trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Hej ni älskade läsare.

Ni är många som läser här nu. Men det kan också bara vara just igår som folk trillade in. Jag vet inte. Jag har förstått att många kanske undrar varför bloggen är anonym. Kanske tycker ni att anonymiteten förtar värdet av min berättelse. Jag hoppas inte det, för åtminstone just nu, vill jag gärna vara anonym. Så anonym man kan vara när man skriver så detaljerat som jag gör. För jag inser att de som känner mig och råkar läsa direkt vet. För några veckor sen frågade faktiskt en snäll jobbkollega mig om jag skrev en blogg. För hon hade blivit rekommenderad att läsa en blogg av en vän och kände att det kunde vara jag som skrev.

Jag skriver om mitt allra innersta. Ger detaljerade beskrivningar av saker, känslor och händelser som jag inte ens har berättat om för mina närmaste. Jag skriver för att få ur mig några av de hemska tankar och känslor som just nu upptar mitt inre. Att skriva ut en tanke här ger så ofattbart mycket hjälp. Hjälp att bära några av de bördor som tynger mig just nu. Om ni bara visste hur mycket den här bloggen betyder för mig. Alla som läser, alla som kommenterar. Den här bloggen utgör just nu en av få strimmor ljus i mitt liv. Det enda stället där jag får vara precis så ledsen, sorgsen, panikslagen och förtvivlad som jag behöver vara ibland.

Jag vet att jag kan sätta lösenord på bloggen. Ta den ur offentligheten. När jag skrev på Elaine Eksvärds blogg för en månad sen var jag desperat. Desperat efter stöd. Och ja, jag är rädd att jag kanske skrivit för utlämnande, för detaljerat ibland, men samtidigt är jag oändligt tacksam för att det finns så många som läser. Som tar sig tid. Som bryr sig.

Det finns säkert de som undrar om jag inte överdriver. Lägger till saker. Hittar på. Jag vet inte om det spelar någon roll för er men jag lovar att varenda liten detalj som jag har skrivit är sann. Det är så klart min sida av vad som hänt, mitt perspektiv, och därmed också bara min sanning. Jag önskar innerligt att jag någon gång får ta del av hans sanning också.

En dag kanske inte bloggen behöver vara anonym längre. En dag kanske jag känner mig redo att visa er, inte bara mitt inre, utan även mitt yttre. Jag vet inte, det kanske är först då ni kan känna och relatera till allt på riktigt. Jag vet inte hur viktigt det är med ett namn och ett ansikte till en berättelse. Det kanske är viktigt. Kanske kan jag en dag ge er det också.