trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 43

Kategori: Allmänt

Spillror

Låg i min säng igår och skrev. Skrev om minnen. Sagolikt fina minnen som gör att jag saknar mer än jag kan förklara. Som gör det omöjligt att förlika mig med ett liv utan honom. Så förbannat dumt. För jag vet ju vad som händer då. Jag placerar själv ångestdjävulen i mitt huvud och ger den sen fritt spelutrymme under natten att härja precis som den vill. Lämnar några spillror kvar till människa dagen efter. Några spillror som jag tvingas stiga upp på morgonen och desperat samla ihop. Samla ihop till något som liknar en normal person. En person som liksom alla andra klär på sig, äter frukost, åker till jobbet och utför sina arbetsuppgifter.

Är så trött på detta ihopsamlande av spillror. Vill så gärna bara få vakna hel och intakt. I ro. I frid. Jag har kommit till en punkt där jag inser att jag inte kommer att bli kolossalt lycklig. Jag ser det inte. Jag hoppas knappt på det. Jag vill bara slippa vara ett vrak. Vill bara slippa behöva kämpa så hårt varenda sekund. Vill bara att någonting ska gå lite enkelt. Att någonting ska fungera utan att jag ska behöva uppbåda varenda liten gnutta kraft jag kan hitta i kroppen.

Jag orkar inte köra på full styrka mer. Varje timme, varje minut, varje sekund. Hela tiden är det en kamp. En fysisk kamp mot kroppen som allt som oftast verkar färdig att säcka ihop helt, en psykisk kamp mot demonerna som likt parasiter sätter sig fast och äter upp den lilla energi som jag lyckas skramla ihop.

Jag kanske har blivit girig, men jag behöver verkligen lite medvind. Lite medvind och en nerförsbacke. Just nu klättrar jag konstant skyhöga berg med en iskall vind piskande i ansiktet. Det bryter sakta men säkert ner mig. Jag känner mig inte starkare. Jag känner mig mer nedbruten. Ska det vara så?

Kommentarer

  • Anna säger:

    Det är klart att det inte ska vara så. Och klyschigt som det låter, det kommer inte alltid vara så heller. När mitt ex lämnade mig, i en liknande situation som du är i nu, trodde jag att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Alla sa till mig att jag till slut skulle bli arg och att det skulle vara ett tecken på att jag var på väg att må bättre. Problemet är att jag aldrig blev arg. Jag var ledsen, ledsen, ledsen, tills jag en dag inte var det mer. Det kommer bli bättre, jag lovar, men det kan ta tid. Och hur jobbigt det än är, är det tid man måste ge det. Kämpa på vännen. <3

    2013-12-12 | 08:29:35
    Bloggadress: http://kanelpinglan.wordpress.com
  • Týn säger:

    It's darkest before the dawn. Det är alltså meningen att det ska gå bättre, bli lättare. Men förändringar av det här slaget gör ont och måste också få göra det. Jag tänker att det betyder något, att det gör ont. Att man liksom sakta omprogrammerar och lär nytt. Det kommer komma ut en lite helare människa på andra sidan.

    Själv hade jag mått dåligt i många år över en himla massa saker och när jag tillslut fick en kris pga. yttre omständigheter så var det som att all lagrad och inlåst energi helt plötsligt forsade fram. När allt går bra är det så lätt att glömma att ta av sig masken och vädra de där känslorna som måste få komma ut.
    Jag mådde sämre än någonsin, jag fick bestämma mig för liv eller död. När jag väl såg livet igen var det som om den här perioden varit en slags katharsis. Katharsis kan man säga är en slags rening som ofta kommer av sammanbrott och känslan av förnyelse som kommer efteråt. Och jag tror att det är så. När det krisar måste man blästra sig igenom det som är svårt för att verkligen komma ut på andra sidan som något man själv kan stå för.

    Med det sagt så blir det lättare för varje dag, men känn inte skam över att det är svårt. För det är det. Som många andra ser jag en förbättring hos dig i din blogg och du vet att jag och himla många med mig tänker på dig. Det finns tyvärr inga genvägar men det finns ett liv kvar ändå. Jag lovar.

    2013-12-12 | 09:28:09
  • Erika säger:

    Allt du gör är en styrka under den dagen. Alla små steg som att du orkar dig på jobbet och du orkar faktiskt jobba. För dig blir det jobbigt och du vet inte hur du ska kunna fungera som en normal människa. Men vad du inte vet själv riktigt är att du är så himla stark och du gör så otroligt mycket mer än du tror, sådant som vi ser i det du skriver.

    Som jag skrivit förut så måste det ta tid och innan du kan känna ro så tror jag och det är bara min tanke och tips. Du måste hitta lugnet i att tillåta dig må såhär. Annars stressar man på sig själv och det är inte heller bra.

    Nu kanske det inte alls funkar på alla och det kanske tar tid innan man når dit. Jag vet själv att man vill må bra direkt och nu. Men man måste tillåta sig att ha de här perioderna som man går igenom.

    Man kommer också känna att en vecka mår man bra och nästa mår man skit och då känns allt som en berg och dal bana igen.

    Men allt det här du går igenom släpp in det och gå igenom det. Det är skit jobbigt och jag vill verkligen inte såra dig på något vis. Då får du säga till så ber jag om ursäkt för det.

    Det är aldrig lätt att gå igenom vilka sätt man än försöker balansera det på. Men kanske kan det gå lite lättare.

    Men allt du gör i vardagen att du orkar sitta på det där tåget det är en sådan stor grej och du gör det så otroligt bra.

    För andra kanske det inte är något mig när jag läser allt du gör så blir jag så otroligt imponerad. Jag vet ju själv hur det är. Men man ser det inte själv men man orkar med så mycket mer än vad man tror verkligen och jag är så imponerad av dig.

    Vilken styrka och kraft och energi det finns i dig även om du inte ser det. Jag är imponerad på riktigt för jag minns inte att jag hade den energin alls till att göra så mycket som du gör.

    Många kan nog inspireras av din fantastiska styrka. Och du känner som att du är i spillror och faller tillbaka i minnen. Det är så, man gör det.

    Man kan ju inte kasta bort hela sitt vuxna liv direkt. Det gör ingen. Man ser tillbaka och man önskar och hoppas i massor. Det är ju en del av den här perioden du går igenom.

    Det borde finnas ett slags program så man blir lite förvarnad om hur man kommer att må. Jag kollade upp massor på nätet om olika perioder och så och det hjälpte mig lite på traven i alla fall. Läste på mycket om hjärtesorg också.

    Men för varje dag som går så ser jag som många andra att du blir starkare även om du själv inte ser det.

    Ta hand om dig och du kommer ta dig igenom den här dagen som de andra dagarna. Du är stark.

    Svar: ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-12 | 09:49:52
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
  • Sara säger:

    hej..jag lider med dig och jag vet av egen erfarenhet att detta kommer gå över men det hjälper ju inte dig nu. ett konkret tips jag dock kan ge till din resa nu är att försöka undvika att blåsa liv i de stora dramatiska tankarna hela tiden. smärtan finns där hela tiden såklart men man måste inte tänka eller skriva i stora dramatiska termer för det. Bara i detta inlägg använder du uttryck som "sagolikt", "ångestjävulen", "spillror", "desperat","kolossalt", "kamp", "demonerna", "parasiter", "skyhöga berg", "piskande i ansiktet"...jag tror du skulle hjälpa dig själv en hel del om du lät hjärnan vila från den typen av extrema uttryck..för som bekant så blir det en ond cirkel. Du har ju uppenbarligen en begåvning för det skrivna ordet, och att skriva av sig är ju i sig inget dåligt, tvärtom, men att elda på redan mörka tankar är nog inget bra. kanske är din blogg kontraproduktiv ur det hänseendet..? för du får ju säkert mer gensvar ju mer dramatiskt och poetiskt du uttrycker dig. har läst alla dina inlägg från början och det tar självklart alla olika tid att komma över sorg för olika människor men det förvånar mig lite ändå att du använder samma typ av extrema uttryck som du gjorde i början..kanske är det dags att aktivt börja lägga locket på lite grann för att inte ständigt blåsa liv i de svarta tankarna.

    Svar: Det är verkligen med de där stora orden som allt känns. Det är inte för att vara dramatisk med mening. Det bara blir.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-12 | 09:50:05
  • Emma säger:

    <3

    2013-12-12 | 10:15:51
  • Felicia säger:

    Som svar på Sara här ovan vill jag säga att alla hanterar sorg olika och att det kan ju ta superlång tid innan känslorna svalnar, mattas av och inte känns så övermäktiga. Det finns inget fel i att uttrycka sig i den form som man själv känner - och jag tror att man måste få göra det så länge som det känns på det viset. Ingen annan än du själv kan ju veta hur du själv känner. Att därtill bli tillsagd att inte artikulera dessa känslor - på en anonym blogg därtill! Vars tanke är att ge fritt spelrum för just sådana artikulationer - det är för mig lite magstarkt.

    Jag tänker att 43 dagar är kanske inte så väldigt lång tid heller. Att bryta upp från alla de visioner, drömmar och framtidsplaner som i många, många (!) år har finnits med en är inte alltid så lätt. Jag tror att hela den här grejen med att "bita ihop"/"get over it" är i många fall skadlig - för vill människan verkligen bli en så pass okänslig och oempatisk varelse som möjligt? Det är viktigt, i mina ögon, att ge gehör för sina vågor av känslor!

    Oh well, just my thought.

    2013-12-12 | 11:34:51
  • Ola säger:

    Din blogg är den första jag någonsin följt. Har hamnat i samma situation som du. Är övertygad om att du kommer att bli starkare.
    Min favorituttryck är "You´ll never walk alone" Det är en hymn som hör till mitt favoritfotbollslag. Det låter kanske märkligt just nu men jag tror att det är livets gång och den passar in i mitt liv just nu.
    Be brave.

    2013-12-12 | 12:07:37
    Bloggadress: http://timetobebrave.blogg.se
  • P säger:

    Jag har idag överlevt ett år och en månad sedan den jag trodde jag skulle leva hela livet med, var otrogen och sa att han inte älskar mig mer.
    Idag vill jag inte ha något mer med honom att göra, för jag behöver honom inte, vilket känns otroligt skönt!
    Det var verkligen inte lätt. Det var det svåraste jag någonsin varit med om.

    Du älskar ju honom och delade så många år tillsammans med honom. Du kommer aldrig glömma honom, men det kommer komma en dag (jag tror verkligen det) då du kan se på hans svek ur en annan synvinkel än den du gör nu, och inse att även om han vill ha dig tillbaka och bönar och ber, så är det du som inte vill mera.
    Du behöver inte fundera över den dagen nu, men jag tror det är viktigt att du hoppas att den kommer. Jag vet hur rädd man är i början för att inse att den dagen kommer komma. Det betyder ju att det är slut på riktigt, i all oändlighet.

    Jag var livrädd för att vara ensam i början, och sov flera veckor bredvid min mamma och lillebror.
    Om du fortfarande har svårt att sova ensam, så kanske ett tips kan vara att sova på en soffa istället för i en säng. Om du sover i en smal soffa så ryms det ingen annan bredvid dig, och du kanske inte vaknar upp och undrar över var han är.
    Ett annat tips är att springa. Med arg eller glad musik i öronen. Inga mer sorglig musik, eller sorgliga filmer! Inte just nu!
    Ta små steg, och prova på hur det känns att vara ensam. Det är lättare om du är ensam, men har någon att komma hem till. Om du går ut på en promenad eller springer, gör det en sådan tid när du vet att din mamma/pappa/systrar är hemma när du kommer hem. På det sättet bestämmer du själv hur länge du måste vara ensam.
    Jag hatar det fortfarande för det mesta, men man måste lära sig. Tyvärr.

    Och det här är verkligen ytligt, men efter att det tog slut ville jag bli så snygg som jag bara kunde bli, för att få honom att ångra sig. Köp nya, fina underkläder, träna och fixa dig fast det bara är måndag. I bästa fall får man en positiv kommentar av någon annan som kan rädd en hel dag.

    Det var inte meningen att det skulle vara ni två för alltid. Han ville inte mer, och man vill inte vara med någon som inte vill ha en. Hur mycket man än älskar den människan. Så du kan älska honom, du kan sörja honom, men om han inte vill ha dig, vill du då egentligen ha honom?
    Det kanske är för tidigt att tänka på det sättet, men ibland är det bra att höra ändå.

