Dag 45 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Det vänder till slut
Har varit på min lilla kusins gjympauppvisning idag. Perspektiv. En massa människor. En gemenskap. Det är bra på ett sätt. Drar mig lite ur bubblan där allt handlar om mig. Samtidigt är det fasansfullt jobbigt. Alla dessa människor mitt i livet. Några år äldre än mig. Lever med sina familjer. Går på uppvisningar och andra familjeaktiviteter. Det kryllade av kvinnor där som lever det liv jag såg mig själv leva om knappa tio år. Jag ser det inte längre. Jag ser det bara inte.
Nu sitter jag i mammas bil på väg hem från en lugn kväll hos en vän. Samma vän som jag sov hos förra helgen. Jag märker att det lätt blir så. Att jag hänger upp mitt liv på vissa vänner i vissa stadier. Klamrar mig fast vid den trygghet som jag känner att just den vännen kan ge under en viss tid. Vill känna att jag kan landa i vissa saker. Att umgås extra mycket med en vän under en tid är en sån sak. För jag blir ibland stressad när jag ska träffa en vän som jag inte har sett på ett tag. Liksom lite nervös innan vi hittar lunken. Innan vi lyckas plocka upp där vi slutade förra gången. Det kan ta lite tid.
Dagen har bjudit på en riktig katastrofstund också. När jag satt på tunnelbanan. Blev så arg, ledsen och panikslagen helt plötsligt. Skrev hetsigt ner ord som jag vill säga till honom. Men som ännu får vänta. Tårarna bara sprutade och jag tänkte gå av och åka tillbaka. Men jag gjorde inte det. Fortsatte och åkte för att träffa min fina vän. Och allt vände. Som jag egentligen vet att det oftast gör. Det tänker jag försöka ta med mig från den här dagen. Känslan av att det faktiskt oftast vänder. Det blir inte kalasbra, men det allra värsta försvinner till slut. Det är som att kroppen inte orkar befinna sig i det ångestfyllda, kolsvarta landskapet alltför länge.
Den vetskapen tänker jag bära med mig från och med nu. Att hur vidrigt allt än känns är det övergående. De värsta känslorna kommer till slut klinga av. Det är dagens iakttagelse.
