trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 36

Kategori: Allmänt

Det kanske är jag som är undantaget
Jag läser det ni skriver till mig. Det gör jag. Men jag kan inte släppa honom. Jag klarar inte det. Jag älskar honom för mycket. Jag klarar inte att föreställa mig ett helt liv utan honom.
 
Idag berättade en kollega för mig att hans flickvän är gravid. Nästa år fyller han trettio år och då blir han också pappa för första gången.
 
Han lever ett sånt liv som förut också skulle bli mitt liv. Med sin sambo sen tio år. Med ett barn på väg. Jag vill inte leva ett annat liv än det jag hade. Jag klarar inte det.
 
Jag vet att det är svårt att förstå hur jag kan känna så här. Men jag kan inte ljuga och skriva sånt jag tror att andra vill läsa. För jag kan inte släppa honom. Det är sanningen. Nu sitter jag på toaletten på jobbet. Och kan inte sluta gråta. Kan inte andas.
 
Dagen har varit intensiv med långa utbildningspass och jag har tryckt bort allt. Tog några minuter för att läsa kommentarer och nu har allt brustit. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut härifrån. Det spelar ingen roll hur många gånger ni skriver det. Jag kan inte tänka på något annat än att jag måste få tillbaka honom.
 
Det kanske är jag som är undantaget. Undantaget som faktiskt inte kommer vidare. Som faktiskt inte går en ljusare framtid till mötes. Det kanske är jag som är det undantaget.

Kommentarer

  • Lou säger:

    Det kallas att sörja en framtid som man inte fick, det är hårt och det finns så många om/om inte....men försök tänka att det blir inte den framtiden, inte med honom, men säkert med någon annan. Och det blir bra det också! Jag har också brutit med min första kärlek som jag var tillsammans med i 7 år, inte lika dramatiskt som du men jag trodde också att jag aldrig, aldrig skulle klara mig utan honom och jag skulle älska honom alltid. Men så blev det inte, jag klarade mig fint, jag träffade en annan, vi har fått två barn som är väldens bästa. Nu nästan tio år senare äskar jag honom inte längre, det är ett fint minne men det är också allt. Jag VET att det är lätt för mig att säga men det KOMMER att bli bättre! Ursäkta för bristen av radbrytning men jag skriver från mobilen. Stor kram!

    2013-12-05 | 17:02:54
  • Anonym säger:

    Kan du inte bara sakna honom till du inte gör det längre? Sätt ingen press på att känn på ett särskilt sätt. Om du är ledsen fortfarande, vad gör det? Var ledsen. Det är inte så noga. Bara var och sätt ingen press på att känna på något särskilt sätt. Ta en dag i taget. Klar som fasen att du saknar allt som var ni. Du saknar ju det som ni hade, sen att han gjorde något dumt förtar ju inte alla andra år. Så sakna tills det går över.

    2013-12-05 | 17:06:06
  • Hanna säger:

    Det är inget fel på dig! Du får sakna du får längta du får önska och hoppas och framförallt, du får sörja precis så länge som det behövs. Det är en stor förlust du har gjort, du ska sörja (och gå vidare från, för det kommer du att göra) nio år av ditt liv hittills och den framtid du trodde väntade. Ingen kan förvänta sig att det ska gå på några veckor. Vare sig du eller någon annan. Det tar den tid det tar och och plötsligt en dag vaknar du och är lite mindre trasig...

    2013-12-05 | 17:19:14
  • Anonym säger:

    Hej igen, jag skrev just en kommentar. Men vill fylla i lite till. Jag har följt din resa ett tag. Och jag lider verkligen med dig. Jag har varit tillsammans med min kille i fem år. Det är knäppt han är den enda jag trivs med till 100 %, visst jag kan ha kul med andra men det är inte samma sak. Med hon kan jag vara mig själv. Mig själv på ett sätt jag inte kan vara annars. Det är så svårt. Jag tror inte att jag skulle komma över honom om han gjorde slut. Jag tror inte det. Han är på något sätt det i mitt liv som gör mig lyckligt. Inget annat kan göra det på samma sätt. Jag känner mig dum som ger dig råd om att kämpa på och håll ut när jag inte vet om jag hade klarat av samma sak. Men jag vet att man måste kämpa. Det finns ingen annan utväg. Tillslut måste det sluta göra ont? Kram.

    2013-12-05 | 17:27:16
  • Larah säger:

    Du måste få sakna,längta,önska,,ingen annan kan säga till dig vad du ska göra,man kan självklart komma med råd och tips men bollen ligger ändå hos dig,,en dag ger din person upp ,med saknaden ,längtan och önskan efter honom,,men låt det ta den tiden det tar,,du är just nu i ett svagt tillstånd,känsligt tillstånd,,känn det du känner just nu,,du kommer så småningom läka,,<3

    2013-12-05 | 17:32:33
  • Matilda säger:

    Sakna honom, och må inte dåligt över det. Sätt ingen press på dig själv över hur du ska känna. Folk skriver att han är ett svin, men i din värld har han varit världens bästa fram tills alldeles nyligen. Det går inte att omkategorisera människor som har varit så nära ens hjärta på fem minuter. Sakna honom tills du inte gör det längre. Dröm om honom tills du inte vill det längre. Älska honom tills kärleken tar slut. Men var inte hård mot dig själv för man kan inte rå för vad man känner.

    2013-12-05 | 17:36:25
  • Anonym säger:

    Säger som alla andra; det är inte något fel på att sakna honom! Tillåt dig att göra det! Känn ingen som helst press från oss läsare på vad du borde/inte borde skriva. Den här sorgen är din, det är du som upplever den, du har den här bloggen för din skull. Inte för någon annans.

    Och angående blåljusen. Kom ihåg återerövra. Ifall han skulle sitta i någon utav de där bilarna och få syn på dig, visst vill du se stark ut då? Visst vill du vara stark då?

    Styrka till dig <3

    2013-12-05 | 18:36:47
  • Amanda säger:

    Jag håller med kommentarerna ovanför! Du får sakna honom och du får må dåligt! Tillåt dig själv att göra det. Sätt ingen press på dig själv, tänk inte att "snart måste jag må bra igen", "snart måste jag gå vidare." Det får ta den tid det tar, det måste det få göra. Tids nog kommer det att vara bättre, men just nu mitt i allt det svåra så går det inte att förstå. Så tillåt dig att må dåligt. Du får vara arg och ledsen och gråta! Stressa inte dig själv genom att hela tiden tänka att du inte får göra det!

    Jag hejar på dig och tänker på dig!!

    2013-12-05 | 18:47:46
  • E säger:

    2011 blev jag dumpad ganska brutalt också. Min sambo och jag hade inte haft det jättebra förvisso pga att hans pappa bl.a var dödssjuk i cancer. Jag hade verkligen satt alla mina behov åt sidan och fokuserade på min sambo och hans familj. Tänkte att det får vänta. Allt annat får vänta...

    Så en dag kommer jag hem från jobbet och min sambo säger plötsligt att han inte vill ha någon flickvän att fokusera på längre och har fixat en egen lägenhet som han flyttar in i om 2 veckor.

    Allt brister. Jag blir spyfärdig och tårarna slutar aldrig rinna. Gråter mig genom eftermiddagen, kvällen och natten. Sjukanmäler mig från jobbet och gråter hela dagen efter tills ögonen är helt jävla torra och det inte är fysiskt möjligt att klämma ut en enda droppe till...

    Sambon säger att det är bäst han åker och bor hos sin mamma och tar en väska och sticker.

    Sedan var jag lämnad åt mitt eget öde. I en lägenhet med alla våra saker. Kunde inte sova och ville bara han skulle komma hem igen. Men det gjorde han inte...

    När hans inflyttningsdag kom tog han endast kläderna från garderoben och försvann. Jag vet inte om han hade dåligt samvete och inte ville bodela. Men jag var alltså kvar med våra gemensamma saker + hans saker som han hade innan mig...

    Jag mådde skit jävligt länge... Julen kom och jag kunde inte ens erkänna för familjen att vi gjort slut. Det tog ca 2 månader till efter det då jag sa att han flyttat från mig (jag bor 30 min från min familj).

    Levde som singel 1,5 år... Hade dejtat otaliga killar via nätet och släpat hem från krogen bara för att jag hade panik och inte ville vara själv. Och kanske var det på sätt och vis bra att jag gjorde det. Men det var jävligt destruktivt samtidigt...

    Plötsligt en dag då jag bestämt mig för att sluta leta, Fokusera på mig själv endast så dök han upp. Han som jag sedan dag 1 har varit förälskad i.

    Men jag är fortfarande rädd att bli lämnad, på samma vis som sist... Vet inte om jag nånsin kommer sluta känna den känslan. Tiden får utvisa

    2013-12-05 | 20:23:54
  • Thilda säger:

    Det är inget fel på dig, du är inget undantag. Din reaktion är helt normal (gillar inte det ordet) utifrån det du varit med om. Det är en krisreaktion och du kommer gå igenom många faser. Det kommer ta tid, hur lång tid är helt individuellt men tro mig det kommer kännas bättre. Var inte rädd att söka professionell hjälp, en psykolog, om du känner att vänner och familj inte räcker till. Ta hand om dig! Det kommer ljusare dagar.

    PS Att rannsaka sig själv och tänka att man skulle gjort annorlunda eller "om jag bara varit mer si eller så" är vanligt. Men du kunde inte gjort något annorlunda. Du hade inte ett facit då på hur det skulle vara nu. När man lever med någon behöver man få slappna av och känna en trygghet. Det går inte leva med ett förestående hot och vara på topp, hålla sig i form, inte ha svackor etc.

    2013-12-05 | 20:43:49
  • Sophie säger:

    Nej du måste inte släppa honom, inte än på ett långt tag - om du vill.
    Det är helt okej att hoppas, att vilja. Sätt ingen press på dig själv, Du bestämmer själv när du är redo att släppa honom. Oavsett om det är om en månad eller tio månader.

    2013-12-05 | 21:01:05
  • Amanda -- mamma & gravid säger:

    Jag hittade hit till din blogg här om dagen. Jag läste allting under ca 3 timmars tid, med pauser för att jag själv fick gråtattacker och svårt att andas.

    Jag vet att jag skulle känna och skriva exakt samma sak som du gör, om jag var du. Nu är inte jag du, jag önskar ingen människa det du fått gå igenom och fortfarande gör.

    Som jag skrev skulle jag känna och skriva exakt samma sak som du gör om jag var du. Förutom en sak. Jag skulle aldrig vilja vara med en människa som sårat mig och förstört mig på det vis som han. Det är hemskt. Det är vidrigt.

    Det är okej att sakna honom och älskar honom. Men efter en tid tror jag att du kommer sluta med det. Du kanske aldrig kommer sakna och älska det som ni en gång hade, men att älska en människa som gjort en så illa. Ljugit, bedragit och rent utav misshandlat psykiskt. Det vill man inte. Du måste bara komma på det.

    Alla sörjer olika saker olika länge. Alla sätt att sörja är bra. Sakna hur mycket du vill och älska det ni hade hur mycket du vill, en dag kommer du inte att göra det längre. Du måste bara komma på det. Du måste tro att allt blir bra. Att du kan bli du igen, utan honom.

    Jag tror på dig. Kämpa.

    2013-12-05 | 22:06:24
    Bloggadress: http://amzie.blogg.se
  • angelica säger:

    Det är inte konstigt att du känner sådan längtan till honom! Ni hade ett fantastiskt liv tillsammans, ni har växt upp tillsammans, blivit vuxna tillsammans och levt ett liv tillsammans. Han var din person i 9/10 år och det kan man inte komma över på några dagar. Även om han betett sig på ett så vedervärdigt sätt mot dig. Du får sörja, sörja det liv du velat ha, det du förväntade dig att få. Sen kommer det att komma en dag då du känner dig starkare än någonsin och inte alls känner denna längtan för honom längre. Den dagen kommer komma även om den nu känns så avlägsen. Du får sörja, längta, gråta ja gör allt det, men glöm inte bort att leva när det är dags att gå vidare. Du känner själv när det är dags. Ta hand om dig! Måste bara säga att du är fantastiskt duktig på att skriva och dela med dig av ditt liv. Stor kram / Angelica

    2013-12-05 | 22:49:25
    Bloggadress: http://kortmakeri.se
Kommentera inlägget här: