trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

 

Som jag förut har skrivit gick jag ner mycket i vikt de första veckorna. Ungefär 8 kilo försvann på ett ögonblick. Jag är 175 centimeter lång, vägde 68 kilo och gick ner till 60. Har aldrig vägt så lite. Jag är inte en långsmal typ. Har alltid varit ganska muskulös. Bredaxlad. Dessutom är jag kurvig. Både bröst och rumpa. Har en sån där timglasfigur med smal midja. Åh, gud, jag förstår att det verkar som att jag försöker beskriva en ursnygg kropp nu. Att jag gör en sån där klassisk kvinnogrej när man först klankar ner på sig själv bara för att folk ska säga emot och ge en bekräftelsen man så ofta behöver. Men ni kan inte ge mig bekräftelse för mitt utseende för ni har aldrig sett mig. Jag ser att det måste verka som att jag ändå är ute efter just det. Bekräftelse. Men jag tror verkligen inte att det är så.

 

Sanningen är den att jag är närmast besatt av tanken på att allt jag förmedlar måste vara fullkomligt korrekt och riktigt. Hur jag förmedlar mig själv. Honom. Oss. Mina känslor. Allt runtomkring. Det måste vara äkta. Annars skulle allt kännas fel.

 

Jag antar att jag egentligen har ett alldagligt utseende. Ni skulle inte reagera om jag gick förbi. Men jag har alltid känt mig ful. Alltid varit den smarta tjejen som inte är så jättebra på det här med smink och kläder. Aldrig känt mig snygg. Ofta har jag snarare snabbt konstaterat att jag måste vara fulast på stället och försökt sjunka ihop och bli så liten som möjligt. Det är inte så lätt när man är lång och inte särskilt späd. Men så har jag alltid gjort. Dock bara när jag har varit utan honom. I sociala sammanhang med många nya människor. Många nya människor som verkar redo att döma en redan vid första anblicken. Jag blir lätt rädd då. Rädd och bortkommen. Tappar min vanligen rappa, skämtsamma, öppna personlighet som är där när jag känner mig bekväm.

 

Jag vet egentligen att oavsett hur mycket jag än anstränger mig för att förbättra mitt utseende kommer jag aldrig att finna den där känslan av att vara tillfreds. För det är något fundamentalt fel. Jag är inte osäker på om mitt utseende duger, jag vet att det inte gör det. Men samtidigt har jag lärt mig leva med det. Det var till och med lätt att leva med det så länge han fanns där. Han gav mig egentligen väldigt sällan komplimanger. Jag klankade inte ner på mig själv så att han var tvungen att säga emot. Men han visade med alla sina handlingar att han älskade mig och var attraherad av mig exakt så som jag såg ut. Det trodde jag i alla fall. Nu vet jag inte längre vad som bara var fejk och på låtsas. Och då har jag inte något kvar att luta mig mot. Jag vet inte om han egentligen också var äcklad av mig. Precis som jag nu har blivit av mig själv.

 

Hon, den kvinna vars ansikte finns med i alla mina mardrömmar, ser väldigt bra ut. Snyggare än mig. På alla sätt och vis. Ja, jag vet att känslor inte sitter i utseendet. Men det är en faktor i kärlek. Det är alltid en faktor i kärlek. Och om inte allt annat kommer att stjälpa mig, så kommer utseendet att göra det. För jag har inget att ge där. Har inget att komma med.

 

Kanske är det så att jag ändå måste göra något. Att jag kanske ändå måste göra allt jag kan för att åtminstone se ut som mitt bästa jag. Jag kanske är skyldig mig själv det. Även om jag inte ser hur det ska hjälpa mig. Ser inte hur det ska hjälpa mina överdimensionerade bröst och rumpa, mina jävla celluliter och min likbleka hudton. För hur vältränad jag än var när jag elitsatsade i volleyboll, var jag ändå lika övertygad om att mitt utseende inte dög. Har en förbannad näsa. I familjen brukar vi skämta om att jag har ärvt min pappas näsa som den blev efter att han brutit den två gånger. Och vi brukar skoja om att jag helt saknar förmåga att le på kort. Har inte den förmågan. Och så likblekheten. Släktens bästa skämt. Han var lika blek. I somras kallade min faster honom för "Vita fasan" när vi spelade volleyboll. Vi brukade skoja om att våra barn skulle bli helt transparenta. 

 

Fan. Utseende var inte vår grej. Var inte det viktigaste. Vi var som lyckligast när vi vaknade en lördag morgon, gick runt i pyjamas med håret på ända och spenderade hela dagen i soffan ätandes pannkakor. Det trodde jag i alla fall. Men det var kanske inte hans grej ändå. Det var visst inte det. Och det borde jag fan i mig ha förstått. Borde ha förstått att jag inte kunde gå runt som ett spöke iklädd byxor som hängde flera decimeter i bak med håret i stora knutar och äta pannkakor åt alla håll och kanter. Hälften av mina trosor hade hål i sig. Inte sexiga sådana. Utan ofrivilliga hål på grund av att de var nötta.

 

Utseende är en faktor i kärlek. Det är faktiskt det. Fan.