    Kramar

    2013-12-12 | 12:56:54
  • E. säger:

    Jag önskar så gärna att jag kunde ge dig en kram. Du hjälper mig i min situation, dina ord får mig att vakna en morgon till. För vi delar den här upplevelsen.
    Tänk vilken inspiration du är. Du är starkare än du tror.
    Andas dig igenom smärtan, botten är kanske nådd, och den är fruktansvärd. Men en dag kommer du inte längre vara där.
    Hoppas du får en fin dag!

    Svar: Kämpa på fina du. ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-12 | 13:46:14
  • Josefine säger:

    Gumman! Vet inte om du läser alla kommentarer du får men jag hoppas det. Hursomhelst, den 1 mars det här året gjorde min första stora kärlek slut med mig. På ett sätt är det kanske inte helt jämförbart med det du går igenom, för vi hade bara varit tillsammans i ett år, men ett år är ändå en förhållandevis lång tid och han var den viktigaste personen i mitt liv just då. Det vi hade ihop var OERHÖRT starkt, intensivt och passionerat, vi var själsfränder, älskare och bästa vänner. Älskade honom med en kraft som verkligen kunde göra mig rädd ibland, just för att jag omöjligt kunde föreställa mig ett liv utan honom. Det fanns liksom inte på kartan att vi någonsin skulle gå skilda vägar, bara tanken var så vidrig att den kunde få mig att börja panikgråta och hyperventilera inom loppet av några sekunder. Hela mitt universum kretsade kring den där människan. Men sen tog det slut. Han såg mig rakt i ögonen och sa att det var över, att VI var över. Och jag tänkte att nu dör jag.

    Men vet du vad? Jag hade fel. Uppenbarligen väldigt fel, annars hade jag ju inte suttit här idag och skrivit. Och det kanske känns som en jäkligt klen tröst i nuläget, men det BLIR BÄTTRE. Med tiden så blir ALLT bättre. Det viktigaste just nu är du tar dig igenom de där första månaderna av ständig panik, outhärdlig saknad, illamående, overklighetskänsla, andningssvårigheter och nattsvart ångest. Just där i början när det är som allra värst, så finns det tyvärr inte så mycket man kan göra för att lindra smärtan. Man får helt enkelt koncentrera sig på att andas in och andas ut, ta ett sömnpiller när det behövs, dricka mycket te (hjälper lite för mig i alla fall) låta bli sorglig musik som gör en ännu ledsnare, och se till att prata ut om ångesten med sina nära och kära. Och sen, när det värsta är över, så kommer du sakta men säkert att märka av små, små förbättringar. Du KOMMER kunna se tillbaka på den här dagen om några månader och tänka att "riktigt sådär dåligt mår jag i alla fall inte nu". Och ytterligare några månader efter det kommer du kunna se fina och bra saker i vardagen som du inte kan se nu för allt det svarta, och så vidare....

    Idag, drygt 9 månader efter uppbrottet, mår jag faktiskt ganska bra. Jag bär fortfarande på en del mörka och ledsna tankar, det gör jag, men det handlar inte om jag inte är över honom, utan om att det helt enkelt gör så överjävligt ont att bli LÄMNAD. Men jag vill absolut inte ha honom tillbaka, vill aldrig mer att det ska bli vi, för jag vet att jag kommer kunna bygga upp någonting minst lika fint, och mer hållbart, med någon annan människa. Jag vet det med hundraprocentig säkerhet.

    Som sagt, ett år är kanske ingenting i jämförelse med era nio, men jag hoppas ändå att du kan finna lite styrka i det jag skrivit. Själv är jag övertygad om att du kommer ta dig igenom den här krisen och att du kommer bli lycklig igen, även om det kan ta ett tag. Du får jättegärna singla iväg ett mejl om du skulle känna för att snacka lite/skriva av dig mer, kan säkert erbjuda en del värdefulla tips inom hjärtekross-överlevnad! Massvis med kramar till dig sålänge

    2013-12-12 | 21:58:40
    Bloggadress: http://smultronp0p.blogspot.com
Kommentera inlägget här: