trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 37 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Mitt namn och ett leende

I morse satte jag på mig mitt namnhalsband. Jag fick det av en vän för drygt ett år sen. Det gick sönder i våras. Kedjan gick i tusen bitar och kvar var bara en kantstött silverbit föreställandes mitt namn. Jag hade på mig namnhalsbandet ibland, men oftast bar jag ett annat halsband. Oftast bar jag det halsband som jag fått av honom för åtta år sen med ett hjärta och en pärla som jag fick när han frågade om vi skulle förlova oss på riktigt, den 21 oktober förra året. Det ligger i en ask i min bokhylla. Jag kan inte ha på mig det. Men jag kan inte kasta det.

För några veckor sen lämnade jag in mitt namnhalsband till en guldsmed. Kändes som en viktig sak. Att laga det halsband som symboliserade mig och den sagolikt fina vännen jag fick det av. I förrgår fick jag tillbaka det från guldsmeden. Med en ny kedja och ett alldeles glänsande namn.

Jag bär det halsbandet nu. Har smitit iväg från fördrinken. Ska strax åka iväg till den där festen. Sen åka hem och sova hos den fina vännen som gett mig halsbandet. Första gången jag inte sover med min familj. Är egentligen livrädd.

Men för stunden ler jag. Ler trots att inget känns bra. Jäklar vad jag ler.

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Min första kommentar någonsin.
    Jag tänker på dig, jag tänker på hur du har det på julfesten som du befinner dig på just nu. Jag hoppas att du har det bra, i alla fall hyfsat ok. Jag kan inte föreställa mig den sorg du bär på men det känns som att jag på något sätt inte är ensam. Att jag inte är den enda som har problem och mår dåligt. Jag är en 18 årig tjej, som vid det här laget egentligen ska vara ute någonstans och förfesta med hennes kompisar men istället sitter ensam i lägenheten och väntar på att äta chips och dricka julmust framför Idol som börjar klockan 8. Alldeles själv. Jag vet att du känner dig ensam, jag vet precis vad du känner för att jag känner samma sak.. Ensamhet, den kan verkligen väcka känslor och framkalla tankar från ens undermedvetna som man inte ens visste att man hade.
    Jag vet inte vad jag ville åstadskomma med denna kommentar, jag kände bara för att kommentera.
    Massor av kramar

    2013-12-06 | 17:46:59
  • Camilla säger:

    "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

    2013-12-06 | 18:24:09
  • Mli säger:

    Det kommer att gå jättebra!! Låt ingen eller ingenting begränsa dig!

    2013-12-06 | 18:57:02
  • S säger:

    Du är stark som går på julfesten, även om det inte känns så nu!
    Jag hejar på dig!!!!

    2013-12-06 | 19:55:21
  • Petra säger:

    Alltså nu måste jag bara kommentera. Fattar du att det går framåt? Du fixar med halsbandet, du går på festen, du sover hos en kompis! Så otroligt bra.

    Jag separerade från mitt ex över en natt, kom som en blixt från klar himmel. Vi har en son tillsammans som då var 15 månader. Jag föll, och föll och föll. Flyttade till min hemstad (26 mil), började söka jobb ( var mammaledig), köpte lägenhet (bodde hos mina föräldrar med sonen första tiden), skolade in sonen på dagis och började jobba heltid och försöka bygga upp ett helt nytt liv. Ett par månader senare träffade mitt ex en ny, och mitt helvete började. Hade väl trott att vi skulle lösa allt (trots att jag ej älskade honom). Jag började röka, dricka, festa och ligga runt, allt för att försöka fylla ensamheten, döva ångesten, och få bekräftelse att det fanns något värde i mig. Samtidigt var jag ensamstående mamma och jobbade heltid och slet med ett ständigt dåligt samvete. Tillslut hamnade jag på psyk, vart sjukskriven pga uttmatningssyndrom och tyvärr självmordstankar. Jag tänkte att min son ändå var för liten för att komma ihåg mig. Tack vare en mycket fin familj, vänner, en kuratorkontakt som fortlöpte vare vecka och antidepressiva tabletter tog jag mig tillbaka. Jag var i helvetet, och tänkte lämna min som för att jag mådde så dåligt inombords. Nu sitter jag här i soffan och mitt största bekymmer just nu är att bebisen jag har i magen sparkar mig i revbenen, sambon skällde jag nyss ut för att han hostade för högt (gravidhormoner), sonen snarkar i sitt rum, och jag sitter och sms med sonens pappa om vad vi gjort idag. Jag skrev precis som dig dagbok, i början varje dag, tillslut märkte jag att det blev mer och mer positiva saker jag skrev. Dessvärre kommer det alltid svackor, men dom blir kortare och kommer glesare. Min kurator tipsade mig att sätta mig ner och bara tänka på allt elände och hur dåligt jag mådde en timme varje dag, tillslut skulle jag ge upp innan timmen var slut för att längtan att göra nånting annat blev större.

    Nu blev det lite långt, men summan av historien. Det blir bättre, ge inte upp. Du kommer skratta på riktigt igen och du kommer känna harmoni i sig själv!

    2013-12-06 | 21:18:38
  • Ester säger:

    Hej, har precis hittat hit och kommer följa dej. Ditt lidande är här och nu och i morgon -men det kommer bli bättre. Jag lovar. Var snäll mot dej själv nu.
    /Ester

    2013-12-06 | 21:39:18
  • M säger:

    Starkt av dig att gå dit! Även det känns jobbigt nu, så kommer du vara stolt imorgon hur det än går. Stolt för att han inte stoppade dig från även detta, för jag gissar att du med glädje var där förra året.
    Du har all rätt att ha dina downs, men mitt råd är att göra så mycket saker så att du för snurr på livet igen. Han har nu skapat ett tomrum i ditt liv och det är det som gör så jäkla ont. Det är det du behöver fylla med glädje och kärlek från andra människor.
    Den dagen du fyllt det, när du har haft kraften och energin ett tag att fylla ditt liv med det, det är den dagen du kommer att må bra igen. Den dagen kommer! Stay strong!

    2013-12-06 | 21:40:53
  • Sara säger:

    Har läst hela din blogg, och följt i en veckas tid ungefär, men inte kommenterat. Men nu vill jag att du ska veta att jag är här inne och läser. Jag skickar mentala styrkekramar efter varje inlägg.
    Som så många andra skriver så ÄR DU STARK, men man måste låta tiden ha sin gång också... Det blir bättre, till slut.
    Kram!

    2013-12-06 | 23:00:52
    Bloggadress: http://helgur.blogg.se
Kommentera inlägget här: