöker ännu hitta tillbaka till mig själv. Fy fan.
    Stackars dig.

    2013-12-03 | 23:36:11
  • Anne säger:

    Mitt hjärta blöder för dig. Jag har läst varenda rad, och varenda rad är som om jag själv skrev det för två år sedan. Då jag själv blev bedragen av killen jag hade varit tillsammans med i sju år, killen som tog min oskuld och jag hans. Precis de orden - "jag älskar dig bara inte längre". De har jag hört. Och jag har gråtit, gråtit, gråtit. Varit som förlamad i både kropp och själ. Men allt blev bra till slut. Så bra.

    Du ska veta att jag tänker på dig, skänker all jävla styrka jag kan skänka. Och jag är så glad att du öppnat dig i den här bloggen och skänker styrka till så många andra. Jag har i två år varit så desperat efter någon som kan förstå. Någon som verkligen, från hjärtat, kan förstå vad jag gått igenom. Nu vet jag att sådana människor existerar, att de lider med mig så som jag lider med dem.

    Jag vill bara att du ska veta, att jag tänker på dig, trots att du är en total främling för mig, och önskar dig all lycka. Skänker dig styrka!

    Tusen styrkekramar

    2013-12-03 | 23:45:05
  • Julia säger:

    Jag är en av dem som läst vartenda ord från början till slut men också en av dem som sedan ifrågasatte. Anledningen till mitt ifrågasättande berodde främst på att jag tidigare läst och fastnat för liknande berörande och välskrivna bloggar som sedan visat sig vara PR-trick. Att jag ifrågasatte var aldrig för att såra dig eller förminska din historia, det var för att förvissa mig om vad jag egentligen tog del av.

    Helst av allt önskar jag att allt bara var ett påhitt, för då skulle du sluppit gå igenom allt detta tunga som du gör just nu. Men nu när det som sker har hänt så vill jag bara säga tack för att du delar med dig. Jag tror att din historia kan hjälpa många och orden som du sätter på dina känslor betyder mycket.

    Förlåt om jag gjort dig ledsen, det var aldrig min avsikt. Fortsätt att kämpa dig genom dessa 365 dagar, fortsätt att berätta och fortsätt att återfinna dig själv. Tack för att du delar med dig.

    2013-12-04 | 00:25:22
  • Mary säger:

    Du skriver jättebra, jag jobbar själv med korrektur och har inte sett ett endaste skriv- eller stavfel. Har läst hela bloggen nu, du är verkligen bra på att skriva. Det är ok att inte skriva perfekt också ;)

    2013-12-04 | 02:24:35
  • Emma säger:

    Hej!
    Jag hittade hit från BK och jag är glad att jag gjorde det. Det är en fruktansvärt jobbig historia att läsa men du berättar så fint. Jag tycker att du är så modig och stark som orkar berätta så självutlämnande om dina känslor. Dina beskrivningar av paniken är så målande att jag får ont i magen och ibland gråter av att läsa. Jag tycker att språket hjälper berättandet, visst skriver du mycket men inte ett enda ord känns överflödigt. Jag hoppas att jag får fortsätta följa med på din resa och jag hoppas innerligt att den går uppåt.

    Jag tror att alla som fått sitt hjärta krossat, även på ett mindre brutalt sätt än du, kan känna igen sig i delar av dina känslor (HUR kan det göra så ont? HUR kan känslor göra fysiskt ont?). Det kommer att vara en helvetes resa men du kommer att klara det. Om du ibland eller ofta tänker att det ska bli ni igen kanske det inte gör så mycket, du kanske behöver det för att ta dig igenom den dagen, den minuten och överleva till nästa. Det någon sagt om att återerövra platser och minne och göra dem till dina tror jag är helt sant. Första gången en gör något utan sin partner är det fruktansvärt jobbigt. Men nästa gång går det lite lättare. Man kan börja i det lilla.

    Stor kram!

    2013-12-04 | 07:03:42
  • Linnea säger:

    Hej!

    Jag satt härom kvällen (ja, natten snarare) och sträckläste allt du skrivit. Det du skriver berör. Ett sånt svek du varit med om känns. Såklart. Jag har inget trösterikt att förmedla. Men jag tänker på dig. Och att det kommer en dag då allt inte känns lika mörkt. Sköt om dig!

    Kram Linnea

    2013-12-04 | 09:09:15
  • Svanka säger:

    Hej!
    Jag har läst hela din blogg, de första tjugo dagarna på ett bräde.
    Jag har aldrig ifrågasatt äktheten, tycker den sipprar ut genom varje ord.

    Mitt liv är så olikt ditt, mina historier annorlunda- men alla är sanna, för det är mina upplevelser, även om min blogg är totalt anonym.

    Så vet det, när livet hopar upp sig som ett berg av smutsig disk framför dig- någonstans i cyberspace finns någon som ser dig, eller iallafall, någon som läser dig.

    2013-12-09 | 09:06:43
    Bloggadress: http://svanka.blogspot.com
Kommentera inlägget här: