Dag 34 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Illamående och kommentarer
Jag sitter på jobbet. Mina kollegor har gått på lunch, men jag sitter kvar vid mitt skrivbord. Är inte hungrig. Illamåendet går i vågor. Sköljer över mig. Ömsom vänder det sig häftigt i hela magen, ömsom är det endast en bitter smak i munnen. Jag har precis fått i uppgift att hålla ett tjugo minuter långt föredrag. Imorgon. Ett föredrag som jag förvisso redan hållit en gång i somras, men som jag därefter förträngt och lagt undan långt bak i hjärnan. Vet inte hur det ska gå till. Vet inte hur jag ska kunna fokusera. Allt snurrar just nu och jag kan inte uppbåda ett uns av det fokus som jag så desperat behöver.
Samtidigt är det annat som pockar på och vill ha uppmärksamhet. Annat som sätter sig som iglar i hjärnan och vägrar släppa. Det pågår en diskussion hos Bloggkommentatorerna angående äktheten i min berättelse, angående viljan att bli uppmärksammad osv. Jag förstår dem som kommenterar där. Jag förstår deras skepticism. Jag förstår att jag inte kan ha en offentlig blogg och sen bli upprörd över att folk tycker och tänker saker om den. Alla har rätt att tycka och tänka som de vill.
När jag ser de kommentarer som har lämnats hos Bloggkommentatorerna blir jag ändå ledsen. Trots att jag både vet och accepterar hur bloggvärlden fungerar. Men jag kan inte värja mig för hårda ord just nu. De sätter sig som klister i min hjärna och gnager tills tanken på något sätt inte får plats längre. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men det gör mig ledsen att det finns de som inte tror att det jag skriver är äkta. Att det skulle vara påhittat för att få läsare. För jag är väldigt noga med att det jag förmedlar alltid är sanningen. Jag vet inte vad skrivandet annars skulle ha för mening för mig.
Jag kan verkligen glädjas åt att det är många som går in och läser, stöttar mig, tänker på mig, peppar mig och ger fina råd. Jag ska inte hymla, för det spelar faktiskt en stor roll i mitt liv just nu. Och jag vet att jag, för att få ta del av alla dessa människors pepp och råd, även måste acceptera att alla läsare inte känner likadant. Och som någon skrev hos Bloggkommentatorerna, det är inte på min blogg det skrivs ifrågasättande saker. Det är jag otroligt tacksam för.
Jag försöker inte uppmåla en otrohet värre än någon annan – för det är den inte. Jag försöker inte uppmåla mig själv som den perfekta kvinnan – för det är jag inte på något sätt och tycker egentligen att det kanske är precis tvärtemot det som jag hittills har skrivit om mig själv.
Fortsätt läsa ni som vill. Jag är från djupet av mitt hjärta oerhört tacksam för all fin respons.
Nu måste huvudet ner i sanden några timmar. Bort, bort, bort med helvetestankarna. Det finns en tid för dem. Men den får inte vara nu.
