Dag 35 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Tidens hastighet
Dagen har varit fullspäckad. Jag har haft utbildning och i pauserna förberedde jag mig för mitt föredrag. Helt plötsligt fick jag order om att skynda iväg till ett rum fyllt av viktiga personer, och sen var det showtime. Jag vet inte ens hur det gick. Kommer inte ihåg. Kan inte koppla ihop hjärnan med kroppen som faktiskt var där, som stod där framför dessa människor i tjugo minuter och berättade om invecklade saker. Jag minns ingenting.
Ja, idag har minuterna svischat förbi utan att jag ens hann märka.
De första veckorna gick tiden oändligt långsamt. Jag stirrade på klockan och önskade att visaren skulle röra sig fortare. Fortare framåt. Till en tid, ett klockslag, då han ville ha mig igen. Önskade att varje sekund inte skulle kännas som en evighet. För det var en evighet fylld av smärta, sorg, hopplöshet, uppgivenhet och absolut mörker.
Jag är fortfarande en väntande varelse. Väntar på att tiden ska ta mig till ett bättre ställe. En ljusare plats än den jag befinner mig på just nu. Men sekunderna är inte längre min fiende på samma sätt. Det finns saker jag vill hinna med på dagarna, som gör att jag inte längre vill skynda tiden på sekundnivå. För jag vet att det som jag väntar på inte avgörs av sekunder. Det är en fråga om månader, år, en hel livstid kanske.
Ja, jag lever fortfarande mitt liv väntandes. Och jag kan inte se hur den känslan någonsin ska kunna släppa.
På honom kan jag vänta en evighet.
