trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 42

Kategori: Allmänt

Min fina hund

Min fina hund. Det är egentligen hela min familjs hund. Vi skaffade honom när jag var femton år. När det här hände slutade jag bry mig. Jag slutade bry mig om allt och alla. Sen kom vissa saker tillbaka. Men min fina hund. Jag hade så svårt att hitta den där känslan. Hunden är ouppfostrad och egensinnig. Numera en gammal gubbe. Lite småsenil. Gör saker på sitt eget sätt konstant. Man kan inte gå en normal promenad med honom för han har bestämt sig för vart promenaden ska gå, i vilken takt den ska ske och det är så ofattbart långsamt att man lika gärna kan krypa fram. Han vill aldrig mysa. Har aldrig velat. Kommer aldrig vilja. Ser så plågad ut ett djur kan se ut när man lyfter upp honom och försöker. En riktigt sur gammal gubbe är vad han är. Men jag har älskat honom något så oerhört.

När han har varit sjuk har jag varit ofattbart orolig. Jag har suttit vid hans fåtölj, ja han har en egen fåtölj, och kliat honom på magen, det enda mys han tillåter, i timmar. Men när det här hände mig var det som att alla de känslor jag hade för honom bara stängdes av. Jag kunde inte förmå mig till att klappa honom. Blev arg på alla promenader. Orkade inte höra honom skälla var femte minut på alla ljud och rörelser. Jag var arg på vår hund. Arg på vår älskade hund. Nu, nu börjar jag äntligen känna för honom igen. Sätter mig ibland och kliar honom bakom örat. Jag har fortfarande inte alls samma tålamod. För tålamodet jag hade förut var enormt. Jag höjde denna odåga till hund till skyarna. Men jag kan ändå känna lite igen. Jag kan känna att jag älskar den där lilla hunden. Jag kan känna att det gör mig gott att ägna några minuter åt att klappa honom. Det är bara lite. Men jag antar att det är ett litet steg. Ett litet steg uppåt.

 

Kommentarer

  • Angelica säger:

    Kära fina människa. Har läst igenom din blogg nu sen i går, läst inlägg efter inlägg och det är otroligt hur dina ord berör.
    Jag ville bara säga att du faktiskt har tagit ett stort kliv framåt, ibland är det svårt att se det själv, men jag läser dina inlägg och ser hur du har växt.
    Jag hoppas också att du aldrig glömmer hur stark du är. Även när du känner dig som svagast.
    Jag hejar på dig. ville bara säga det.
    <3

    Svar: Tack Angelica. ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 09:45:08
  • S säger:

    Är själv en bedragare som ångrar mig något galet mycket och är så orolig för den dagen han säger att han vill klippa. Har också tänkt ut vår framtid och allt vad det innebär och kan inte förstå min handling. Är numera rädd för framtiden,utan honom men även med honom för jag har förstört en del av oss. Mår bra stundtals men bär ständigt på en smärta som jag inte önskar min värsta fiende, tårarna kommer inte lika snabbt som innan men de kommer efter allt jag läst.
    Jag undrar om DU vill att han kommer tillbaka?
    Vill du på riktigt det? Kommer du kunna fortsätta ett liv med honom när han lurat dig så som han gjort, du misstänkte ju ingenting,märkte ingenting!
    Det här talar emot mig själv att jag skriver så för min sambo märkte inte heller nåt och jag bar på det i nästan ett år! Jag tror inte att du vill det..

    Svar: Jag tror att jag vill. Jag hoppas att ni löser det. Jag dömer verkligen ingen. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 09:57:43
  • S säger:

    Ett litet tillägg som jag missade få med...Du skriver fantastiskt fint,du berör på ett sätt jag inte sett någonstans..som många andra skrivit så har du kommit långt trots att du kanske inte känner det själv. Bebissteg är också steg. Jag kommer följa dig på din resa och hoppas innerligt att du fortsätter längre än 365 dagar...

    2013-12-11 | 10:02:31
  • Linnea säger:

    Fina du. Jag vet att alla säger det, och du måste börja tröttna, men jag sitter själv 1,5 år från min egen hjärtesorg, och även om det kändes så fruktansvärt mörkt och omöjligt så gick det. Även fast det faktiskt kändes som jag var fysiskt sjuk. Jag tappade mitt tålamod också, men så här i efterhand kan jag tycka att det var lite skönt att bara skita i att vara duktig, snäll och förståndig och bara bara rå och självisk ett tag.
    Överlevnadsinstinkten är det starkaste vi har. Det kommer bli bättre.,

    2013-12-11 | 10:03:15
  • Linnea säger:

    Fina du! Vilken otroligt fin blogg, jag har sträckläst hela sen igår eftermiddag (på arbetstid, hemskt, men jag blev helt fast). Finns så många saker jag har lust att skriva och jag känner igen mig i så mycket av det du skriver, även om jag inte har upplevt exakt samma sak som du. Jag vill i alla fall uppmärksamma dig om att du är väldigt begåvad och skriver väldigt bra. När du gått igenom de 365 dagarna kanske den här bloggen kan bli en bok? Jag tror den skulle kunna hjälpa väldigt många, inte bara dem som går igenom samma sak, utan också andra som behöver perspektiv på saker och ting.
    När man sträckläser bloggen blir det också väldigt tydligt att du faktiskt visst gör framsteg, även om du inte märker det själv. Och allt eftersom så får din berättelse en ljusare ton. Även om du känner dig svag nu, så är det tydligt för mig att du är en stark person. Jag ser framemot att fortsätta följa din berättelse och jag vet att det kommer lösa sig till något mycket bättre än du någonsin kunnat ana.
    Jag har kommit till en insikt som jag brukar påminna mig själv om i tuffa tider, och som jag brukar säga till mina vänner när de går igenom hjärtesorger; det kommer ett tillfälle då man ser tillbaka på det som hänt och tänker att det trots allt var bra att det hände. "Om inte det hade hänt, så hade jag aldrig fått uppleva det HÄR".
    Det är förmodligen för tidigt för dig att ta in det, men kanske att du kommer ihåg det senare, när du en dag faktiskt ser tillbaka på allt och kommer på dig själv att tänka de orden. Och ler för dig själv.
    Önskar dig allt det bästa! Du fixar det här!


    Svar: Åh. Det är för tidigt. Men tack för dina snälla ord. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 10:12:47
  • Anonym säger:

    Ett litet steg är ett stort steg!!!

    2013-12-11 | 10:35:10
  • Bea säger:

    Det låter kanske omöjligt när man är i ett läge då man knappt orkar ta hand om sig själv ... Men har du funderat på att skaffa en hund eller kanske en katt? Djur överger en aldrig och det finns väl en viss trygghet i det. Dessutom är det aldrig fel att ha ett litet liv att borra ner näsan i när allting känns tungt ... :-)

    Svar: Jag skulle vilja men mitt jobb gör att jag inte skulle ha tiden.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 10:42:24
  • Smulfrun säger:

    Det kanske känns som ett litet steg men det är ack så viktigt. Kräv inte mer än du klarar men förringa inte heller det du faktiskt klarar. Det här är bra!
    Du kommer att klara det här. Jag vet att det kanske känns helt omöjligt optimistiskt av mig att säga. Men jag är säker på att det är så.
    Kram!

    2013-12-11 | 10:57:52
    Bloggadress: http://smulfrun.blogg.se
  • Lisa S säger:

    Började läsa din blogg nu i veckan, och känner igen mig i det du skriver. Jag skaffade ett pinterest konto i somras (tips)och samlar på fina citat som får mig att må lite bättre och peppar mig. Jag har satt upp dom på väggen hemma. Tänkte dela med mig av några till dig:

    " It dosen´t matter who hurt you, or broke you down, what matters is who made you smile again."

    " No matter how you feel, get up, dress up, show up and never give up"

    "One day, someone will walk into your life and make sure you see why it never worked out with anyone else"

    " Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än, säg det, säg det igen"

    "Man måste dö några gånger innan man kan leva"

    Älskade du, det kommer komma en tid då du vaknar på morgonen och allt känns bättre. Allt löser sig alltid, men ibland tar bara en del saker lite längre tid. Kom ihåg det <3

    Svar: Åh, tack. ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 11:36:07
  • Fanny säger:

    Hunden vill nog trösta men han har nog ingen aning hur. Klappa honom på magen bara.

    2013-12-11 | 13:03:05
    Bloggadress: http://thewildheart.blogg.se
  • Emma säger:

    Djur har en fantastisk förmåga att få oss att må bra, få oss att lägga över fokus på nån annan. Om så för en stund.

    Förövrigt är jag beroende av din blogg.

    Svar: ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 15:36:13
  • Anna säger:

    Hej. Har precis hittat din blogg och har bara hunnit läsa om de första dagarna. Blev lämnad själv för drygt 1.5 år sedan och ventilerade, precis som du, på en "hemlig" blogg. Vad jag vill säga är att det går över. Jag trodde det inte då, när jag befann mig mitt i tornadon som ödelade mitt liv, att jag någonsin skulle bli glad igen. Att jag skulle älska igen. Jag sa mig vara färdig med kärlek. Då, när hålet var som djupast och syntes omöjligt att ta sig upp ur, träffade jag en man. Någon som skulle visa sig vara bättre. På allt, och bäst för mig. I helgen köpte vi hus ihop. Och jag går in med vetskapen om att jag numera klarar allt, och att livet hittar nya sätt. Människans förmåga att läka är otrolig. Är du inte färdigläkt dag 365 så lovar jag dig att det kommer en dag då du är det. Kram!

    Svar: Jag önskar jag kunde se det. Jag önskar det så.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 16:03:12
    Bloggadress: http://nojesmix.com/redaktoren
  • Emma säger:

    Mitt ex va otrogen mot mig. Jag ringde polis och sjukhus och va helt säker på att han va skadad etc. När han kom hem hade vi sex. Mår illa nu när jag har facit.

    När han berätta tappa jag fotfästet. Drack och grät och pratade om det tills folk bad mig va slut. Men vi blev ihop igen. "Den andra" Skicka elaka Mess. Jag hittade Mess på hans telefon jag önskar att jag inte läst. Men det va mig han va med. Vi va ihop i ytterligare fem år. Tills jag började plugga och blev kär. Va otrogen. Flera gånger. Lämnade honom för min nya. Då va det han som tappa fotfästet.

    Jag ska inte skylla ifrån mig men jag är helt säker på att hans otrohet förstörde min respekt för sånt. Som att han "öppnat en dörr" som inte gick att stänga.

    Så va vill jag säga? Jo att även fast ni skulle bli ihop igen skulle det aldrig bli samma sak. Tror det är svårt att stänga en sån dörr som öppnats.


    Svar: Jag vet att jag skulle kunna förlåta. Jag vet det. Det jag känner är så stort. Jag kan inte ens vara arg. Det kanske är något fel på mig. Men jag vill bara dela mitt liv med honom. Oavsett hur vedervärdigt han betett sig mot mig. Hoppas att ni löser det fina du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 16:24:28
  • Karin säger:

    <3
    Kärlek från Stockholm!!!!

    2013-12-11 | 17:38:22
  • Sanne säger:

    Tänk va mycket fint det ändå finns i världen tänker jag när jag läser alla kommentarer :)

    2013-12-11 | 17:39:29
  • Tina säger:

    När man mår dåligt vill man ju känna sig ledsen, man vill gråta och när nån säger att du inte ska göra de så vill man de mer eftersom de e dina känslor. ingen bestämmer hur ledsen jag får vara.

    När jag känner så, då brukar jag också tillåta mig själv att de verkligen ska svida extra genom att lyssna på musik. låtar där texterna är som skrivna till mig. De får mig först att spruta tårar och magen hugger och de svider i bröstet. Men efter en stund så mår man bättre av de. För man känner att de finns nån där (och många fler) som känner sig såhär. Såpass starkt att dom gjorde en låt av de så att de ska trösta andra.

    Om du har ork tycker jag absolut du ska ta dig tiden att lyssna på Melissa Horn. Hon måste ha varit med om mycket svek i sitt liv och hennes texter är både sorliga och väldigt igenkännande.

    "Lät du henne komma närmre"
    "som jag hade dig förut"
    "de känns ännu sämre nu"
    "lång nätter"

    ja man måste nog gå igenom hennes album själv för att hitta dom låtar som passar sin situation bäst.
    Men det är verkligen att rekomendera!

    Kram

    Svar: Tack för de fina tipsen.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 17:50:50
  • ebba säger:

    KOLLA GÄRNA IN MIN NYSTARTADE BLOGG! KRAM

    2013-12-11 | 19:01:28
    Bloggadress: http://ebbagreen.blogg.no
  • Roman-kommentar säger:

    För 3,5 år sedan fick jag ett meddelande på Facebook av min pojkväns ex.

    "Tack för lånet av din pojkvän i helgen när du var i Stockholm. Det var mysigt att ha sex i er säng hela natten och hela morgonen."

    Jag var knäckt. Grät i veckor. Gick ner fem kilo trots att jag redan var för smal. Drack vin varje dag och hatade hatade hatade - HENNE. Jag älskade honom så djupt och ville så gärna att han skulle älska mig att jag gjorde allt för honom. Han sa inte ens förlåt och ändå tog jag tillbaka honom.

    Jag visste egentligen att han älskade henne och inte mig, ändå stannade jag hos honom. Jag grät mig till sömns flera nätter trots att han låg bredvid mig. Han låtsades inte höra.

    Ett par månader senare får jag ett liknande meddelande av henne igen. Jag packar alla hans saker och sätter dom i hallen, sen åker jag till mitt restaurangjobb och dricker mig full på arbetstid.

    När jag kommer hem ligger han i vårt gästrum. Jag gråter konstant hela natten och jag hör honom gråta i rummet bredvid. Jag vet inte om han gråter över att ha förlorat mig eller för att han blivit ertappad med hans dubbelliv.

    Det går ett tag och jag tar tillbaks honom igen. Han lovar och svär att det är mig han älskar och jag vill så gärna tro honom. Det tar mer än ett år innan jag faktiskt tror honom och det tar ännu längre tid för mig att lita på honom igen.

    Till slut var vi ganska lyckliga ändå. Vi hade det bra. Han var fantastiskt underbar mot mig hela tiden och vi fick alltid höra hur perfekta vi var för varandra.

    Tankarna på vad han gjort mot mig gnagde förvisso fortfarande i mitt bakhuvud. Tanken på hans jävla ex.
    Under flera år isade det i hela min kropp om jag såg att jag fått ett meddelande på Facebook. Skräcken att det skulle vara ett nytt meddelande från henne försvann efter hand, men jag hatade henne fortfarande. Dessutom så föraktade jag mig själv över hur paranoid och svartsjuk jag var. Men vi var ändå väldigt lyckliga ett bra tag.

    Så kom plötsligt den dagen då jag insåg att jag inte brydde mig längre. Jag insåg att jag inte skulle bli särskilt ledsen om han var otrogen mot mig igen.

    Så för några månader sedan gjorde jag slut för att jag inte längre älskar honom. Han skriver och ringer fortfarande, säger att han är villig att göra vad som helst för mig.
    Men efter allt skit han gjort mot mig har jag omedvetet blivit mer och mer avtrubbad och till slut kom alltså dagen då jag slutade älska honom.
    Han hade fyra år att bevisa för mig att det var mig han ville ha men det lyckades han inte med.

    Jag vet inte ens varför jag delar med mig av detta. Kanske för att jag förstår känslan av att älska någon som krossat ens hjärta. Kanske för att jag vill berätta för dig hur svårt det (antagligen) kommer bli för dig att någonsin lita på honom igen om ni blir tillsammans igen. Kanske för visa att även om jag älskade honom från djupet av mitt hjärta så försvann känslorna till slut eftersom han sårat mig mer än någon annan människa någonsin sårat mig.

    Svar: Jag förstår. Men jag ser det inte. Jag gör bara inte det. Det är sorgligt att det blev så för er, men jag är inte i det läget. För han vill inte ha med mig att göra.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-11 | 20:18:04
Kommentera inlägget här: