trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 36 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Enough is enough. No more.

Exakt tre månader har det gått idag. 5 september. Tre månader sen det liv jag kände, älskade och drömde om förintades. Förintades av hans ord: ”Jag älskar inte dig längre.”

Oavsett vad han har gjort är det de orden som är värst. De orden som jagar mig i drömmarna, som ringer i öronen så snart hjärnan inte tvingas tänka på annat.

Den 20 augusti skrev han i ett sms till mig: ”Jag älskar dig över allt annat.”

Den 21 augusti, när jag åkt iväg på konferens, skrev han: ”Saknar dig redan. Älskar dig finaste.”

Den 22 augusti skrev han: ”Saknar att mysa galet med dig.”

Den 23 augusti skrev han: ”God morgon baby. Sov så himla dåligt i natt. Vet inte riktigt varför, bara dålig känsla… Saknar dig och tänker på dig som är så duktig.”

Den 24 augusti, när jag skulle komma hem från konferensen, skrev han efter förslag av mig om att vi bara skulle mysa och kolla serier i sängen: ”Va bra ängel. Låter som en underbar lördag!”

Den 26 augusti startade deras sms-konversationer. Den 27 augusti jobbar han övertid. Den 28:e likaså. Liksom den 29:e – då kom han inte ens hem på natten efter ett pass som slutade halv elva på kvällen. Jag lagade och tog med flera matlådor till honom. La ner en chokladkaka som han kunde bjuda sina kollegor av.

Den 30:e är dagen för den påhittade olyckan. Då han ljög sig blå efter att ha varit med henne.

Den 1 september spelar vi den där förbannade låten: "Utan dina andetag". Sen älskar vi i duschen.

Den 2 september åker han hem till henne för att ha sex. När han är hos henne skickar han peppande sms till mig som är nervös på jobbet.

Den 3 september tar hans mobilbatteri slut men han bemödar sig att skicka ett sms från en kollegas mobil, eftersom han givetvis jobbar över även denna dag.

Den 4 september jobbar han över. Som vanligt.

Den 5 september svarar han, klockan halv elva på förmiddagen efter ett sms som jag skickat om att jag hoppas att han skulle få komma hem i tid och få sova någon timme innan jag skulle komma så att vi kunde mysa då, följande: ”Hej baby. Det hoppas jag också. Vilken tid tror du att du är hemma?” Sen kommer ett sms där han frågar vad jag vill äta på kvällen. Efter mitt svar om att vi har goda grejer i kylen svarar han: ”Låter bra ängel. Ser fram emot det!” Sen kommer sms:en om att han pratar med den där kollegan. Ett efter ett. Där han lovar att han snart är hemma. Tills det inte kommer fler. Några timmar senare kommer han hem och säger: ”Jag älskar inte dig längre.” Inga förklaringar. Bara: ”Jag älskar inte dig längre. 

Han hade varit med henne hela kvällen.

Det här var sista gången. Det här var sista gången jag påminner mig själv så här. Det här var sista gången jag gav honom så här mycket av min tid, kraft och energi. Det här måste banne mig vara sista gången. Men för nu. För nu tillåter jag illamåendet komma. Tårarna. Paniken. Ångesten. Det vidriga rivandet i mitt bröst. Den massiva klumpen som hindrar luften från att komma in. Som gör att jag måste andas snabbt och häftigt för att bara överleva.

Det kom redan på eftermiddagen. Jag flydde till toaletten. Gaskade upp mig. Tog mig hem. Försökte. Försökte ha det bra. Åt princesstårta direkt ur kartongen med mina systrar. Tittade på Ernst.

Sen slog något slint i hjärnan. Jag var tvungen att ta fram bevisen. Bevisen för vad han har gjort. Bevisen för hur sjukt allting är.

Men nu får det vara nog. Enough is enough. No more. Åtminstone för nu.

Kommentarer

  • Linnéa i Colorado säger:

    Straktlast din blogg. herreherreherregud. Det far mig att tvivla pa det jag har, eller rattare sagt: Ta tillvara pa.

    2013-12-05 | 22:30:50
    Bloggadress: http://linneaiusa.com
  • S säger:

    Asså det där är så sjukt. Så ofattbart. Vet inte vad mer jag ska säga. Jag hoppas verkligen att din ilska kommer snart, för din egen skull, och för att han inte förtjänar ett uns av din sorg och dina tårar.

    Kram

    2013-12-05 | 22:46:19
  • Anonym säger:

    Det är som att läsa mina egna ord. Jag gick igenom nästan samma sak för ett och ett halvt år sedan. Men jag blev arg. Så arg att jag ville explodera och gå sönder. Jag klippte banden helt. Det må låta klyschigt men idag är jag en helt annan människa. Jag mår bra. Vill bara att du ska veta det. Var stark, vi är många som hejar på dig!

    2013-12-05 | 22:54:04
  • Anonym säger:

    Det är som att läsa mina egna ord. Jag gick igenom nästan samma sak för ett och ett halvt år sedan. Men jag blev arg. Så arg att jag ville explodera och gå sönder. Jag klippte banden helt. Det må låta klyschigt men idag är jag en helt annan människa. Jag mår bra. Vill bara att du ska veta det. Var stark, vi är många som hejar på dig!

    2013-12-05 | 22:54:05
  • Anonym säger:

    Det är som att läsa mina egna ord. Jag gick igenom nästan samma sak för ett och ett halvt år sedan. Men jag blev arg. Så arg att jag ville explodera och gå sönder. Jag klippte banden helt. Det må låta klyschigt men idag är jag en helt annan människa. Jag mår bra. Vill bara att du ska veta det. Var stark, vi är många som hejar på dig!

    2013-12-05 | 22:54:06
  • S säger:

    Hej fina du!
    Har spenderat hela min kväll med att läsa din blogg och jag vet inte var jag ska börja..

    Vi har inte varit med om samma saker, våra öden har skiljt sig åt men ändå kan jag känna igen smärtan genom att läsa dina ord. Och jag gråter för oss båda. Den dagliga kamp du beskriver, hur allt som existerar runt om dig påminner om den tid som du beskriver som din bästa och den tid du aldrig kan glömma. Det gör så ont att läsa samtidigt som det känns skönt att det finns någon som också upplever det där totala svarta mörkret som håller fast en. Någon som VET.

    Jag tänker som du, man måste kämpa. "When you go through hell, keep walking." För något annat finns inte. Du, liksom jag måste fortsätta kämpa. Du, liksom jag, har peppat andra i svåra stunder och nu sätts våra egna råd på prov - upp till bevis.

    Jag är i ett förhållande med en kille som utsatt mig för svek som har gjort mer ont än något annat. Jag har gråtit så mycket att jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Haft dagar då jag velat ge upp, kämpat för att äta, att klä på mig, att koncentrera mig på något jobb/skolrelaterat, spela glad inför vänner osv.

    Det är väldigt märkligt egentligen - hur ett svek från den person man minst anade kunde göra så, fortfarande inte är tillräckligt för att man ska släppa eller lämna personen. Och som du beskriver så är man så rädd för att ens vänner och familj ska tröttna på en eftersom det kanske är för svårt för dem att förstå samtidigt som det gör så ont för dem att se någon de älskar lida så för en person som ärligt talat inte är värd det.
    Under två års tid har jag kämpat med att försöka rättfärdiga mitt beslut att stanna med en person som svikit mig och sårat mig - jag har fortfarande inget svar. Jag kan tänka mig, baserat på dina ord, att du förmodligen funderat på samma sak. Varför är man inte så stark, hittar något jävla anamma och släpper personen? "Vad är det för fel på mig", som du skriver.

    Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med denna kommentar. Jag vill bara säga att även om vi inte känner varandra, vi vet inte vilka vi är, våra öden har sett olika ut osv - så känner jag din fruktansvärda sorg och jag kommer följa din blogg för att se din resa framåt mot den dag du nu tror är obefintlig, nämligen en dag av lycka.
    För jag tror verkligen att du en dag ska vakna och titta i spegeln och mötas av ögon som inte längre vittnar om en svart djup sorg. Istället ska du mötas av dina ögon som ler mot dig, ögon som talar om för dig "du är fri från din sorg och du ska åter finna glädje" Det är även den dagen du utan problem kan möta någons blick. Du skrev att du endast kunnat möta hans blick, men jag vill verkligen att du ska veta att en dag, tro det eller ej, kommer du kunna möta din egen med stolthet över att du rest dig. DÅ, har du klarat din resa.

    Från djupet av mitt hjärta önskar jag dig lycka till. Och kom ihåg, "when you go through hell - keep walking". Ge aldrig någonsin upp, aldrig någonsin.

    /S




    Svar: Om än så sent: Tack S. Tack för att du berättar. Och tack för fina ord.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-05 | 23:05:40
  • Anonym säger:

    Finner inga ord. Så sjukt vidrig. Fyfan.
    Håll ut, det är okej att vara riktigt ledsen nu. Men det blir bättre, du är inte undantaget lovar.

    2013-12-05 | 23:11:37
  • agnes säger:

    sjukt härligt att få känna att du har ilska inom dig.
    jag slås om och om igen av hur vidrigt han har betett sig. och hur jag verkligen inte kan förstå hur man kan vara så falsk. du är värd någon mycket mycket bättre.

    ikväll när jag satt på tunnelbanan hem tänkte jag mig att tjejen som satt mitt emot mig var du. med blå jacka och röda skor, upptagen med telefonen, sorgsen blick.

    vet att det är så fånigt men jag kände verkligen hur jag ville trösta henne. eller hur jag vill trösta dig. medsyster. jag skickar dig all styrka jag kan.
    du är så stark.

    <3

    Svar: Det har råkat bli så att alla mina kläder är svarta just nu. Jag köpte ny jacka, ny mössa och allt blev svart. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-05 | 23:32:28
  • Amanda säger:

    Alltså, jag skulle så gärna vilja skriva något riktigt smart och peppigt så att du, bara sådär direkt, mår bra igen för det skär i mitt hjärta varje gång du lägger upp ett nytt inlägg. Skär i hjärtat för jag försöker föreställa mig hur jag skulle känna om det hände mig, men det går inte. Det är just därför jag beundras av dig för även om du inte känner dig stark, så är det precis vad du är. Att varje dag kämpa sig upp, trots att det enda man egentligen vill är att säga "fuck off världen", dra täcket över huvudet och sova tills allt hemskt är över, är äkta styrka.

    Kom ihåg att för varje dag som du tar dig upp ur sängen så blir du lite starkare, även om det kanske inte känns så just då. Att du dessutom har en familj som verkar ställa upp i vått och torrt gör dig också starkare, och klandra dig inte för att de får ta emot mycket av din sorg, du hade gjort samma sak för dem. Det är så man måste tänka. Det är det familjer, och vänner, är till för.

    Det finns ett citat som jag brukar tänka på när allt bara känns för jäkligt, meningslöst och idiotiskt. "You were given this life because you are strong enough to live it", det påminner mig om att jag är stark och att jag kommer fixa de utmaningar jag står inför, vilka de än är, precis som du kommer att fixa det här. Bara du kämpar varje dag.

    Jag ska läsa din blogg varje dag tills den dag du mår bra igen, för den kommer att komma. Stor kram på dig!

    Svar: Så sent men: Tack fina Amanda.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-06 | 00:25:31
  • Emeli säger:

    Usch vilket svin han är!
    Jag önskar så att du kunde se honom ur ett annat perspektiv än genom dina rosafärgade glasögon och se vilken skithög han verkligen är. Han är inte värd en sekund till av din tid.
    Hur skulle du känna om en man gjort såhär mot en av dina systrar? Du skulle vilja ge honom en ordentlig utskällning eller hur? Precis så som du skulle känt för den mannen förtjänar ditt ex att du känner för honom.
    Önskar jag kunde ge dig lite av den ilskan jag känner just nu för jag har aldrig träffat karln men skulle gärna ge honom två matchande blåtiror ;-)
    Har aldrig sagt det till någon tidigare men jag hoppas du blir fly förbannad snart. Jag tror du skulle må bättre efter det.
    Styrkekramar till dig!

    Svar: Jag kan ändå inte sluta älska honom. Trots att jag vet allt som du skriver. Jag förstår själv inte varför jag inte kan bli arg.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-06 | 01:45:12
  • Anonym säger:

    Du måste börja släppa det!!! Jag behöver också älta saker när jag mår dåligt och det är ett bra sätt att bearbeta saker på. Men du måste börja tänka på annat än att fastna i olika datum, ordval, sms, händelser och saker. Du tvingar dig själv att vara kvar i det, ofrivilligt eller frivilligt, vet ej. Skriv om nånting annat en enda dag. Släpp honom för bara en enda dag. Älta fruktvalet på ICA istället för chokladen han gillar. Imorgon kan du älta honom igen, men just idag, en enda dag. Gör nånting annat. Tvinga dig själv. Du fixar det här.

    2013-12-06 | 09:15:50
  • Carro säger:

    Jag blir mållös över hur man kan göra något sånt, hur man kan spela ett sånt dubbelspel....
    Du är bättre utan en sån pajas! Du är stark. Kämpa på de kommer någondag bli lite lite bättre :)

    2013-12-06 | 16:35:27
    Bloggadress: http://justblonde.blogg.se
  • Sofia säger:

    Det gör så ont i mig att läsa dina ord, dina hårda ord om verkligheten. Jag kan inte hur du känner men samtidigt så känns det som om jag vet exakt hur du känner. Jag kan relatera till hopplösheten men också till hoppfullheten.
    Jag var tonåring, inte mer än 14 år gammal, men jag hade mött kärleken i mitt liv - och sånt VET man. Vi var tillsammans nästan varje dag i 13 månader. Det var mitt längsta förhållande då. En dag så ringer han mig och säger att det är slut. Jag fick aldrig någon mer förklaring. När veckorna går kommer det fram att han varit otrogen nästan hela det året vi var tillsammans och hela min världsbild förstördes. Jag var så kär och så naiv att jag förlät honom direkt "bara du tar mig tillbaka" men han påstod sig ha för dåligt samvete. Det tog mig över tre år att komma över honom, eller snarare komma över tanken om att "han var den enda". Men sen hände det otänkbara, han kom tillbaka till mitt liv. Han hade mognat, växt och ville åter igen satsa på oss.
    Jag var naiv som tog tillbaka honom ja, kanske saknar jag självrespekt men jag älskade honom. Jag älskar honom. Har alltid gjort.

    Det är sju år sedan han lämnade mig första gången. I februari har vi varit förlovade i 2 år.

    Jag vill inte få dig att hoppas mer, nej. Hoppet är det som gör ondast. Önskan om att varje gång han ringer är det för att han vill ha dig tillbaka - den är förödande. Jag vet inte riktigt vad min poäng är. Hur ska jag kunna skriva att du ska sluta hoppas men ändå tro på att allt är möjligt? Jag vill samtidigt skriva att han har varit ett jävla as och förtjänar inte dig men min historia har avslöjat att jag vet så jävla väl vad det innebär att vara riktigt kär. "kanske kommer han ångra sig"

    Jag vet inte. Jag önskar dig all lycka, hittills har du trots allt klarat dig bättre än många av oss. Ett andetag i taget. Kanske vänder det inte förrän dag 234, men vet du? Det kommer ändå vara värt det för det finns så många dagar efter dessa 356. Efter dessa 356 dagar väntar ett helt nytt liv, ett skrämmande och oförutsägbart liv. Men det är DITT liv.

    (förlåt för allt svammel, hoppas jag fått fram något i den här röran av ord)

    Svar: Tack för att du delar med dig Sofia. Jag kommer fortsätta hoppas. Jag kan inte sluta. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-06 | 20:04:51
    Bloggadress: http://jomika.se
  • Jenny säger:

    Fy fan. När jag läser detta känner jag bara. Det finns fler. Nästan exakt samma sak hände mig den 24 augusti för fyra år sedan. Från "Jag saknar dig" till "jag älskar dig inte längre". Och henne. Den andra. Eller DE andra i mitt fall. Men man vill inte ha en som inte älskar en tillbaka. Man är värd att älskas som han älskar. Och det gör ont, så ont. Jag tror du hjälper så många andra med dina texter. För man vill veta att man inte är ensam. Det hjälpte mig. Kram till dig!

    Svar: Tack Jenny för dina ord.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-10 | 10:49:53
    Bloggadress: http://jennylinacarlsdotter.blogg.se
  • Lisa säger:

    Känner igen mej så mycket av det du skriver då jag själv har varit med om liknande.
    Du måste tänka på att han tydligen inte var den personen som du trodde att han var. Han ljög och gjorde dej illa och det är inte en sånn kille som du ska eller borde vara med. Det är inte du som har gått igenom en förlust genom det här utan han. Om han kunde göra så här mot dej så finns det ingenting som hindrar honom från att göra precis samma sak mot henne.
    Blir så ledsen när jag läser detta. Blir ledsen över att han var så falsk mot dej och jag förstår att det är jätte svårt att komma över honom. För mej tog det inte så lång tid att inse att jag faktiskt klarade mej bättre utan honom och det är det som du måste inse också!

    2013-12-10 | 16:31:43
  • Michaela säger:

    känt samma känsla, känt samma hårda andetag, hur allt försvinner ur kroppen, att bli sårad, att någon annan håller om han man ville ha livet ut. Hoppas allt är bra med dig! hoppas du tar det upp. Till slut kommer man tacka honom, det gör jag nu, för man lär sig, man tar sig upp och man är mer försiktig nästa gång... :( kram

    2013-12-10 | 17:32:59
  • Anonym säger:

    Hej,

    Har läst din blogg och lämnat någon kommentar någon gång tror jag.

    Vill bara säga att jag lider med dig. Går igenom samma sak just nu. Min kille säger att han inte är säker på mig längre, vi ska fortsätta som vanligt tills han bestämt sig. Fast ingenting är som vanligt. Inga gulliga sms, inga telefonsamtal, ringer knappt upp mig osv. Det är fruktansvärt och jag känner bara att jag inte orkar någonting. Luften har gått ur mig helt. Egentligen orkar jag inte gå upp ur sängen, men tanken på att vara kvar och bara tänka på honom är inte heller särskilt lockande. Men det är läskigt hur man kan bli. Jag tänker på döden och att jag inte orkar leva, vad är det liksom? För en kille som inte är säker på mig? O om man ska vara objektiv (vilket jag ju såklart inte är) så är jag tusen gånger bättre än honom.

    Men det går inte att beskriva känslan att när den personen man älskar, vill leva med och ser en framtid emd lämnar en. Ja, då förlorar livet mkt (allt) av sin charm. Jag blir arg på mig själv för att jag låter honom påverka så mkt.

    Förlåt att jag bablar på mig, ville bara säga att din blogg hjälper mig. Tack snälla du för det. Jag hoppas det löser sig för alla oss som är här. Du förtjänar någon fantastisk man!

    Kram

    Svar: Åh fina du. Jag förstår att det måste vara plågsamt. Om du har möjlighet - låt honom vara ifred ett tag. Fortsätt inte som vanligt. Då gör du bara illa dig själv. Det kanske visst kan bli ni men inte genom att fortsätta i något som han är osäker på. Jag hoppas så innerligt att det löser sig. Stora kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-04-28 | 09:54:07
Kommentera inlägget här: