trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 35 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Perspektiv
Befinner mig just nu i en liten, liten kyrka på landet. Min mamma har julkonsert med sin kör. Sitter bredvid min syster i kyrkbänken. På väg in gick vi förbi gravar. Gravar som påminner om döden. Påminner om den verklighet jag skulle sätta min familj i om jag en dag inte skulle orka mera och ge upp.
 
Vid en grav lyste flera ljus. Ett barn. Sju år. Gick bort för två år sen. Två år där barnets familj på något sätt varit tvungen att överleva. Det blir mer verkligt då. Det blir mer verkligt vad jag kämpar för. Kan inte låta mig själv ge upp. Måste överleva. Måste kämpa.
 
Perspektiv. Jag vill så gärna få perspektiv. Kliva ur gropen där jag är i centrum, där allt handlar om mig. För jag orkar inte med mig själv just nu.

Kommentarer

  • emma säger:

    Hittade hit idag. Sträckläser. Du hjälper nog andra när du delar med dig. det kommer bli bra.

    stor kram!!!!!

    2013-12-04 | 20:45:38
  • Anonym säger:

    Hur gammal är han?

    2013-12-04 | 20:48:41
  • Martina säger:

    Hej,
    Ville bara lämna ett liten hälsning att jag läser, att jag tänker på dig och att jag till viss del känner igen mig i det du skriver. Jag har också varit i den där gropen, om än av en annan anledning. Kommer ihåg vad en kurator som jag pratade med då sa - att jag en dag skulle titta tillbaka på det som varit och känna att jag kommit ut på andra sidan, att det hade varit tufft att gå igenom, men att jag hade fixat det.

    Jag kommer ihåg att jag inte trodde att den dagen skulle komma. Det lät för otroligt för att vara sant. För hur skulle jag kunna få kontroll över den ångest och panik jag kände över livet just då? Hur skulle jag någonsin kunna förlika mig med det som hade hänt, det jag tänkte och det jag kände. Då var det en omöjlig tanke.

    Tid. Detta tjat om tid. Att det med tiden skulle kännas bättre. Att jag med tiden skulle få distans till det som hänt. Då kändes det som skitsnack, för tiden skulle ju inte kunna ändra på det som hänt - och det var ju det enda jag ville, att det som hade hänt skulle göras ogjort. Idag (2,5 år senare - men jag mådde bättre redan ett år efter det inträffade) tillhör jag den där skaran som fått uppleva tidens helande kraft. Idag mår jag bra. Jag har fått den, förr så otänkbara, distansen till det som hände och jag har hittat tillbaka till mig själv igen. Den mörka tiden kommer alltid att vara en del av mig, och idag kan jag till och med säga att det är en del jag är tacksam över. Det hade jag aldrig, aldrig, aldrig, kunnat tänka mig när jag var där nere i gropen. Det hade ju betytt att jag förlikat mig med det som hänt, och det var helt enkelt otänkbart för mig. Då.

    Så kämpa. Kämpa, kämpa, kämpa. Med tiden kommer perspektiv och distans. Tyvärr finns det ingen genväg, och det är det som är så smärtsamt att behöva inse när man befinner sig i den mörka gropen, och bara vill att allt ska bli bra.

    Fortsätt skriva, skrivandet hjälpte mig mycket att få ner mitt inre kaos till något mer konkret. Lättade ångesten. Försök finna en balans mellan sysselsättning och bearbetning. Ta dig ut på sådant du vet är bra för dig, umgås med vänner och familj, ta en promenad om vintersolen tittar fram, måla en tavla, unna dig en god middag eller kanske ett frisörbesök. Men - glöm inte bort att också tillåta det mörka och smärtsamma. De tankarna och känslorna är minst lika viktiga för din bearbetningsprocess. När paniken kommer, försök att lugna dig och tänk på att det är en del av bearbetningen, ett steg i rätt riktning - mot perspektiv och distans.

    Önskar dig all lycka till! En dag är du också ute på andra sidan. Det är jag helt övertygad om, så håll ut. Kram!

    2013-12-04 | 21:02:01
  • Lotta säger:

    Nu kommer jag låta tjatigt, men: Det är ok. Det tar tid.
    Det är klart du känner att du måste få perspektiv och jag tycker att bara faktumet att du inser detta visar att du redan fått det.

    Man kan inte jämföra sin egen smärta med någon annans.

    Fortsätt kämpa, var stark. Du har ramlat och ma a nått botten men du kan ta upp dig ur det Mörkret.
    Alla dina bloggvänner är här för dig

    2013-12-04 | 22:12:53
  • Anonym säger:

    Hej!
    Jag blev också bedragen av mitt ex, vi var och tittade på hus. Det var tre år sedan och jag har fortfarande problem med sömnen och ältar det lite då och då i mitt huvud, men överlag så är jag lycklig idag och en mycket starkare människa (om än lite mindre naiv, på gott och ont).
    När man berättar sin historia för andra så känns det som att man berättar om en annan människa, som att det man levde var någon annans liv.
    Jag drömde en gång att jag såg mitt förra jag stå långt bort i en allé och vinka hejdå till mitt nya jag. Inte på ett sorgset sätt utan mer som att vi har förlikat oss med vad som hände och att jag själv är min bästa vän. Och det är så jag väljer att se det idag.
    Skrev själv en blogg just då, dock låst, men det hjälpte mig nåt oerhört. Och ja, du får älta. Du får älta tills du inte längre behöver älta. Så det så.
    Allt KOMMER att bli bra.

    2013-12-04 | 22:22:43

Kommentera inlägget här: