trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 40 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Jag saknar allt

Jag överlevde jobbet. Men är nu obönhörligt efter inför morgondagen. Jag bryr mig i och för sig inte för sekunden jag klev ut från kontoret trillade jag ner i gråtgropen. Nu sitter jag på tåget hem och försöker trycka bort det obehagliga odjuret av saknad som just nu äter upp mig inifrån.

Igår kväll var vi ute på promenad. Min lillasyster, nitton år, tittade på mig med pillemarisk min och frågade: ”Ska jag putta dig i diket?” Ett hugg av smärta gick genom kroppen. För den hon brukade fråga såna där saker var honom. I nio års tid har de på varje promenad vi någonsin varit ute på skojbråkat, puttat varandra, skrikit, flaxat med armarna och puttat ner oss andra och sig själva i diken. Det gjorde mig egentligen smått galen. Jag ville ofta bara gå i tystnad, titta på stjärnorna, kanske samtala om vilken efterrätt vi skulle ta fram när vi kom hem. Men de förde alltid ett jäkla liv.

När min syster såg på mig med den där minen, den där minen som hon brukade ha när han var med på promenaden, då brast det för mig. Jag höll fasaden uppe. Som jag oftast gör. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Att jag inte ska få se dem skoja någonsin igen. Att jag inte ska få se min syster bli sådär uppspelt av hans retningar.

Det gör så förbannat jäkla ont.

Jag saknar honom på alla sätt man kan sakna en annan människa. Och jag associerar fortfarande allt med honom. Allt.

Kommentarer

  • A säger:

    Jag har suttit i timmar och sträckläst din blogg. Jag läser för att jag går igenom samma sak, fast jag är några månader längre fram.

    Jag läser vad du skriver och känner igen mig i din historia, även om det inte var riktigt likadant för mig. Men sveket är detsamma, att försöka komma över och existera i en värld där vi inte är vi längre, allt det är detsamma.

    Jag fattar. Jag är så ledsen att du behöver uppleva det här, men jag fattar. Och kämpa på. Du är värd det. DU är värd det, även om det inte känns så alltid. Och alla vi som läser, vi finns här. Vi tänker på dig och skickar våra tankar till dig. <3

    Svar: Tack A. Tack så oerhört mycket.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 18:40:43
  • Lina säger:

    Jag läser din blogg varje dag, flera gånger och tycker så himla synd om dig! Lilla fina du vad du kämpar..Vet han förresten om att du har den här bloggen? Många varma kramar!

    Svar: Jag hoppas att han inte vet. Han skulle nog inte bli glad. Och allt jag lever för just nu är att han ska älska mig igen. Många kramar tillbaks till dig.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 19:07:07
  • Jennifer säger:

    Vilken blogg! Och vad du skriver bra. Själv är jag på dag 4. Dör

    Svar: Tack. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 19:15:53
  • Sofia säger:

    Jag är också på dag 4. Att kommentera här är det mest krävande jag lyckats göra dessa dagar...

    Svar: Jag vill inte dra ner någon. Jag hoppas att jag inte gör det.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 19:21:39
  • Sofia säger:

    Nej nej nej. Det gör du absolut inte! Skulle inte läsa om jag inte tyckte det hjälpte. Du är otroligt bra på att sätta ord på känslorna. Jag kommer att fortsätta läsa här tills du mår bra igen <3

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 19:52:40
  • Lina säger:

    Jag har suttit och sträckläst din blogg och blir så berörd. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag kände att jag ville lämna en liten kommentar till dej. Du verkar vara en sån otroligt fin människa. Det du går igenom just nu borde ingen få gå igenom. Du behöver absolut inte svara på min kommentar om du inte vill eller känner att du orkar. Kram till dig!


    Svar: Tack Lina. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 20:34:37
  • Anonym säger:

    Kämpa på. Jag tror inte att han lever bra just nu. Om han inte är en psykopat eller känslokall människa så äter nog ångesten upp honom snart. Verkligheten kommer ikapp detas "förälskelse".

    Du är så stark som orkar kliva upp varje morgon och gå till jobbet. Du kanske borde ta en paus och resa iväg med dina systrar eller med någon vän. Weekend resa bara. Oavsett vad, jag tror på att du klarar dig. Många kramar!

    2013-12-09 | 20:49:38
  • E säger:

    Hej hej hej!

    Jag har också sträckläst. Uppdaterar hela tiden för att se ifall du har skrivit något nytt om att det är lite bättre. Det bästa tipset jag har är att bli arg. Att omvandla exakt allt till ilska, att tvinga sig själv. För mig så hjälper det verkligen att skriva hatlistor. tvinga hjärnan att tro att man hatar åtminstone lite. En annan grej är att andas in jättesnabbt och långt och sedan hålla andan, precis när det åker panikångestkarusell i magen. Sedan håller du andan i kanske 5 sekunder och andas ut.
    Scenario: Din mobil plingar till och magen hoppar till för att det kanske är han. Precis i sekunden när det hoppar så andas du in. Till slut (efter kanske 100 ggr) så tycker jag att hjärnan slutar koppla pirren till honom lika ofta och innerligt. Jag tycker verkligen att det är jobbigt att följa bloggen i realtid. Jag vill bläddra fram till maj och läsa att det är bättre. kram!!!!!

    Svar: Tack för råden E. Det är lite bättre nu. Ska dricka en kopp te med mamma och syster. Men är orolig för natten. Är orolig för morgondagen. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 21:19:52
  • C säger:

    Det här låter säkert helt jävla omöjligt nu men du kommer komma på dig en dag med att inte ha tänkt på honom på flera timmar. Som ett nytt rekord i tävlingen glömmahonomochgåvidare. Och det rekordet kommer att bli längre och längre för var dag som går. Dag 365 är det ett megalångt rekord och du kommer vara så sjukt jättestolt över dig själv för att du fixade något som kändes helt jävla omöjligt i början!

    Tusen styrkekramar!

    2013-12-09 | 21:32:54
  • Mol säger:

    Hej, oj....sådär hade jag det...jag kunde inte andas första veckan. På nått sätt så går man igenom, tar sig fram....jag lovar....även om jag inte önskar det du känner du till någon människa i världen. SÅ LOVAR jag att det finns andra som kännt precis som du gör du, som har haft sådan sorg och hjärtekross att ingenting i kroppen längre lyder. Att en trappa eller att sätta i en ny påse i soporna kan få en att bryta samman. MEN TRO MIG- du kommer gå vidare, sakta framåt....lyssna på dig själv, ge dig den tid du behöver. DU är jätteviktig - du är faktiskt det. Tusen kramar....från en som vet precis hur det är

    2013-12-09 | 21:39:00
  • Anonym säger:

    Någonstans i allt hemskt måste du nog stanna upp och inse att ingen människa egentligen har makten att få dig att må såhär dåligt förutom du själv. Ibland blir det fel. Ibland lägger man alla äggen i samma korg och blir blåst på konfekten. Men det hör till . Vi lever en gång. Var glad att du haft så många år av något du upplevt vara så bra. Alla får inte uppleva det. Var glad över allt fint och roligt ni haft tillsammans och sörj för all del att det är färdigt med den här personen. Men stäng inte dörren för vad som komma skall. En lika stor kärlek kan stå för dörren. Vi vet ingenting om vad som kommer härnäst. En människa du litade på har svikit dig. Det betyder inte att alla andra kommer göra det. En person som lovat dig evig kärlek har blivit förälskad i någon annan. Det betyder inte att du inte är älskvärd. Inte heller att han var den enda som kunde älska dig så som du vill bli älskad. Tvärtom! Han älskade dig dåligt! Sannolikt var det bra att du blev av med honom medan du är ung så du slapp dras med dålig kärlek ännu längre tid.

    2013-12-09 | 21:40:27
  • Anonym säger:

    Oj! Kommentaren skickades hux flux utan att jag hann redigera den! Men det jag ville säga är nog att härifrån har du alla möjligheter. Du blev av med någon som inte älskade dig rätt. Du vet vad du söker i ett förhållande och är examinerad med fast jobb och vad det verkar ha en stödjande kärleksfull familj. Allt kommer bli bättre och lösa sig för dig. Du behöver inte honom. Den du ska leva ditt liv med bara väntar på att du ska hitta honom. Stort lycka till! Ge för allt i världen inte upp! The best is yet to come! Kram!

    2013-12-09 | 21:45:31
  • A säger:

    Jag hittade din blogg idag. Ganska passande med tanke på att det är dag 365 för mig. Nästan på timmen.
    Och det blir bättre. Så till slut gråter man av andra anledningar, så ikväll gråter jag inte för min skull utan för din, för det är så hjärtskärande sorgligt att någon ska behöva bli behandlad såhär. Men skrattet kommer tillbaka, det gör faktiskt det.

    2013-12-09 | 23:04:12
  • ellen säger:

    har läst igenom alla inläggen nu under någon timme. satan. du skriver jättebra verkligen, är imponerad och tror att detta är ett verkligt bra sätt att bearbeta. jag blir också ganska rädd, för jag vet att detta kan drabba mig, och konsekvensen blir istället att jag aldrig vågar släppa någon nära. så har det varit i några år nu. du har haft något så fint, så fint som jag inte ens vet om jag någonsin kommer att få uppleva (är nu 20) men jag tycker verkligen om att läsa det du skriver iallafall, tror att det hjälper så många.
    något jag kan tänka mig skulle hjälpa bearbetningen skulle vara att testa något helt nytt. alltså HELT. bryta mönster. om du alltid åt en viss sorts mat med honom, ät nåt HELT annat. hade ni speciella program, böcker osv, byt ut dem. umgås med folk du inte umgicks med när det var ni. knyt helt nya kontakter. rör dig i andra områden. ta upp en helt ny sport. livet är så MYCKET mer än vi förmår oss att inse, människor väntar på att få lära känna dig och finnas i ditt liv, de vet bara inte om det än. kram.

    2013-12-09 | 23:10:58
  • Maria säger:

    Hej fina. Följer också dig. Vill bara säga att jag tänker på dig och försöker genom mina tankar skicka styrka - att du inatt ska få sova och att arbetsdagen imorgon kommer gå bra och att den kommer kännas ok. Jag förstår din smärta, men jag lovar, jag lovar; det kommer bli bättre. Massa kramar

    2013-12-09 | 23:18:31
  • Erika säger:

    Hej. jag har också läst din blogg och jag har kommit en bit sedan jag själv var där. Det är ca lite mer än 730 dagar för mig. Jag har själv varit där i början och mått som du mått. Jag har gråtit, knappt tagit mig ur sängen, varit förbannad och inte orkat ätit. Inte velat gå in i "vårt" sovrum på dagar mer än att hämta kläder. Knappt ätit och hela den där perioden man går igenom efter ett sådant uppbrott.

    Det värsta jag visste var när vänner och kollegor talade om för mig att det kommer ordna sig, du är så ung du hinner bilda familj och allt det där. Det var välment men det blev fel i så tidigt skede.

    Jag blev också lämnade vid husköp och att bilda familj. Det var och är fruktansvärt. Det finns många hemskheter i världen, man har mycket att vara glad för. Men är det något jag lärt mig i det här så är det att man måste få igenom detta. Man måste få tillåta sig att vara ledsen.

    Gå undan på toaletten på jobbet och gråt en skvätt. Var arg när du kommer hem och eller sjukskriv dig. Så långt gick det aldrig för mig dock jag miste både jobb och man i ett. Men man får det det är okej.

    Man får vara svag för man måste må bra i sig själv innan man kan tänka på andra. Du är den viktigaste personen i ditt egna liv och du har rätt till att få vara ledsen. För man orkar inte tänka på alla hemskheter i världen eller andra som mår dåligt eller liknande om man inte själv mår bra. Det har inget att göra med att man inte bryr sig om övriga världen. Det handlar om att kunna bygga upp den styrkan igen så man känner lycka och glädje och att man har kraft att ägna sig åt andra som mår sämre sen.

    Men först måste du bli stark och du måste gå igenom alla dessa som jag kallade faser. Och alla går vi igenom det på helt olika vis verkligen.

    För mig så var första perioden bara gråt och sorg och ensamhet. Jag var bara ledsen i ett streck verkligen. jag hade med mig matlåda på jobbet de sista dagarna jag jobbade kvar och åt den för att ingen skulle märka något men åt inget hemma då grät jag bara.

    Sedan så är det mesta som ett töcken och en dimma. Man gick som på aoutopilot. Så kastade jag mig in i dejtingvärlden för jag ville inte vara ensam. Det ska man inte göra för jag var verkligen inte alls redo. Då upplevde jag för första gången att ha ett rebound. Jag hatar den benämningen men det var så det var. Jag vill aldrig mer vara ett rebound eller ha ett för det sårar så hemskt. Men det märkliga är att man vet inte det först man känner att det är helt fel.

    Sedan blev jag någons rebound också efter den perioden och smådejtade däremellan fram till i somras. Då jag bestämde mig att nu ska jag tillåta mig vara singel och inte dejta. Jag gav upp lite också och kände för min egna skull måste jag vila mig från allt vad kärlek heter.

    Och just då och just där så kom han in i mitt liv. Mannen som jag saknat och som jag längtat efter. Han som kom att blev min nya största kärlek jag någonsin haft.

    Han som min syster sa att när jag väl träffar någon kommer det kännas rätt snabbt nu när du är äldre. Jag blev lite arg varje gång hon sa det för vad hjälpte det mig där och då? Men hon hade så rätt.

    Och nu så känns det som om livet är på rätt köl igen.

    Nu vill jag verkligen inte kasta rosor och fluffiga moln i ansiktet på dig. Bara dela med mig från en sistah till en annan av min historia väldigt ihop komprimerad för det har tagit fruktansvärt lång tid.

    Men när man väl kommer fram och känner den insikten själv att nu, nu ska jag bara tänka på mig själv och må bra. Det är där och då man tar kontrollen över sitt mående.

    Men man måste stöta på små hinder på vägen att ta sig igenom. Som ett tv-spel där du ska klara olika levels för att få dina extra liv i form av små hjärtan <3.

    I min bligg kakkalaset.blogg.se så finns lite av min berättelse. Jag finns här om du vill bolla lite sistah till sistah. Jag har kommit en lång bit och är klar med den processen du går igenom så jag kan vara en axel att stödja sig emot. Inga namn inga avslöjanden bara två människor som gått/går igenom samma sak som förstår varandra där en annan kan finnas för en medmänniska.

    Ta hand om dig och det är så starkt av dig att du delar med dig av din berättelse och resa.

    Nu har jag återgått till min vanliga blogg rabarberkalas för min period är över.

    Många varma kramar i detta kalla december.

    2013-12-09 | 23:36:41
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
  • Erika säger:

    Rättelse angående den blogg jag hade under processen är erikasskafferi.blogg.se

    2013-12-09 | 23:49:30
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
  • Anonym säger:

    Du får helt enkelt göra henne uppspelt på egen hand! Bit ihop och gör henne lycklig två minuter, du fixar det. Sen kan du deppa när du kommer hem. Du är stark för din egen skull, men var stark för hennes skull också!

    2013-12-10 | 09:01:26
  • I säger:

    Får så ont i hjärtat när jag läser det här. Jag skrev också om mitt uppbrott anonymt i en blogg som heter october.devote.se även om det var ett tag sen. Jag skrev av mig mycket om sorgen och ilskan, men efter ett tag började jag skriva om hur det var att tillslut släppa det där mörka och trasiga. Kanske kan det vara till någon hjälp..För jag vet hur det är att vara så förbannat ledsen att man knappt kan andas, men jag vet också att efter ett tag så tar man sig ur det där. Det får ta den tiden det tar. Jag kan ärligt talat säga att jag är en lyckligare och starkare människa nu än jag var i slutet av vårt förhållande. Något jag aldrig trodde att jag skulle skriva när jag låg och rev sönder mitt täcke i ren paniksorg. Det går över, jag lovar!

    2013-12-10 | 16:01:39
    Bloggadress: http://october.devote.se
  • Anna säger:

    Jag har läst allt du har skrivit nu och jag måste säga två saker till dig. För det första är du inte alls konstig som vill fortsätta älska honom, att hoppas och tro, för just nu skulle det vara för mycket att föreställa sig något annat. Det kommer att övergå i en förhoppning om att ni i alla fall ska kunna prata med varandra i framtiden, att ni ska skicka julkort åtminstone, och sedan ändras till att du faktiskt, på riktigt, inte ens vill det. Men det kommer att ta tid, lång tid. Tillåt dig att hoppas, men vet att det inte kommer att bli så, så kommer tiden att hjälpa dig. Och polissirener kommer att påminna dig om honom honom i många år framöver, och du kommer att hoppas att det är han i bilen. Det kommer att knyta sig i magen väldigt länge, men bli allt mindre smärtsamt för varje gång, till sist nästan njutningsfullt smärtsamt, din hemlighet som du inte berättar för någon. Jag vet, för jag tittade i många år efter röda glasmästarbilar...

    2013-12-10 | 16:34:54
Kommentera inlägget här: